Stå på dig, annars gör någon annan det. Jo, jag ska försöka, fast att det inte är lätt. Men be mig inte att ställa mig på någon annan för de vägrar jag.
I en av läroböckerna som jag nu läser så finns det en massa ordspråk, sådana där visa saker som någon sagt som vid en första anblick kan verka vara helt sanna sanningar. Men jag kan inte låta bli. Fundera och tvivla lite på ett snällt sätt. Försöka förstå bakgrunden och utifrån den och det som känns rätt i mitt hjärta få till det så att det blir så pass bättre att någon annan en annan kan ta det en bit till framåt o.s.v.
Jag brukar säga vad jag tänker. Det är ett stort fel. Man blir så lätt missförstådd. Men om det man själv säger är något man inte ens tänkt, så blir nog jag en i skaran som inte förstår heller.
De båda ordspråken är sådana som jag skulle ha nickat igenkännande direkt åt ifall jag inte nu vore på detta ifrågasättande humöret som jag nu är i. Men de intresserar mig rent filosofiskt också. Båda handlar om ämnen som jag funderar mycket över. Finns det något mer frustrerande än då man vill få något sagt som är självklart, eller så snällt att alla av ren medmänsklighet inte kan se det som annat än självklart. Då jag inte upplever att jag kan skapar den förståelsen för de jag säger börjar jag tvivla på mig själv. Vad är det i mitt sätt att kommunicera som gör att jag inte lyckas förmedla sådant som borde gå att få fram? Lyckas jag inte säga vad jag har intentionen att förmedla? Har eller vill inte mottagaren ta till sig budskapet? Står jag inte på mig tillräckligt? tänker jag konstigt? Komplicerat? Vill inte andra hålla med mig bara för att jag är jag? Har jag ställt mig på fel sida eller som vanligt mellan alla sidor? Ligger det något bakom som jag inte vet eller förstår?
Jag är mer och mer inne på att jag ska skriva en master uppsats om språkets problem att göra sig förstått. Språkfilosofi är verkligen ett intressant ämne. Men samtidigt så är jag grymt intresserad av individers oförmåga att göra sig förstådda även om vi faktiskt har ett språk som är oerhört utvecklat. O ja visst dessa tankar är utformade utifrån min egen smärta.
I många fall beror det på att personer söker fel hos andra för att finna bevis på att det är rätt att behandla de som de gjort. Men var lugn om du i viss mån tar åt dig, det är mänskligt att försöka hitta förklaringar till de man gör som inte känns rätt. I Gardells böcker så mobbar tjejerna Jenny, och för att ursäkta sitt helt uppenbara elaka beteende så skyller de på att hon luktar dåligt. Deras samvete ursäktar deras beteende på det sättet. Hörde talas om en skola där de skylde mobbingen av en elev på att elevens beteende var så avvikande att den framkallade mobbing. Visst. Men hallå, har ni aldrig varit rädd, skiträdd för att bli mobbad mera så kan ni inte ens ana hur det påverkar ens sätt att bete sig. Och när blev andras beteende en godtagbar ursäkt för att bete sig illa?
En kompetent person är en person som gör fel enligt reglerna. För en fattare är det en möjlighet, för en elak är det en metod, för samvetstyngda en ursäkt, för ett hjärta ett bevis på att medmänsklighet bör går före regler.
Jag vet inte ens om jag vill stå på mig själv ibland, för det gör ont. Men ja, ja vad ska jag säga. Snälla försök göra allt bättre snart är du snäll, det är något vi alla bör göra, och det vill vi väl alla?
Martyrernas blod får öken att blomma, de orden som sagts för att få dem att offra sig är saltet i marken som kommer att få allt slokna.
torsdag 10 september 2009
onsdag 9 september 2009
En slutsats är ingen regel
En slutsats är det ställe där du inte orkar tänka längre.
Detta är ett intressant ordspråk som först lär vara sagt av någon okänd. Frågan jag funderar vidare på utifrån detta ordspråk är om vi verkligen lever som vi lär i detta samhälle. Att tänka efter, att med oss själva resonera brukar vara ett sätt att lära oss, och framför allt ett sätt att lära oss att förstå. Vi försöker lära våra barn att tänka i såväl vår uppfostran som i skolan. Ändock så vill och ställer kravet på att våra barn skall acceptera att det är si eller så. De ska dra en slutsats och stanna där. Förhindrar inte det tänkandet? Då jag gick i gymnasiet 79/80 så var åtminstone ännu på min skola en del av vänsterrevolutionen en stor del av vårt dagliga sätt att se på saker och ting. Ändock så lärde skolan ut att det var si eller så. Skrev vi inte att det var som de lärde ut så fick vi fel på proven. Alla prov var också sådana. Att de krävde ett svar. Ett korrekt svar. Ett resonerande runt en fråga, ett ifrågasättande om det var si eller så var inte på tal, inte ens under denna period som i vänster revlotionens anda trodde på alla människor möjlighet att lära sig och att bli något.
Jag kallades Einstein i min klass. Jag var inte dummare än att jag förstod att det inte berodde på att jag var intelligentare än de andra. Utan jag var övertygad om att det sades med ironi för att jag inte var så smart. För ett tag sen sa en av mina gamla klasskompisar från Social linje till mig att varför de kallade mig för Einstein var för att jag under framföralt samhällslektionerna ifrågasatte det som lärdes ut. Ställde funderande frågor om varför det var si eller så. Vilket jag inte skulle göra, för vad jag skulle lära var att lära mig som det var. Jag kunde också ställa frågor om att det kanske inte var så. Eller fundera över anledningarna till varför någon eller några agerade som de gjorde. Vad jag minns från speciellt från det sista vara att jag ville hitta logiska anledningar till, till synes ologiska handlingar eller åsikter. Detta hade naturligtvis grund i mitt synsätt på människor. Att jag någonstans alltid sett alla människor som goda och att det därför bör finnas en någorlunda bra och förstålig ursäkt eller förklaring till att de gjorde något som vi allmänt anser vara tokigt. Detta är något jag har kvar inom mig även nu. Att då någon säger att t.ex. regeringen eller någon annan beslutat sig för något så försöker jag finna den logiska förklaringen till varför de gör så. Och detta även om jag inte alls håller med om agerandet. Jag hör inte till de som svär över allt som är fel. Jag försöker hitta orsaker till varför de som görs fel görs fel. Är jag knäpp. Ja kanske. Mitt liv skulle nog vara enklare om jag drog slutsatser oftare. Var nöjd med det och gick vidare. Men jag är inte sådan, förmodligen av någon orsak som inte någon riktigt kan förstå. Men samtidigt är det skönt för någonstans så är det funderandet, och jakten att gå vidare i resonemanget något som ger mig hopp om att det kan bli bättre.
Vi behöver regler när det är så att det borde finnas undantag emot regeln.
Detta är ett intressant ordspråk som först lär vara sagt av någon okänd. Frågan jag funderar vidare på utifrån detta ordspråk är om vi verkligen lever som vi lär i detta samhälle. Att tänka efter, att med oss själva resonera brukar vara ett sätt att lära oss, och framför allt ett sätt att lära oss att förstå. Vi försöker lära våra barn att tänka i såväl vår uppfostran som i skolan. Ändock så vill och ställer kravet på att våra barn skall acceptera att det är si eller så. De ska dra en slutsats och stanna där. Förhindrar inte det tänkandet? Då jag gick i gymnasiet 79/80 så var åtminstone ännu på min skola en del av vänsterrevolutionen en stor del av vårt dagliga sätt att se på saker och ting. Ändock så lärde skolan ut att det var si eller så. Skrev vi inte att det var som de lärde ut så fick vi fel på proven. Alla prov var också sådana. Att de krävde ett svar. Ett korrekt svar. Ett resonerande runt en fråga, ett ifrågasättande om det var si eller så var inte på tal, inte ens under denna period som i vänster revlotionens anda trodde på alla människor möjlighet att lära sig och att bli något.
Jag kallades Einstein i min klass. Jag var inte dummare än att jag förstod att det inte berodde på att jag var intelligentare än de andra. Utan jag var övertygad om att det sades med ironi för att jag inte var så smart. För ett tag sen sa en av mina gamla klasskompisar från Social linje till mig att varför de kallade mig för Einstein var för att jag under framföralt samhällslektionerna ifrågasatte det som lärdes ut. Ställde funderande frågor om varför det var si eller så. Vilket jag inte skulle göra, för vad jag skulle lära var att lära mig som det var. Jag kunde också ställa frågor om att det kanske inte var så. Eller fundera över anledningarna till varför någon eller några agerade som de gjorde. Vad jag minns från speciellt från det sista vara att jag ville hitta logiska anledningar till, till synes ologiska handlingar eller åsikter. Detta hade naturligtvis grund i mitt synsätt på människor. Att jag någonstans alltid sett alla människor som goda och att det därför bör finnas en någorlunda bra och förstålig ursäkt eller förklaring till att de gjorde något som vi allmänt anser vara tokigt. Detta är något jag har kvar inom mig även nu. Att då någon säger att t.ex. regeringen eller någon annan beslutat sig för något så försöker jag finna den logiska förklaringen till varför de gör så. Och detta även om jag inte alls håller med om agerandet. Jag hör inte till de som svär över allt som är fel. Jag försöker hitta orsaker till varför de som görs fel görs fel. Är jag knäpp. Ja kanske. Mitt liv skulle nog vara enklare om jag drog slutsatser oftare. Var nöjd med det och gick vidare. Men jag är inte sådan, förmodligen av någon orsak som inte någon riktigt kan förstå. Men samtidigt är det skönt för någonstans så är det funderandet, och jakten att gå vidare i resonemanget något som ger mig hopp om att det kan bli bättre.
Vi behöver regler när det är så att det borde finnas undantag emot regeln.
onsdag 2 september 2009
Livet slukar våra liv snabbt
05.50 gick bussen inte 05.40 som jag trodde. Gick upp 05.00. Hade tydligen inte satt i laddarsladden ordentligt i datorn. Glömde MP3 spelaren. Inte hörlurarna. Sitter nu i en stor hörsal och hälsas välkommen till institutionen för språkstudier. Ja ni hörde rätt. Eller jag menar, ni läste rätt. Jag ska läsa språk. Å inte vilket språk som helst. Jag ska läsa det svåraste av alla, svenska. Om jag läser 60poäng till är jag behörig svensk lärare. Börjar med en grammatikkurs. Jag som är totalt värdelös på grammatik. Och speciellt definieringen av de olika begreppen. De är inte logiska. De är definitiva om något som inte kan vara definitivt. Jag tror dock att ifall jag klarar av grammatikkursen så kommer resten att gå lättare, resten av kursens moment har jag redan bra förkunskaper inom. Men huva vad nervös jag är inför grammatiken. Jag sitter här inne i hörsalen bland en massa youngsters som ska gå olika språkutbildningar. De flesta av ungdomarna kom inte hit ensam. De kommer i grupp eller kompisar. Det var bara en observation utan subjektiv reflektion. Den får jag fundera över.
Jag ska inte bara läsa Svenska. Jag ska gå en kurs i berättandets betydelse. Jag ska läsa filosofi på högre nivå än hög. Det är bara de kurserna som de har kvar åt mig att läsa. Jag arbetar med en uppsats där jag försöker förklara hur incompatibalister försöker få ihop deras teorier. En annan runt vad som egentligen det som sägs betyder. Dessutom blir det en kurs i analytisk filosofins historia. En kurs om Wittgenstrins bok Tractatus. Är mest intresserad av hans språkfilosofiska teser. Jag kommer också att läsa en kurs om lyckoforskningen som pågår på universitetet. Det blir bra för att det är flera av de teser som de presenterat från den forskningen i vår lokalblaska Norran som jag vill förstå hur de tänker. För jag får inte de teserna att gå ihop. Jag har ju gjort ett par uppsatser om känslor och om kärlek. Och ju mer jag läst desto mer skeptiskt blir jag över slutsatser som dras utifrån empirisk forskning då det gäller sådant som har med olika former av känslor att göra.
Det blir nog närmare 300procent studier istället för 200. Har du räknat ut varför jag studerar så mycket än?
Arbetet med boken om o Gran har verkligen gått framåt. Igår skrev jag 4 timmar. De mysterium runt filosofers döskallar jag kommit på spåren är en riktigt spännande vändning.
Vi måste trycka en ny upplaga av min bok ”Släpp mig fri”. Det är bara 24 böcker kvar på förlaget.
André är en av två som ska få åka till Auschwitz från hans skola. Han skall göra en dokumentärfilm om koncentrationslägret. Jag hjälpte honom att skriva ansökan om att få fara. Det var inte mycket jag behövde påpeka. Min son är inte dum.
Livet slukar våra liv så snabbt. Oftast utan att ens känna efter hur det smakar.
Det rinnande vattnet ser ut att ha vara stilla, ha frid då vattenytan är blank.
Fiskar som står stilla i en fors blir starkare än de som simmar omkring i en lugn sjö.
Jag ska inte bara läsa Svenska. Jag ska gå en kurs i berättandets betydelse. Jag ska läsa filosofi på högre nivå än hög. Det är bara de kurserna som de har kvar åt mig att läsa. Jag arbetar med en uppsats där jag försöker förklara hur incompatibalister försöker få ihop deras teorier. En annan runt vad som egentligen det som sägs betyder. Dessutom blir det en kurs i analytisk filosofins historia. En kurs om Wittgenstrins bok Tractatus. Är mest intresserad av hans språkfilosofiska teser. Jag kommer också att läsa en kurs om lyckoforskningen som pågår på universitetet. Det blir bra för att det är flera av de teser som de presenterat från den forskningen i vår lokalblaska Norran som jag vill förstå hur de tänker. För jag får inte de teserna att gå ihop. Jag har ju gjort ett par uppsatser om känslor och om kärlek. Och ju mer jag läst desto mer skeptiskt blir jag över slutsatser som dras utifrån empirisk forskning då det gäller sådant som har med olika former av känslor att göra.
Det blir nog närmare 300procent studier istället för 200. Har du räknat ut varför jag studerar så mycket än?
Arbetet med boken om o Gran har verkligen gått framåt. Igår skrev jag 4 timmar. De mysterium runt filosofers döskallar jag kommit på spåren är en riktigt spännande vändning.
Vi måste trycka en ny upplaga av min bok ”Släpp mig fri”. Det är bara 24 böcker kvar på förlaget.
André är en av två som ska få åka till Auschwitz från hans skola. Han skall göra en dokumentärfilm om koncentrationslägret. Jag hjälpte honom att skriva ansökan om att få fara. Det var inte mycket jag behövde påpeka. Min son är inte dum.
Livet slukar våra liv så snabbt. Oftast utan att ens känna efter hur det smakar.
Det rinnande vattnet ser ut att ha vara stilla, ha frid då vattenytan är blank.
Fiskar som står stilla i en fors blir starkare än de som simmar omkring i en lugn sjö.
torsdag 27 augusti 2009
Lögnernas profil får eka på
Visst är det märkvärdigt.
Själv håller jag nu på och förbereder mig mentalt inför hösten. Från att inte alls ha vetat vad jag ska göra ser det nu ut som om jag har hur mycket som helst att göra. Studera 225%. Skriva en till avhandling och en ny bok. Åtminstone ett par föreläsningar är klara, förmodligen fler. En studiecirkel i berättande ska jag leda.
Bokmässan i Göteborg ska jag delta i.
Problemet med den mässan är dock det samma som med tandrenoveringen jag nu håller på med.
Några nära har jag som verkligen behöver min hjälp med deras bekymmer.
Undrar du varför jag gör så här mycket? Varför jag hela tiden drar på mig så mycket att jag måste oro mig för att jag inte blir klar i tid, för att jag inte skall klara av det.
Har kommit ett riktigt mysterium på spåren. Som jag tänkt använda mig av.
Några dikter har jag skrivit också.
Sen undrar jag. Är det den intention kommunikatören har som är det som sägs egentliga mening? Är det de som sägs som är det som sägs egentliga mening? Eller är det de som åhöraren uppfattar vara meningen med det som sägs, som är det som sägs egentliga mening. Och hur är det om någon inte lyckas få någon annan att förstå något? Har det att göra med oförmåga att förklara? Oförmåga med att förstå? Eller har det med åhörarens förutfattade mening om vad förtäljaren kan vilja säga? O viljan att förstå, viljan att hitta det man vill ha bevisat om förtäljaren.
Heter det förresten förtäljare? Känns som om det åtminstone är en felstavning. Sa han som nu ska läsa grammatik.
Om man följer sitt hjärta så hittar man rätt... Visst gurusar. Ni som tror att visdomsord är definitiva sanningar.
Min nya bärbara. Mitt nya liv.
Vänner flyger som svalor när
de lärts sig kärlekslektion 325.
Vad är det som sker då stora
elakheter känns som rättvisa.
Men var lugn min lilla vän,
jag önskar dig inte rättvisa.
Rättvisa är inte störst
det är svalornas sång.
Inte vad det någon dikt, inga visdomsord heller, eller filosofi. En början på en ny bok? Ja inte ska då jag läsa den då. Skriva den? orkar jag. Eller. Jag tror jag är förkyld. Punktdikt.
Själv håller jag nu på och förbereder mig mentalt inför hösten. Från att inte alls ha vetat vad jag ska göra ser det nu ut som om jag har hur mycket som helst att göra. Studera 225%. Skriva en till avhandling och en ny bok. Åtminstone ett par föreläsningar är klara, förmodligen fler. En studiecirkel i berättande ska jag leda.
Bokmässan i Göteborg ska jag delta i.
Problemet med den mässan är dock det samma som med tandrenoveringen jag nu håller på med.
Några nära har jag som verkligen behöver min hjälp med deras bekymmer.
Undrar du varför jag gör så här mycket? Varför jag hela tiden drar på mig så mycket att jag måste oro mig för att jag inte blir klar i tid, för att jag inte skall klara av det.
Har kommit ett riktigt mysterium på spåren. Som jag tänkt använda mig av.
Några dikter har jag skrivit också.
Sen undrar jag. Är det den intention kommunikatören har som är det som sägs egentliga mening? Är det de som sägs som är det som sägs egentliga mening? Eller är det de som åhöraren uppfattar vara meningen med det som sägs, som är det som sägs egentliga mening. Och hur är det om någon inte lyckas få någon annan att förstå något? Har det att göra med oförmåga att förklara? Oförmåga med att förstå? Eller har det med åhörarens förutfattade mening om vad förtäljaren kan vilja säga? O viljan att förstå, viljan att hitta det man vill ha bevisat om förtäljaren.
Heter det förresten förtäljare? Känns som om det åtminstone är en felstavning. Sa han som nu ska läsa grammatik.
Om man följer sitt hjärta så hittar man rätt... Visst gurusar. Ni som tror att visdomsord är definitiva sanningar.
Min nya bärbara. Mitt nya liv.
Vänner flyger som svalor när
de lärts sig kärlekslektion 325.
Vad är det som sker då stora
elakheter känns som rättvisa.
Men var lugn min lilla vän,
jag önskar dig inte rättvisa.
Rättvisa är inte störst
det är svalornas sång.
Inte vad det någon dikt, inga visdomsord heller, eller filosofi. En början på en ny bok? Ja inte ska då jag läsa den då. Skriva den? orkar jag. Eller. Jag tror jag är förkyld. Punktdikt.
söndag 9 augusti 2009
Jag har blivit gammal...
Jag har alltid trott att den ålder man har, har och göra med hur gammal man är. Men det är ju fel. Jag har träffat på 80+ som är ungdomliga. Och jag känner unga som är gammla, allt är bara depp o livet är över.
Själv har jag blivit gammal nu. O det har inget med åldern att göra. Jag har upplevt så mycket jag velat. Missat mera. Jag har lärt mig så många läxor av livet, och utvecklats. På de flesta sätt åt rätt håll, tycker jag.
Men nu då jag går häromkring i gränderna i Gotland så inser jag att jag inte gör det med någon nyfikenhet över vad som ska ske. Jag som bara borde älska att vara här på medeltidsveckan. Varje plats och maknadsknalle borde väcka nyfikenhet. Men det gör inte det. Har ingen vad händer sen nyfikenhet kvar.
Sen inser jag också då jag är här. Att den romantiska syn om många av mina lajv vänner har på medeltiden, som jag har både på medeltiden, antiken, 1700-talet och framtiden inte finns. Det är likadant överallt. Folk fattade inte, folk fattar inte och kommer inte att fatta att det är att bry sig om varandra som gäller.
Fördomar. Vad ska andra tycka om jag följer mitt hjärta? Våld. Sex. Lögner. Inte våga vara sig själv. Svek. Mobbing. Retas. Snacka skit om de som är annorlunda. Utnyttja. Allt detta går förre kärlek och att bry sig, då, som nu, som i framtiden.
Den enda rättvisan som finns är att man av livet får möjlighet att lära sig att det är så det är.
Men nej. Jag vägrar. Jag vet att mitt hjärta inte är sådant. Att jag inte vill det. Varför skulle jag vara så annorlunda än andra? Det tror jag inte. Jag tror att ni allihopa, och även du, framförallt du är likadan. Vill väl innerst inne. Och att du nu har nu bestämmt sig för att agera annorlunda i framtiden.
Inatt flög jag omkring i en dröm igen. Det var så enkelt och självklart. Skulle vara med i något avlutningspektakel, jag sökte efter den jag kulle spela emot. Sökte, och sökte...
En dikt från ett fönster i en gotländsk gränd.
Att förlåta
är att använda nyckeln
och släppa någon fri.
Och sedan inse att det är en själv man släppt fri.
En egen
Jag vet om att månen stiger
på andra sidan skeppet
fast jag inte sett det.
Själv funderar jag på att paddla
med en kanot
emot solnedgången.
Själv har jag blivit gammal nu. O det har inget med åldern att göra. Jag har upplevt så mycket jag velat. Missat mera. Jag har lärt mig så många läxor av livet, och utvecklats. På de flesta sätt åt rätt håll, tycker jag.
Men nu då jag går häromkring i gränderna i Gotland så inser jag att jag inte gör det med någon nyfikenhet över vad som ska ske. Jag som bara borde älska att vara här på medeltidsveckan. Varje plats och maknadsknalle borde väcka nyfikenhet. Men det gör inte det. Har ingen vad händer sen nyfikenhet kvar.
Sen inser jag också då jag är här. Att den romantiska syn om många av mina lajv vänner har på medeltiden, som jag har både på medeltiden, antiken, 1700-talet och framtiden inte finns. Det är likadant överallt. Folk fattade inte, folk fattar inte och kommer inte att fatta att det är att bry sig om varandra som gäller.
Fördomar. Vad ska andra tycka om jag följer mitt hjärta? Våld. Sex. Lögner. Inte våga vara sig själv. Svek. Mobbing. Retas. Snacka skit om de som är annorlunda. Utnyttja. Allt detta går förre kärlek och att bry sig, då, som nu, som i framtiden.
Den enda rättvisan som finns är att man av livet får möjlighet att lära sig att det är så det är.
Men nej. Jag vägrar. Jag vet att mitt hjärta inte är sådant. Att jag inte vill det. Varför skulle jag vara så annorlunda än andra? Det tror jag inte. Jag tror att ni allihopa, och även du, framförallt du är likadan. Vill väl innerst inne. Och att du nu har nu bestämmt sig för att agera annorlunda i framtiden.
Inatt flög jag omkring i en dröm igen. Det var så enkelt och självklart. Skulle vara med i något avlutningspektakel, jag sökte efter den jag kulle spela emot. Sökte, och sökte...
En dikt från ett fönster i en gotländsk gränd.
Att förlåta
är att använda nyckeln
och släppa någon fri.
Och sedan inse att det är en själv man släppt fri.
En egen
Jag vet om att månen stiger
på andra sidan skeppet
fast jag inte sett det.
Själv funderar jag på att paddla
med en kanot
emot solnedgången.
onsdag 5 augusti 2009
Bloggos bloggis
Idag börjar resan. Sundsvall. Stockholm. Visby med medeltidsvecka. Måndag Oskarshamn o några dagar utan att jag vet var jag ska, och ska göra i södra sverige. Fredag på Växsjö Universitet och fredagkväll Stockholm, typ. Lördag Sundsvall och söndag hemfärd med en liten visit to Vikensbacke. Ja så ser det ungnefär ut.
Har faktiskt inte så stora förväntningar. Det känns endock inte bara jobbigt. Det är som något slags ingenting. Så jag vet itne om jag kommer att ha skoj. mer pengar på fickan skulle ha varit inspirerande så att jag kunnat boka bra boende de där "vet inte " dagarna i södra sverige.
men vem vet.
Kanske ny inspiration skapas.
Kanske nytt hopp fötts
O kanske blir jag nöjd med resan.
Det ska bli skoj att få veta vad de tycker om min novell på högskolan. O vem vet, kanske blir det att komma hem som blir skojigast. Vi får se.
Har faktiskt inte så stora förväntningar. Det känns endock inte bara jobbigt. Det är som något slags ingenting. Så jag vet itne om jag kommer att ha skoj. mer pengar på fickan skulle ha varit inspirerande så att jag kunnat boka bra boende de där "vet inte " dagarna i södra sverige.
men vem vet.
Kanske ny inspiration skapas.
Kanske nytt hopp fötts
O kanske blir jag nöjd med resan.
Det ska bli skoj att få veta vad de tycker om min novell på högskolan. O vem vet, kanske blir det att komma hem som blir skojigast. Vi får se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)