Mer, jag vill innan jag dör,

även om det egentligen inte är viktigt. Måste jag skriva ner vad som är det jag vill? Är det inte självklart???
Jo, jag skulle vilja åka till Vikensbacke. Jag skulle så gärna vilja glida omkring i en kanot på sjön en dag då den är så där magiskt blankt stilla.
Utan ett ankare som jag glömt att dra upp, släpande efter mig då jag är stressad, och jag vill visa att jag är duktig att paddla för de som vill att jag ska komma snabbare än snabbt till stranden.

Vill bara paddla lungt över den blanka ytan, och njuta av färden, min kraft, vinden och solen emot mitt skinn.

VIKTIGAST är dock att igen få dansa naken i regnet på ängen på Vikensbacke.
JA, ja åldersfasister ni har rätt. Det kommer inte att bli lika vackert som då jag var barn (om det ens var vackert då). Men om ingen ser och mår illa så kommer det säkert kännas lika skönt emot mitt skinn som då. Vara lika vackert som då mina och mina systers ben sprang omkring på ängen och skrattade bland grässhopporna.
Jag och min syster hade det som sed. Att dansa naken i regnet ifall det regnade då vi kom till Vikensbacke för att vara där på vår semester.
En gång då vi dessutom bestämde oss för att springa upp till bron över bäcken ovanför Vikensbacke så råkade en bil komma. Vi slängde oss i diket och döljde vår nakenhet, i panik. Att visa sig själv naken var så tabu. Jag hade själv inbillat mig att jag ville dö, ifall tjejerna i min klass såg mig naken. Men de som åkte förbi i bilen skrattade så glatt år vår panikenhet.
Sedan har det varit tvärtom. I hela mitt liv har nakenhet varit något normalt. Mina barn ser nakenhet som något naturligt.
Men nu.
har den amerikanske skräcken för nakenhet och den sexuella fobin förstört mycket av friheten med att vara naken. Amerikanska medeltiden är här.
Så om jag kan uppfylla min dröm att springa naken i regnet på ängen i Vikensbacke som måste jag vara rädd för att någon bil ska köra förbi igen. Men jag lovar om det blir av så ska jag njuta. Det är jag värd.
Det finns faktiskt en sak till jag ibland önskar mig. Att få uppfostra igen. Jag vet att det låter sjukt. Jag är ju klar med det. Men samtidigt tror jag att jag med den erfarenhet jag har av barnuppfostran och med den insikt jag har uppnåt av tankar runt känslornas moral så skulle jag kunna bli en bra förälder om jag blev det igen.
Men jag och Åsa är äldre. Vi har gjort vårt. Vi har kämpat för att våra barn ska överleva sjuka sjukdomar och farliga olyckor. Vi är värda att få leva de liv vi vill leva. Oavsett hur omöjliga någon av de önskningar vi har är. Leve oss.

Men jag hoppas att jag får glida fram i en kanot över en stilla vattenyta i Vikensbacken.

Jag hoppas att jag får springa naken över änget med gräset kliande mellan tårna på Vikensbacke.

För även om jag inte råder över kausaliteten så har jag all rätt att önska mig det jag vill.

Det har du också.
Kom ihåg det.

natti natti.