måndag 21 december 2015

Fotspår i sanden!


Morgonsolen speglar sig i vågorna som varsamt formar sanden lika mjuk och slätt som ett sidenlakan. Går sakta med händerna på min rygg, fingrarna greppar varandra försiktigt, tillräckligt mycket för att de inte ska tappa greppet om varandra, så att de båda ska falla. Går inte rakt, inte medvetet, sparkar lätt i sanden så att sandkorna bjuds på en för dem oupplevd flygtur en bit framöver, ditt jag snart kommer att passera, uppleva. Det dansar i hela kroppen då jag ser hur vågorna sakta utjämnar sanden igen, spolar bort fotspåren. Först, förvågen fyller vattendroppar i märket efter min häl med vatten, och sedan med den stora vågens kraft sudda ut alla spår av att jag varit där. Som om havet säger åt mig att jag inte ska komma här och förstöra det konstverk de skapar då det målar i sand, en perfekt avbild av naturens under.
Drar in andan och njuter av den friska känslan då vattenmolekylerna rinner tillbaka ner i sitt gemensamma hem, ler då jag känner sandkorna som vill hänga med ner och bada stryker mina tår. Det är nästan så att jag börjar vissla. Frestad att sjunga tralala.
Stannar mitt i mitt steg utan att sätta ner foten på den blöta sanden, allt blir stilla, tiden stannar upp, slutar att existera, där en kroppslängd framför mig, ett nätt fotspår som inte tryckt ner lika mycket av sanden som mina tunga steg nuförtiden gör, under min vandring. Tittar mig omkring, stranden är lång, det ryms mer än en stad på sidan av stranden ifall någon får för sig att bygga ett hem åt många i paradiset. Tittar upp emot gräset som lätt vajar i vinden i gränsen mellan stranden och det fastare landet. Ingen där heller, jag är fridfullt ensam här så här tidigt på morgon, det är bara jag som njuter av denna stunds naturskådespel, eller?
Nästa våg är lite kraftigare och gör sitt jobb, spolar bort mina spår, och fotavtrycket framför mig. Det sticker till i mig, för redan hade en liten tanke, eller ska vi kalla det för någon form av magiskt hopp om att de lilla fina spåret skulle kunna stå emot vågornas kraft infunnit sig, för hur skulle det annars kunna finnas där? Tar ett par kliv fram. Stampar i sanden omkring platsen där spåret låg, nä den är inte hårdare eller annorlundare, mer lerig sand här. Det kan inte vara ett spår som fanns kvar här sedan igår kväll då ungdomarna glatt dansade i stjärnornas sken för att sedan försvinna hemåt åt var sitt håll utan att ha försökt fånga den hand de drömde om i berusningen runt brasans sken.
Lyfter min hand och kliar mitt hår, känner att det blåst in en del mjuka sandkorn bland mina vindtuffsade lockar. Mina ögon fastnar, växer. Där två meter framför mig är de, två till. Förstår inte hur jag kunnat missa dem. Borde ha sett dem då jag spanade runt . Snurrar runt ett varv under mina steg fram emot dem, nä igen är här, ingen är här...
Hinner inte riktigt fram innan nästa havsvåg gör sitt jobb. Tittar noga framåt, jo där finns två spår till. och bortom dem två till. Börjar smålunka, vad är det här? Kanske en sjöjungfru som gått upp på land, nä vänta de har en fiskstjärt, inte fötter. En liten blank fisk hoppar upp fem meter ut i havet. Ser ut som om den skrattar åt mitt ologiska försök till att hitta en rimlig förklaring till det jag sett. Jag har ju redan lämnat den där världen som försöker finna logiska förklaringar, sjöjungfrus, det är ju bara sagor. Stannar tvärt. Blir stel. Osynliga. Kan det finnas osynliga?
Skakar på skallen, två steg till, längre fram, det är längre avstånd emellan dem, som om den som gör stegen har börjat springa lätt. Ökar mina fötters steglängd också, borde egentligen vara rädd, vad är det som säger att den som gör stegen är vänlig, kanske den är farlig, spåren ser ut och vara gjord av en kvinna, och de är farliga. Men jag fortsätter att springa, så dum man är som fortsätter att jaga fast man är rädd, fast man vet om att rädslan är befogad, för det finns inget som kan göra en mer illa än... Ökar steglängden ytterligare. Spåren viker av, in emot den fasta marken, men de svänger av precis där de skulle ha nått ut i den torra sanden, där märkena inte skulle ha suddats ut längre av vågorna.  Där gör de en cirkel runt sig själva och fortsätter ner snett framför mig emot havet, och ner i havet. Ut i det morgonsvala vattnet, och jag jagar efter, blir alldeles blöt. Jagar allt ivrigare efter ut emot revet, har glömt bort mobilen i min ficka då vattnet når mig upp under armarna. Spåren syns i sanden även då jag kommer ut i vattnet,  hinner inte reflektera över att det inte går, att de borde försvinna på en gång och inte vara kvar tills nästa våg kommer.
Nästa våg!
Tappar balansen och slungas likt en surfingbräda som ägaren ramlat av, glider tillbaka in emot stranden. Sätter mig upp, spottar ut saltvatten och sand. Inser att mina shorts inte är torra längre, stoppar snabbt ner handen i fickan och tar fram mobilen. Den är blött, läderfodralet och pengarna genomvåta. Viftar bort vatten och sand med mina händer. Torkar den mot min håriga bringa, slår på den. Den blinkar, den går igång, ja den klarade sig. Andas ut, och världen omkring mig och min mobil fångar min uppmärksamhet igen.
En meter från mig, två fotspår. Men denna gång är de riktade emot mig. Det är nästan en halvmeter mellan dem och märkena  mellan tårna är lätt riktade ifrån varandra. En mindre våg kommer och även om sand virvlar så är spåren kvar, som om någon... Tittar upp emot där, där dess kropp borde vara, emot ögonen som jag borde se där, skulle vilja se, se vad de säger då de ser mig, vad de vill, undrar, tänker och längtar efter, och vad de säger om ägarens inre. Kan det vara min skyddsängel? nä varför skulle den visa sig på det här viset? Skyddsängeln ska ju vara i mina drömmar, mina meditationer och den ska trösta mig då jag inte förstår varför det inte blir som jag tänkt, som mitt hjärtas hopp slår.
Ett spår försvinner då nästa våg kommer, men ett annat uppstår då de sista havsdropparna återvänt till oceanen, ett som är vridits bortåt. Det första spåret försvinner sedan också. Reser mig snabbt upp, börjar springa även jag. Jagar vidare efter spåren bland vattnet som ömsom sköljer mina fötter, och ömsom glittrar som om detta vore en dag då kristallerna är ljuset som lyser upp mitt liv. Får snabbt upp farten, fiskmåsarna skrattar, har inte sprungit så här fort sedan jag var i de yngre tonåren. Det är fem spår framför mig i sanden, fyra, tre och en halv, tre. Två, jag tar in, jag hinner ifatt. Bara ett steg framför mig, slänger mig framåt, greppar, försöker omfamna varsamt så att jag inte gör henne illa då jag fångar henne, vill ju inte illa, vill ju bara väl. Famnar i luften, lite förvånad över att jag inget får tag i ramlar jag. Landar på min axel, min höft, det gör inte ont, bara känns.
Använder mina armar för att häva mig upp. Tittar framåt, ser att spårlängden mellan dess steg är förkortade. Att de stannat upp några meter bort, vänt sig om, och ifall nu spåren har någon ägare, en kropp, så tittar dess ögon nu emot mig. Häver mig upp igen, springer efter skrikande, proceduren blir det samma, 4 steg, tre och så är det dags att fånga, sträcker mig framåt, tycker att jag känner något, att jag rör, berör. Då jag försöker greppa tag, får jag dock inte tag på något, tappar balansen och ramlar igen. Denna gång landar jag med ansiktet i sanden, och naturligtvis så kommer en våg och sköljer över mig, kyler ner mig innan jag ens hinner tänka på att resa mig upp igen. Flyttar händerna till armhävningspositionen och trycker mig uppåt, vattnet rinner ur mitt hår, men en massa sand blir kvar, känner mig som ett barn som inte riktigt förstår varför mamma tycker att jag borde bada. Spåren. Jo de är där, de är två och de står bara en halvmeter ifrån mig, riktade emot mig. Om jag slänger mina arm emot dem så borde jag kunna greppa tag i benen. Varför passar inte personen, ängeln, den osynlige eller vem det nu är på att fly då jag ligger här? I mitt inre hör jag ekon från det förflutna, från då vi skrattade varandra. Greppar inte efter benen, är rädd att de skulle springa iväg då, och just nu klarar jag inte av att förfölja.
Mitt hjärta slår så snabbt, slår att jag inte får ge upp, det slår hårdare och hårdare. Det är nog vinden som hjälper mig upp, för det borde inte gå så lätt då jag fallit så hårt. Spåren börjar springa igen och jag efter, denna gång knappar jag inte in, är inte lika snabb, men mitt hjärta slår hårdare och hårdare, vill inget annat än att hinna ifatt längre, inte ens fånga, bara få se, vad spåren egentligen är, vad de lär. Något måste denna jakt ge. Inser att jag inte sprungit så här långt sedan jag var ung heller, eller förresten aldrig, har aldrig velat få se klart så mycket som nu, varit så målmedveten och säker på att det är det här jag vill. Men jag vill inte fånga, vill att en hand sträck ut av egen fri vilja, om de nu finns någon hand, har funnit eller någonsin kommer att finnas, att den tar med mig. Detta är nog bara min inre fantasi, jag måste ha blivit riktigt illa där ann, här, tokig på en tom strand, min drömstrand fylld av kristaller som glittrar som ögon som ser att sina kära också är glad över att se dem.
Orkar inte längre, måste böja mig ner, andas, har ju ingen kondis, kan egentligen inte förstå att jag sprungit så här långt, utan att ens fått se något som tyder på att jag skulle kunna finna det jag förföljer, söker efter och nu längtar efter att nå med varje del av det som kallas jag. Efter tre djupa andetag kisar jag lite bort efter stranden, inte för att jag hade behövt, jag visste en då, där är de. Denna gång ännu närmre, varför springer de inte bara iväg? lämnar stranden eller hoppar ner i havet eller var de nu hör hemma, vill till? Stick! Lämna mig! Skit på dig! Släpp mig fri! Låt mig få vissla när jag går här på stranden, vill inte önska mer, vill inte vara rädd för något osynligt mer, vilja något som inte finns eller har funnits mer.  Mitt hjärta slår hårdare och hårdare, det blir suddigt, dimmigt.
Herregud vad är det som sker?
Känner att jag är på väg att ramla ner än en gång, min arm är avdomnad så den kommer inte att kunna hålla emot, dämpa min stött. Men jag landar mjukt, som om min skyddsängel hjälper mig nu i alla fall, tack, dags nu. Ligger och flåsar på min rygg, spåren trippar lite närmare. Det dunkar hårdare och hårdare i mitt bröst, ser en enorm våg som är på väg in ifrån havet, tar sig över revet utan att bryta, försöker skrika fram en varning.
Akta dig, en sådan våg är fylld av känslor som är för starka att stå emot, det går inte att stå upp rakt längre, tro mig jag vet, man kastas omkull, tumlar runt och vet inte längre vad som är upp och ner, vad som är verklighet eller fantasi, om det är säkert och andas under eller över vattenytan för den delen, man spolas bort, ner i djupet, det djup som det aldrig går och ta sig upp ur mer.
Tycker att jag känner andetag emot min kind. Mitt hjärta slår hårdare igen, herregud det är en hjärtinfarkt, har alltid vetat hur de känns, som om det vore ett minne från ett gammalt liv, eller från då jag först såg in i dina ögon. En puss på min kind, en viskande röst säger det jag vill höra mest av allt.
"Det är över, du behöver inte vara rädd för mig mer"
Jag tittar upp, det snurrar. Rösten hörs tydligt,
"Från och med nu är du ett leende för mig"
Det brister, vågen träffar oss med den kraft som bara vatten har, evig och enastående enträget envis. Men jag ser att avtrycken från de nätta fötterna finns kvar där i sanden, för evig, tänker på dem som det fina minne de är för mig. Och som om de enbart är ett fint minne ska jag alltid behandla dem. 
Det sista hjärtslaget slår innan hjärtat sprängs och splittras åt flera hål, restbitarna av hjärtat rinner iväg igenom mina ådrar till olika platser i min kropp utan att fastna, de stannar först då även blodet mitt slutar att rinna. Undrar om även spåren efter det som skett drogs med ut i havet också? eller om de står stadigt kvar, klart? för jag vill så gärna få fram ett förlåt för att jag jagade, att jag försökte fånga, att jag inte klarade av att ge upp innan det var försent, att jag förstår varför du inte bara aktade dig, utan..., förstår att det egentligen bara var spåren som inte syntes, var osynliga.