Jag ser att jag inte lagt ut något på denna blogg sedan 2016, så är det någon som mot förmodan följer den ännu så kommer säkert detta inlägg som en chock. Jag minns inte ens varför jag slutade med att lägga ut inlägg, förmodligen beror det mest på att jag haft så mycket med jobbet att göra, eller att jag med åren har mindre ork till att skriva då jag kommer hem. Hur som helst så ändras ens prioriteringar med åren. Kanske även min potentiella läsare har förändrats, kanske bör jag skriva om annat som intresserar er. Men jag vet inte om det, även om jag gillar att hjälpa till, vara till lags, ska jag skriva så är det väl viktigare att jag skriver om något jag gillar att skriva om än för att så många som möjligt ska läsa mina rader. 

Bilden ovan ska föreställa Tom Bombadill och Gyllenbär ur Tolkiens Sagan om ringen. De finns med i boken, men inte i filmen. Vem vet, med lite tur så kanske de dyker upp i serien Rings of Power under någon av de kommande säsongerna. Igår var jag på en tolkienkväll, de har räknat ut att det var den 25 mars som ringen förstördes i Mount Doom och därför träffas man och läser ur Tolkiens verk för varandra. En trevlig tradition som jag hoppas blir ett återkommande arrangemang här i Skellefteå, nden kraftigt exanderande stad som jag bor i. Staden i vilken jag tillbringat den mesta delen av mitt liv i. Jag har dock befunnit mig en hel del i Tolkiens middle earth också. Inte bara för att jag läst de flesta böckerna han skrivit flera gånger utan även för att jag ägnat mig åt att många år av mitt liv spela LOTRO, Lord of the rings online. Ja hela 16 år. Många timmar har det blivit. Jag har befunnit mig där så mycket att jag nästan skulle hitta till de mesta platserna i middle earth utan problem.

På tal om det så har jag tänkt mig att resa till Nya Zeeland och besöka flera av de platsena där de spelade in Sagan om ringen filmerna, antingen nästa vinter eller ännu nästa. Men innan dess blir det några andra resor, nu under påsken blir det fiske på Gran Canaria. I höst åker jag till England en helg. Ska se och lyssna på en av mina ungdomsidoler, Merril Osmond.

Till novemberlovet blir det några dagar i Stockholm där jag ska lyssna på Hans Zimmers musik, han som gör episk filmusik, t.ex. till Gladiator, Last Samurai, Interstellar med mer. Då Comics Con är samma vecka så blir det nog så att jag besöker eventet även i år. Förresten så fick jag förra året under Comics Con äran att fträffa, bli fotad med och fick autografen av Eliah Wood som sperar Frodo i Sagan om ringen filmerna. Snacka om kult. Att jag en gång spelat Gandalf i en föreställning har inte lika hög status direkt som det Elijah åstadkommit. 

Jag skulle också vilja ta en sväng till Himalya, se bergkjedja i klart väder, norra Indien och kanske besöka Sri Lanka igen. En tågresa från Kina genom flera länder i Sydostinden lockar också. 

I februari 2025 så har de en Star Trek kryssning för att fira Star Trek Voyagers 30 år jubileum, jag var ju på deras 25 års jubileumskryssning just innan covid bröt ut, åker gärna igen, att vara bland likasinnade fans (galningar) och besättningarna från de olika Star Trekserierna är episkt. Kanske skriver jag mer om den resan jag då gjorde runt karibien i ett annat inlägg framöver. 

Jag är också sugen på den stora Sydamerikaresan, Tänkt att få andas luften i Amazonas, fiska där, vandra både på den Brasilianska och Argentinska sidan av Igazufallen, grilla på Pampas, bada i Titicacasjön och bestiga Machu Pichu, ja att få vandra i Anderna under kondorernas vingar vore något. 

Då jag liks är igång så skulle en fiske/badresa till Coocköarna sitta fint. Hawai, New Orleans, prärien med mera vore inte heller fel. Eller varför inte en safari i afrika kombinerat med Seychellerna. Ja det finns mycket att uppleva, men här hemma och runt omkring har jag ju de jag bryr mig om, som jag finner min kraft av. Så även om inte alla av de ovanstående resorna blir av så ser utsikten över möjligheterna under resterande del av mitt liv fantastika ut, jag kan inte mer än längta, längta, längta...

  

I have Nothing...

Den senaste tiden har flera av de pop och filmikoner jag haft under mitt liv dött. Vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom jag är 53 och de flesta av dem var äldre än mig. Det verkar dessutom som att flera av dem har levat ett mindre hälsosamt liv än mig och kommer från släkter där de inte ens i närheten varit lika fräscha eller levat lika länge som mina släktingar. Tror dock att det har mest med levernet att göra, känns lite sjukt att påstå att min släkts gener skulle vara mera långlivade, som om de skulle vara bättre, tror att de beror på att vi haft det bra, och levat på ett sätt som gynnar långt liv.

Dock har flera av de som påverkat mig mest konstnärligt och har dock lämnat denna form av existens för ett bra tag sedan. Då det gäller musiken så saknar jag kanske Freddie Mercury, Elvis Presley​ och Whitney Houston mest. Queen är kanske de, jämte Pink Floyd och Mozart som fått min musiksjäl att dansa snabbast. Mozart har jag ju dock jag inte träffat så ofta av naturliga anledningar (för ni som inte visste så levde han på 1700-talet). ;)

Bland röster så har förutom Freddie, även Whitney Houston, Helene Sjöholm, Marlene Ernman​ och Sarah Brightman ​påverkat mig mycket. Säkert flera glömda.
Låtar jag älskar har påverkat mig mkt också, inte minst "I have Nothing" som Whitney Houston sjunger (så vackert), som flera andra av Whitneys låtar. Men nuförtiden så berör låtens text mig annorlunda. För även om jag håller med henne om att mycket är ingenting utan den person man älskar, vi kan alla lägga in vem vi vill i texten, och vem det är varierar för i alla fall några under livet

Dock känner mitt hjärta så nu, att även om det finns människor som betyder mycket för mig, som gör mitt liv hur bra som helst, och att det finns typ i alla fall någon som jag är övertygad om att den skulle göra mitt liv ännu bättre ifall det blir mer av den i mitt liv, ja till och med mycket mer i något speciellt fall, säger mitt hjärta mig. Så har jag egentligen det tvärt emot det Whitney sjunger, allting, Mitt liv är så bra, den utveckling jag genomgår upplever jag som tillräckligt bra för att jag ska se mitt liv som lyckligt, och det verkar som om det påverkar många positivt, åtminstone någon mer positivt, tror att få upplever mig som ett mörkt moln som sprider dunder åska och oväder. Jag vill hellre ses som en dåre som tror på kärleken än en som hatar, en som tror på att vilja väl än någon som tror att vilja illa är det rätta. Hur kan någon tycka illa om t.ex. Tomas Di leva??? som vill att vi ska älska mera???
Så även om alla ni, alla de önskedrömmar jag har skulle kunna göra mitt liv bättre (de som känner mig vet nog om att mina drömmar inte direkt är lite storslagna, är hur gränslösa som helst, hur vild min fantasi är, samtidigt som jag har förmågan att se det positiva i nästan vad som helst, hur litet det än är), skulle jag ärligt talat kunna göra om texten på Whitneys låt. Sjunga,

    "I have Everything, Everything, Everything, even us"

Osså skulle jag kunna skriva någon rad till, lägga till.

"Att sann lycka kommer inifrån, och blir inte mer sann om den påverkas av något utifrån. Så om jag kommer att stanna kvar ett tag till här i denna existens, så kommer jag inte att vara ivägen, utan ett steg på vägen.
För jag kommer alltid att älska livet, dig, mig och alla andra, vi är Oneness. Just det gör mig lycklig. Tiden då vi hör den speciella kallelsen är nu, We are the world, de som kan skapa en ljusare tillvaro, tillåta vårat inre ljus att spridas, tända fler ljus. För vi är, finns alla här tillsammans. Imagine all the people, living for today, no countries, nothing to kill for. Imagine all the people living for peace. You my say I am a dreamer, but I am not the only one, I hope some day you join us. That you will be one of us who will always love you, all of us. We  have Everything, Everything, Everything, we are us.

https://www.youtube.com/watch?v=FxYw0XPEoKE

Fotspår i sanden!

Morgonsolen speglar sig i vågorna som varsamt formar sanden lika mjuk och slätt som ett sidenlakan. Går sakta med händerna på min rygg, fingrarna greppar varandra försiktigt, tillräckligt mycket för att de inte ska tappa greppet om varandra, så att de båda ska falla. Går inte rakt, inte medvetet, sparkar lätt i sanden så att sandkorna bjuds på en för dem oupplevd flygtur en bit framöver, ditt jag snart kommer att passera, uppleva. Det dansar i hela kroppen då jag ser hur vågorna sakta utjämnar sanden igen, spolar bort fotspåren. Först, förvågen fyller vattendroppar i märket efter min häl med vatten, och sedan med den stora vågens kraft sudda ut alla spår av att jag varit där. Som om havet säger åt mig att jag inte ska komma här och förstöra det konstverk de skapar då det målar i sand, en perfekt avbild av naturens under.
Drar in andan och njuter av den friska känslan då vattenmolekylerna rinner tillbaka ner i sitt gemensamma hem, ler då jag känner sandkorna som vill hänga med ner och bada stryker mina tår. Det är nästan så att jag börjar vissla. Frestad att sjunga tralala.
Stannar mitt i mitt steg utan att sätta ner foten på den blöta sanden, allt blir stilla, tiden stannar upp, slutar att existera, där en kroppslängd framför mig, ett nätt fotspår som inte tryckt ner lika mycket av sanden som mina tunga steg nuförtiden gör, under min vandring. Tittar mig omkring, stranden är lång, det ryms mer än en stad på sidan av stranden ifall någon får för sig att bygga ett hem åt många i paradiset. Tittar upp emot gräset som lätt vajar i vinden i gränsen mellan stranden och det fastare landet. Ingen där heller, jag är fridfullt ensam här så här tidigt på morgon, det är bara jag som njuter av denna stunds naturskådespel, eller?
Nästa våg är lite kraftigare och gör sitt jobb, spolar bort mina spår, och fotavtrycket framför mig. Det sticker till i mig, för redan hade en liten tanke, eller ska vi kalla det för någon form av magiskt hopp om att de lilla fina spåret skulle kunna stå emot vågornas kraft infunnit sig, för hur skulle det annars kunna finnas där? Tar ett par kliv fram. Stampar i sanden omkring platsen där spåret låg, nä den är inte hårdare eller annorlundare, mer lerig sand här. Det kan inte vara ett spår som fanns kvar här sedan igår kväll då ungdomarna glatt dansade i stjärnornas sken för att sedan försvinna hemåt åt var sitt håll utan att ha försökt fånga den hand de drömde om i berusningen runt brasans sken.
Lyfter min hand och kliar mitt hår, känner att det blåst in en del mjuka sandkorn bland mina vindtuffsade lockar. Mina ögon fastnar, växer. Där två meter framför mig är de, två till. Förstår inte hur jag kunnat missa dem. Borde ha sett dem då jag spanade runt . Snurrar runt ett varv under mina steg fram emot dem, nä igen är här, ingen är här...
Hinner inte riktigt fram innan nästa havsvåg gör sitt jobb. Tittar noga framåt, jo där finns två spår till. och bortom dem två till. Börjar smålunka, vad är det här? Kanske en sjöjungfru som gått upp på land, nä vänta de har en fiskstjärt, inte fötter. En liten blank fisk hoppar upp fem meter ut i havet. Ser ut som om den skrattar åt mitt ologiska försök till att hitta en rimlig förklaring till det jag sett. Jag har ju redan lämnat den där världen som försöker finna logiska förklaringar, sjöjungfrus, det är ju bara sagor. Stannar tvärt. Blir stel. Osynliga. Kan det finnas osynliga?
Skakar på skallen, två steg till, längre fram, det är längre avstånd emellan dem, som om den som gör stegen har börjat springa lätt. Ökar mina fötters steglängd också, borde egentligen vara rädd, vad är det som säger att den som gör stegen är vänlig, kanske den är farlig, spåren ser ut och vara gjord av en kvinna, och de är farliga. Men jag fortsätter att springa, så dum man är som fortsätter att jaga fast man är rädd, fast man vet om att rädslan är befogad, för det finns inget som kan göra en mer illa än... Ökar steglängden ytterligare. Spåren viker av, in emot den fasta marken, men de svänger av precis där de skulle ha nått ut i den torra sanden, där märkena inte skulle ha suddats ut längre av vågorna.  Där gör de en cirkel runt sig själva och fortsätter ner snett framför mig emot havet, och ner i havet. Ut i det morgonsvala vattnet, och jag jagar efter, blir alldeles blöt. Jagar allt ivrigare efter ut emot revet, har glömt bort mobilen i min ficka då vattnet når mig upp under armarna. Spåren syns i sanden även då jag kommer ut i vattnet,  hinner inte reflektera över att det inte går, att de borde försvinna på en gång och inte vara kvar tills nästa våg kommer.
Nästa våg!
Tappar balansen och slungas likt en surfingbräda som ägaren ramlat av, glider tillbaka in emot stranden. Sätter mig upp, spottar ut saltvatten och sand. Inser att mina shorts inte är torra längre, stoppar snabbt ner handen i fickan och tar fram mobilen. Den är blött, läderfodralet och pengarna genomvåta. Viftar bort vatten och sand med mina händer. Torkar den mot min håriga bringa, slår på den. Den blinkar, den går igång, ja den klarade sig. Andas ut, och världen omkring mig och min mobil fångar min uppmärksamhet igen.
En meter från mig, två fotspår. Men denna gång är de riktade emot mig. Det är nästan en halvmeter mellan dem och märkena  mellan tårna är lätt riktade ifrån varandra. En mindre våg kommer och även om sand virvlar så är spåren kvar, som om någon... Tittar upp emot där, där dess kropp borde vara, emot ögonen som jag borde se där, skulle vilja se, se vad de säger då de ser mig, vad de vill, undrar, tänker och längtar efter, och vad de säger om ägarens inre. Kan det vara min skyddsängel? nä varför skulle den visa sig på det här viset? Skyddsängeln ska ju vara i mina drömmar, mina meditationer och den ska trösta mig då jag inte förstår varför det inte blir som jag tänkt, som mitt hjärtas hopp slår.
Ett spår försvinner då nästa våg kommer, men ett annat uppstår då de sista havsdropparna återvänt till oceanen, ett som är vridits bortåt. Det första spåret försvinner sedan också. Reser mig snabbt upp, börjar springa även jag. Jagar vidare efter spåren bland vattnet som ömsom sköljer mina fötter, och ömsom glittrar som om detta vore en dag då kristallerna är ljuset som lyser upp mitt liv. Får snabbt upp farten, fiskmåsarna skrattar, har inte sprungit så här fort sedan jag var i de yngre tonåren. Det är fem spår framför mig i sanden, fyra, tre och en halv, tre. Två, jag tar in, jag hinner ifatt. Bara ett steg framför mig, slänger mig framåt, greppar, försöker omfamna varsamt så att jag inte gör henne illa då jag fångar henne, vill ju inte illa, vill ju bara väl. Famnar i luften, lite förvånad över att jag inget får tag i ramlar jag. Landar på min axel, min höft, det gör inte ont, bara känns.
Använder mina armar för att häva mig upp. Tittar framåt, ser att spårlängden mellan dess steg är förkortade. Att de stannat upp några meter bort, vänt sig om, och ifall nu spåren har någon ägare, en kropp, så tittar dess ögon nu emot mig. Häver mig upp igen, springer efter skrikande, proceduren blir det samma, 4 steg, tre och så är det dags att fånga, sträcker mig framåt, tycker att jag känner något, att jag rör, berör. Då jag försöker greppa tag, får jag dock inte tag på något, tappar balansen och ramlar igen. Denna gång landar jag med ansiktet i sanden, och naturligtvis så kommer en våg och sköljer över mig, kyler ner mig innan jag ens hinner tänka på att resa mig upp igen. Flyttar händerna till armhävningspositionen och trycker mig uppåt, vattnet rinner ur mitt hår, men en massa sand blir kvar, känner mig som ett barn som inte riktigt förstår varför mamma tycker att jag borde bada. Spåren. Jo de är där, de är två och de står bara en halvmeter ifrån mig, riktade emot mig. Om jag slänger mina arm emot dem så borde jag kunna greppa tag i benen. Varför passar inte personen, ängeln, den osynlige eller vem det nu är på att fly då jag ligger här? I mitt inre hör jag ekon från det förflutna, från då vi skrattade varandra. Greppar inte efter benen, är rädd att de skulle springa iväg då, och just nu klarar jag inte av att förfölja.
Mitt hjärta slår så snabbt, slår att jag inte får ge upp, det slår hårdare och hårdare. Det är nog vinden som hjälper mig upp, för det borde inte gå så lätt då jag fallit så hårt. Spåren börjar springa igen och jag efter, denna gång knappar jag inte in, är inte lika snabb, men mitt hjärta slår hårdare och hårdare, vill inget annat än att hinna ifatt längre, inte ens fånga, bara få se, vad spåren egentligen är, vad de lär. Något måste denna jakt ge. Inser att jag inte sprungit så här långt sedan jag var ung heller, eller förresten aldrig, har aldrig velat få se klart så mycket som nu, varit så målmedveten och säker på att det är det här jag vill. Men jag vill inte fånga, vill att en hand sträck ut av egen fri vilja, om de nu finns någon hand, har funnit eller någonsin kommer att finnas, att den tar med mig. Detta är nog bara min inre fantasi, jag måste ha blivit riktigt illa där ann, här, tokig på en tom strand, min drömstrand fylld av kristaller som glittrar som ögon som ser att sina kära också är glad över att se dem.
Orkar inte längre, måste böja mig ner, andas, har ju ingen kondis, kan egentligen inte förstå att jag sprungit så här långt, utan att ens fått se något som tyder på att jag skulle kunna finna det jag förföljer, söker efter och nu längtar efter att nå med varje del av det som kallas jag. Efter tre djupa andetag kisar jag lite bort efter stranden, inte för att jag hade behövt, jag visste en då, där är de. Denna gång ännu närmre, varför springer de inte bara iväg? lämnar stranden eller hoppar ner i havet eller var de nu hör hemma, vill till? Stick! Lämna mig! Skit på dig! Släpp mig fri! Låt mig få vissla när jag går här på stranden, vill inte önska mer, vill inte vara rädd för något osynligt mer, vilja något som inte finns eller har funnits mer.  Mitt hjärta slår hårdare och hårdare, det blir suddigt, dimmigt.
Herregud vad är det som sker?
Känner att jag är på väg att ramla ner än en gång, min arm är avdomnad så den kommer inte att kunna hålla emot, dämpa min stött. Men jag landar mjukt, som om min skyddsängel hjälper mig nu i alla fall, tack, dags nu. Ligger och flåsar på min rygg, spåren trippar lite närmare. Det dunkar hårdare och hårdare i mitt bröst, ser en enorm våg som är på väg in ifrån havet, tar sig över revet utan att bryta, försöker skrika fram en varning.
Akta dig, en sådan våg är fylld av känslor som är för starka att stå emot, det går inte att stå upp rakt längre, tro mig jag vet, man kastas omkull, tumlar runt och vet inte längre vad som är upp och ner, vad som är verklighet eller fantasi, om det är säkert och andas under eller över vattenytan för den delen, man spolas bort, ner i djupet, det djup som det aldrig går och ta sig upp ur mer.
Tycker att jag känner andetag emot min kind. Mitt hjärta slår hårdare igen, herregud det är en hjärtinfarkt, har alltid vetat hur de känns, som om det vore ett minne från ett gammalt liv, eller från då jag först såg in i dina ögon. En puss på min kind, en viskande röst säger det jag vill höra mest av allt.
"Det är över, du behöver inte vara rädd för mig mer"
Jag tittar upp, det snurrar. Rösten hörs tydligt,
"Från och med nu är du ett leende för mig"
Det brister, vågen träffar oss med den kraft som bara vatten har, evig och enastående enträget envis. Men jag ser att avtrycken från de nätta fötterna finns kvar där i sanden, för evig, tänker på dem som det fina minne de är för mig. Och som om de enbart är ett fint minne ska jag alltid behandla dem. 

Det sista hjärtslaget slår innan hjärtat sprängs och splittras åt flera hål, restbitarna av hjärtat rinner iväg igenom mina ådrar till olika platser i min kropp utan att fastna, de stannar först då även blodet mitt slutar att rinna. Undrar om även spåren efter det som skett drogs med ut i havet också? eller om de står stadigt kvar, klart? för jag vill så gärna få fram ett förlåt för att jag jagade, att jag försökte fånga, att jag inte klarade av att ge upp innan det var försent, att jag förstår varför du inte bara aktade dig, utan..., förstår att det egentligen bara var spåren som inte syntes, var osynliga.

Till dig!

Smile
for it is you!

Att få läsa 67 uppsatser ger hopp

Sitter och läser igenom, och ger kommentarer till berättelserna som 67 av mina elever skrivit. Ja, jag vet att det är dålig planering att jag ställt till att det blivit så samtidigt. Och att jag dessutom  rättat 22 prov i helgen, och får in ca 25 till på torsdag. Dessutom så uppmanar jag mina elever att jobba, skriva på. Inte fastna för att något blir svårt, utan då skriva en scen längre fram i deras berättelse. Jag tror att förmågan att berätta är viktigt, och att träna på den ger mycket, och det inte bara i svenska, utan i alla ämnen, och även i de flesta situationer man i livet kan hamna i. Men det har orsakat att jag har mellan tre till fyra hundra sidor att läsa, kommentera och bedöma nu. Och tro mig, jag vill ge så mycket som jag bara kan för att de ska utvecklas vidare var och en av dem.

Det är inte så att jag inte har något annat att göra, i mitt liv, eller på skolan. Att planera lektioner väl, och att ha dem tar ju sina timmar. Dessutom ska man ju förkovra sig, socialisera, och ta hand om en del andra saker som att jobba med ungdomar medför, det mesta hur trevligt som helst, så det så.

Nu kanske ni tror att detta är en klagotext, näpp. Det är tvärtom, för om ni bara visste hur kul det är att läsa mina 6:ors fantasyberättelser, vilken äventyrslust de har, vilken glädje deras texter utstrålar. Mina åttors barndomsskildringar ger mig en bild av en värld fylld av barnens syn på livet i dag. De är så insiktsfulla, så full av tankar och idéer om hur det varit, är och kan komma att bli. Kan man verkligen göra annat än njuta av privilegiet att få läsa dessa ungdomars tankar, under den tiden de är på väg in i vuxenlivet, då vuxentiden är något de drömmer om, ser en massa möjligheter med. Jag önskar verkligen att de får behålla sin fantasi, sin nyfikenhet, sina funderingar och drömmar. Sin tro på att livet går göra något bra av.

Det känns som att vi vuxna har en viktigt del i detta, att vi inte genom att bara beskriva deras begränsningar får dem att tappa modet, istället berätta för dem om deras färdigheter och hur lätt de går att utveckla. Att vi vuxna, och äldre inte bara ser negativt på den tid vi lever i, tror på och sprider domedagsprofetior. Utan pekar på det som är bra, hur snabbt det mesta blivit bättre, och vilka möjligheter vi har att skapa en ännu bättre värld i framtiden.
Att vi inte fastnar i vår egen bitterhet över livets besvikelser, utan tar oss ur gyttjan och visar att det går att tro på framtiden genom att vara goda exempel, för det är vad vi gör av våra liv som de ser, oavsett vem vi skyller på att det blivit så som det är för oss, de ord vi säger eller intentioner vi har.

Vi bör inte heller lära dem att bara klaga på , snacka skit om andra. Att påpeka dåligheter i andra omkring oss, och på andra platser på vår jord. Utan istället få dem att se möjligheter även i andra. Att vi inte bara, då vi blir irriterade och ilskna skriker ut fördömelser, hot och använder oss av eller förespråkar våld mot alla som inte gör eller är precis som vi vill. Vi bör istället lära de unga att söka möjligheter, att samarbeta och bry sig om varandra. Vi är människor, människan är ett flockdjur och är beroende av varandra, dessutom av alla andra på jorden, djuren och miljön för att klara oss och få drägliga liv. Att då se alla andra, och allt annat som om det är av ondo kommer bara att speglas tillbaka emot oss själva, förvandla spegelbilden av oss till något som inte är speciellt trevlig att skåda, i alla fall den inre spegelbilden som påverkar vårt yttre mer än många tror. Man behöver väl inte vara speciellt intelligent för att förstå att det inte är ett bra val av vad man ska ägna sina dagar åt att tänka negativt om andra, då det finns så många positiva saker att fokusera på, att göra, glada tankar och hopp att känna under det här livet som vi magiskt nog fått oss tillhanda, fått till skänks. Ett liv som vi, tycker jag i alla fall bör välja att göra det bästa av. Det bästa och lyckliga livet finns verkligen inte i sorgmodets hopplösa träsk. Välj ett bra så bra liv som det är möjligt åt er, och ge  våra barn och ungdomar exempel på hur man uppnår ett sådant liv, stråla genom att göra det bästa av ditt. Tänk positivt och bry dig. Bli en som skänker energi, kärlek och hopp till de som dig i livet möter.

Jag hoppas och tror att kommande generationer kommer att se på de våldstendenser som idag förespråkas eller utförs av individer, organisationer och länder av en eller annan orsak som lika barbariskt i framtiden som de flesta ser på våra gamla vikingars plundringar, romerska generalers krig, Djingis Khans härjningar. Eller erövrares utrotningar av de folk de erövrar, t.ex. av indianerna i Amerika, eller rasisters terroriserande av de som inte är lika dem och deras utrotningsläger i t.ex. Nazityskland under andra världskriget. Oavsett orsaker, politiska, religiösa, ekonomiska, makt, bekvämlighet, egoism, eller andra anledningar är väl terroristdåd eller krig minst lika barbariskt även om de utförs idag som under t.ex. vikingarnas tid? Det är dags att sträva efter en fredligare värld igen för våra barn och ungdomar skull. Så att de får fortsätta att vara full av glädjefull fantasi, funderande och drömmar, så att inte även en del av dem  förvandlas till bittra spridare av mörk hopplöshet. Låt de få fortsätta att vara de som sprider ljus, för då kan även ni få njuta av det jag nu gör, deras underbara berättelser.

Skriv din dröm. Tro på drömmen, försök förverkliga den och du kan skapa hopp hos andra, våra barn och unga om att det kan gå att uppfylla även deras.

Själsfrände

Din själsfrände är inte någon som kommer in i ditt liv fredligt. Det är en som kommer att få dig att ifrågasätta saker, som ändrar din verklighet, någon som markerar ett före och efter i ditt liv. Det är inte människan alla har idealiserad, utan en vanlig människa, som lyckas revolutionera din värld till en annan...

Lev i nuet och förverkliga dina drömmar

Invictus (Den obesegrade) av William Ernest Henley översatt och tolkad av Lars Granlöf

Under natten som täcker mig,

       svart som hålet från pol till pol,

tackar jag, må än vilken gud det kan vara

       för min okuvliga själ.


Under alla omkopplingar, omständigheter

        har jag inte gnällt eller gråtit högt,

blivit nedslagen av den trubbiga klubban slumpen

       mitt huvud är blodigt, men inte nerböjt.


Bortanför detta ställe av vrede och tårar

       hägrar fasan från skuggan,

och ändå, tyngd av hoten under åren

       hittar ni mig och skall finna mig orädd.


Det spelar ingen roll hur trångt sundet är,

      vilka beskyllningar och orättvisa straff som finns i rullorna,

jag är ändock herre över mitt öde,

       jag är kapten över min själ.

Dikten Invictus läses upp i nya Star Trek filmen, Reenegades. Det är Lexxa Sing spelad av Adrinne Wilkinson som läser upp den i öppningen av filmen. Den berör en verkligen. Här ovan så kan ni läsa min översättning, och egna omtolkning av dikten.
Jag avslutar detta blogginlägg med att försöka tolka budskapet i Henleys dikt.
Jag tolkar det som att dikten försöker säga oss att vi har möjlighet att välja lycka, att tro på våra drömmar, och eftersom vi är kaptenen över vår egen själ så kan välja att försöka förverkliga drömmarna oavsett hur mörkt, tung, eller ont vi har för tillfället. Att än vad som händer kan vi likt Nelson Mandela då han kom ut ur fängelset efter 30 bestämma sig för att inte vara bitter eller känna hat, fängsla oss själva i hålet där det som gör ont, orättvisorna och besvikelserna gör livet svart som under den mörkaste natten. Vi kan istället välja ljuset, kärleken och att satsa på möjligheterna i våra liv, hålla huvudet stolt och högt för att vi valt att stå upp även då livets olika omständigheter försöker krossa oss. Vara stolta över att vi valt att följa vårt hjärta, att satsa på möjligheten att påverka vårt öde åt det håll vi drömmer om. 

Slut

Det finns olika sätt att se på slut. Det finns slut då dörrar stängs bakom en, eller slut som är en start, då man öppnar en ny dörr, går igenom den och stänger den efter sig. Då man ger sig iväg efter nya stigar, emot nya äventyr, emot nästa soluppgång. När man känner att "Ja, det här vill jag, tack gode Gud för den nya möjligheten." När man vill göra något, vill flytta eller påbörja något med hela sitt hjärta. Då det känns som man fått en chans som man drömt om. Sådana chanser faller sällan i ens knä, oftast kommer de till för att man själv väljer att försöka uppfylla sina drömmar, vågar tro på dem så mycket att man prövar.
Det blir ofta så mycket bättre om man själv försöker påverka händelseförloppet än då man låter bli att försöka uppfylla sina drömmar och livets omständigheter puttar en ut genom dörrarna.
Öppna dörren till din dröm själv så blir det ofta lättare, och det gör mindre ont än att bli utkastad. Men även då man blir utkastad gäller det att se det som skett positivt, se på det med kärlek för det har lärt dig något, giv även kärlek till den nya situationen, för där finns alltid nya möjligheter att fokusera på. Om du inte ägnar dig åt att försöker öppna den igenslängda dörren, tjuvkika igenom eventuella glipor, eller försöker få den att öppna sig ingen så finns ett alternativ till. Vänd dig om och titta framåt efter stigen vidare genom  livet och satsa på dig själv, skriv ner dina drömmar och gör ett försök att uppfylla dem efter din regnbåge.

Du kan förbeställa boken "Skriv din dröm" på Your dream workshops facebooksida,
Genom att mejla till  "info@dreamworkshop.se"
Sedan kan du själv gå skrivkursen på hemsidan som snart blir offentlig.
Må du få uppleva att just din dröm besannas.

Du är drömmen!

Det är som lite nervöst nu. Är på g att starta företag, ansökan är inne hos bolagsverket nu. Dessutom närmar sig utgivningen av min nästa bok . ”Skriv din dröm” 

Det är en drömskrivkursbok. Boken innehåller 10 nya noveller  som är exempel på hur man kan beskriva sina drömmar, Dessutom 10 utmanande dikter. 
Men sist men inte minst finns i boken möjligheten för dig att lära dig att i tio steg beskriva, formulera och utveckla dina drömmar.

På ett sätt kan man säga att en del av boken blir skriven och författad av dig. Och inte bara det. Då du beskriver dina drömmar så kommer du att kunna uppleva dem under ditt skrivande. Dessutom blir skrivkursavsnitten, om du väljer det, en början på att förverkliga drömmarna. För beskriver du dina drömmar och olika vägar att nå dem har du redan målat upp sätt som du kan realisera dem på. Idéer som du sedan kan försöka sätta i verket. Du kan lära dig att känna igen möjligheterna till att uppnå dina drömmar i framtiden och fånga dem då de dyker upp. Du kan använda min bok som värsta drömfångaren.

Får dina vänner reda på vilka dina drömmar är så kanske de har möjlighet att hjälpa dig, eller kan ge dig tips som kan hjälpa dig. Vem vet vad din visualisering av dina drömmar kommer att dra till sig för möjligheter att förverkliga dem. Visualiserade och uttalade drömmar kan få ett ja.

Med min skrivkursbok i hur man beskriver sina drömmar så gör du dig själv till ett redskap som kan förverkliga dina drömmar. Det blir du som blir drömmakaren, du blir din dröm.

Så om nu inte mina 10 nya dikter, varav en är en ny drömvariant av dikten som blev populärast av mina i diktsamlingen "Ögonblick", ”Bara så att du vet” räcker för att du ska läsa boken. 

Om nu inte mina 10 nya Good feel noveller som alla är fyllda av möjligheter är nog för att du ska införskaffa "Skriv din dröm". 

Så borde väl möjligheten att få skriva din dröm, uppleva den, förverkliga den och träffa din dröm, du, den positiva glada du som ser möjligheter att förverkliga dina drömmar, vara en extra krydda. För du är drömmen.

Snart är din dröm sann
upplev
förverkliga

och skriv din dröm

snart utgiven av Faun förlag

Ps: Har du inte läst min första roman "Släpp mig fri" eller diktsamlingen "Ögonblick" i vilken jag är en av tre poeter i, beställ dem från faun förlag. http://www.faunforlag.se/?page_id=676
Dessutom som extra bonus är nästa diktsamling med arbetsnamnet "Ögonblick 2" på g, min diktkollega Roger Nilsson gör ett häst jobb, och min historiskt baserade fantasi/lajv trilogi (ev. Tetralogi eller Pentalogi) har kommit långt på väg (Filosofens döskalle, Filosofen, (ev Filosofens resa), Upplysningen och (ev Filosofen återförenas)).

Reser snart iväg igen.

Hösten 2013 var jag på en kurs då vi fick tillverka tre kort med motiv från vår gyllene drömframtid. Jag skrev dessutom dikter på korten i vilka jag beskrev drömmarna på ett mer poetiskt sätt, poesi är ju kanske den konstform som jag upplever spelar upp mitt hjärtas dunkande bäst. På ett kort så fanns ett flygplan, en önskan om resor. På det andra en teckning av mig sittande på en grässlänt vid en drömstuga, tittande ut över en spegelblank sjö.

2014 reste jag under sportlovet till Stockholm och lyssnade på en artist jag länge beundrat, Sarah Brightman. For sedan en vecka till soliga Kap Verde, upplevde Afrika.
Över midsommar uppfyllde jag en gammal dröm, åkte ner till Barcelona, njöt av arkitekturen, maten på restauranger som jag i många år velat pröva och 30 grader i sol.
I Juli hyrde jag en sagolik stuga i Skarviken vid Burträsksjön som nästan på pricken hade samma utsikt som på mitt andra kort under de magiska sommarveckorna 2014 då sommarvärmen var tropisk. Många av mina vänner, nära och kära besökte mig där, fick bjuda dem på god mat, sol, bastu, bad och mycket bra fiske. Jag hann dessutom skriva en hel skrivkursbok som heter "Skriv din dröm" som är på G under min vistelse där.
En resa till en urfin stuga i form av en välsnickrad loge ovan Storuman tillsammans med lärarkollegor blev det sedan.
Under novemberlovet åkte jag till Stockholm.
Över jul åkte jag till Gran Canaria, bodde på samma hotell i Las Palmas som för 2 jular sen, njöt av ovanligt soliga dagar, strandpromenader i soluppgången och utsökta tapas.
I januari  i år blev det en snabb Stockholmsvistelse.
I Februari var jag uppe ovanför Storuman igen med en kollega och upplevde vildmarkens stilla rogivande skönhet, sedan blev det en sväng till Stockholm igen.

I påskhelgen åker jag till Gran Canaria igen, denna gång till den soliga södra sidan, Tauritodalen nära Puerto Mogan.
Senare i April blir det en retreat och kurs helg.
I Juli blir det en stärkande vistelse i Skarviken igen, och kanske blir det någon tripp någonstans i Juni (klart att det blir).
I oktober har jag bokat och betalt en Stockholmsresa med två musikaler i Stockholm samma helg.
Planerar en Gran Canaria nästa jul igen och sparar till en lång USA resa nästa sommar, det är så många ställen jag vill se och uppleva där.

Dock vill jag hävda att den mest fantastiska resa som jag gjort under den här perioden är den inom mig. Det lugn, den tillit, tacksamhet och kärlek jag känner inför såväl det lilla och det stora i livet har verkligen varit stärkande. Så många onödiga rädslor, rädda sätt att reagera är en del av mig som inte regerar över mig längre.

Jag är verkligen tacksam över att de kort jag gjorde på kursen förverkligades.

Från mitt hjärta på alla hjärtans dag

Idag på alla hjärtans dag så spelar det ingen roll hur duktiga, påhittiga eller fyndiga vi är då vi sänder vår kärlekshälsning till vår kära. Om jag t.ex. skulle lyckas med att skriva den allra vackraste kärleksdikten som någonsin kommer att skrivas så innebär det inte att min kärlek är större, äktare eller sannare än vad den var tidigare. Det innebär bara att jag har förmågan att skriva ett sådant bedårande konstverk. Det jag känner är lika fint, lika ovillkorlig och lika fyllt med ärliga önskningar om att föremålet för min hälsning har och kommer att få det som allra bäst framöver, att dess alla hjärtans dag blir precis som dess hjärta vill oavsett vad jag lyckas med att printa ner på pappret. Mina ord vill inte heller mer villkorslös snällhet, mitt hjärta är inte vackrare eller jag är inte en bättre människa för att jag har förmågan att uttrycka mig, eller för att änglar sedan sjunger kärleksförklaringen till den jag vill beröra med mitt kärleksbudskap. Den kärleken jag känner är alltid lika själsstark och vacker i mitt hjärta oavsett vad som händer, om mitt hjärta är brustet eller om det slår snabbt av lycka för att dess drömmar förverkligas.  Min alla hjärtansdagshälsning är lika kärleksfylld oavsett om den når fram och gillas av den jag vill visa den för eller om den fastnar i cyberrymden och inte når fram till hjärtat den vill nå, eller om den inte gillas alls, skrattas åt eller irriterar. För kärleken är. 

Typ lyckliga dagen!

Vaknade hur lycklig som helst i morse. Dessutom var jag mer än pigg. Detta medförde att jag har varit effektiv, men inte bara så där plikteffektiv, jag har även roat mig. Åkte på badhuset. Simmade, dök, mediterade i bastun, ångbastade, låg o njöt av livet i bubbelpoolen och på spaavdelningen. Noterade att jag gått ner tre kilo sedan jag vägde mig sist (vilket är typ ett halvår sedan, minns inte riktigt). Jag har inte direkt bantat, så lite konstigt är det, men det är väl positivt, så det är väl bra.
Men vänta nu, jag har ju faktiskt kommit igång med träning, jag började ju yoga i tisdags, har gjort en del armhävningar o situps i några dar. Sen så simmade jag ju faktiskt en bit idag, och dök. Under min Canaria resa så gick jag bortåt en mil de flesta dagarna. Men ändå så tycker jag att det är för tidigt att det ska visa sig på vågen.
Vem vet, att jag är så lycklig kanske påverkar även vikten. Idag var jag med om en sjukt skoj grej. Pratade med en av de grannar jag har som bor här i kvarteret. Vi pratade om lärarrollen och dess framtid. Då vi pratat klart så vände han sig om emot mig en sista gång och sa han att han fått höra att jag var bra lärare och att jag dessutom är trevlig, i min förvåning så han jag inte fråga upp vem. Men samtidigt, eftersom han inte sa vem som sagt det så ville han väl inte säga det. Alltså, någon pratar om mig bakom min rygg. Jag får nog justera lite grann det jag säger om att prata bakom ryggen till mina elever. För att få höra att någon eller några pratar väl om mig bakom min rygg var verkligen trevligt. Solen sken starkare på mig en stund, och det kan ju vara trevligt att gå omkring o fundera lite över vem eller vilka det var som sagt så.
Nu har jag lagat och ätit god mat, funderar på om jag ska spana igenom burken o titta om det finns någon spännande film att se på. Sedan ska jag läsa lite ur Michell Phillips boken jag lånat idag.

Ha det så bra även ni. KRAM!

PS På tal om burk. Jag söker en sådan där brödburk med neddragningslock, typ 60-70 tals stil. Då man är singel så hinner man sällan äta upp ett helt bröd, och med en sådan burk så hinner man kanske med några skivor till. Skulle vara roligt med en som har fint mönster.

I väntans tider

Det är väntans tider för Star trek fans. Nästa år, 2016  kommer nästa film, men om allt går väl så kan det snart bli en helt ny Tv-serie också. I några år har de jobbat med att ta fram ett pilotavsnitt av Star Trek Renegades. Avsnittet ska visas för CBS den 10 februari. Mer om det och trailers hittar ni i nedanstående länk. Tycker dessutom att filmmusiken verkar lovande, det verkar vara en bra blandning av nya och gamla rollfigurer som är med. kaptenen Leexa Singh har pondus.

 http://startrekrenegades.com/home/

Idag har varit bra, i princip allt går bra, iaf allt jag kan komma på. Fast jag borde vara urtrött efter helgens sjåande så har jag fungerat, jag har till och med upplevt det som att jag fungerat bättre än normalt, fylldes av energi på jobbet precis som jag förutsade. Kommit ihåg en massa jag borde komma ihåg fast det är måndag, Jag hittade min borttappade mobilladdare, hade tappat den på golvet bredvid min arbetsplats, trodde att den smittat från min ficka på någon rast på väg till Stockholm i helgen. Dessutom blir jag så glad av att se hur bra det går även för andra, har så många glada och hoppfulla människor omkring mig, människor som ringer o berättar om positiva saker som händer. Alla jag har mött idag har lyst som solar, både gamla vänner o nya bekanta. Det finns ingen som jag inte unnar lycka, och att få höra när det går bra för någon, att t.ex. mina elever försöker förverkliga det de vill, ja då slår mitt hjärta volter av lycka.
Allt de här positiva låter kanske lite som en klyscha, men jag upplever att det är och ser ut så. Dessutom så finns det som en spänning i luften, som om något riktigt skoj är på G, det låter nog mer som någon form av magi, men så känns det iaf inom mig, och som vanligt så väljer jag att njuta av känslan, magi eller ej.

Imorgon så börjar jag Yoga, kropp o själ kommer allt mer igång, jobbar med engelska dialoger, Svensk satslära, grammatik, etik och en Mr Bean text på engelska på jobbet. Eleverna rockar. Nästa helg blir det o jobba på kiosken, och jag har många möten med vänner och andra fantastiska människor inbokade framöver. Kram på er!

PS. Bara för att jag känner mig så glad, så vill jag länka er till den här låten.

https://www.youtube.com/watch?v=6KilEc_2Ksg&index=2&list=RDpld0SfMx4BE

Ser fram emot att få se filmen The Best of me.

Skönheten i drömmar!

Årets första inlägg, eller vad det här nu blir innan mina fingrar slutat fundera på tangenterna. Ja jag vet att jag borde ha skrivit ett inlägg efter min Canaria resa. Att jag borde ha skrivit om en massa annat som hänt. Inlägg om mindre roliga saker, roliga saker, om alla mina knasiga nattdrömmar och vackra dagdrömmar. Men denna gång blir det ganska kort, för jag känner mig lite förvirrad och tröttkonstig efter helgens körande, snart dusch och sen säng.
Men fast jag nu är trött så är jag fylld av positiv optimistisk kraft, kraft som jag samlat, tagit tillbaka, en massa ny energi som mina vackra drömmar, alla mina vänner, nära och kära ger mig. Det ger energi att leva mitt braiga nuvarande liv. Det liv jag lever är på många sätt mitt drömliv, ta bara det faktumet att jag varit utomlands tre gånger 2014, senast då över Jul i Las Palmas. Jag fick vistas i bästa Skarviks sommarstugan i somras, den varmaste i mannaminne. Jag har ett roligt och stimulerande jobb tillsammans med underbara kollegor och härliga elever, har två till extra jobb som är mkt trevliga. Jag skriver böcker, nästa kommer i år "Skriv din dröm" och fler produceras. Men, vet ni vad? Det bästa är att jag har fler drömmar, fantastiska, vackra och sköna drömmar som jag ser fram emot då de förverkligas. Tips om hur även ni ökar möjligheterna att förverkliga era drömmar får ni i just "Skriv din dröm" (ja, vadå, lite reklam får jag väl göra i min egen blogg?)

I helgen har min bil tagit sig ner till Stockholm, fram och tillbaka mellan norra och södra sidan av storstan några gånger (plus lite felkörningar), och hem igen. Den har fungerat som flyttbil och klarade av det galant. Detta trots mörkerkörning, snökaos, blöta sliriga vägar, ymnigt snöfall, halka, stark blåst, kastvindar och tät, tät snörök. Bilen står nu på laddning och imorgon bitti ska den i vinterkylan hämta kollegor runt stan för att köra dem fram och till Björnåkerskolan så att vi kan lära eleverna en massa som de har nytta av under sina framtida drömliv.
Bilen har jobbat hårt, men även undertecknad och resterande del av de inblandade är också värd en eloge, tycker jag. Vi har förverkligat en flytt som jag tror blir början på en mkt vacker dröm för vederbörande. Allt har gått bra, och den ljusnande framtiden är vår (vilken låt fick jag det citatet ifrån?). Dream on!

Framtiden tillhör de som tror på skönheten i deras drömmar.

Sagan om kärleksplaneten.

Det var en gång för länge sen en planet som var skapad av den renaste kärleken. Den var och bestod enbart av kärlek. På den planeten levde det ett par som älskade varandra innerligt. Alla som såg dem tillsammans log, deras kärlek skapade och spred sådan glädje och ett sådant ljus att allt och alla fick ta del av den. Även Skaparen och änglarna sjöng deras allra ljuvaste arier inspirerade av de älskades klara ljus.

Men i den vackraste av alla änglarna så växte sig en avund skugga större och större.  Ljuset från de älskade tu var så starkt att fler och fler valde att titta på deras kärleksljus istället för att beundra ängelns skönhet. Dagen då de älskade skulle förenas i äktenskapets famn så växte sig hatets eld så stark inom ängeln att den i vredesmod slungade en mindre himlakropp full med mörker emot kärleksplaneten för att förstöra den och släcka ljuset de älskade spred så att ängelns skönhet än en gång skulle synas klarast, vara det som beundrades mest av allt.

Skaparen såg med sorg på vad som skedde och blev vred på ängeln. Ängeln blev fördömd, förvissad från himlen ner till det eviga mörkret. Planeterna som krockad formade skaparen sakta med säkert om till en ny planet bestående av både skugga och ljus. Alla som levat på kärleksplaneten gav han i gåva att de skulle reinkarneras om och om igen på den nya planeten tills de lärt sig att balansera den mörka och den ljusa sidan på den nyskapade världen. Denna uppgift fick de av skaparen för att det var nödvändigt att detta skulle ske innan skaparen kunde återkapa kärleksplaneten igen. Men för att personerna skulle vara redo för att påbörja sitt kall var de tvingade att självmant välja att återskapa en planet bestående av villkorslös kärlek i sitt inre först, i sitt eget hjärta. Att komma fram till insikten att de själva borde skapa en kärleksplanet i sitt hjärta var dock inte så lätt eller självklart val som det låter, ängelns skugga lockar dem alla hela tiden med sin illusion om skönhets glans. Då någon person lyckas med att stå emot skuggans lockelse och kommer fram till att de kan skapa en kärleksplanet i sitt hjärta så förvandlas de till kärlekens riddare, de som ägnar sitt liv åt att spridda kärlek och ljus till alla för att skuggan en dag ska kunna besegras.  

Det älskade paret gav han i uppgift att finna varandra igen, att återförenas i gemensam villkorslös kärlek. Den dagen det skulle ske skulle också ljuset slutligen kunna besegra skuggan och kärleksplaneten än en gång bli en verklighet för alla. För att de skulle kunna finna varandra skapade han en skör tråd av kärlekshopp emellan dem som inte går att kapa. Den tråden drar dem till varandra än vad de födds som, än hur omöjlig deras kärlek tillsynes är.

Då den fördömde ängeln såg detta förstod den att han och de som han lurat att ställa upp på hans sida med lögnen om skönhetens kraft  måste skapa mer än skugga för att hålla de två älskade ifrån varandra. Ängeln och hans kompanjoner skapade därför en barriär av eld, en eld av ilska, hat, bitterhet, missunnsamhet, misstänksamhet och alla andra tänkbara negativa nedbrytande känslor.  Den kraftigaste av de känslorna ängeln använde sig av för att skapa barriären var den mest ogenomträngbara av dem alla, den som är näst intill omöjlig att besegra, rädslan för kärlek. Han la denna eldbarriär emellan de älskade, så att varje gång de träffade på varandra i de olika liv de skulle leva så skulle de bränna sig, bränna sig så allvarligt att ingen av dem skulle våga att försöka ta sig igenom barriären för att göra världen hel igen. Eldbarriären framkallar dessutom en illusion som skapar missförstånd och misstänksamhet emellan de två älskade så att de hela tiden tror att den andre vill den illa, att allt den andre tar sig till gör den för att skada. Denna illusion som ängeln skapade medförde att ingen av dem ser att allt den andre vill är att återförenas i den kärlek som de båda hyser för varandra, som gör dem hela igen.
   Deras kärlek till varandra har därför blivit en plågsam förbannelse för dem båda, för mellan dem finns kärlekshoppets sköra tråd, en oemotståndlig inre längtan efter varandra som medför att de liv efter liv dras till varandra. Då de träffar varandra händer det varje gång, kärleksljuset tänds och allt som är gott ser ut att vinna över skuggan en kort stund, ett kort magiskt ögonblick. Varje gång detta sker slår dock alltid ängels eldbarriär till och de älskade bränner sig så svårt att resterande del av deras liv blir en ständig plåga, en omöjlig kamp mellan längtan och rädsla för varandra. Ingen av gångerna detta skett har dock  barriären lyckats med att bränna av tråden emellan dem.  För inget kan kapa hoppets tråd,  hoppet om att den dag då ljuset tänds igen kommer. Att en dag kommer då ljuset gör att alla ser planeten i sitt sanna ljus, får alla på den här jorden att förstå att de alla och allt som finns här är villkorslös kärlek och inget annat.

  Ju fler som lyckas återskapa kärleksplaneten inom sig och uppgraderas till ljusspridare desto större blir chansen att skuggans kraft försvagas,  att de två älskade en dag lyckas stå emot smärtan och illusionen som eldbarriären skapar. Att  tråden emellan dem kommer att dra dem igenom allt hemskt som barriären framkallar och att de sedan återförenas. För den dagen då de älskade kommer att återförenas och de äntligen kan ingå i äktenskap så kommer också kärleksplaneten att återskapas, vår värld kommer än en gång att bestå av kärlek och enbart av kärlek. Även den vackraste av änglarna och de som förvillats att kämpa på ängelns sida för att bevara skuggan kommer att bli benådade och få ta del av kärleksljuset som vi då alla tillsammans skapat och allt egentligen består av.
  Sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

?

När skuggorna hackar på våra fönster
är det då rätt att dra ner gardinerna
att sitta inne helt handlingsförlamad
år efter år och skaka av rädsla för att leva
eller...
är det rätt att stå upp och visa hjärtat
öppna dörren och springa efter solen
våga tro på att ögonblicket då vi kan
förverkliga vårat hjärtas drömmar finns

Platsen där drömmar kan förverkligas
där lyckliga ögonblick strålar
finns i våra hjärtan
så nu är det dags och förändra
förvandla natt till dag
släppa mig fri
att sluta och vara rädda för varandra
låta stjärnorna jag först såg i dina ögon
bli änglaguiderna i våra liv
istället för skuggorna i våra mardrömmar
låta landet där det vi tror på
den frid vi behöver
bli den verklighet vi lever i

Rädsla skapar rädsla, kärlek kärlek.

Det är bättre att se på andra med kärlek än med rädsla. Både kärlek o rädsla är känslor som får en person att se tecken på att de har rätt. Känslor som tolkar händelser, blickar, ord och annat som sker som en bekräftelse på att känslan har rätt. Jag tycker därför att valet är lätt, att välja kärleken, för det är genom kärleken jag vill se och uppleva livet.

Rädsla skapar rädsla likt en maffiaboss som hela tiden är livrädd för sina fiender och för att hans vänner ska förråda honom och därför agerar med att sätta skräck i andra för att de inte ska våga. På det sättet blir han själv den rädsla som han själv är rädd för, för alla andra.

Kärlek skapar kärlek likt ett barn som hela tiden är kär i sina föräldrar och litar på att den får kärlek av alla barnet träffar och därför reagerar med att sprida kärlek till andra genom att le, kramas och titta på alla med magiskt glänsande kärleksfulla ögon. På det sättet blir barnet själv den kärlek som barnet känner ifrån andra, för alla andra.

De känslor som tar din energi är baserade på rädsla.

De känslor som ger dig mer är de som kommer från kärlek.

Fredsduvorna

Filosofen lyfter upp två burar på bordet. I burarna finns det två vita duvor. Han öppnar luckorna en efter en. Släpper ut dem. Duvorna flaxar snabbt ut ur sina burar. Fjädrar lossnar från deras vingar då de slår emot burgallrets kanter. En av de allra vitaste fjädrarna landar mjukt på den röda kappan. Han lyfter sakta upp sina armar, öppnar upp sina darrande händer i en kupa. Han tittar på duvorna som nu cirklar precis ovanför dem, långt under de gråa molnen. Han öppnar sina handflator, duvorna cirklar nedåt, landar sakta i handkupan, sätter sig där och tittar fram och tillbaka på det där typiskt hackande sättet som duvor rör sig. Han tittar med blöta ögon, hans läppar öppnar sig sakta, tveksamt, darrande.

- Det är fredsduvor. De har inget med mitt vanliga filosofiska prat att göra, det är inte heller ett försök att vara poetiskt. Det är en gåva.

En tår tappar greppet och rinner ner för hans kind.

- Peace, please!

Han drar åt sig andan, försöker lugna ner sitt skakande, stilla smärtan inom sig, förhindra den panikrädsla som bubblar inom honom att ta över. Han lägger huvudet mjukt på sned, ler och tittar på duvorna.

- Nu är det är dags att flyga vidare. Att låta vindar, stormar och önskningar föra livet vidare. Tiden i buren är över för båda. Önskar allt väl all lycka under färden.

Han lyfter sina händer och duvorna flyger iväg precis då solen bryter igenom och skingrar molnen, uppåt, fritt åt de håll de själva vill. Flyger till någon okänd kontinent i den uppåtgående solens land, där rädslornas skuggor släppt greppet, där inget hindrar deras färd, där det är fritt att välja bland alla möjliga och tänkbara färdriktningar. Där sagor skrivs av lättade och rena hjärtan, där sagorna inte bara har lyckliga slut utan hela tiden är själva lyckan.

Det var en sån där dag...

Det var en sån där dag
snön föll inte utanför, men...
då det ständiga trafikbruset inte heller var som värst, men...
det var inte heller så kallt ute, inte så där gråtfyllt grått utanför, men...
med hjälp av tangenterna försökte han hitta meningar och möjligheter, men...
med hjälp av den vackraste musik och de skönaste arior letade han frid, men...
med hjälp av fina ord och visa böcker av kloka mästare letade han hopp, men...
det var inte heller så fullt i disken, inte så där hopplöst ostädat, men...
då den ständiga kroppsvärken inte heller var som värst, men...
solen höll inte löftet, men...
det var en sån där dag
då inget annat än ogrundat hopp
ett hjärta som ovillkorligt slår kärlek, kärlek, kärlek...
då viljan som inte önskar någon illa
är de ljus
som lyser upp mörkret
som är ärkeängeln Michaels ljussvärd