I have Nothing...

Den senaste tiden har flera av de pop och filmikoner jag haft under mitt liv dött. Vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom jag är 53 och de flesta av dem var äldre än mig. Det verkar dessutom som att flera av dem har levat ett mindre hälsosamt liv än mig och kommer från släkter där de inte ens i närheten varit lika fräscha eller levat lika länge som mina släktingar. Tror dock att det har mest med levernet att göra, känns lite sjukt att påstå att min släkts gener skulle vara mera långlivade, som om de skulle vara bättre, tror att de beror på att vi haft det bra, och levat på ett sätt som gynnar långt liv.

Dock har flera av de som påverkat mig mest konstnärligt och har dock lämnat denna form av existens för ett bra tag sedan. Då det gäller musiken så saknar jag kanske Freddie Mercury, Elvis Presley​ och Whitney Houston mest. Queen är kanske de, jämte Pink Floyd och Mozart som fått min musiksjäl att dansa snabbast. Mozart har jag ju dock jag inte träffat så ofta av naturliga anledningar (för ni som inte visste så levde han på 1700-talet). ;)

Bland röster så har förutom Freddie, även Whitney Houston, Helene Sjöholm, Marlene Ernman​ och Sarah Brightman ​påverkat mig mycket. Säkert flera glömda.
Låtar jag älskar har påverkat mig mkt också, inte minst "I have Nothing" som Whitney Houston sjunger (så vackert), som flera andra av Whitneys låtar. Men nuförtiden så berör låtens text mig annorlunda. För även om jag håller med henne om att mycket är ingenting utan den person man älskar, vi kan alla lägga in vem vi vill i texten, och vem det är varierar för i alla fall några under livet

Dock känner mitt hjärta så nu, att även om det finns människor som betyder mycket för mig, som gör mitt liv hur bra som helst, och att det finns typ i alla fall någon som jag är övertygad om att den skulle göra mitt liv ännu bättre ifall det blir mer av den i mitt liv, ja till och med mycket mer i något speciellt fall, säger mitt hjärta mig. Så har jag egentligen det tvärt emot det Whitney sjunger, allting, Mitt liv är så bra, den utveckling jag genomgår upplever jag som tillräckligt bra för att jag ska se mitt liv som lyckligt, och det verkar som om det påverkar många positivt, åtminstone någon mer positivt, tror att få upplever mig som ett mörkt moln som sprider dunder åska och oväder. Jag vill hellre ses som en dåre som tror på kärleken än en som hatar, en som tror på att vilja väl än någon som tror att vilja illa är det rätta. Hur kan någon tycka illa om t.ex. Tomas Di leva??? som vill att vi ska älska mera???
Så även om alla ni, alla de önskedrömmar jag har skulle kunna göra mitt liv bättre (de som känner mig vet nog om att mina drömmar inte direkt är lite storslagna, är hur gränslösa som helst, hur vild min fantasi är, samtidigt som jag har förmågan att se det positiva i nästan vad som helst, hur litet det än är), skulle jag ärligt talat kunna göra om texten på Whitneys låt. Sjunga,

    "I have Everything, Everything, Everything, even us"

Osså skulle jag kunna skriva någon rad till, lägga till.

"Att sann lycka kommer inifrån, och blir inte mer sann om den påverkas av något utifrån. Så om jag kommer att stanna kvar ett tag till här i denna existens, så kommer jag inte att vara ivägen, utan ett steg på vägen.
För jag kommer alltid att älska livet, dig, mig och alla andra, vi är Oneness. Just det gör mig lycklig. Tiden då vi hör den speciella kallelsen är nu, We are the world, de som kan skapa en ljusare tillvaro, tillåta vårat inre ljus att spridas, tända fler ljus. För vi är, finns alla här tillsammans. Imagine all the people, living for today, no countries, nothing to kill for. Imagine all the people living for peace. You my say I am a dreamer, but I am not the only one, I hope some day you join us. That you will be one of us who will always love you, all of us. We  have Everything, Everything, Everything, we are us.

https://www.youtube.com/watch?v=FxYw0XPEoKE