Har jobbat en del med "Klia, klia", de senaste dagarna. Boken om Elins leversjukdom, eller hur vi upptäckte den efter att hon föddes.
Författarinnan Elise Johansson sa efter att hon läst mitt första trevande utkast av det inledande kapitlet för några år sedan att hon aldrig läst om en förlossning i en bok, skriven av en man. Kan det verkligen vara så att jag blir först med att ha med en sådan fantastisk upplevelse i en bok, som man. Vägrar tro att det är sant. Men Elsie vet mycket så.
Det är jobbigt att kasta sig tillbaka till de känslor man hade då. Redan i första genomgången, då jag snabbt gått igenom texten för att korrigera stilen så grät jag flera gånger. och nu då jag skall gestalta alla sådana där känslor som jag beskrev med ord sist, brrr.
Jag minns hur mycket jag grät då jag skrev "Släpp mig fri". Att då skriva om hur man mådde, då man var rädd för att sitt barn skulle dö...
Får väl skriva lite på skolarbetena emellanåt. De skall ju vara kallt objektivt. vad de nu är iofs. Så de är ju då någon form av avkoppling jämför med detta. men inte lika skoj.
Leve känslors livfullhet
Leve ni, leve DU och kram kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar