tisdag 28 juli 2009

Pratat med Stenne, o mer drömmar

Sten-Olof ringde igår. Han är väckt och på bätttringsvägen. Han ska få åka hem till Sverige inom ett par dagar men hans tillstånd kräver att en sjuksköterska är med på planet. Oj vad skönt.

Drömde här om natten en till kuslig dröm, eller vad man nu ska kalla den.
Cyklade upp för ett berg. Den jag cyklade med, vem det nu var, tog en annan väg. Jag hade ett akut ärende i en by högt där uppe som också på nå vänster var högt upp i norrland fast det inte direkt var nord norrlandsnatur på berget.
Ibland är drömmar bra, för drömmen skippade den förmodligt väldigt tunga och svettiga resan och helt plötsligt var jag inne i ett stort hus. Inte det huset jag skulle in i, men en då.
På min sida tycker jag mig helt plötsligt antydda ett spöke. Ett blåsvart med sån där gullig "Linus på linjen" näsa. Går ner efter etagèvåningarna i huset för att undersöka. Stämningen är klart kuslig. Längst ner så går jag ner för en liten trappa och öppnar sakta dörren till en toalett... men... Inget är där. Jag småskrattar för mig själv och börjar gå tillbaka. På väg tillbaka så står några männsikor vi ett bord efter väggen. De är ganska vita och ser ut att prata med varandra fast de är stilla som statyer. Jag tycker att de är levande utan att ens fundera efter, det är bara så. Och jag övertygar mig själv att jag inte är rädd längre fast jag är det. Vänder mig om emot dem med skräckblandad känsla och skrämmer dem. Jag säger Huuuuu, Huuuuu.
Sen väcks jag aprupt av Åsa som blivit väckt av "Huuu, huuuu". Men hon uppfattade det som om jag var jätteldsen i drömmen.

Observera att det finns en likhet mellan denna dröm och den jag skrev om i förra blogben. Att jag försöker skrämma.
Tål att funderas på.
Det är som om jag ännu är rädd för det jag är rädd för men funderar på att våga utmana, skrämmas tillbaka, med skräckblandad känsla.
Det var dock skönt att det inte blev något vulkanutbrott. Många drömmar i mitt liv har det blivit det då jag varit på berg. Vilket ska mena enligt drömtydare att jag då kommer att uppleva starka känslomässiga katastrofer. Men inget sånt nu iallafall då. Phuuuu.

Sov gott

onsdag 22 juli 2009

Den 22 juli 2009

Dröm
Drömde att jag kunde flyga. Har drömt det hur många gånger som helst. Men denna gång var det annorlunda, jag kunde flyga hur snabbt som helst. Flög på natten och kände mig glad och säker. Började hoa på precis samma sätt som jag och Benny gjorde till varandra då vi var små. Vi gjorde det för att det hördes bra på avstånd. Jag flög över ett samhälle och hoade, ut på en äng och just ovanför några poliser för att de skulle se att någon flög och rapprotera det till tidningen. "Den mystiska mannen som flög som stålmannen". I min säkerhet flög jag sedan ner mot ett inneställe och vakterna där, för att skojskrämmas. Men då flög helt plötsligt en av vakterna upp emot mig. Han visade mig sina tänder. Han var vampyr. Jag bakflög och gjorde blockeringar mer armen emot honom. Men min arm gick igenom honom som om han vore luft.
Vaknade
Hann inte bli rädd för honom. Konstigt att jag inte blev rädd. Men han var ju bara av luft. Armen gick igenom honom som om han vore ett spöke. Så kanske det är med min rädsla. Den är bara luft, ett spöke. Jag behöver inte vara rädd mer och kan flyga vidare emot soluppgången. =)
Det gäller förresten dig också. Inte behöver du vara rädd.
Stenne rapport.
Idag berättade Peter att Stenolofs värden har blivit något bättre. De planerar att väcka honom om ett par dagar på lassaretet i Paris. Hans syster o mamma åker nu ner så han inte behöver vara ensam då han vaknar. Skönt att höra. Hoppas inget tillstöter och han kommer hem snart så man får skälla på honom för att han gjort en orolig. Och krama honom välkommen tillbaka till livet.

Idag har vi varit ute för att plocka Åkerbär. De var inte riktigt mogna ännu. Snart. ;) .
Och nu har vi inlett en kväll av livsnjutning. Tapas. Parmensanost. Serranoskina. Bröd. Kammusslor. Vildsvinssalami. Söt chillifrukt. Pommandore. Konjaksmedvurst. Ron Miel. Sunrise camenere. Sangria. O kanske någon öl.
O kanske lite radiancerun senare på kvällen. Min guardian äro inte bara vackrast i lotr utan nästan starkast.

måndag 20 juli 2009

Stenne

Min vän.
Min vän Stenolof "Stenne" Helander som jag kännt sedan jag var 5år gammal och som alltid kallar mig hans bästa vän. Är sjuk. Jättesjuk. Han har varit i Paris på semesterresa och är kvar. Han har fått en förgiftning och en lunginflammation. Ligger nersövd i respirator. Och enligt hans bror så är läget mycket allvarligt. Han kan inte andas själv och de kommer tidigast att vecka honom igen i mitten av nästa vecka.

Vi umgicks hur mycket som helst fram till han var 9år då hans familj flyttade från Skelleftehamn till Boliden. Men vi höll kontakt och åkte och hälsade på varandra så ofta det gick. I tonåren började vi gå ut tillsammans och han sov alltid över hos mig. Sedan har vi umgåtts mer eller mindre under åren. På sistone har frekvensen ökat. Han var hemma hos oss veckan före han åkte till Frankrike och satt och myste med oss på balkongen.

Snälla Stenne. Du är symbolen för god vänskap. Vi har haft våra bråk. Vi har haft bekymmer med alltid funnits kvar för varandra än vad som hänt. Det är sådant som betäcknar en vän. En bäste vän. En som aldrig sviker än vad den andre gjort eller vad som skett.
Det är en fin sak att få höra av någon att man är dess bäste vän år ut och år in. Stenne min bäste vän, du betyder mycket, kom hem.


Det är nästan så jag blir arg på dig Stenne. Våga inte bli sämre. Bli frisk. Kom hem och lev på ett sätt så att du mår bra, bättre och jättebra för det är du värd. Och jag vill inte vara utan dig.

Snälla Stenne kom hem frisk och levande.

söndag 19 juli 2009

5 år sen

I afton var det fullt av lajvare på stan. De flesta av dem var där för att käka efterlajv pizza. Det är snart exakt 5 år sen jag lajvade för första gången. Och av någon anledning har jag aldrig varit med då efterlajvpizzan käkats.

5 år sen.

För 5 år sedan innan mitt första lajv hade jag just igenomgått den smärtsammaste vintern i mitt liv. Fysiskt alltså. Inte psykiskt. Den reumatiska sjukdom som då blommade ut av någon anledning gav mig ett skov som gjorde att jag knappt kunde gå. Det gjorde så dj ont.

Den vintern hade jag även påbörjat min första skrivkurs och inlett arbetet som en dag gjorde mig till författare.

Men just det här lajvet förändrade mitt liv totalt. Inte bara det att jag började lajva, lärde mig känna nya människor o så. Jag tog sedan tag i mitt liv, kände inspiration, hade mål, vågade förändra mitt liv, satsa på det jag ville. Fast många och speciellt en del fnös åt mig.
Nu har jag fil kand examen i filosofi och är författare.
Har jag lyckats och petat fnysarna på näsan därför?
Nej
Jag har dock lyckats med att göra det jag vill fastän andra tyckt annat och fastän jag fått utstå en del smärtsamma förluster tack vara det.
Så jag kan säga att jag är en människa som satsat på det som den vill och klarat av det. Som vågat. Och jag vill påstå att det gjort mig lyckligare.

Betänk att detta är ett resultat av det som hände för 5 år sen.
Visst ett bra resultat, men...
Visst önskar jag även att annat gått väl, eller åtminstone bättre.
Får vara glad för varje bit livet ger en, och varje bit jag kan ge till andra. Som en Don Quijote ger jag aldrig upp min kamp emot väderkvarnarna. Jag har något att kämpa för och även om havet ofta stormar och ibland verkar oändligt stort så vet jag att det går att uppnå mer av de jag vill. Om jag inte ger upp.

Det gäller dig som läser det här o. Kämpa på.

torsdag 16 juli 2009

Varje slut har en början

varje död en födelse
och allt nytt ett förflutet.

Har någon skrivit detta förut? Och låtsats vara klok.
Har ni ätit upp frukosten.

Ur mitt schema:
Medeltidsveckan Visby
Bokmässan Göteborg
Växjö Aslutning på "Att skriva historiska romaner" på deras universitet.
Besöka Ostindienfararen
V75 Skellefteå
Önska
Drömma
Längta
o
kramas

Tro inte en sekund på att ovanstående står i rätt tidsordning.

Skoj med alla bra recensioner av min bok som ramalar in. Skoj med sommar. Vi är ute och badar. Jag skriver. Pluggar. Och, men framför allt så skaffar jag mig mer Radiance.

fredag 10 juli 2009

Mörkret har ingen färg

Var på biblioteket igår(också). Där fick man diktböcker. Jag fastande för några med olika utländska diktare, En av dem är skriven av Guntars Godins och heter Mörkret har ingen färg.
Om vi bara stannar vid titeln så är den oerhört intressant. Tror att just den tanken, att mörkret faktiskt inte har någon färg är något vi inte tänker på.
På något sätt har vårt sinne räknat in just mörker som en av många färger.
Men det är ju inte så. Mörker är inget.
Minns då jag som barn ofta var i skolans mörka källare. Skrev lite om det i boken. Det var verkligen kolsvart där nere. Verkligheten blev ljud och jag fick känna mig fram. Märkvärdigt nog så hade jag ofta ögonen öppna. Det fanns ju ingen mening med att ha det. Någon gång så blundade jag och konstaterade att det inte var någon skillnad. Men råkade jag gå på något, var på väg att ramla eller nå sånt så öppnade jag ögonen på vid gavel. Instinktiv.
Flera av de kompisar som ibland var där nere med mig och mina tuffa trio kompisar kan säkert intyga detta. Har för mig att vi diskuterade det fenomenet någon gång.
Intressant. Tror att en av mina kompisar påstod att han hörde bättre då han blunadade dock. Som om hörselsinnet skärptes då han blundade.
Sunda förnuftet insåg att det inte var lönt att ha ögonen öppna, men ens instinkter tog överhand vid rädsla. Våra känslor blir oftast kraftigare vid rädsla, och vi agerar instinktivt.

Tyvärr är inte det alltid detta en fördel att känslor tar över och att vi agerar instinktivt. Speciellt i det sociala livet. När vi blir rädd att förlora någon vi älskar, reagerar många med ilska, med att säga dumma saker och med att måsta ha rätt. Eller att försöka bevisa att den andre har fel och göra denne illa. Meningslös taktik om sunda förnuftet får styra. Men känslor är i sådana situationer oftast för starka.
Detta gäller också då vi känner rädsla för att bli retad, mobbad eller lämnad utanför. Instinkten får en att agera i panik, och oftast är detta då ingen fördel. Att vara cool i situationer där det gör ont, då man blir rädd, eller då viktiga relationer står på spel är svårt, ja för många av oss nästan en omöjlighet.
Men ja. Ja visst. Är inte det ett bevis på att. Vi. Är. Människor. Människor på det där positiva sättet.

Kramis

söndag 5 juli 2009

Att skriva historia

Sitter och jobar med min historiska roman. Det är ganska fasinerande hur små detaljer, små historiska miljödetaljer kan göra en berättelse så mycket bättre. Och ännu roligare är att antyda att någon känd historisk person är med eller är omtalad utan att skriva det rakt ut. Gillar ju själv konst i vilken man kan upptäcka och förstå saker eftersom.

Det krävs en storm för att få de riktigt stora drakarna att lyfta från marken. Så skrev en vän till mig nu då jag tagit min filosfoska examen. Det var snällt. Men frågan är vad det ger att lyfta om det stormar, då vågar ju ingen vara ute för att se mig flyga.

Men jag vill inte sitta inne heller. Jag har inget jag behhöver gömma mig undan för. Tänker på MJ och hur han stängde inne sig i Neverland. Tror inte att det går att bli lyckligare genom att fly undan, demonerna finns inom oss ändå, de gnager sakta men säker sönder oss innifrån där i gömstället.
Vad flyr du ifrån? Än vad det är. Om det så är rädslan för att sanningen om något du gjort ska komma fram så är det nog bättre att gå ut. Det är det ända sättet att hitta frid. Ja, okej, tänk om monstren dyker upp, tänk om sanningen kommer fram. JA då behöver du inte vara rädd längre för att den ska göra det och då blir demonerna inom dig mindre, ofarligare, och chansen för att du ska må bra bättre och trivas med livet och andra människor blir större.

Kom ut, vi som bryr oss om dig väntar här.