Tre filmer

Jag har sett flera filmer på tv de två senaste dagarna. Tre av de måste jag få kommentera lite.

Bodyguard:

Det är en av de filmerna som får det att vattnas i mina ögon. Varför, jo därför att i den filmen vinner inte kärleken. Och speciellt inte den största, den där kärlek växer fram fast för stora skillnader finns. Hon, som i panik då och då glömmer att han bara vill väl och skäller på honom för att han skämmer ut henne inför andra. Varför är hur det ser ut utåt viktigare än kärlek för så många? Han, är känslomässigt helt trasig, något som han döljer med att speciallisera sig på att inte visa känslor, och skyller på sitt jobb. Även om filmen har flera dåliga manusmässiga inslag så känns det så fel att det inte blir dem. Tro inte att jag alltid vill ha ett bra slut, oj så många gånger jag önskar att de inte får varandra i slutet av filmer. Därför att det är sådan där kärlek, då man i första scenen av filmen förstår att de skall få varandra. Därför att det är sådan där kärlek, mellan de två vackraste, som passar in i alla läger. Jag tycker att puckelryggen Quasimodo i ringaren i Notre Dame skulle ha fått zigenerskan Esmaralda, inte den där fagre, . Då hade verkligen varit en vacker kärleksaga.

Den sista samurajen:

Jag tror att jag tycker att filmmusiken i denna är den allra bästa av alla filmer jag sett. Filmen innehåller flera misstag. För mycket krig, överdrivna krigscener. Men det största misstaget är att de som spelar sidorollerna som samurajer också är soldater i motståndarnas arme. Syns för bra, synd. Men filmen har ett vackert budskap. Mest tänker jag på då Samurajen berättar om körsbärsblomträdets perfekta blommning.

Att ett liv är värt att leva om man en gång i sitt liv får uppleva en sådan vacker blommning.

Jag skrev en gång,

"Bättre en stund i en famn än en livstid utan".

Men är det inte många som glömmer den tanken i "hur det ser ut utåt skräcken", som i Bodyguards filmen. Det är så många som förfular det som var. Det som en gång var dess livs vackraste ögonblick ljuger de om, smutskastar och förstör. Oj, vad jag sett många som gör så. Synd om dom. Önskar att de får tillbaka glädjen i att se allt de vackra i sina liv, och att de ser skönheten i att hjälpa andra att finna och bevara sådana ögonblick.

Själv har jag upplevt några magiska ögonblick i mitt liv, stunder som gjort mitt liv värt att leva. Men på något sätt så tror jag att jag har mer vackra ögonblick kvar. Jag tror att om man verkligen får kämpa för de man vill, det som verkar omöjligt... Om man uppnår det, då är livet så vackert som det kan bli.

Total Recall:

Ingen höjdarfilm, även om den bygger på ett filosfiskt tema. Hur vet vi att vi är vakna? Att de vi upplever är sant. Det tror vi ju oftast då vi drömmer också. Nu säger dock det flesta filosofer att det är tjafsfilosofi. Vad spelar det för roll att det inte med säkerhet går att bevisa att vi är vakna, vi bör ändå agera som om vi är vakna och behandla alla människor så väl som det går, och bry oss. I filmen kan de plantera in minnen i oss. Det där minnet som vi verkligen vill uppleva blir en verklig del av vårt eget minne, som om det skett.

Om det vore en möjlighet så skulle jag vilja plantera in att kärlek alltid vinner över fördomar, att bry sig blir moraliskt rättesnöre, och så skulle jag naturligtvis vilja plantera in de där magiska ögonblicket som jag har kvar att uppleva.

MEN.

Även om möjligheten att plantera in minnen fanns. Så skulle jag hellre välja att kämpa för att jag skulle få uppleva det ögonblicket på riktigt.