Vägen är målet…

Är uttryck som med rätta används ofta. Jag vill dock hävda att det inte alltid gäller.
Det gäller naturligtvis ifall då t.ex. någon utbildar sig till något som den är intresserad av. Jag kan njuta av att läsa filosofi på min väg emot målet att få en magisterexamen i ämnet och ser därför vägen ditt som ett mål i sig självt. En som vill inreda sitt hem kan njuta av att fixa till stolen så att den kommer att få det utseende den vill. En kock av att tillaga en delikat måltid. En som söker meningen med livet kan tycka att det är intressant att läsa och forska om olika livsåskådningar. En som tävlar i en idrott av att träna.
I det senare fallet, det med idrotten, så är det dock inte alla idrottsmän som njuter av träningen även om de uppnår sina mål. Då kanske försvarare av att ”Vägen är målet alltid stämmer” skulle hävda att det har med inställning att göra, och använder Carolina Klyft som exempel.

Men det finns ännu klarare fall som bevisar att påståendet att ”Vägen är målet” inte alltid stämmer. En människa som har totalt nerkörd ekonomi som måste sälja allt den har, som måste bo undermåligt och som måste ta på sig ett jobb som den verkligen inte gillar för att överhuvudtaget överleva, t.ex. prostitution. Eller en som måste gå över lik för att få tillräckligt med mat för att överleva. Kanske går det att hävda även i dessa fall att det hänger på inställningen, men ytterst tveksamt är det. Ta en som älskar någon som den inte kan få, och lider av brustet hjärta, inte tycker den personen att vägen tillbaka till att antingen få igen den de älskar eller att komma över den personen är trevlig. Även om naturligtvis det är stor chans att deras lycka blir ännu större om de uppnår målet än för de som bara får vad de vill ha utan att anstränga sig. Visst det går att hävda att de med brustet hjärta måste stå ut, men trevlig är knappast vägen . En drogmissbrukare som vill komma ur sitt missbruk har naturligtvis ett fantastiskt mål framför sig, men abstinensen är sällan någon trevligt sätt att uppnå målet, i drogfallet är endast målet, målet, och vägen ett medel, inget att njuta av.
Eller låt oss vara ännu mer extrema. Våldtäcksoffret som står ut med övergreppet för att inte bli sönderslagen eller till och med dödad. Ja, nu är det kanske någon kvickskalle som påstår att våldtäcksoffret med rätt inställning skulle kunna njuta av sexet. Även om det kanske inte är en omöjlighet tekniskt så låter det argumentet mer än sjukt. Anta då istället att någon som inte är machosist blir utsatt för ett övergrepp som inte handlar om sexuallitet. utan ett övrgrepp som bara är rent smärtfullt och förnedrande, och som personen måste försöka stå ut med för att överleva. Tro mig, vägen emot målet att få slippa sådan smärtan är inte något som går att njuta av. Dessutom har minnet av sådana händelser en förmåga av att återkomma då och då och hemsöka en.

Jag vill dock hävda att även om det inte alltid stämmer att vägen är målet, så stämmer det en då att det finns en massa vägar mot en stor mängd mål som det går att njuta av. Och min vän, då du hittar en sådan väg, tveka inte, ta den.