JAG BER OM URSÄKT:

Drömde inatt att jag kom på några med att straffa en i deras krets genom att klippa av fingret på honom. Jag blev så arg. Skällde och läxade upp dem. Jag skrek åt en äldre kvinna som var deras ledare att hon skulle hamna i helvetet. Inte som ett svorord utan som ett löfte (som om jag har makt över det). Alltså jag var så bauta-arg, skakade.
Då jag går efter stranden vid en bäck så ringer Classe (en vän), och undrar vad jag sysslar med. Som jag förstår på honom så har han hört en annorlunda version i vilken jag var den enda dumma, och att jag skulle förlora allt därför. Telefonen bröt dock hela tiden så det blev både omöjligt att förklara vad som egentligen hände, eller förstå vad han ville att jag skulle göra för att få det att bli bra (låter som en metafor av hur verkligheten kan vara).
Insikten om att jag var den anklagade och skulle få allt förstört gnagde i mig då jag gick genom snårskogen längs den långa djupa bäcken.

Sedan så jagar kretsen upp mig(ännu en livsmetafor är jag rädd för, bekymmer som man inte löser jagar alltid ifatt en). Jag flyr springande, de kör bil och hinner ifatt mig på höjden ovanför bäcken. Bilen som jagar ifatt mig är körd av kvinnan som sitter i Humanistcaféet på universitetet, och hon inleder också deras anklagelser emot mig. Hur dum jag var som öste ur mig allt dumt jag sa. Inom mig brann en eld. Eftersom jag tyckte att det som de gjort var mer dumt så kändes det så orättvisst att jag blev anklagad, att alla fokuserade på hur jag betet mig var för mig fel, fel, fel, fel.
Men än hur det än var så erkände jag tillslut för mig själv att jag gjort fel som varit sådär arg, och sagt så fula grejor(kändes skönt och som en aha upplevelse).
Jag tog på mig skulden för det jag gjort, bad den äldre kvinnan om ursäkt. Men jag stod fast vid att det var fel att kapa fingret på deras egen vän, att de borde sluta kapa fingrar(alla tips om vad fingrar symboliserar tages tacksamt emot).
Att jag tog på mig skulden för vad jag gjort men ändock påpekade att de gjort fel medförde att det blev fred, de godtog min ursäkt (denna del låter inte som en metafor, utan som en vacker saga). Kvinnan som sitter i Humanistcaféet tar sin bil och åker iväg och lämnar oss där. Precis som om hon var en god fé eller med modernare mått en sådan där tvshowsvärd som fixar alla bråk.

Whow, en dröm som hann ta slut, och som slutade bra.
Ja vad skall jag säga om denna dröm. Visst det är sant. Det är svårt att se vad man själv gör för fel, man blir blind. Det är ännu svårare att erkänna det, och att be om förlåtelse då man själv anser att något annat stort fel begåtts, speciellt om man själv drabbas. Att vara bitter, kräva förlåtelse och att de skall ge en helt rätt funkar inte, glöm det. Det är att göra ovänskapen evig. Att jag upplever att andra behandlat mig illa är ingen bra ursäkt till att bete sig dumt tillbaka. De kanske inte ens menade det, det kanske berodde på misstag eller något som inte ens har med mig att göra.
Jag hör till de som tror att alla människor innerst inre vill väl, måste väl lära mig att se alla händelser utifrån den synvinkeln också.

Att ta på sig skulden för det man faktiskt gjort är att vara ärlig emot en själv, inte att göra allt bra igen, men det är förhoppningsvis en bra början

Jag tar på mig skulden för det jag gjort. Anklagelserna emot mig som jag känner till är i stort sett sanna, förlåt. Men försök sluta göra det som du gör som du vet att du gör illa andra med också. Okey?

Ingen sviken

Bryter mitt löfte och hoppar över sviken-bloggen. Hade tänk publicera en del av en text från en händelse då jag var barn. I vilken jag upplevde att ett svek gjorde mycket mer ont än det våld jag utsattes för i samband med det.
Misshandelsscener har en del läsare reagerat kraftigare på än den mentala pennalismen som förekommer i min bok. Det är så lätt att fokusera på det synliga, det som ger blåmärken, de mentala ärren är svårare att se.
Men texten blev för stark för mig, har gjort mig så illa. Vill arbeta mera med den. Få texten att fylla sitt förmedlarsyfte, o jag vill minimera missförståndsrisken, eller att den tas som om jag är anklagande.

Avstånd

Denna vecka så har vi intensivplugg vecka i Wittgenstins Tractatus, vi lär oss av en svensk som har proffessor i Holland. Plus att det är Essä seminarier i Svenskan. Då det är så här mycket plugg så blir jag som inne i en bubbla.

Men igår sprack den.

Jag skrev en text som gjorde så ont på bussen till Umeå. Som jag nog kommer att använda i uppföljaren till "Släpp mig fri" (som förmodligen inte blir nästa bok).

Det är lite det samma med, filosofi, författeri o.s.v. Att det är ganska skönt att det går att hålla ett visst avstånd till det jag gör. Speciellt i "ont" texter så är det en överlevnadsfråga. Men det kan också vara så som i filosofin, att det är en aha-känsla att inse att man förstår en filosof, fast man ser klara brister i filosofens resonemang.

Det är lite så med skrivande också. Att avståndet, nedskrivandet av något som hänt kan skapa aha-känslor, även om jag inte längre vill påstå att skrivande läker sår till den grad att de läker, och glöms. Det är bra för förståelse, och för att kunna förlåta. Men glöm glöm.

Nästa inlägg:

Vad är värst för en person, fysiskt Våld och övergrepp eller muntlig pennalism och svek?

Fundera

Har du någon gång haft en vän som vänt dig ryggen för att passa in i gänget? Som offrar dig för egen vinning? Har folk dömt ut dig för påstådd "dålig annorlundahet" eller på grund av någons lögn?

Har du blivit utsatt för våld och blivit utnyttjad?

Vad är skillnaden känslomässigt, jämför de sår som uppstod och vad har det gjort med dig sen.

Vad fokuserar samhället på? Vad gör folk arg? Och vad skits det i? Varför?

Finns Tidsresenärer?

Ibland träffar jag människor som liknar någon jag känner så till den milda grad att jag blir förbryllad. Fast det är helt tydligt att det inte är de, eftersom de inte alls är i samma ålder eller något annat väldigt särskiljande.
Kan det vara så att en del kan resa i tiden?
Men å andra sidan varför skulle då just jag råka stöta på dem, eller ännu mer ologiskt, varför skulle dessa tidsresenärer vilja söka upp mig?

Inatt drömde jag något som jag knappt minns nu. Men då jag låg vaken ett tag mitt i natten så kom jag också på en dikt som kändes så bra. Som jag naturligtvis också glömt. Minnet av vad som händer på nätter verkar varken vara bra i vaket eller sovande tillstånd. Synd.

Skrev iaf några dikter på bussen, på vägg hem i fredags.

Inga rader kan förstå, tolka eller fråga
vilket ord jag egentligen använder.
De bara skapas av mig, för att jag vill,
utan att kritisera mig, eller ropa hurra.

Livet är en chans

Varje chans är något som skrämmer
för att det som hela tiden förändras
kan komma att ändras, invecklas.
Fast vi hela tiden önskar oss chanser.


Om jag var en raket

Skulle jag vilja bli skickad ut i rymden?
Explodera i en bländande vacker kaskad
som alla minns. Eller fortsätta min färd
tills jag slocknar bland nattvalvets stjärnor.

Det är klart att det skulle göra skillnad
om det var just du som tände på mig
med förhoppning om ett lyckligt ögonblick,
en stund av förgapande över min förmåga.


Varje liknar, förbryllar.
Är du överallt? Eller är
det jag som bara tänker
...

Jag ser

att hon sitter och tittar på annonser om hundar
och vet att den drömmen finns hos henne.

Jag ser
att hon sitter och tittar på annonser om fritidshus
och vet att den drömmen finns hos henne.

Jag ser
att hon sitter och tittar på annonser om lägenheter
och vet att den drömmen finns hos henne.



Att du visar resultatet säger mer än orden
och din blick, avslöjar din längtan.
Att du visar nyanserna säger mer än sanningen
och din blick, är min längtan.

Jag har just städat, rensat och slängt sådant jag hade glömt. Kastat ord som jag då kände till. Meningar som jag då insåg. Texter som jag då förstod.

Men en bild fick mig att stanna upp. Omkullkasta planerna. Och åt upp de jag bestämt mig för. Nyss var jag övertygad om att jag inte var poet, inte filosof och att jag inte ville lära mig mer bara ha ordning, lugn och ville slippa stå i elden.

Men det spelar ju egentligen ingen roll jag brinner ändå, så jag tillåter mig att filosofera i poetisk form för att lära mig mer.

Varför jag bloggar 2

Att jag inte gör min blogg till en dagbok kanske beror på att jag inte ser något speciellt i det jag gör just nu.

Att min blogg inte är en intresseblogg kanske har att göra med att jag faktiskt inte brinner för något speciellt just nu.

Kankse så har de jag brunnit för de senaste åren eldat upp så mycket att mitt ved förråd är slut, att jag varit tvingad att bryta upp plankorna i mitt golv för att underhålla den eld som inte velat slokna.



Men att jag inte brinner nu måste jag ju se som en möjlighet, en fantastisk möjlighet.



Visst det kanske låter tomt, att mina dagar bara går utan att jag tycker att de är värda att skriva om, att det är som om det jag sysslar med i dag känns meningslöst. Det är inte riktigt så heller. Jag brinner bara inte på det där galna sättet som jag brukar göra.



Nu på morgon så berättade jag detta för Åsa. Och att jag faktisk borde se det som en möjlighet, att mitt glas är tomt, för det medför ju att det kan kommas att fyllas på med något nytt. Hon var inte lika positiv då hon inte tyckte att jag skulle sitta här på Östra Nygatan 83 och vänta på något nytt att brinna för. Då sa jag,

- Men allt jag tidigare börjat brinna för har kommit in i mitt liv utan att jag planerat det. Jag kan ju inte i förväg veta vad jag skall börja brinna för.

Då sa Åsa att det kanske är det som är felet. Att det är för att jag inte själv styrt mina steg ditt jag vill innan jag börjat brinna. Att det är därför jag inte hittat något som jag fortsatt att brinna för resten av mitt liv.

Visst hon har nog rätt. Men ingen av mina intressen jag haft har känts fel just då, jag har verkligen haft kul. De flesta fanns lite grann innan och finns kvar mer eller mindre ännu.

Samtidigt är dock det Åsa sa en paradox. Hur skall jag veta var jag skall gå om jag inte vet var jag vill hamna?

Ska jag prova olika vägar eller skall jag stanna upp och lyssna på mitt inre för vägledning?

Ska jag samla ihop mycket ved innan jag tuttar på nästa gånga så att det blir en bauta brasa, eller ska jag stoppa in en vedklabb åt gången för att underhålla den nya elden, och bara sitta och ha mysigt?

Men problemet är att jag inte har en öppen spis eller eget ställe att råelda på.



Nu vill jag berätta om alla mina tidigare intressens brasor, hur jag upptäckte dem, och hur glöden fallnat, men det skulle bli en lång och mycket het historia som i sig skulle kunna tutta på mina glödande skrivfingar så rejält att jag bränner mig. Och jag vill nog inte bränna mig nu. Är bränd av sådana erfarenheter.

Skrivet i slutet av 80-talet

Det mörka barrträdet har nått en ansenlig ålder och kan kallas för en jätte även bland de högväxta träd som växer i de här trakterna. Ändock ser hon liten ut i jämförelse med Lakaplatåns lodräta bergsvägg som under morgontimmarna skuggar dess grenar. Trädet har börjat förbereda sig för den annalkande vintern på det sätt som barrträd gör. Morgondimman har inte lättat och rök slingrar sig upp efter trädets stammar. Trädet reagerar med instinktiv rädsla. Träd kan det. Eld är de enda som hon är riktigt rädd för. Detta trots att hon under sitt tusenåriga liv aldrig för haft eldrök runt sin stam tidigare.
Under hennes nedersta grenar har en brasas lågor börjat ta form. I en liten gryta puttrar en hargryta. Soppan är tillredd på en nästan helt uppäten hare, några gamla rötter och några barr från det gamla trädet är smaksättare. Runt brasan sitter en liten men brokig familj, närmast brasan sitter en tioårig pojke inlindad i en filt, bredvid honom sitter en svarthårig flicka i sexårsåldern. En man klappar henne på huvudet, på hans kind rinner en avlång tår.

Ljudet av hovar ekar emot platåvägen. En häst gnägga. Mannen reser sig snabbt och drar sitt enhandssvärd. Fram ur platåväggens skugga kommer en stor kraftfull frustande häst. En kolsvart häst. En ryttare med ett stort tvåhandsvärd i sina händer kommer fram ur platåväggens mörkaste skugga. I skenet av brasans lågor glimmar hans gulgråa skägg. Med ena handen släpper han tvåhandsvärdet och kliar sig på kinden. Han är klädd i en elegant men sliten svartgrå dräkt.
- Jaha de blir soppa.