Låt oss säga snälla saker om varandra.

Låt oss tro bra om varandra
låt oss tro att vi ändå vill varandra väl
att vi önskar att det ska gå bra för den andre

När någon om den andre snackar skit
låt oss tro att det är en lögn
när någon säger att den andre vill illa,
har en dold ond eller egoistisk baktanke
låt oss tro att de har fel
när någon skvallrar om något knäppt den andre gjort
låt oss då säga att den andre nog menade väl en då
och att det bara blev fel
för innerst inne vet vi ju att den är god

Och säg till den som säger de dumma sakerna om den andre
att du inte tror på det för att du vet att den andre är bra
för tänk så glad den andre ska bli
då den hör talas om att du har stöttat den
och att du då förmodligen kommer att växa i dess ögon
ja hur mycket större risken blir att den då pratar bra om dig

När någon om den andre pratar väl
låt oss tro att det är sanning
när någon säger att den andre vill gott
är snäll eller gör bra grejer för att den är så
låt oss tro att de har rätt
när någon berättar om något snällt den andre gjort
låt oss då hurra av glädje för att den då lyckades visa sitt sanna jag
och att det blev som den ville
för innerst inne vet vi ju att den vill göra gott

Och säg till den som berättar något snällt om den andre
att du tror på det för att du vet att den andre är bra
för tänk så glad den andre ska bli
då den hör talas om att du höll med då något snällt sades om den
och att du då förmodligen kommer att växa i dess hjärta
ja hur mycket större risken blir att den då tycker bättre om dig

Låt oss tro på varandra
låt oss tänka att vi ändå vill varandra väl
att vi hoppas att det ska gå bra för den andre

låt oss tro på oss…

Låt oss sätta oss ner och prata vänligt med varandra
om varandra
och andra.

The Proud one

Living is dying

cause love you've left me crying

now there's no use trying to go on

Each night I dream baby, pretending

there'll be a happy ending

Burning down deep inside

got a heartbreak that I can't hide

(Down inside, deep down inside)

I'm not the proud one, I need you

I'm begging to you baby, please

You're the proud one, believe me

This poor man is down on his knees

Baby, please!

Oh baby, remember

the love we shared so tender

hoping that forever you'd me mine

I wish you could hear me, oh baby

if only you were near me

I didn't know what I had

don't ya know that I feel so bad

(Didn't know, I didn't know)

I'm not the proud one, I need you

I'm begging to you baby, please

You're the proud one, believe me

This poor man is down on his knees

Baby, please!

Min Sol!



Jag blir nog bara galnare och galnare

för solen blir bara vackrare och vackrare

o jag vill bara komma närmare och närmare

fast mina vingar bara brinner och brinner

därför att mitt hjärta då blir varmare och varmare



Om jag vore den blåa kometen som på bilden är på väg emot solen
den himlakropp som nu faktiskt är närmast solen av allt
så vore jag den som är allra lyckligast av alla i himmelen.

 


Jag saknar min farmor.

Jag saknar verkligen min farmor jättemycket

och nu är det ju evigheter sedan vi träffades

tyvärr är det mer än logiskt att vi inte kommer att träffas nå mer

att vi aldrig kommer att sitta och prata vid hennes bord som förr

eller att jag får en kram av henne för att hon längtat så efter mig

men och andra sidan är det inte heller direkt logiskt

att sluta längta efter någon man verkligen älskar

även om det ger upphov till en livslång svåruthärdlig saknad

Hilda Maria Granlöf (född Sohlin)
Född 1895-12-24, Bjärtrå (Y)

Död 1980-08-31, Kramfors, Gudmundrå (Y)

NUET är ALLT

Eftersom NUET är ALLT

så innebär det att NUET även är ALLT förflutet

att NUET är ALLT som komma skall

att DU ÄR ALLT hela tiden

för evigt i ALLT NUET

  

Vilken kanin som helst fattar
att det känns så
i det NUET
då DU kramar om den
och säger
DU ÄR ALLT!

Idag är det ett år sedan spöket föddes.

Grattis var faktiskt det sista som sades innan spöket föddes. Det försöker jag påminna honom om på hans födelsedag. Och att förlöserskan faktiskt bad om förlåtelse för att det var så det skulle bli.
Och spöket har förlåtit. Spöket säger att det förstår varför den dömdes till förvisning.

Spöket ber dock förutsättningslöst om den försoning som skulle kunna hjälpa honom att finna vägen till ljuset o få påbörja sin resa till fridens land, vilket ju skulle innebära att jag inte behöver uppleva att han spökar för någon någonstans nå mer.
Jag önskar verkligen att jag som en slags födelsepresent skulle kunna säga till spöket att det finns hopp om att det kan bli så.

I 1 Korintierbrevet 13, där aposteln Paulus skriver:
"Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan förflytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer, skall det begränsade förgå.

När jag var barn, talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken."

Ikväll för ett år sedan bad jag för teatergruppen.

Idag för ett år sedan tränade vi teater hela dagen. O det började lossna, vi började få till vår föreställning. Jag köpte två Norror på vägen till träningslokalen ovanpå Röda korset. Lätt dem läsa artikeln och jag berättade stolt om min vän som de skrev om. Alla tyckte att hon var så fin, jag minns hur jag såg fram emot att få berätta det för henne.
Då var det flera i teatergruppen som kämpade med livets problem, jag minns att jag ställde mig på knäna vid sängen denna kväll för ett år sedan och bad för dem, för att de skulle få kärlek och vänskap i överflöd. Få vara så glad som jag den dagen kände mig.
O idag ett år senare kan jag konstatera att de löst sig för flera av dem, ja flera av dem har hittat kärlek och lever i dag med den kärleken. Vänner som då hade tappat bort varandra hittade dessutom tillbaka till varandra, och i stort sett har det gått riktigt bra för de flesta av dem.
Dessutom har de börjat få spelningar och kan sprida det kärleksbudskap som föreställningen innehåller, en föreställning där kärleken övervinner fördomarna. En son får komma tillbaka till sin familj trots trångsynthet, lagar och regler. Två som älskar varandra får varandra fast de kommer från olika kulturer som i många hänseenden krockar. Elaka blir snälla, ledsna glada, och ensamma tillsammans. Teatergruppen avslutar föreställningen med att sjunga tillsammans om hur förståelse och kärlek segrade mot alla odds.

Ikväll ett år senare är jag så lycklig för deras skull och ber för att de ska drabbas av ännu mer lycka.

Idag för ett år sedan tyckte jag att jag hade en bra dag.

Jag var bland annat på Norran och hälsade på mina gamla arbetskamrater. Såg då att det imorgon för ett år sedan skulle vara en tidningsartikel som gjorde mig mkt lycklig. Jag gick ner och skulle berätta om vad jag sett. Berättade inte för samtalet var trevligt en då, o tänkte att jag skulle kommentera det efter den publicerats istället.
Jag mådde bra i att det var som du sagt till mig för några år sedan, att vi var vänner för alltid, oavsett vad som kommer att ske, o från min sida så var det så och är också så för alltid. Jag minns speciellt att du brukade anförtro dig till mig om sådant som just bara vänner anförtror sig till varandra om, och bara för ett tag sedan hade du sagt att varför du gjorde det var för att jag betydde mkt  mer för dig än andra. Förlåt om jag nu berättar detta, men att du och jag var snäll med varandra är väl inte dumt att berätta, ingen kan väl tycka illa om att två personer är snälla med varandra? att männsikor är snälla med varandra är ju ett tecken på att de är bra människor, att oavsett vad som händer så agerar de gott, att de har goda hjärtan innerst inne, vilket jag ännu tror på.

Visst fanns det väl saker som jag ville skulle bli bättre, t.ex. att du oftare o i fler sammanhang, tex då vi träffades ute öppet skulle agera som att det var så, nu trodde jag dock att det blivit mer o mer så eftersom vi så ofta stod och pratade offentligt, o du sa att de var okej att jag stannade kvar och gjorde det då jag frågade upp för att jag var orolig för att du hade för mkt att göra. Men i stort sett var jag nöjd, och hade som accepterat att mitt liv var sådant. För än vad som hände så fanns den vänskapen där, så även om vi inte talades vid ofta så kunde jag då och då få den energikick som våra trevliga samtal gav mig, samtal som gjorde att jag orkade med allt annat som ibland i livet händer. Och jag upplevde det som att samtalen gav dig det samma.

JA idag för ett år sedan så hade jag en bra dag o det väljer jag att vara glad över även idag.

En gåva till dig!

Ja, jag vet att jag inte kan ge bort något du redan fått

men kanske vill jag bara påminna dig om

vad du för länge sen vunnit

Kanske har den inget värde för dig

men det var

det värdefullaste jag hade.

Om du så bara har en droppe av den respekt för gåvan

som jag aktar dig

så vet jag att den värld mitt hjärta lever på

kommer att fortsätta att vara den finaste plats någon kan vistas i.

Jo, jag vet att skolan börjar idag mamma

- Jo, jag vet att skolan börjar idag mamma. O jag vet att jag inte borde vara trött idag då jag varit ledig en vecka.
Sätter mig ner och börjar äta kräm.
- Men jag längtar till skolan, jag gillar alla där, Jag gillar överhuvudtaget alla. Från mitt håll är jag vän med alla.
Mamma ler emot mig samtidigt som hon hjälper syrran med hennes kläder. Syrran tittar med stora informerande ögon emot mig.
- Det är mörkt i hallen.
- Jo jag vet, spöket berättade det imorse. Han var jätteledsen för det.
- Du o ditt spöke.
- Han är inte min, tror inte ens att han är hans själv. Det är som att det är ofriden som äger honom. Men han ber om ursäkt för att lampan i hallen rasade.
Mamma som just satt på syrran hennes jumper ställer sig upp och tittar på mig.
- Har lampan rasat?
- Jo, spöket ber om ursäkt.
Mamma sätter sina händer i sidan och tittar hårt på mig.
- Hur lyckades han få lampan och rasa, den sitter ju i taket, han borde inte nå dit?
Förstår att mamma tror att det är jag som på något sätt fått lampan att rasa, kastat någon boll eller nått sånt.
- Spöket säger att han hade skruvat i skruven för dåligt då han satte upp lampan. Att den gängat ur. Han är så ledsen för att han är så dålig på allt idag. Men han lovar att försöka vara duktig en då.
Mammas blick hårdnar.
- JA det är bäst det, och att han inte fantiserar så mycket.

Sedan sätter sig mamma ner på pallen och tar tag i syrran och drar på henne ett par röda strumpbyxor. Jag tittar ner på de sista krämresterna. Nää, det är klar, att ha mycket fantasi är också fel. Mycket känslor, vara känslig, vara svag, inte vara duktig, prata på så där glatt och så då att ha mycket fantasi, det är fel säger de. Och att ha det fnyser andra åt, skrattar och retar en för.

Gud förlåt alla fel jag har, gör denna dag bra för alla elever och lärare på skolan, alla andra förresten också, o tack för krämen du också, inte bara mamma. Snälla Gus var snäll emot spöket, han vill faktiskt också vara snäll fast han är ett spöke.

Staircase-dröm o en tolkning av den.

Gillar egentligen inte att skriva om så här hemska drömmar, men jag måste få ur mig denna.

Ska gå upp för trappen i mitt gamla barndomshem, det är jobbigt och svårt. Av någon anledning så måste jag blunda efter halva, allt blir svart. Känner att trappsteg rasat, att en del av räcket är borta, och att träplankor står rakt upp och det blir jättehögt att klättra upp.
Jag går blundande ner på knän, och då får jag mig sakta uppåt, hittar räcket med min hand. Då jag nästan är uppe reser jag mig upp och kan titta igen. Då står mitt ex där och säger åt mig att jag nog inte vill gå upp. Min far är där uppe död. Jag försöker mig ta förbi henne men hon håller baksidan emot mig och gör ett halvhjärtat försök att hindra mig. Hon säger åt mig att jag nog inte klarar av att se det jag kommer att få se. Hon släpper förbi mig och jag ser in i mitt gamla sovrum som han nu har som kontor. Där hänger han hängd i en snara, har sådana där eftersprattlingar som de som dör har innan de stannar. Jag pekar ditåt och skriker, böjer mig ner och skriker jättehögt neeeeeeeeeeej!

Som tur var vaknade jag av mitt eget skrik. Och jag har ringt pappa idag, och han verkade som tur var vara glad.


TOLKNINGEN:
Hej Lars, det är bra att du tar upp hemska drömmar också. Okej jag tar huset, trappan och i vilket skick den är i. huset representerar ju din kropp och både utsidan och insidan står för hur du mår . Att du är på väg upp är bra, det visar att du kämpar. Att trappan är i så dåligt skick visar att det du nu kämpar med är jobbigt och tar hårt på dig. Att du möter ditt ex är också något bra, att det är just hon vågar jag inte uttala mig om Men du vet att du har någon du kan vända dig till i jobbiga stunder och det är det hon representerar. Sen har vi det där med att du får bevittna att din pappa hänger där... Hmm...jag får in två oilka tankar där..Det ena är att du faktiskt är orolig emellannåt för din pappa...Och det andra handlar mer om dig själv, jag får fram att själva hängningen handlar om ditt mående..Det har blivit på något sätt i din dröm att dessa känslor krockar med varandra...för att det är samma/likadana känslor men i olika sammanhang. Det är vad jag får fram..Hoppas det är till hjälp mvh marie

Mitt tack:
Tack Marie, din logiska förmåga är enastående. Det är inte alls lätt att tolka sina egna drömmar inifrån på det sätt du gör utifrån. Även om jag ibland kan gissa vad olika personer, platser och saker symboliserar i drömmar för mig eftersom jag har en bild av vad de betyder för mig, o vet ungefär vad som händer omkring mig så det är naturligtvis svårare att se klart vad drömmen handlar om då man är i affekt, antingen av verkligheten, drömmen eller båda på en gång. Därför är det du skriver, dina tolkningar o denna underbara fejjaplats ett räcke att hålla i under klättringen uppåt.

Det kan inte skada att be honom om det i alla fall

- Tack för det heta honungsvattnet mamma, tror du att förkylningen går över nu? Så att inte jag behöver hosta hela nätterna?
- Drick ditt te och ät upp din macka så blir det säkert bra.
Tar mig en slurk. Varför ljuger vuxna jämnt? Mamma säger så för att trösta mig, men det är ändå en lögn. Jag blir ju aldrig fri från den här förkylningen, bakterier är som känslor, de finns alltid kvar och gör en sjukare och svagare. Mamma är i köket, torkar spisen med en trasa.
- Mamma. Mamma!
Hon vänder sig om och tittar på mig med trasan i sin hand.
- Mamma, det är nästan ett år sedan spöket föddes nu.
- Spöket?
- Ja du vet han som irrar omkring och söker frid.
- Va menar du?
- Tycker du att vi ska fira spökets födelsedag, var det den 19 eller 20 han föddes?
- Men lilla vän?
- Tror du att de redan var planerat för ett år sedan att döda han som blev spöket?
Mamma sätter sig ner och tittar på mig. Jag dricker upp honungen på botten av koppen.
- I snart ett år har spöket irrat omkring för att få höra orden som ger honom frid, uppleva försoningen som leder till ljuset.
- Men hur vet du det här?
- Spöket gråter på nätterna mamma, nästan varje natt. Och ibland skriker han av smärta, det öde han drabbats av gör honom galnare och galnare.
- Och det hör du?
- Jag hör honom inom mig, jag är orolig mamma, jag klarar inte av att trösta honom längre.
Mamma lägger sin hand på min axel.
- Det är snällt av dig att försöka trösta honom, men han är ju ett spöke säger du.
- Vadå mamma, ska man inte vara snäll med spöken? Tror du inte att Gud älskar spöken också?
- Men min vän, hur ska jag veta det?
- Då får jag gå till Gud och fråga idag.
- Lilla du, du vet ju att Gud inte svarar på det sättet.
Funderar. Hur vet hon det om hon aldrig hört honom svara?
- Jag chansar, vem vet Gud kanske vill hjälpa spöket, det kan inte skada att be honom om det i alla fall.

Botemedel?

Mamma drar täcket över mig

Mamma drar täcket över mig, ända upp till hakan. Pappa stryker mig på kinden.
- Sov gott gubben!
Jag tar tag i täckets övre kant med mina fingrar och drar det lite högre upp, halvägs över munnen.
- Mamma varför är det fel att vara som jag?
Pappa som just vänt sig om för att gå ut ur rummet vänder sig om emot mig igen. Mamma sätter sig ner på min säng.
- Men vännen, det är inget fel på dig.
- Jo, du sa ju åt mig att jag inte ska bry mig då de retar mig. O du pappa att jag skulle ge tillbaka med samma mynt, och det är jag för svag för att göra.
Mammas ögon slaknar, hon lägger huvudet på sneden och ser på mig.
- Men…
Jag höjer rösten.
- Jag kan inte låta bli att ta åt mig. Jag försöker och försöker, men det går inte. Så det måste vara något fel på mig.
Pappas knyter näven.
- Jag ska sätta upp en boxboll i källaren så att du får lära dig att slåss.
Skakar på skallen.
- Men pappa jag vill inte. Om jag gör någon illa så mår jag så dåligt. Jag klarar inte av att någon är ledsen pågrund av mig. Det gör mig galen, sliter i mitt hjärta. Jag får ingen ro förrän allt blivit bra igen. Förrän jag blivit förlåten.
Mamma tar tag i min hand och stryker ovansidan med sin tumme mjukt. Kan inte hålla tillbaka tårarna.
- Varför får man inte vara känslig?
- Men lilla du. Det är inget fel i att vara känslig.
- Men det är ju dom som säger dumma saker som får det bra. De som gör en illa. Den som dom gör illa är den som blir ledsen och som alla säger åt att den inte ska vara så känslig, det är ju alltid den som tar åt sig som gjort fel.
- Nej, nej! Det är dom som gör fel, att inte tänka på att andra kan ta åt sig och bli ledsen är okänsligt och dumt, inte att vara känslig.
Säger inget, funderar. Kan det vara så att det är de och inte jag som beter sig fel? Men om bara jag är så känslig att jag tar åt mig så mycket så måste det ju vara knäppt i alla fall. Att inte vara som alla andra är ju fel. Vuxna brukar ju ibland titta så där nedlåtande på andra och säga. Han är inte som alla andra, och så fnyser de. Mamma torkar mina tårar med baksidan av sin hand.
- Men har du inte sett den där tjejen du är kär i på sistone.
Sväljer, fler tårar kommer.
- Jo, idag. Hon stod inne i godiskiosken då jag gick förbi långt bort.
Pappa ler sådär dumt som han brukar då vi pratar om kärlek, mamma lägger handens insida på vänstra kinden och handkramar den. Jag suckar.
- Jag gick lite snabbare för att komma bort, men jag kunde inte låta bli att titta tillbaka en gång till, o då kom hon uthoppande ur kiosken. Så där snett och viftande med sina armar ovanför sitt huvud, och jag tyckte att hon såg på mig.
- Hon ville att du skulle komma?
- Jag trodde nästan det i ett ögonblick, hela min kropp ryckte till och mitt hjärta stannade av rädsla. Men hon såg så glad ut så jag tolkade det som hon att vinkade sådär för att hon ville visa att hon sett att jag såg på henne, för det får jag ju inte göra. Jag blev jätterädd och gick iväg fort. Tittade mig runt varje hörn så att hon inte skulle komma springande efter mig för att skälla på mig.
- Men tror du inte att hon vinkade åt dig att stanna så att hon kunde prata med dig.
Skakar på huvudet.
- Jag blev tvingad att gå förbi igen på skakande ben för att ta mig hem. Såg emot henne på avstånd, och då såg jag att hon stod och pratade med några. Så varför hon hoppat ut ur kiosken på det sättet var för att hon såg dem. Hon blev glad för att hon såg dom och ville stanna upp dom för att prata.
Pappa sätter sig ner också.
- Jag tror att hon såg dig och blev glad för det, men då du bara försvann så pratade hon med dom istället.
- Ä lägg av, det säger du bara för att trösta. Jag skulle bli så glad om jag fick uppleva att hon kom emot mig så, såg så glad ut över att se mig, precis som hon brukade göra förut i tiden.
Gör allt jag kan för att hålla tillbaka en gråtattack till som trycker på likt en vulkan i mitt inre.
- Men det kommer aldrig att ske mer. Att jag inbillade mig att hon skulle le så emot mig, även om det bara var för att retas, eller för att hon blev arg på mig, ens för en sekund var bara en dum släng av sjukt hopp som besatte mig. Inbillade dumma mig att jag kunde betyda någonting.
- Men sluta nu! Klart att hon kommer att bli glad över att se dig någon gång framöver. Prata med några vänner så kanske de kan hjälpa till, ser till att ni träffas tillsammans med andra, och då kanske allt löser sig.
- Är du galen, de gillar inte att jag är kär. Det får inte komma fram vad jag känner mer för då retar de mig bara. Hoppar på mig för den jag är och säger att det finns så många andra. De tycker att det är fel att jag är kär fast de själva dejtar huller om buller, får chansen, pussas o så. Och fast jag säger till dem att jag blir glad då det blir bra för dem, att jag hoppas på att det blir som de drömmer om så önskar dom inte att det blir som jag vill för mig.
Mamma tittar på pappa. Han kliar sig på hakan.
- Gossen min. Det kommer att lösa sig.
Ger upp, suckar, vänder mig om och tittar emot tavlan av monstret från svarta lagunen som jag satt upp på väggen över den där mörka fläcken på tapeten. Jag har snickrat ramen på slöjden. Gatlampan slocknar.
- Visst, sov gott mamma och pappa!
Mamma stryker på min sida ovanpå täcket sedan ställer de sig upp och går ut genom den tjocka vitflagnande gamla dörren.
- Sov gott gubben!
Jag tittar in i monstrets svarta ögon. Tänker på att även han blev kär i filmen. Att de dödade honom bland annat för att rädda hon han var kär ifrån honom. Skakar på huvudet. Varför säger alltid vuxna att det kommer att bli bra, att lycka och olycka jämnar ut sig i längden. Det är bara struntprat, rättvisa finns inte, inget jämnar ut sig, det är bara i dåliga filmer som de goda vinner tillslut. Det som sker händer oavsett om det jämnar ut sig eller ej. Naturen bryr sig inte om sådant. Mina ögonlock klibbar av tårarna. Har redan förstått att John blunds pulver inte finns. Tittar ut genom fönstret för att se om någon önskestjärna faller där ute, så att jag kan be till Gud att alla som finns får det bra. Men det är inga stjärnor alls på himlen inatt, inget alls. Drar upp mina händer emot min haka, låter fingrarna korsa varandra, lägger fingrarna från båda händerna ovanpå baksidan av den andra handens handrygg och knäpper ihop.
- Förlåt Gud för att jag inte kan låta bli att känna så mycket.




Lugn lilla vän, allt kommer att bli bra, så bra!

 

Stängda dörrar plus några avslutande ord (längst ner alltså)

Så här skrev jag lite otänkt på fejjan i går.

Angående dörrar. Man kan öppna dem, man kan stänga dem. Om man går igenom dem kommer man alltid till ett nytt rum (rum kan också betyda plats, öppen plats). Är födelsen att gå igenom en dörr ut till livet? Är döden en dörr ut till något som vi bara kan gissa vad det är? Och det är så många som tror så olika om just den passagen. Men en sak tror jag på, o det är att kärleken består oavsett vilka dörrar vi passerar och än hur ofta.

Så här kommenterade en vän det

Och ibland så önskar man att man kunde öppna dörren gå in i ett rum och stänga dörren för alltid.



Och så här svarade jag.

Jag förstår att vad du menar är händelser man ångrar och vill ha ogjort, o glömma. Och därför vill låsa bakom sig. Min erfarenhet är att vi aldrig glömmer bort sådana dörrar, speciellt då andra låst dem för oss, de dörrar vi bara går igenom utan att tänka på bleknar lättare i våra minnen.


Du har genom din kommentar visat att du förstått att dörrarna i min text symboliserar händelser och att rummen symboliserar olika skeenden under livet. Att tolka min text utifrån att dörrarna är objekt och rummen fysiska platser kan göra att man får allt om bakfoten. Och sen är det ju lika fel att se händelser som objekt liksom att se människor, djur och andra levande som objekt, en i mina ögon hemsk grundsyn på andra.

Alla händelser, skeenden och levande är sammanknuta, vad som sker har och göra med alla tidigare händelser, skeende och liv. Så oavsett om det är sant att vi lever fler liv, alltså någon form av liv förre födelsen och någon form av liv efter döden så är alla föregående liv och kommande sammanvävda. Vi är alla sammanvävda, det du jag och alla andra gör påverkar varandra och även alla kommande händelser, skeenden och varelser som kommer att leva. Får vi leva fler liv så kommer de dörrarna och rum vi varit i att påverka de liven/livet, men med säkerhet kommer de vi gjort att påverka andra som lever nu och i framtiden. Det är också därför det är viktigt att göra så många goda sakers som möjligt för att det ska bli just goda saker som sprider sig och inte onda. Kärleken är den kraft som binder samman alla dessa dörrar och rum och är därför evig. Skulle man se dörrarna som objekt och rummen som fysiska platser så är de bara saker som försvinner med tidens tand. Antingen kalla ting som man bara utnyttjar för att ta sig vidare själv eller redskap för att få som man vill, utan att tänka på att de dörrar och rummen man passerar påverkar andra. Så det värmer mig att se att du inte ser dörrarna som objekt, det bevisar att du är en god människa, att du inte ser dörrarna och rummen som objekt som är till för endast dig. Att du ångrat saker, vill glömma dem kan vara ett bevis på att du även har förstått att ditt agerande påverkar andra och därför vill få de saker du gjort som påverkat andra på ett negativt sätt ogjorda. Jag hoppas att du får chansen till det, helst redan i detta liv, för vad som finns bakom dörren döden kan jag med säkerhet inte säga så mycket om. Hamnar du i himlen, föds om eller hur det nu går så kanske du får chansen igen. Är döden ett slut utan ett rum bakom så kommer ändå det du gjort att påverka kommande dörrar, rum och liv som andra ska leva i så därför vore det bäst om du får chansen snarast att vara ärlig emot ditt hjärta. Varje cell i mitt hjärta hoppas på det. Nu tror jag dock att pågrund av att du är en så bra människa som du är så har du lite som du behöver få chansen att göra om i jämförelse med många av oss andra.

Avslutande ord

Ibland kan det ju vara så att man verkligen inte vill in till ett rum man varit igen, det pågrund av saker som hänt där som man blir så rädd för att de ska ske igen att man bara känner rädsla. Då kan det vara vettigt att hålla sig undan från det rummet, där mobbarna är mår ingen bra av att vara.


Dock tror jag att det kan bli tokigt att gå iväg och stänga dörren till något eller någon dörr eller rum för alltid. Då blir det rummet en alldeles för stor, stor, stor del av ens liv för alltid. Och den dörren kommer därför att få konsekvenser på ett eller annat sätt framöver, och har man då stängt dörren på ett sätt som kan uppfattas som av ondska så får det också därför förmodligen sämre konsekvenser. Att däremot försöka agera gott på något sätt kan göra att man inte behöver ha kvar den känslan, att det rummet får bli ett fint minne istället. Och att de konsekvenser ens handlande ger i framtiden också förmodligen blir godare.

Och ibland så kan det vara så att man så gärna, ja så sjukt galet gärna vill tillbaka till ett rum man tidigare varit i att man står och drar i den stängda dörren. Ett sätt att gå vidare kan ju vara att leta efter andra dörrar in, ja förmodligen den enda ibland. Att ge upp är dock att själv sluta tro på att kärleken är den eviga kraften, och det klarar åtminstone inte jag av att sluta med, även då jag önskar det pågrund av den smärta känslor kan ge.

Ännu en galen dröm o de tolkningar jag på den fått.

Är inne i ett hotellrum med kraftigt röda tapeter med en gammal kompis, vi ska gå någon kurs. Går ut i en korridor. Går tillbaka efter ett tag. Ska låsa upp en garderob i rummet men nyckeln passar inte. Märker att jag inte är i mitt rum, det är en lärarkollegas rum. Jag ber om ursäkt. Går ut i korridoren o letar mitt rum. Person efter person går förbi mig, säger hjärtligt hej till mig o går in i olika rum. Jag hittar inte mitt rum. O nu är även nyckeln borta. I en dörr sitter en nyckel, det är inte min. I det rummet är allt rensat, endast lite aska finns kvar på golvet. Går ut i korridoren igen. Dörrarna sitter inte där de satt förut. En nyckel sitter i ett nyckelhål i vägen, men där är ingen dörr, och det är inte ens rätt nyckel. En till person kommer förbi och berättar att den är glad för jobbet den fått sig tilldelad imorgon. Har inte fått något jobb, undrar vad jag ska få göra imorgon. Men det spelar ingen roll nu. Måste hitta nyckeln till mitt rum. Tycker att min kompis går in i ett rum men jag missar vilket. Går in i ett rum med lila tapeter. Men då kommer en naken kvinna ut ur badrummet (ser bara nedre delen av kroppen) som skrattar, en man jagar henne, de skrattar båda. Jag förstår att jag är på väg att trampa in i något väldigt privat ber om ursäkt och går. De skrattar bara på utan att bryr sig om mig. Väl ute i korridoren vaknar jag. Första tanken är att somna om igen, drömma vidare, för jag måste ju hitta nyckeln. Men jag fattar beslutet att inte göra det, drömmen var för obehaglig.

Hej Lars, Ja den står för att du för tillfället är en aning vilse i dig själv. Och det har med starka känslor att göra, skulle vilja säga kärlek och självförakt..Det är den röda tapeten. Alla korridorer och rum står för en plats i ditt inre där du förvarar känslor och tankar..Att du tappar bort nyckel och rum står för att du tappat bort dig själv..Sen finns det återigen en känsla av att du blir förbisedd, om jag inte minns fel har du drömt det förut? Platsen du har tappat bort dig själv i är i tanken...Någonstans/någongång tog du ett beslut, men har tappat svaret. Tror det r viktigt att du hittar nyckeln. Ibland är det lättare att gå tillbaka i gamla fotspår, därför att det nya är okänt och det ger oftast upphov till rädslor. Hoppas det är till hjälp Mvh marie

Alltså:

Rum 1. Mitt förflutna som jag lämnar o senare tappar bort nyckeln till. O det är ju sant.

Rum 2. Nutiden som min nyckel inte passar till o är min lärarkollegas, han påpekar faktiskt i drömmen vilka som styr nu. O jag har ingen lärarlegitimation.

Rum 3. Framtid, ett tomt rum där endast askan finns kvar av min eld på golvet. Men det var inte min nyckel som gick till rummet, det var ett rum som jag inte vill till, så jag gick.

Rum 4. Rummet utan röd tapet var inte mitt rum, och där kände jag att jag inte passade in, gick, o de brydde sig inte heller.

Så där står jag i korridoren o letar efter nyckel till det rum som jag vill in i.

Då jag vaknar vill jag fortsätta leta men mitt vakna jag tycker det är för obehagligt att söka vidare, vill ge upp, till skillnad från min dröm.
Ja kanske ska jag låta mina drömmar fortsätta leta efter nyckeln dit jag vill och inte låta verklighetens vilsna rädslor styra. Men jag måste säga att jag har svårt att tro att jag hittar den där bland stjärnorna, om den nu finns. Men jag vill inte in rummet där endast askan fanns kvar, så jag måste leta nya vägar, nya korridorrer med fler dörrar, har inget val än att fortsätta att sträcka mig emot stjärnorna oavsett hur många gånger jag ramlar.