Från den innersta skattkistan

Då han kommer in i lokalen igen bestämmer han sig för att sätta sig ner och vila en stund ifrån allt pratande, från allt letande och spanande. Han ser en ledig stol vid det vitmålade bordet i det vänstra hörnet av den av vaxljus upplysta festlokalen och går dit för att sätta sig ner och  ta igen sig en liten stund innan kvällens förlustelser fortsätter.

Han drar ut en av de vita rokokostolarna och sätter sig ner. Men istället för att få den andningspaus som han ämnade skaffa sig tappar han andan. Han ser att hon sitter på andra sidan bordet, rätt emot den plats han satt sig ner vid och viker snövita servetter till festmåltiden. Där är hon han så febrilt sökt, hon sitter här alldeles rätt emot honom. Hon tittar upp, ser honom och ler. Han ler tillbaka, de säger inget, de vet båda om att de leendena berättade om att de är glada över att de hittat varandra igen, men det kan ingen av dem säga öppet. Han kan inte skaka av sig känslan av att hon blev belåten över att han kom på maskeraden, fastän han inom sig inte riktigt tror på känslan, att hon nu istället förmodligen hela tiden längtar efter då hon får träffa sin fästman senare ikväll.

Hon pratar med några andra som sitter på sidan av henne. Han lyssnar dock inte så noga på vad de säger till varandra. Han tittar på henne, det är som att hon drar honom emot henne igenom en virvelvind, han upplever det som att han svävar allt närmare och närmare hennes ansikte. Att han befinner så nära henne att han blir en del av henne, i symbios. Han hör sitt hjärta slå under nymånamuletten på hans bröst. Han lyfter sin hand sakta och tar tag i amuletten så att den inte börjar hoppa på hans bröst, så att det inte syns hur ivrigt hans hjärta slår. Hans sinne snurrar runt i virvelvinden och han blir yrare och yrsliggare enda tills allt sakta men säkert stannar upp, precis som om han hamnat i stormens öga. Han sitter där alldeles framför henne, det känns som då han låg och tittade upp emot himlen en solig dag i en mjuk och värmande myr någonstans i hans barndoms Norrland. Myren är inte blöt, men inte heller så torr att den sticks, den är bara svalkande mjukt, känns varm, len och behagligt emot hela hans kropp och själ. Det smådarrar under huden som om vinden smeker hans skinn, som att myrens alla tusentals älvor kliar honom med fjädrar av änglars vingar, framkallar en känsla av att det är molnen uppe i himlen han ligger på.    

Han uppfattar det som att hennes läppar rör sig saktare och saktare. Ser då tonerna skapade av hennes skratt lämnar hennes mun emellan hennes rosenröda läppar, hennes vita tänder för att bilda den ljuvaste av skrattskatter.  Upplevelsen av hennes naturliga blinkningar för att vattna hennes hornhinnor erfar han tillslut i sådan sakta mak att han hinner räkna vare ögonfrans på hennes ögonlock då de mjukt blinkar om och om i en perfekt rytm. Han uppfattar det också som att han hinner läsa om alla hennes själs mångfaldiga och omväxlande livshistorier från hennes livsbok i de glänsande ögonen. Då och då ser hon på honom i smyg fast hon pratar med de som sitter på hennes sida av bordet. Han läser i hennes ögons brunnar om glädje och sorg, lycka och besvikelse, men framförallt får han i djupet av hennes inlärda visdom ta del av löften om sådant som han själv behöver lära sig för att bli hel, fullärd, absolut och evigt lycklig, kartan som leder honom till den totala harmonin, till deras gemensamma paradisstrand. Här och nu är samtidigt allt som tidigare skett i universum och allt som kommer att ske, detta är det nuet som allt gått ut på och kommer att gå ut på. Han befinner sig i stormens öga i den virvelvind som existensen är. Han behöver inte fundera för att förstå att det är här den platsen där de som säger att tiden stod stilla menar att de varit på. Men ingen av dem har berättat för honom att stillheten är likt livets sköraste trådar som smeker så varsamt att det pillrar obeskrivligt behagligt i varje cell, att varje upplevelse han haft vid alla tidpunkter har en mening här, att alla känslor han någonsin upplevt funnit sin hamn. Han känner det som om att han är en del av Gudarnas egen fyrverkerishow, ett pyroteknisk uppvisning som visar upp hela alltets skönhet på en gång, i ett enda ögonblick. Utan att det smäller eller blir några höga obehagliga ljud av explosionerna, det enda som hörs är den ljuvaste förståelsens arior.

Han får lov att hålla fast sig i bordets mönstrade kant då han kastas ut ur stormens öga, slungas ut ur virvelvinden igen för att inte landa på bordet, för att inte slungas ner på golvet, slängas ut ur rummet.

Hon viker ihop den sista vita servetten och sträcker sedan ena handen emot honom.

- Kom vi måste prata.

Han svarar inte, fattar inte. Hon tar sig fram mellan bordet och den rosmönstertapetserade väggen. Hon sträcker handen, hennes bleka sköra fingrar emot honom igen, han reser sig och tar emot hennes hand som om den vore den finaste gåva han någonsin fått, och i det ögonblicket kunde han inte tänka sig att välja någon annan gåva istället. Hon tittar emot de som satt bredvid henne.

- Vi får pratas vid senare, jag har viktigare saker för mig nu!

De nickar. De ler, ler. Hon drar ut honom i hallen. 

I min skattkista har pengar o guld ingen självklar plats
det jag i kistan vill rymma
är kärlek, vänskap, upplevelser o lyckliga ögonblick
men det innehåll jag helst vill fylla den med
är fler fina minnen utav dig