Har inte velat asfaltera den väg jag själv byggt. Har hela tiden velat gå barfota i det hårt tilltrampade gruset. Att jag blir skitig under min fotsula har aldrig stört mig mer än vad stigen värmt mina tår. Visst, jag har aldrig gillat att trampa på vassa stenar. Att gå blödande kan leda till infektion som gör att ömheten i såret får färden emot horisonten att bli en plåga istället för en upplevelse.
Högt uppe på kanten av berget kan jag se att vägen nu leder rakt ut i nordhavets vågor utanför den yttersta karja udden. Vågor som sakta äter upp kanten, väggrus som sköljs ner i det kalla vattnet och spolas bort emot pooltrakterna.
Kanske ska jag asfaltera vägen i alla fall? den håller nog längre då. Det blir inte lika trevligt att gå barfota då och ifall jag gör det blir fötterna svarta. Det är svårt att tvätta bort asfalt. Stenarna är lika vassa på en asfaltsväg. Skapar kanske asfalt andra infektioner, men med samma effekt.
Här högst uppe på kanten av berget kan jag se hur snabbt de gula löven från fastlandet blåser ut över havet. Hur vägen ringlar ner emot havet den sista biten på väg mot vågornas slukande krafter. Vågor som sakta äter upp kanten, väggrus som sköljs ner i det kalla vattnet och spolas bort emot pooltrakterna.
Hade velat att min väg skulle gå jämsides med en sjö. Att jag skulle bländas av solens blänkande emot sjöns lugna vågor. Hade velat bygga ett hus på sjöns ovansida. Sitta på mitt rum och skriva. Med utsikt över alla vassvikar och stolta träd som kantar min väg. En väg genom en dal där de värsta stormarna bara hörs ovanför de högt belägna träden på bergskammarna. En väg där jag när som helst kan tvätta ur mina fotsår i den glasklara bäcken som rinner från mina förfäders källor. En väg somdär jag tillsammans med dig skulle ha gått och plockat smultron i diket.
En väg där inga Vågor som sakta äter upp kanten, väggrus sköljs ner i det kalla vattnet och spolas bort emot pooltrakterna finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar