Om att lära sig mer om att utöva ovillkorlig medveten och omedveten kärleksfullhet.

Sinneslagsetiken inom filosofin utgår från den intention någon har med en handling. Om någon verkligen vill det goda, är det tillräckligt för att handlingen ska anses god. Effektetiken menar att det är den effekt något ger som avgör om det är gott, det är väl dock svårt att påstå med utgångspunkt ur Effektetiken att handlingen var ond ifall intentionen var god även om resultatet inte blev gott. Regeletiken menar att det är om man följer en regel eller en norm som något blir gott, oavsett intention eller effekt. Men är intentionen att göra gott då man följer normen och lagen så bör det bli gott även enligt Sinneslagsetiken. Jag ställer mig dock frågan om inte normen att alltid följa det goda står över eventuella lagar och normer som finns i det samhället man lever i ifall lagarna kräver att man utför något ont, eller åtminstone inte hindrar någon från att utföra något ont. Ta t.ex. en vakt i ett läger som har fått i uppgift att avrätta fångarna för att de t.ex. är judar som i Nazityskland. I det fallet så bör normen att utföra gott gå förre den lag som i Nazityskland krävde av vakten att han skulle utföra dådet. Jag kan dock inte döma de vakter som utförde dessa dåd fast de själva hade en högre norm, att vägra kunde ju innebära att de själva blev avrättade, vilket knappast fick några positiva konsekvenser för deras nära o kära. Tycker synd om de som hamnar i sådant dilemma.

Om någon har en intention med något kärleksfullt de gör så är det enligt Sinnesetiken en medveten kärleksfull handling. Detta sätt att agera har jag ofta anammat, det har känts rätt för mig. Det har även känts rätt för mig att försöka låta bli och ta åt mig äran, alltså att min handling inte bara ska vara medvetet kärleksfull, utan även ovillkorligt medvetet kärleksfull. För om jag gör något som jag har god intention med men med baktanken att jag ska få något i retur, då förhoppningsvis en kärleksfull handling tillbaka, eller att få uppleva glädjen av att den jag gör något kärleksfullt emot blir glad över det eller pågrund av det så ansåg jag att handlingen i alla fall inte var ovillkorligt kärleksfull, alltså inte fullt ut god. Men jag vet inte nå längre. Är jag eller någon annan en dålig människa för att vi ibland hoppas på att få något igen? Skulle det däremot vara så att jag inte skulle välja att göra det kärleksfulla om jag inte trodde att jag skulle få någon form av kärlek tillbaka, så tycker jag dock att det är mer tveksamt att den går att kalla ovillkorligt god i alla fall. Jag strävar efter att vara en människa som utför kärleksfulla handlingar oavsett om jag tjänar på det eller inte. Det innebär dock inte att jag kan eller orkar utöva osjälviska godhjärtade ovillkorliga kärleksfulla handlingar dagar i ända, eller att jag väljer att göra de handlingar som andra vill att jag ska göra hela tiden. Jag är en människa och jag prioriterar, väljer det jag ska slösa min energi på, och jag erkänner villigt att jag prioriterar mina nära och kära först, t.ex. mina barn. Jag väljer även ibland att prioritera det som jag själv mår bra av, jag tror att jag blir bättre på att vara kärleksfull om jag också får mer energi genom av att njuta av mitt liv ibland, försöka uppnå trygghet, inte behöva vara rädd, utveckla mig, roa mig, och genom att sträva efter att få kärlek, t.ex.

Men jag har mer och mer insett att det omedvetna är en minst lika viktig del av vårt handlande. Såg ett vetenskap program där de visade att de mesta vi gör är omedvetet. De hävdade att bara en pytteliten del av det vi gör är medvetet, eller under vår medvetna kontroll. T.ex. då vi lärt oss något kan vi göra det utan att ha hela vår fulla uppmärksamhet på det. De använde stickning som exempel, eller lite som då vi kör bil, vi svänger, gasar och bromsar vid rätt ögonblick utan att direkt tänka på det. Istället så kan vi koncentrera vårt medvetna jag på annat, som t.ex. att vara uppmärksam så att vi inte kör på något.
Vi kan även påverka vårt omedvetna beteende, om vi t.ex. lär oss att vara otrevliga, irriterade, tänka illa om andra eller att döma så gör vi det tillslut oftare omedvetet, utan att vid tillfället ha en medveten intention som vill vara otrevlig. Om vi däremot tränar oss på att vara trevliga, artiga och alltid tänka gott om andra, eller att se det positiva i det mesta och även i det lilla så tränar vi upp det omedvetna att agera på ett kärleksfullt sätt. Då bör det bli så att vi oftare agerar på ett omedvetet ovillkorligt kärleksfullt sätt även om vi inte då vid det tillfället hade en kärleksfull intention. Då skulle kanske en som tror renodlat enbart  på Sinnesetikens lära kanske kunna hävda att den handlingen inte var god. Men jag hävdar att även den omedvetna handlingen är en god handling enligt Sinneslagetiken, i alla fall om vi tränar oss i att bete oss och tänka på ett gott sätt med intentionen att oftare utföra ovillkorliga kärleksfulla handlingar. För då var ju intentionen att lära sig god.

Lycka till med detta i era liv.

Kanske säger vi att vi vill ha kärlek i våra liv, men om vi är fulla av gamla sorger, motstridiga känslor, fördömanden, skuldkänslor, rädslor och gamla föreställningar för att skydda oss själva, så har vi ingen plats inom oss att fylla med kärlek. Vi är då för fyllda av vårt förflutna, vilket blir den energi vi utstrålar. Så låt oss tömma ut giftet ur våra koppar så vi får utrymme att ta emot kärlek som skapar glädje och ett liv som vi kan njuta av.