Morgonsolen speglar sig i vågorna som varsamt formar sanden lika
mjuk och slätt som ett sidenlakan. Går sakta med händerna på min rygg,
fingrarna greppar varandra försiktigt, tillräckligt mycket för att de inte ska
tappa greppet om varandra, så att de båda ska falla. Går inte rakt, inte
medvetet, sparkar lätt i sanden så att sandkorna bjuds på en för dem oupplevd
flygtur en bit framöver, ditt jag snart kommer att passera, uppleva. Det dansar
i hela kroppen då jag ser hur vågorna sakta utjämnar sanden igen, spolar bort fotspåren.
Först, förvågen fyller vattendroppar i märket efter min häl med vatten, och sedan
med den stora vågens kraft sudda ut alla spår av att jag varit där. Som om
havet säger åt mig att jag inte ska komma här och förstöra det konstverk de skapar
då det målar i sand, en perfekt avbild av naturens under.
Drar in andan och njuter av den friska känslan då vattenmolekylerna rinner
tillbaka ner i sitt gemensamma hem, ler då jag känner sandkorna som vill hänga
med ner och bada stryker mina tår. Det är nästan så att jag börjar vissla.
Frestad att sjunga tralala.
Stannar mitt i mitt steg utan att sätta ner foten på den blöta sanden, allt
blir stilla, tiden stannar upp, slutar att existera, där en kroppslängd framför
mig, ett nätt fotspår som inte tryckt ner lika mycket av sanden som mina tunga steg
nuförtiden gör, under min vandring. Tittar mig omkring, stranden är lång, det ryms
mer än en stad på sidan av stranden ifall någon får för sig att bygga ett hem
åt många i paradiset. Tittar upp emot gräset som lätt vajar i vinden i gränsen
mellan stranden och det fastare landet. Ingen där heller, jag är fridfullt
ensam här så här tidigt på morgon, det är bara jag som njuter av denna stunds
naturskådespel, eller?
Nästa våg är lite kraftigare och gör sitt jobb, spolar bort mina spår, och
fotavtrycket framför mig. Det sticker till i mig, för redan hade en liten
tanke, eller ska vi kalla det för någon form av magiskt hopp om att de lilla
fina spåret skulle kunna stå emot vågornas kraft infunnit sig, för hur skulle
det annars kunna finnas där? Tar ett par kliv fram. Stampar i sanden omkring
platsen där spåret låg, nä den är inte hårdare eller annorlundare, mer lerig
sand här. Det kan inte vara ett spår som fanns kvar här sedan igår kväll då
ungdomarna glatt dansade i stjärnornas sken för att sedan försvinna hemåt åt
var sitt håll utan att ha försökt fånga den hand de drömde om i berusningen
runt brasans sken.
Lyfter min hand och kliar mitt hår, känner att det blåst in en del mjuka
sandkorn bland mina vindtuffsade lockar. Mina ögon fastnar, växer. Där två
meter framför mig är de, två till. Förstår inte hur jag kunnat missa dem. Borde
ha sett dem då jag spanade runt . Snurrar runt ett varv under mina steg fram emot
dem, nä igen är här, ingen är här...
Hinner inte riktigt fram innan nästa havsvåg gör sitt jobb. Tittar noga framåt,
jo där finns två spår till. och bortom dem två till. Börjar smålunka, vad är
det här? Kanske en sjöjungfru som gått upp på land, nä vänta de har en
fiskstjärt, inte fötter. En liten blank fisk hoppar upp fem meter ut i havet.
Ser ut som om den skrattar åt mitt ologiska försök till att hitta en rimlig
förklaring till det jag sett. Jag har ju redan lämnat den där världen som
försöker finna logiska förklaringar, sjöjungfrus, det är ju bara sagor. Stannar
tvärt. Blir stel. Osynliga. Kan det finnas osynliga?
Skakar på skallen, två steg till, längre fram, det är längre avstånd emellan
dem, som om den som gör stegen har börjat springa lätt. Ökar mina fötters
steglängd också, borde egentligen vara rädd, vad är det som säger att den som
gör stegen är vänlig, kanske den är farlig, spåren ser ut och vara gjord av en
kvinna, och de är farliga. Men jag fortsätter att springa, så dum man är som
fortsätter att jaga fast man är rädd, fast man vet om att rädslan är befogad,
för det finns inget som kan göra en mer illa än... Ökar steglängden
ytterligare. Spåren viker av, in emot den fasta marken, men de svänger av
precis där de skulle ha nått ut i den torra sanden, där märkena inte skulle ha
suddats ut längre av vågorna. Där gör de
en cirkel runt sig själva och fortsätter ner snett framför mig emot havet, och
ner i havet. Ut i det morgonsvala vattnet, och jag jagar efter, blir alldeles
blöt. Jagar allt ivrigare efter ut emot revet, har glömt bort mobilen i min
ficka då vattnet når mig upp under armarna. Spåren syns i sanden även då jag
kommer ut i vattnet, hinner inte
reflektera över att det inte går, att de borde försvinna på en gång och inte
vara kvar tills nästa våg kommer.
Nästa våg!
Tappar balansen och slungas likt en surfingbräda som ägaren ramlat av, glider tillbaka
in emot stranden. Sätter mig upp, spottar ut saltvatten och sand. Inser att
mina shorts inte är torra längre, stoppar snabbt ner handen i fickan och tar
fram mobilen. Den är blött, läderfodralet och pengarna genomvåta. Viftar bort
vatten och sand med mina händer. Torkar den mot min håriga bringa, slår på den.
Den blinkar, den går igång, ja den klarade sig. Andas ut, och världen omkring
mig och min mobil fångar min uppmärksamhet igen.
En meter från mig, två fotspår. Men denna gång är de riktade emot mig. Det är
nästan en halvmeter mellan dem och märkena
mellan tårna är lätt riktade ifrån varandra. En mindre våg kommer och
även om sand virvlar så är spåren kvar, som om någon... Tittar upp emot där, där
dess kropp borde vara, emot ögonen som jag borde se där, skulle vilja se, se
vad de säger då de ser mig, vad de vill, undrar, tänker och längtar efter, och
vad de säger om ägarens inre. Kan det vara min skyddsängel? nä varför skulle
den visa sig på det här viset? Skyddsängeln ska ju vara i mina drömmar, mina
meditationer och den ska trösta mig då jag inte förstår varför det inte blir
som jag tänkt, som mitt hjärtas hopp slår.
Ett spår försvinner då nästa våg kommer, men ett annat uppstår då de sista
havsdropparna återvänt till oceanen, ett som är vridits bortåt. Det första
spåret försvinner sedan också. Reser mig snabbt upp, börjar springa även jag.
Jagar vidare efter spåren bland vattnet som ömsom sköljer mina fötter, och
ömsom glittrar som om detta vore en dag då kristallerna är ljuset som lyser upp
mitt liv. Får snabbt upp farten, fiskmåsarna skrattar, har inte sprungit så här
fort sedan jag var i de yngre tonåren. Det är fem spår framför mig i sanden,
fyra, tre och en halv, tre. Två, jag tar in, jag hinner ifatt. Bara ett steg
framför mig, slänger mig framåt, greppar, försöker omfamna varsamt så att jag inte
gör henne illa då jag fångar henne, vill ju inte illa, vill ju bara väl. Famnar
i luften, lite förvånad över att jag inget får tag i ramlar jag. Landar på min
axel, min höft, det gör inte ont, bara känns.
Använder mina armar för att häva mig upp. Tittar framåt, ser att spårlängden
mellan dess steg är förkortade. Att de stannat upp några meter bort, vänt sig
om, och ifall nu spåren har någon ägare, en kropp, så tittar dess ögon nu emot
mig. Häver mig upp igen, springer efter skrikande, proceduren blir det samma, 4
steg, tre och så är det dags att fånga, sträcker mig framåt, tycker att jag
känner något, att jag rör, berör. Då jag försöker greppa tag, får jag dock inte
tag på något, tappar balansen och ramlar igen. Denna gång landar jag med
ansiktet i sanden, och naturligtvis så kommer en våg och sköljer över mig,
kyler ner mig innan jag ens hinner tänka på att resa mig upp igen. Flyttar
händerna till armhävningspositionen och trycker mig uppåt, vattnet rinner ur
mitt hår, men en massa sand blir kvar, känner mig som ett barn som inte riktigt
förstår varför mamma tycker att jag borde bada. Spåren. Jo de är där, de är två
och de står bara en halvmeter ifrån mig, riktade emot mig. Om jag slänger mina
arm emot dem så borde jag kunna greppa tag i benen. Varför passar inte
personen, ängeln, den osynlige eller vem det nu är på att fly då jag ligger
här? I mitt inre hör jag ekon från det förflutna, från då vi skrattade varandra.
Greppar inte efter benen, är rädd att de skulle springa iväg då, och just nu
klarar jag inte av att förfölja.
Mitt hjärta slår så snabbt, slår att jag inte får ge upp, det slår hårdare och
hårdare. Det är nog vinden som hjälper mig upp, för det borde inte gå så lätt
då jag fallit så hårt. Spåren börjar springa igen och jag efter, denna gång
knappar jag inte in, är inte lika snabb, men mitt hjärta slår hårdare och
hårdare, vill inget annat än att hinna ifatt längre, inte ens fånga, bara få
se, vad spåren egentligen är, vad de lär. Något måste denna jakt ge. Inser att
jag inte sprungit så här långt sedan jag var ung heller, eller förresten
aldrig, har aldrig velat få se klart så mycket som nu, varit så målmedveten och
säker på att det är det här jag vill. Men jag vill inte fånga, vill att en hand
sträck ut av egen fri vilja, om de nu finns någon hand, har funnit eller någonsin
kommer att finnas, att den tar med mig. Detta är nog bara min inre fantasi, jag
måste ha blivit riktigt illa där ann, här, tokig på en tom strand, min
drömstrand fylld av kristaller som glittrar som ögon som ser att sina kära också
är glad över att se dem.
Orkar inte längre, måste böja mig ner, andas, har ju ingen kondis, kan
egentligen inte förstå att jag sprungit så här långt, utan att ens fått se
något som tyder på att jag skulle kunna finna det jag förföljer, söker efter
och nu längtar efter att nå med varje del av det som kallas jag. Efter tre
djupa andetag kisar jag lite bort efter stranden, inte för att jag hade behövt,
jag visste en då, där är de. Denna gång ännu närmre, varför springer de inte
bara iväg? lämnar stranden eller hoppar ner i havet eller var de nu hör hemma, vill till? Stick! Lämna mig! Skit på dig! Släpp mig fri! Låt mig få vissla när
jag går här på stranden, vill inte önska mer, vill inte vara rädd för något osynligt
mer, vilja något som inte finns eller har funnits mer. Mitt hjärta slår hårdare och hårdare, det blir
suddigt, dimmigt.
Herregud vad är det som sker?
Känner att jag är på väg att ramla ner än en gång, min arm är avdomnad så den
kommer inte att kunna hålla emot, dämpa min stött. Men jag landar mjukt, som om
min skyddsängel hjälper mig nu i alla fall, tack, dags nu. Ligger och flåsar på
min rygg, spåren trippar lite närmare. Det dunkar hårdare och hårdare i mitt bröst, ser en
enorm våg som är på väg in ifrån havet, tar sig över revet utan att bryta, försöker
skrika fram en varning.
Akta dig, en sådan våg är fylld av känslor som är för
starka att stå emot, det går inte att stå upp rakt längre, tro mig jag vet, man
kastas omkull, tumlar runt och vet inte längre vad som är upp och ner, vad som
är verklighet eller fantasi, om det är säkert och andas under eller över
vattenytan för den delen, man spolas bort, ner i djupet, det djup som det
aldrig går och ta sig upp ur mer.
Tycker att jag känner andetag emot min kind. Mitt hjärta slår hårdare igen,
herregud det är en hjärtinfarkt, har alltid vetat hur de känns, som om det vore
ett minne från ett gammalt liv, eller från då jag först såg in i dina ögon. En
puss på min kind, en viskande röst säger det jag vill höra mest av allt.
"Det är över, du behöver inte vara rädd för mig mer"
Jag tittar upp, det snurrar. Rösten hörs tydligt,
"Från och med nu är du ett leende för mig"
Det brister, vågen träffar oss med den kraft som bara vatten har, evig och enastående
enträget envis. Men jag ser att avtrycken från de nätta fötterna finns kvar där
i sanden, för evig, tänker på dem som det fina minne de är för mig. Och som om
de enbart är ett fint minne ska jag alltid behandla dem.
Det sista hjärtslaget
slår innan hjärtat sprängs och splittras åt flera hål, restbitarna av hjärtat rinner
iväg igenom mina ådrar till olika platser i min kropp utan att fastna, de stannar först då även
blodet mitt slutar att rinna. Undrar om även spåren efter det som skett drogs med ut
i havet också? eller om de står stadigt kvar, klart? för jag vill så gärna få
fram ett förlåt för att jag jagade, att jag försökte fånga, att jag inte
klarade av att ge upp innan det var försent, att jag förstår varför du inte
bara aktade dig, utan..., förstår att det egentligen bara var spåren som inte
syntes, var osynliga.