Fredsduvorna

Filosofen lyfter upp två burar på bordet. I burarna finns det två vita duvor. Han öppnar luckorna en efter en. Släpper ut dem. Duvorna flaxar snabbt ut ur sina burar. Fjädrar lossnar från deras vingar då de slår emot burgallrets kanter. En av de allra vitaste fjädrarna landar mjukt på den röda kappan. Han lyfter sakta upp sina armar, öppnar upp sina darrande händer i en kupa. Han tittar på duvorna som nu cirklar precis ovanför dem, långt under de gråa molnen. Han öppnar sina handflator, duvorna cirklar nedåt, landar sakta i handkupan, sätter sig där och tittar fram och tillbaka på det där typiskt hackande sättet som duvor rör sig. Han tittar med blöta ögon, hans läppar öppnar sig sakta, tveksamt, darrande.

- Det är fredsduvor. De har inget med mitt vanliga filosofiska prat att göra, det är inte heller ett försök att vara poetiskt. Det är en gåva.

En tår tappar greppet och rinner ner för hans kind.

- Peace, please!

Han drar åt sig andan, försöker lugna ner sitt skakande, stilla smärtan inom sig, förhindra den panikrädsla som bubblar inom honom att ta över. Han lägger huvudet mjukt på sned, ler och tittar på duvorna.

- Nu är det är dags att flyga vidare. Att låta vindar, stormar och önskningar föra livet vidare. Tiden i buren är över för båda. Önskar allt väl all lycka under färden.

Han lyfter sina händer och duvorna flyger iväg precis då solen bryter igenom och skingrar molnen, uppåt, fritt åt de håll de själva vill. Flyger till någon okänd kontinent i den uppåtgående solens land, där rädslornas skuggor släppt greppet, där inget hindrar deras färd, där det är fritt att välja bland alla möjliga och tänkbara färdriktningar. Där sagor skrivs av lättade och rena hjärtan, där sagorna inte bara har lyckliga slut utan hela tiden är själva lyckan.