Mina underbara barn

Blir så lycklig då jag tänker på mina barn. Jag har haft så många fina stunder med dem. De är verkligen de bästa man kan ha. De har under hela sin barndom varit mitt solsken. De har naturligtvis haft problem, sjukdomar o sorg. Men på något sätt så har det stärkt vårat band. Det känns faktiskt lite konstigt att inte vara lika inblandad i deras liv nu, att det inte är jag som får ringa doktorn, skolan eller jobbet åt dem, men råd till dem ger jag gärna o ofta då de vill, försöker aldrig bestämma över dem, bara finnas till. För mig är det viktigt att de får följa deras hjärtan, inte ha dåligt samvete för det, speciellt gentemot mig. O jag vill inte heller att rädsla ska styra deras liv, att riskerna för att misslyckas, vad andra tycker o tror, o gamla invanda mönster ska styra dem, de bör få vara kaptener över deras skepp på färden över livets ocean. Vi träffas ibland o jag har tillfälle att njuta av deras existens. Ibland behöver de min hjälp, o ibland ställer de upp för mig. De vet allt om mig o älskar mig en då, jag älskar dem oavsett vad de fattar för beslut. Att veta att de finns, att veta att det vi har mellan varandra är ovillkorlig kärlek gör bara det i sig att jag vet om att mitt liv är bra.

Mycket annat går också bra i mitt liv nuförtiden också. Jobb, ekonomi, vänner m.m. Jag har råd o resa emellanåt. Utan att försämra min ekonomi. Jag älskar mitt jobb, och har dessutom ett par extra arbeten. Är igång nästan jämnt, o gillar att ha det så. Jag spelar dessutom teater i underbara Prismateatergruppen. Läser ibland poesi på scenen o tillsammans med Döda poeters sällskap som är fullt av fantastiska människor. Föreläser i filosofi och har skrivkurser. Försöker dessutom hinna med o skriva på mina kommande böcker då o då. Kanske är det så att jag inte har så mkt tid över till mina vänner som jag skulle vilja, men de har för det mesta fullt upp också. I sommar ska jag bo en månad i en sommarstuga vid Burträsksjön, uppleva en av de tre av mina önskedrömmar. Den andra har jag ju möjlighet att uppleva då o då också, att resa o se denna världs under.

O dessutom så ser min framtidsprognos väldigt fin ut, med reservation för allt som kan ske i livet som kan överraska. Läste någon gång något klokt. Ta det lugnt, kontroll finns ändå inte. Men att sträva efter att det ska bli bra, o vara glad för att det kan bli så, för de små miraklerna på vägen gör så mkt för ens inre välmående. Visst finns det saker som inte är som de borde i mitt liv, t.ex. mitt knä som blir sämre o sämre. Vänner o nära o kära som har problem i sina liv som jag inget kan göra åt, bara lyssna o försöka stötta då vi pratas vid eller träffas.  

Jag har dock lärt mig att acceptera som det är, mina tillkommakortande, känslor o att det inte alltid blir som man önskar.  O jag har också accepterat att en del av de sakerna kan jag inte göra något åt. Jag ägnar min energi åt det jag kan göra något åt, det jag blir glad av.
Mina nära o de jag håller kär
t.ex. mina underbara barn
ni finns alla i mitt hjärta för evigt.

Tänk, tänk, tänk mycket och positivt

Ibland säger någon "Tänk inte så mkt"

O då det gäller elaka, oroliga och bittra tankar håller jag med. För det förgiftar oss, och det inte bara som en liknelse på det sätt Buddha så klokt citerar i nedanstående  bild. För sådana tankar bryter ner oss på riktigt, gör oss sjuka, o minskar chansen för att det ska gå bra för oss (vill dock här också påpeka att då man väl blivit sjuk, har någon psykisk sjukdom eller andra sjukdomar typ anorexia så är det inte längre vi utan sjukdomen som tänker dessa tankar åt oss, det är sjukdomens som har kontroll över oss, o ett sådant tillstånd är inte lätt att bryta sig ur (o faktum är att dessa känslor är i sig så starka att de kan styra oss, visst har väl de flesta av oss någon gång gjort något vi egentligen inte alls vill i ilskan?)). Att tänka negativt gör oss till energitjuvar som andra drar sig för att umgås med, o många blir motvilliga till att stötta oss, vi skrämmer iväg de vi vill ha nära, behöver, är i behov av hjälp eller tjänster av  från våra liv. Ja det finns till o med de som kan börja tycka illa om oss för det, o blir därmed mer motvilliga till att hjälpa oss, ja de kan t.o.m. få för sig att snacka skit om oss eller försöka förstöra för oss, för i deras ögon blir vi någon jobbig, ja kanske t.o.m. en de tycker är en skitstövel, som de tycker att det är rätt åt då de går dåligt.

Dessutom är det ju så att det mesta vi oroar oss för aldrig sker, o att de flesta inte tycker så illa om oss som vi ofta tänker. Jag har pratat med så många i vuxen ålder som hävdat att de alltid gillat mig, tyckt om mig, m.m. O jag har gått omkring o trott motsatsen, o mått dåligt över det helt i onödan. Hade jag tänkt att de gillade mig, även om jag inte visste egentligen så hade jag ju strålat mera, o dragit till mig mer av det jag velat skulle ske.
 

Att tänka för mycket positivt, att leta möjligheter och lösningar på t.ex. problem och konflikter det är bra för oss. Om vi drömmer, tror på livet, oss själva o att det ska gå bra, om vi tänker med vårt hjärta, alltså bryr oss, är omtänksamma och kärleksfulla så blir livet lättare bara av det. Det kanske låter som svammel, men det är definitivt roligare att gå omkring o vara glad o optimistisk än att gå omkring o vara bitter o pessimistisk (oavsett om man har rätt eller fel, något är orättvist, eller att man blivit behandlad illa). O det är i många fall ett val vi har. Att tänka med hjärtat gör att vi strålar, tänk på det själv,  de ni träffar som strålar och ger energi är faktiskt trevliga o välgörande att umgås med. Och automatiskt behandlar ni dem oftare bättre, o hjälper dem mer. Så då det gäller positivism, snällhet, kärlek o omtänksamhet kan man aldrig tänka för mkt.
Så tänk, tänk, tänk mycket o positivt...
O förmedla, sprid och dela med er av era positiva tankar. Om ni dessutom försöker lära o hjälpa andra att tänka gladare, positivare och mer kärleksfullt så försöker ni ju också att göra deras liv bättre. O om ni lyckas lära någon att tänka positivare så finns det ju sen en till människa som ni kommer att bli glad över att träffa o umgås med. Ni berikar alltså deras liv, ditt eget och alla andras liv genom att hjälpa dem tro på livet. O då kan de ju aldrig tänka för mkt för det blir välgörande för dem att tänka hur mkt som det bara går.

Så tänk, tänk, tänk mycket o positivt.

Min värld!

Tack Björnåkerskolan, kollegor o elever, vi ses igen den 11 augusti
Tack Prismateatern, vänner o skådespelare, vi ses ju den 19 augusti
Tack ödet, överraskningar o glädjeämnen, vi ses ju om och om igen
Tack livet, upplevelserna o lyckokänslorna, som är hela min värld 

Hej Resturang Los Caracoles i Barcelona, äter hos er nu på fredag
Hej stugan i Skarviken vid Burträsksjön, flyttar in i dig den 1 Juli
Hej alla andra ni underbara mäniskor, jag hoppas vi ses snart igen
Hej dit jag ska åka till under jullovsresan, någonstans i min värld





En av de Damernas värld från 1942 i perfekt skick som jag hittade
då vi städade o slängde saker på skolan. Kunde inte låta bli o spara dem.

 

Kan det vara så att vad som sker och det som skapade Big Bang är att all materia i det observerbara universum dras isär av en enorm kraft utifrån?

Anta att det var så att allt pekar på att det logiska är att då Big Bangs explosions krafts acceleration avtar så kommer gravitationen från den kraft som slungade iväg den materian som Big Bang explosionen kastade ut att få allt att implodera.
Men att det sedan visar sig att den teorin är fel och att då det visar sig att materian inte imploderar utan fortsätter och expandera så är det logiska att det måste finnas någon annan kraft som får alltet att fortsätta att expandera.
Den allmänna teorin har länge varit att det är den mörka energin (kallas mörk för att vi inte ser eller kan mäta den( denna mörka energi ska inte förväxlas med mörk materia, för mörk materia är materia som vi inte kan se eftersom din inte avger ljus, som alltså för våra mätinstrument är osynliga))som påskyndar eller förlänger den accelererade expansionen. Då det mesta mätningarna och uträkningar som nu finns tyder på att universum inte bara expanderar utan även är oändligt eftersom inga mätningar visar på någon form att triangelkrökning som på jorden kan bevisa att jorden är nästan rund även om vi inte haft möjligheten att observera klotet utifrån o konstatera att så är fallet. O det även utanför den del av universum som är möjligt att observera. Då är frågan, vad är det som gör att universumet verkar fortsätta att expandera? Den mörka energin? Eller kan det vara något annat? Kan det vara så att i det som finns utanför det observerbara universum någon kraft som är stark nog att dra isär det oberverbara universum i en accelererande takt även om gravitation som vetenskapen tidigare trodde att den skapade Big krasch existerar? Om det är så att det utanför det observerbara universum finns en sådan kraft, hur stark är den? Det logiska är iaf att den måste vara enorm eftersom den är starkare än gravitationen från Big Bangs all materia, den omätbara gravitaionskraften som finns i den svarta materian, svarta energin och svarta hål som är så kraftiga att de till och med får ljus o tid att inte bara krökas utan att sugas in o slukas.
Och isf om den kraften som finns utanför det observerbara universum logiskt sätt är så stark, är det möjligt att det var den kraften som en gång, vid det som länge kallats tidens start (vilket iofs också nu troligen visat sig inte stämma, det logiska är troligen nu att även tiden fanns innan och alltid kommer att finnas, alltså vara evig) var det som skapade Big Bang? Att det inte var en explosion som fick Big Bang att expandera, att det inte var explosionsenergi som fick dess materia att slungas ut och att dess gravitationskraft en dag vid tidens ände kommer att skapa en implosion. Kan det logiska svaret vara att den okända omätbara gravitationskraften som finns ute i det ej observerbara universum var det som fick materian som fanns i Big Bang och som skapade det vi tidigare kallade universum var det som orsakade det vi länge kallat Big Bang, att det Big Banget istället var en massa materia och energi som inte längre kunde motstå denna yttre kraft som drog isär den utifrån och fick den att expanderade i en accelererande fart. Och frågan är då, vilken kraft är det som finns där ute som är så stark att den kan dra isär det vi länge kallat för allt?

Audrey Hapurn 85 år o Gudfadercitat

Hej!

Det var ett tag sen. O det här blir ett vanligt, ja du vet normalt blogginlägg. Sådana som andra bloggskribenter brukar skriva. Alltså ingen dikt eller annat, Larsiskt. Nästan iaf ;) Lite måste du ju få klura.
Det händer massor i mitt liv varje dag. O inte bara vanliga saker, utan saker som till och med förändrar, förändrar mycket och på lång sikt. Skulle jag skriva om allt det som sker så skulle det fylla denna blogg. Så därför så struntar vi i det.

Audrey Hepurn skulle visst ha fyllt 85år nu om hon levat än enligt google. Minns att jag reagerade som barn över hur snygg hon var. Men eftersom jag som ung pojk inte kunde erkänna något sådant så undvek jag hennes filmer. Det som slagit mig nu som vuxen, är inte bara hur elegant, graciöst snygg hon var. Utan att hon verkade så klok. Hade båda fötterna på jorden, var mån om andra och var på många sätt ett föredöme för oss alla. Kanske var det en av hemligheterna bakom att hon även utseendemässig var något alldeles speciellt. Inre godhet o lugn skapar extraordinärt vackert yttre, gör att man strålar skönhet på det sättet hon gjorde. Mycket av det hon sa var livsfilosofi på hög nivå. Ta t.ex. detta citat.

Gudfadern filmerna hör till mina absoluta favoriter. I Gudfadern 3 så finns det en scen där Al Pachino använder hela sin kraft för att förmedla det han säger. Skådespeleri på hög nivå, ja allra högsta. O på ett sätt är även det här livsvisdom, det som Michael Corleone just varit med om gav honom insikten att de förflutna alltid kommer tillbaka på ett eller annat sätt. O hade Don Corleone lyssnat på Audrey Hepurn, inte bara struntat, o kastat bort hans tidigare vänner, utan istället gått vidare på ett mer schysst sätt, ja då hade han kanske sluppit de värsta konsekvenserna.

Vet inte om jag behöver skriva något mer. För egentligen är det väl självklart att ifall man lyckas med att vara vänner med de man möter i livet, ber om förlåtelse o ger förlåtelse om det behövs, att om man alltid försöker behandla andra väl så möts man av ett leende nästa gång man träffas. Istället för att det ska måsta kännas obehagligt att träffas igen. Så därför sänder jag nu, till alla er som läst detta blogginlägg, denna urvänliga o välmenande avslutningsfras tills vi ses o möts nästa gång.

Ett annorlunda uppvaknande (tillägnat er som tycker att jag skriver för mkt positivt)

Täcket glider ur min famn och jag drar det emot mig.
- Sluta jag vill inte att du ligger o håller om mig hela natten.
- Men jag behöver någon och omfamna, och du är allt jag har.
- Men har du frågat mig någon gång? jag kanske inte vill.
Kudden rycker till.
- O, jag är urless på att du ligger och kramar mig hela natten. Jag kanske vill välja själv vem jag ska krama.
- Men ni är ju mina, jag har ju köpt er.
- Alltså, slaveriet är avskaffat sedan flera hundra år, häng med vet jag.
- Nu får ni sluta, jag vill ligga och dra mig.
Sängen skrattar.
- Du kan dra!
Sängen hoppar till och jag faller ner på golvet.
- AJ!
- Men, är det inte jag som ska säga aj?
Golvet knirkar.
- Det var jag, golvet, jag har kanske också känslor.
- Men...
- Har du tänkt på det någon gång då du går fram o tillbaka över dig. O mest ledsen gör du mig då du glömt något på morgon o springer in med skor . Vet du hur ont det gör då skorna trampar fast småsten från uppfarten i mig?
- Nä, men...
- Just det.
Reser mig upp och drar ut en byrålåda. Sträcker min hand emot en av mina kalsonger.
- Nej välj inte mig. Ta honom istället.
- Sluta, han hade på mig i förgår. O han tvättade mig igår. Vet du hur omtumlande det är att kastas runt i en tvättmaskin och för att inte tala om torktumlaren.
- Jo, men det värsta är att vara på honom. Vet du hur äckligt det är att vara hans kalsong.
Det buar från byrålådan under.
- Vi då, hur tror du att vi har det? Då han har haft på oss en hel dag luktar vi ju värsta fotsvetten.
Jag morrar.
- Nu får ni ge er. Jag behöver klä mig. Åka till jobbet.
Dörren till garderoben slåss upp och en av mina skjortor tittar på mig.
- Alltså det är inte vårt problem. Varför ska vi ställa upp för dig mera?
Bara tittar på min fina vita skjorta med röda knappar som skriker.
- Minns du att du hade på mig då du sökte ditt jobb? Jag kämpade järnet för att dölja din nervösa svettlukt. O sen då du fick jobbet, då visade du ingen tacksamhet gentemot mig alls. Jag fick inte ens hänga med då du gick ut o firade. Då dög jag inte. Då valde du istället din svarta skjorta med röda knappar.
Den svarta skjortan med röda knappar fnyser.
- Det är för att brudarna tycker att jag är snyggast som han väljer mig.
Alla kläder inne i min garderob skrattar. Mina röda jeans tar till orda.
- Va, jovisst. När fick han en brud sist? Han är lika omtyckt på krogen som här i garderoben.
Kläderna skrattar ännu högre. Min svarta kavaj ler.
- Om vi fick gå ut själva så kanske det skulle hända något. Så länge vi måste dra på den där gammkroppen så är det dömt att misslyckas.
Kläderna, möblerna och allt annat i min lilla lägenhet skrattar så att dammet studsar. Jag sätter mina händer på sidan och blänger på kläderna i garderoben.
- Nu får ni ge er jag måste på jobbet.
- Jobbet, ha, ha, ha. Han har glömt.
- Vadå glömt?
- Hallå, hallå, dags och väcka din hjärncell. Du har faktiskt påsklov.
- Men... Åhh...
Min svarta morgonrock med rött tyg på insidan suckar.
- Glöm att du får ta på dig mig bara för att du är ledig.
- Men...
- Du trodde att dina ensamma dagar skulle ta slut då du beställde mig. Ha, ha, ha. O att då jag var sydd så skulle alla trådar passa. Oj, oj, oj, du är så naiv.  Gå o dra något gammalt över dig!
Det skriks i panik längst ner i kläddkorgen där jag har mina äldsta plagg. De som jag inte klarat av att slänga därför att de innehåller så många minnen och nostalgi.
- Neeej, inte vi. Bara för att han haft oss så länge innebär inte att vi måste finnas till för honom längre. Vår tid i hans liv är förbi. Vi vill gå vidare.
Jag sliter mitt gråa hår.
- MEN KAN NI INTE BARA SLUTA ALLIHOPA!
Springer emot ytter dörren. Dörren flyger upp.
- Jag vill inte att du tar på mig.
Tittar mig runt. Dörren stängs, låset går i baklås och den röda postlådan springer skrikande iväg.
- Nä, öppna mig inte. Jag vill behålla reklamen. Du läser ju ändå inte den. Slänger den. Har du någon gång tänkt på hur ledsen reklambladen blir då du nonchar dem på ett så kallt o bitchigt sätt?
Molnen snabbar sig bort ifrån himlen. Solen som just stigit upp flyr tillbaka bortom horisonten. Det blir natt igen. Stjärnorna far åt alla håll för att komma undan min blick och månen flyger efter solen för att gömma sig på andra sidan jorden. Nattmörkret skriker.
- Å, varför blir det alltid så? att det är jag som blir kvar. Måste vara med honom jämnt då han är som värst att umgås med.
Hör solen skratta retsamt bakom horisonten.
- Ni är ju så lik varandra, tomma, mörka o dystra. O ingen bryr sig om er eftersom ni är så innehållslösa.
- HA, HA, HA, HA.

Skrattar allt och alltet åt oss.