Att få läsa 67 uppsatser ger hopp

Sitter och läser igenom, och ger kommentarer till berättelserna som 67 av mina elever skrivit. Ja, jag vet att det är dålig planering att jag ställt till att det blivit så samtidigt. Och att jag dessutom  rättat 22 prov i helgen, och får in ca 25 till på torsdag. Dessutom så uppmanar jag mina elever att jobba, skriva på. Inte fastna för att något blir svårt, utan då skriva en scen längre fram i deras berättelse. Jag tror att förmågan att berätta är viktigt, och att träna på den ger mycket, och det inte bara i svenska, utan i alla ämnen, och även i de flesta situationer man i livet kan hamna i. Men det har orsakat att jag har mellan tre till fyra hundra sidor att läsa, kommentera och bedöma nu. Och tro mig, jag vill ge så mycket som jag bara kan för att de ska utvecklas vidare var och en av dem.

Det är inte så att jag inte har något annat att göra, i mitt liv, eller på skolan. Att planera lektioner väl, och att ha dem tar ju sina timmar. Dessutom ska man ju förkovra sig, socialisera, och ta hand om en del andra saker som att jobba med ungdomar medför, det mesta hur trevligt som helst, så det så.

Nu kanske ni tror att detta är en klagotext, näpp. Det är tvärtom, för om ni bara visste hur kul det är att läsa mina 6:ors fantasyberättelser, vilken äventyrslust de har, vilken glädje deras texter utstrålar. Mina åttors barndomsskildringar ger mig en bild av en värld fylld av barnens syn på livet i dag. De är så insiktsfulla, så full av tankar och idéer om hur det varit, är och kan komma att bli. Kan man verkligen göra annat än njuta av privilegiet att få läsa dessa ungdomars tankar, under den tiden de är på väg in i vuxenlivet, då vuxentiden är något de drömmer om, ser en massa möjligheter med. Jag önskar verkligen att de får behålla sin fantasi, sin nyfikenhet, sina funderingar och drömmar. Sin tro på att livet går göra något bra av.

Det känns som att vi vuxna har en viktigt del i detta, att vi inte genom att bara beskriva deras begränsningar får dem att tappa modet, istället berätta för dem om deras färdigheter och hur lätt de går att utveckla. Att vi vuxna, och äldre inte bara ser negativt på den tid vi lever i, tror på och sprider domedagsprofetior. Utan pekar på det som är bra, hur snabbt det mesta blivit bättre, och vilka möjligheter vi har att skapa en ännu bättre värld i framtiden.
Att vi inte fastnar i vår egen bitterhet över livets besvikelser, utan tar oss ur gyttjan och visar att det går att tro på framtiden genom att vara goda exempel, för det är vad vi gör av våra liv som de ser, oavsett vem vi skyller på att det blivit så som det är för oss, de ord vi säger eller intentioner vi har.

Vi bör inte heller lära dem att bara klaga på , snacka skit om andra. Att påpeka dåligheter i andra omkring oss, och på andra platser på vår jord. Utan istället få dem att se möjligheter även i andra. Att vi inte bara, då vi blir irriterade och ilskna skriker ut fördömelser, hot och använder oss av eller förespråkar våld mot alla som inte gör eller är precis som vi vill. Vi bör istället lära de unga att söka möjligheter, att samarbeta och bry sig om varandra. Vi är människor, människan är ett flockdjur och är beroende av varandra, dessutom av alla andra på jorden, djuren och miljön för att klara oss och få drägliga liv. Att då se alla andra, och allt annat som om det är av ondo kommer bara att speglas tillbaka emot oss själva, förvandla spegelbilden av oss till något som inte är speciellt trevlig att skåda, i alla fall den inre spegelbilden som påverkar vårt yttre mer än många tror. Man behöver väl inte vara speciellt intelligent för att förstå att det inte är ett bra val av vad man ska ägna sina dagar åt att tänka negativt om andra, då det finns så många positiva saker att fokusera på, att göra, glada tankar och hopp att känna under det här livet som vi magiskt nog fått oss tillhanda, fått till skänks. Ett liv som vi, tycker jag i alla fall bör välja att göra det bästa av. Det bästa och lyckliga livet finns verkligen inte i sorgmodets hopplösa träsk. Välj ett bra så bra liv som det är möjligt åt er, och ge  våra barn och ungdomar exempel på hur man uppnår ett sådant liv, stråla genom att göra det bästa av ditt. Tänk positivt och bry dig. Bli en som skänker energi, kärlek och hopp till de som dig i livet möter.

Jag hoppas och tror att kommande generationer kommer att se på de våldstendenser som idag förespråkas eller utförs av individer, organisationer och länder av en eller annan orsak som lika barbariskt i framtiden som de flesta ser på våra gamla vikingars plundringar, romerska generalers krig, Djingis Khans härjningar. Eller erövrares utrotningar av de folk de erövrar, t.ex. av indianerna i Amerika, eller rasisters terroriserande av de som inte är lika dem och deras utrotningsläger i t.ex. Nazityskland under andra världskriget. Oavsett orsaker, politiska, religiösa, ekonomiska, makt, bekvämlighet, egoism, eller andra anledningar är väl terroristdåd eller krig minst lika barbariskt även om de utförs idag som under t.ex. vikingarnas tid? Det är dags att sträva efter en fredligare värld igen för våra barn och ungdomar skull. Så att de får fortsätta att vara full av glädjefull fantasi, funderande och drömmar, så att inte även en del av dem  förvandlas till bittra spridare av mörk hopplöshet. Låt de få fortsätta att vara de som sprider ljus, för då kan även ni få njuta av det jag nu gör, deras underbara berättelser.

Skriv din dröm. Tro på drömmen, försök förverkliga den och du kan skapa hopp hos andra, våra barn och unga om att det kan gå att uppfylla även deras.