Jag har gett dig raderna du stimulerade
det är skillnad på buketter och dåraktig,
hör poemen tonsatta av en poetmusiker
och nu är det dax för fåglarna att sjunga.

Det här är ett skrik av vem du är,
ingen förvirrad eller någon fylledillare,
inte den dikt du måste berätta för att synas,
inget anpassat för att alla skall tycka att du gör rätt,
som mamma, de som vet hur det skall vara och kritikerna ler åt.

Det är ditt hjärta,
den ring du vill bära,
sagan vi vill ska vara lyckliga i alla sina dagar,
vägen dina önskningar vill färdas efter fast du inte vågar.

kliaaa, kliaaa

Har jobbat en del med "Klia, klia", de senaste dagarna. Boken om Elins leversjukdom, eller hur vi upptäckte den efter att hon föddes.
Författarinnan Elise Johansson sa efter att hon läst mitt första trevande utkast av det inledande kapitlet för några år sedan att hon aldrig läst om en förlossning i en bok, skriven av en man. Kan det verkligen vara så att jag blir först med att ha med en sådan fantastisk upplevelse i en bok, som man. Vägrar tro att det är sant. Men Elsie vet mycket så.
Det är jobbigt att kasta sig tillbaka till de känslor man hade då. Redan i första genomgången, då jag snabbt gått igenom texten för att korrigera stilen så grät jag flera gånger. och nu då jag skall gestalta alla sådana där känslor som jag beskrev med ord sist, brrr.
Jag minns hur mycket jag grät då jag skrev "Släpp mig fri". Att då skriva om hur man mådde, då man var rädd för att sitt barn skulle dö...
Får väl skriva lite på skolarbetena emellanåt. De skall ju vara kallt objektivt. vad de nu är iofs. Så de är ju då någon form av avkoppling jämför med detta. men inte lika skoj.

Leve känslors livfullhet
Leve ni, leve DU och kram kram kram

Ibland händer saker i ens liv som verkligen förändrar allt. En del beslut går det att förutsäga att de skall ge effekt och man har själv beslutat i förväg att göra det som förändrar. Ex. flytta, köpa hus, o.s.v.
Ibland så kan någonting förändra allt som man inte har en aning om att de överhuvudtaget skulle ske, eller åtminstone inte att det skulle ha en sådan påverkan på resten av livet. Ex, att delta i något arrangemang, eller att inleda en konversation med någon.
På något sätt blir kanske bristen på kontroll det som blir rätt, mer rätt än de vi har kontroll över. Vi säger eller gör saker vi inte planerat, och får sedan leva med att det förändrar. Något som kan kallas för ett självformande handlande.

Faktum är att känslor ibland är så starka att vi inte själva kan bestämma hur vi mår, hur vi ser på våra liv.
Men jag har beslutat mig för att njuta då något är eller verkar bra. Nästan så att jag törs säga att jag hellre lever lycklig i en god illusion, än olycklig i en ond verklighet (även om jag föredrar snäll verklighet). Och jag har bestämt mig för att se möjligheterna med de förändringar som skett, som nu sker, och kommer att ske.
Leve livet.

- Här har jag aldrig varit.
Herman tittar med sina ljusblå ögon på vår klassföreståndare.
Magistern svarar inte utan går in i det bortersta av de tre källarlokalerna. Han går förbi ringen av skolbänkar som vi noggrant ställde upp där då vi lekte riddarna runt det runda bordet. Magistern öppnar ett skåp.
- Här är kemiböckerna som ni ska hjälpa mig att bära upp till klassrummet.
Herman öppnar locket på en av bänkarna i den runda ringen och tar upp en bok som han visar magistern.
- Det finns några böcker här i skolbänkarna också.
Magistern ler.
- Ta med även dom böckerna Herman.
Magistern nästan skrattar, Herman ler, men jag ler inte alls, jag knyter näven.
Nils, jag och Harry har våra famnar fulla med ljusblåa kemiböckerna då vi går ut i källarkorridoren igen. Herman tittar på magistern igen.
- Det är säkert magistern. Vi har aldrig varit här förut.
Vänder mig snabbt ditåt och tittar på Herman och magistern. Herman stirrar med sina blå ögon på magistern vars läppar darrar. Det ser ut som om att han skall skratta igen. Herman ler större än vad jag tidigare sett honom göra.
- Så roligt det är att få vara här där vi aldrig varit förut.
Mitt grepp om de böckerna jag bär på hårdnar. Herman går på.
- Visst är det otroligt magistern att vi aldrig varit här förut. De är säkert att vi inte varit här tidigare.
Vill slänga böckerna i fejset på Harman.
Magistern öppnar källardörren och släpper ut oss. Jag tittar med sorgsna ögon på då magistern med ett leende låser källardörren till skyddsrummet, dörren till mitt skyddsrum. Min egen hemliga värld, och vår hemliga klubb.

Fördelen med fel

Om någon haft fel,
någon tagit fel om oss,
eller gjort något fel emot oss,
blir inget bra av att vi försöker bevisa att den andre har fel,
söker fel på den andre för att bevisa att den andre tagit fel,
göra fel emot den andre och tycka oss ha rätt att göra fel emot den.

Om man har fel om något
så kan man villkorslöst erkänna och glädjas åt att den andre har rätt.

Om man har tagit fel om någon
så kan man villkorslöst erkänna och be om förlåtelse.

Om man gjort fel emot någon
så kan man villkorslöst erkänna och försöka ställa allt till rätta igen.

Då kan felen bli till något bra,
istället för att för att få fortsätta att förstöra,
då, nu och fortsättningen.

Jag erkänner villkorslöst
att jag hade fel och glädjs över att du hade rätt

Jag erkänner villkorslöst
att jag tagit fel och ber om förlåtelse

Jag erkänner villkorslöst
att jag gjort fel och lovar att försöka ställa allt till rätta igen.

och hoppas villkorslöst på fortsättningen…

DET ÄR INTE DET VIKTIGASTE

Det är så lätt att förblinda sig i hur viktigt det är att få rätt. Och att bli rejält sårad då man har fel, känna skam. Visst, alla prov, tävlingar o Gud vad de nu må vara, har ju givit rätt och fel en stor betydelse, ibland med rätta ibland inte.
För mig är inte ha rätt viktigast. Även om jag naturligtvis försöker göra rätt, vilket inte alltid är det lättaste. Speciellt då det gäller gentemot andra.
Jag kan bjuda på att jag har fel, för mig är det inte de som är viktigaste. Säkert inte för någon annan heller. Det som gör mig lycklig är vänskap, vänlighet, snällhet och att bry sig.
För mig är det viktigt att inte göra illa, jag försöker alltid låta bli att göra illa. Menar väl även då det blir fel. O tro mig, det är då min ambition att inte göra illa går fel som jag blir mest ledsen. Att inte ha rätt är inget jämfört med det.

Visst jag blir sårad då någon gör fel emot mig (jag gillar verkligen inte då ”såradkänslan” tar kontroll över en, den gör mig som knäppast). Men det är inte viktigast att ni gjort fel. Det är vår vänskap.
För min del så får ni ha rätt jämnt eller fel jämnt, det är inte det viktigaste, det är att vi blir glada av att träffa varandra.
Ni är förlåtna redan innan ni gör fel,
... jag vet ju själv hur svårt det är att alltid lyckas.
Snälla förlåt mig också…
… för jag kan inte låta bli att bry mig, och att något man inte kan låta bli är fel, det är de som är svårast att leva med.

Det gäller att ta till vara på tillfällena då Gud ger oss chansen att ställa allt till rätta.