Att återställa det som förstörts på datorn o i verkligheten..

Det finns fördelar med datorer o internet. Jag fick ett virus, ett spionprogram eller nå liknande som sabbade uppstarten av min dator, påstod att jag ägnade mig åt brottslig verksamhet, hotade mig krävde pengar av mig inom 50 minuter, skulle ange mitt konto nummer o förra över pengar på en gång. Jag blev inte allt för orolig för jag visste ju om att jag inte ägnade mig åt det jag blev anklagad för, och betala pengar så där direkt över nätet då man blir hotad nej, det är alltid nå lur.  Så jag loggade off och in igen utan att starta om datorn, gick sedan in och återställde datorns inställningar till de jag hade  för en vecka sedan. Vips så var allt bra igen.

 I livet utanför datorerna så går inte det att göra så. Det går inte att gå tillbaka och göra om. Det som har skett och som förstör går inte göra om. Så det gäller att vara försiktigare. Försöka låta bli och ta risker som skadar en själv eller andra. Inte säga eller göra saker som sårar eller förstör för andra. Det går inte att gå tillbaka i tiden och göra det ogjort.  Det kan förstöra de vackraste av vänskaper för alltid.
* Det som går att göra är att vara varsam med varandra.
* Behandla alla andra till och med bättre än hur du själv vill behandlad själv. Vi äro alla olika så förutsätt därför att andra ibland kan vara med känsligare än du. Något som du bara ruskar av dig kan såra någon annan djupt. Det är lagligt att vara känsligare, inte att kränka.
* Be om förlåtelse, var det inte meningen förklara, var det meningen, erkänn att du var en idiot och försök förbättra dig. Förlåtelse lindrar och att se att någon tar lärdom av ett beteende som skadat gör ju att den blir bättre, vilket ju i sig är en seger . Att få se att någon som gjorde mig illa eller mobbade mig som barn har blivit en bättre människa som vuxen är så underbart, en seger till skillnad från hämnd. För hämnas jag har ju den onda handlingen förvandlat även mig till ond, vilket är en jätteförlust,

Men hur som helst, i verkligheten så är det för oss alla så att det enda vi alltid kan göra är att göra det som kommer framöver bättre. Det är också det enda vi kan göra, för vi kan ju som sagt var inte gå tillbaka och återställa tidigare omställningar. Bara använda det dumma man gjort till att göra sig själv till en bättre människa.

Så var varsam o snäll med varandra. Hellre för mkt vänliga än tvärtom.  KRAM på er alla!

Poetiska tankar i alvdrottningens tidlösa trädgård

     I Galadriels trädgård
     sanningens svala bäck rinner ur tidens opåverkade källa
     vattnar Lothlóriens frus väldoftande nattblomsters örter
     och spegeln
     på den uråldriga sägenomspunna visdomens piedestal
     fyller Alvdrottningen med bäckens glasklara källvatten

     I Galadriels spegel
     speglas lättade glädjetårars mithrilglänsande leenden
     varnar rädslorna gallskrikande för Saurons ögas makt
     och sången
     Lothlórienalvernas förtrollade drömmars klara arior

     susar i Caras Galadhons kungliga bonings trädkronor

Vid tid som var

tid som är

vid tid som det ännu inte är fastlag att den blir

Från den innersta skattkistan

Då han kommer in i lokalen igen bestämmer han sig för att sätta sig ner och vila en stund ifrån allt pratande, från allt letande och spanande. Han ser en ledig stol vid det vitmålade bordet i det vänstra hörnet av den av vaxljus upplysta festlokalen och går dit för att sätta sig ner och  ta igen sig en liten stund innan kvällens förlustelser fortsätter.

Han drar ut en av de vita rokokostolarna och sätter sig ner. Men istället för att få den andningspaus som han ämnade skaffa sig tappar han andan. Han ser att hon sitter på andra sidan bordet, rätt emot den plats han satt sig ner vid och viker snövita servetter till festmåltiden. Där är hon han så febrilt sökt, hon sitter här alldeles rätt emot honom. Hon tittar upp, ser honom och ler. Han ler tillbaka, de säger inget, de vet båda om att de leendena berättade om att de är glada över att de hittat varandra igen, men det kan ingen av dem säga öppet. Han kan inte skaka av sig känslan av att hon blev belåten över att han kom på maskeraden, fastän han inom sig inte riktigt tror på känslan, att hon nu istället förmodligen hela tiden längtar efter då hon får träffa sin fästman senare ikväll.

Hon pratar med några andra som sitter på sidan av henne. Han lyssnar dock inte så noga på vad de säger till varandra. Han tittar på henne, det är som att hon drar honom emot henne igenom en virvelvind, han upplever det som att han svävar allt närmare och närmare hennes ansikte. Att han befinner så nära henne att han blir en del av henne, i symbios. Han hör sitt hjärta slå under nymånamuletten på hans bröst. Han lyfter sin hand sakta och tar tag i amuletten så att den inte börjar hoppa på hans bröst, så att det inte syns hur ivrigt hans hjärta slår. Hans sinne snurrar runt i virvelvinden och han blir yrare och yrsliggare enda tills allt sakta men säkert stannar upp, precis som om han hamnat i stormens öga. Han sitter där alldeles framför henne, det känns som då han låg och tittade upp emot himlen en solig dag i en mjuk och värmande myr någonstans i hans barndoms Norrland. Myren är inte blöt, men inte heller så torr att den sticks, den är bara svalkande mjukt, känns varm, len och behagligt emot hela hans kropp och själ. Det smådarrar under huden som om vinden smeker hans skinn, som att myrens alla tusentals älvor kliar honom med fjädrar av änglars vingar, framkallar en känsla av att det är molnen uppe i himlen han ligger på.    

Han uppfattar det som att hennes läppar rör sig saktare och saktare. Ser då tonerna skapade av hennes skratt lämnar hennes mun emellan hennes rosenröda läppar, hennes vita tänder för att bilda den ljuvaste av skrattskatter.  Upplevelsen av hennes naturliga blinkningar för att vattna hennes hornhinnor erfar han tillslut i sådan sakta mak att han hinner räkna vare ögonfrans på hennes ögonlock då de mjukt blinkar om och om i en perfekt rytm. Han uppfattar det också som att han hinner läsa om alla hennes själs mångfaldiga och omväxlande livshistorier från hennes livsbok i de glänsande ögonen. Då och då ser hon på honom i smyg fast hon pratar med de som sitter på hennes sida av bordet. Han läser i hennes ögons brunnar om glädje och sorg, lycka och besvikelse, men framförallt får han i djupet av hennes inlärda visdom ta del av löften om sådant som han själv behöver lära sig för att bli hel, fullärd, absolut och evigt lycklig, kartan som leder honom till den totala harmonin, till deras gemensamma paradisstrand. Här och nu är samtidigt allt som tidigare skett i universum och allt som kommer att ske, detta är det nuet som allt gått ut på och kommer att gå ut på. Han befinner sig i stormens öga i den virvelvind som existensen är. Han behöver inte fundera för att förstå att det är här den platsen där de som säger att tiden stod stilla menar att de varit på. Men ingen av dem har berättat för honom att stillheten är likt livets sköraste trådar som smeker så varsamt att det pillrar obeskrivligt behagligt i varje cell, att varje upplevelse han haft vid alla tidpunkter har en mening här, att alla känslor han någonsin upplevt funnit sin hamn. Han känner det som om att han är en del av Gudarnas egen fyrverkerishow, ett pyroteknisk uppvisning som visar upp hela alltets skönhet på en gång, i ett enda ögonblick. Utan att det smäller eller blir några höga obehagliga ljud av explosionerna, det enda som hörs är den ljuvaste förståelsens arior.

Han får lov att hålla fast sig i bordets mönstrade kant då han kastas ut ur stormens öga, slungas ut ur virvelvinden igen för att inte landa på bordet, för att inte slungas ner på golvet, slängas ut ur rummet.

Hon viker ihop den sista vita servetten och sträcker sedan ena handen emot honom.

- Kom vi måste prata.

Han svarar inte, fattar inte. Hon tar sig fram mellan bordet och den rosmönstertapetserade väggen. Hon sträcker handen, hennes bleka sköra fingrar emot honom igen, han reser sig och tar emot hennes hand som om den vore den finaste gåva han någonsin fått, och i det ögonblicket kunde han inte tänka sig att välja någon annan gåva istället. Hon tittar emot de som satt bredvid henne.

- Vi får pratas vid senare, jag har viktigare saker för mig nu!

De nickar. De ler, ler. Hon drar ut honom i hallen. 

I min skattkista har pengar o guld ingen självklar plats
det jag i kistan vill rymma
är kärlek, vänskap, upplevelser o lyckliga ögonblick
men det innehåll jag helst vill fylla den med
är fler fina minnen utav dig

Om ord som verkligen är vid ögonblick som verkligen är

Tro inte att de där orden som glasklart förklarar, skapar total förståelse, och utan tvekan ger önskad effekt kommer då du behöver dem.

Du vet de där orden som verkligen är.

Det är snarare så att i just det ögonblicket då du verkligen behöver dem, då de kan rädda, förbättra, förändra eller skapa så är de som försvunna. Ja det är som om de aldrig existerat fast du vanligtvis kan dem utantill, som ett rinnande vatten, och förberett dig väl på att använda dem vid just det tillfället.

Du vet vid det där ögonblicket som verkligen är.

Men lugn min vän!
För ord som verkligen är, är är oavsett om du glömt dem eller inte kommer på dem då du behöver dem vid ögonblicket som verkligen är är.

Är, är är, är, är är.
Så är det.

Alla som någon gång blivit berörd av kärlek blir en poet /Platon

För alla som någon gång berörts på riktigt av kärlek och ännu är sant kära så är alla försök att beskriva känslorna, alla ord som försöker förklara dess storlek och kärlekens skönhet sann poesi.

Och när poesi är skrivet med kärlek av ett kärt hjärta för att beskriva dess kärlek till sin kära kan inte ens djävulen hävda att den poesin inte är tillräcklig, nog mycket värd eller bra. För det finns inga värdefullare ord än de som försöker beskriva den oändliga och eviga utsträckningen sann kärlek till någon de älskar har.

    Jag kan inget annat välja än att vara kär
    besvikelser, sur bitterhet, ilska eller hat
    är inget mina grenar orkar med att bära
    dess dödvikt förvandlar varje del av mig
    till ett krokigt, avbarkat, lövlöst grenverk

    Jag kan inget annat välja än just kärleken
    för att älska ännu mer är den sav jag har
    det min stam och mina rötter lever utav
    den vita duvan som vår rädsla kan bota
    den sämja som vi båda kan blomma ut i

 
    Jag kan inget annat välja än att skriva så här
    det här är gläntan där mina känslor kan gro
    den plats där mitt hjärta får slå sina slag i ro
    det är här jag med poesi kan förklara för dig
    att det min kärlek vill är att du får växa friare

    Jag kan inget annat välja än att älska ovillkorligt

    för att inom mig alltid känna att du växer tryggt
    att du får blomma ut i de marker du vill frodas i
    att du där inte förtärs av skräck, oro och längtan

    är att veta att paradiset jag vill ge dig är ditt hem