Nattens dröm

Skulle uppträda på en scen. Läsa dikter, prata och sjunga... Bestämde mig för att sjunga för att variera showen, folk vill ha omväxling för att tycka att det är bra, tänkte jag.

Det vara bara två i publiken. Två från biblioteket satt på en parkbänk rätt över en väg.

Jag stod bakom ett bord och hade böckerna jag skulle läsa dikter och texter ur. Är nervös, går lite bakom och kommer fram på scenen och sjunger

"Vem kan segla för utan vind".

Jag blundar hela tiden jag sjunger och ursäktar mig, påstår att jag ville testa, att jag vet att man inte skall blunda då man sjunger, men ville testa endå.

Sedan fortsätter jag att sjunga, ett popuri av låtar jag kan, eller halvkan, för jag sjunger inte hela låtarna, eller med en massa fel i.

Av någon anledning så har jag ett täcke över mig. Krånglar med det, har nästan hela tiden täcket över huvudet. Jag ser inget.

Tillslut så börjar min sång bli vacker, jag sjunger en Whitney Houston hit så bra så att jag skulle kunna vara med i engelska "You got talent". Jag sträcker mina armar utåt åt var sin sida under de sista tonerna som om jag vill omfamna världen.

Men jag har täcket över huvudet, ser inget.

Då jag slutar sjunga tar jag av täcket, men då känns det som om de två bibliotikarierna i publiken gått. Men jag ser inte om de gjort det. En buss har stannat framför parkbänken. Jag springer ner från scenen och framför bussen för att titta om de sitter kvar, eller om de kanske till och med klivit på bussen.

Men då slutar drömmen så de får jag aldrig veta.

Faktiskt en riktigt obehaglig dröm.

Tre filmer

Jag har sett flera filmer på tv de två senaste dagarna. Tre av de måste jag få kommentera lite.

Bodyguard:

Det är en av de filmerna som får det att vattnas i mina ögon. Varför, jo därför att i den filmen vinner inte kärleken. Och speciellt inte den största, den där kärlek växer fram fast för stora skillnader finns. Hon, som i panik då och då glömmer att han bara vill väl och skäller på honom för att han skämmer ut henne inför andra. Varför är hur det ser ut utåt viktigare än kärlek för så många? Han, är känslomässigt helt trasig, något som han döljer med att speciallisera sig på att inte visa känslor, och skyller på sitt jobb. Även om filmen har flera dåliga manusmässiga inslag så känns det så fel att det inte blir dem. Tro inte att jag alltid vill ha ett bra slut, oj så många gånger jag önskar att de inte får varandra i slutet av filmer. Därför att det är sådan där kärlek, då man i första scenen av filmen förstår att de skall få varandra. Därför att det är sådan där kärlek, mellan de två vackraste, som passar in i alla läger. Jag tycker att puckelryggen Quasimodo i ringaren i Notre Dame skulle ha fått zigenerskan Esmaralda, inte den där fagre, . Då hade verkligen varit en vacker kärleksaga.

Den sista samurajen:

Jag tror att jag tycker att filmmusiken i denna är den allra bästa av alla filmer jag sett. Filmen innehåller flera misstag. För mycket krig, överdrivna krigscener. Men det största misstaget är att de som spelar sidorollerna som samurajer också är soldater i motståndarnas arme. Syns för bra, synd. Men filmen har ett vackert budskap. Mest tänker jag på då Samurajen berättar om körsbärsblomträdets perfekta blommning.

Att ett liv är värt att leva om man en gång i sitt liv får uppleva en sådan vacker blommning.

Jag skrev en gång,

"Bättre en stund i en famn än en livstid utan".

Men är det inte många som glömmer den tanken i "hur det ser ut utåt skräcken", som i Bodyguards filmen. Det är så många som förfular det som var. Det som en gång var dess livs vackraste ögonblick ljuger de om, smutskastar och förstör. Oj, vad jag sett många som gör så. Synd om dom. Önskar att de får tillbaka glädjen i att se allt de vackra i sina liv, och att de ser skönheten i att hjälpa andra att finna och bevara sådana ögonblick.

Själv har jag upplevt några magiska ögonblick i mitt liv, stunder som gjort mitt liv värt att leva. Men på något sätt så tror jag att jag har mer vackra ögonblick kvar. Jag tror att om man verkligen får kämpa för de man vill, det som verkar omöjligt... Om man uppnår det, då är livet så vackert som det kan bli.

Total Recall:

Ingen höjdarfilm, även om den bygger på ett filosfiskt tema. Hur vet vi att vi är vakna? Att de vi upplever är sant. Det tror vi ju oftast då vi drömmer också. Nu säger dock det flesta filosofer att det är tjafsfilosofi. Vad spelar det för roll att det inte med säkerhet går att bevisa att vi är vakna, vi bör ändå agera som om vi är vakna och behandla alla människor så väl som det går, och bry oss. I filmen kan de plantera in minnen i oss. Det där minnet som vi verkligen vill uppleva blir en verklig del av vårt eget minne, som om det skett.

Om det vore en möjlighet så skulle jag vilja plantera in att kärlek alltid vinner över fördomar, att bry sig blir moraliskt rättesnöre, och så skulle jag naturligtvis vilja plantera in de där magiska ögonblicket som jag har kvar att uppleva.

MEN.

Även om möjligheten att plantera in minnen fanns. Så skulle jag hellre välja att kämpa för att jag skulle få uppleva det ögonblicket på riktigt.

I det stora ljusets klara låga

I det stora ljusets klara låga

finns det små, små strimmor av hopp.

Likt fläckar på solens yta

finns de där
utan att vi ser dem

i alla ljus

som brinner

denna stjärnklara decembernatt.

Och i lågans nervösa fladdrande

flyger gnistorna mot skyn

för att bilda

små bokstäver

skapa ord

till en saga

om oss

som vi skrivit tillsammans.

I den varma krubban

ligger julklappen

som alla längtar efter.

Och gamla tårar

sugs av halmkudden upp,

oemotståndligt,

likt barnets första skratt.

Stearin rinner dock nerför ljusstaken
som tårar

efter en rödmjuk kind,
och stelnar sakta,

likt utsträckta fingrar
som inte når den efterläntade handen.

Men i det stora ljusets klara låga

har det skrivits på otaliga blad,

många blad

om ljus.

Är arken tillräckligt slitstarka

kanske lovsångerna

någon gång
får handen att sträcka sig

emot fingrarna
och att de tillsammans
får beundra
Jesusbarnets stjärna.

Men i de falska lyktornas rykte

svävar gnistorna bort,

för när det stampas fördomsfullt

kan änglarnas hjärtslag inte höras,
vågar ljuset inte skrika.

Jag har dock alltid vetat

att vi trivs bättre i adventsstjärnans ljus.

För när lyckans evangelium viks ihop

bär dess titel ändå alltid ditt namn.

I det stora ljusets klara låga

är bilden av oss evigt levande

i den torkade stearinsjöns spegelbild.

Filar på en juldikt

Jag arbetar förnärvarande med att förbättre en av de dikter jag själv tycker best om, "I det stora ljustes klara låga". Kanske kommer jag att presentera den här som en liten juldikt. Den är dock vemodigt vacker, inte riktigt så där julhurtig.
Det är ganska roligt att skriva dikter om känslor. Och då man lyckas föreställa sig känslorna som passar in i det där fyndiga ordförvrägningen man kommit på, då blir det ofta bättre. Det är naturligtvis jobbigt att gå in i känslor som gör ont. Ibland använder jag mig av känslor jag verkligen haft, har. Och känslor jag varit rädd för att måsta ha. T.ex. så har ju min dotter varit nära och dö flera gånger, senast för ett år sedan.
Men många gånger så lyckas jag också sätta mig in i känlor som jag inte haft. Då faller det väl sig naturligt att de dikterna blir sämre. Men faktum är att jag ibland fått minst lika bra kritik för de, åtminstone på poeter.se eller då jag läst inför publik. Nu är det väl naturligtvis så att min scenförmåga påverkar hur dikterna uppfattas då. En av de bästa diktarna jag har läst, är så tråkig på scen så att han förstör sina egna dikter. Å andra sidan så hörde jag på en fransk poet i våras, jag förstod inte ett skvatt, men endå så rann tårarna ner för kinden.

Tårar är salt i sår

Jag är den bortgömda norrlänningen

...

Om jag skulle läsa dessa rader inför en publik
i en stor röd sal, med fönster på båda sidorna.
Då skulle de bara höra hesa viskningar fast jag
skriker så högt att jag nästan tror på mina ord.

...

Jag saknar med svarta sorgkanter, längtar för att jag har drömmar om hopp.
Andas som om att jag inte drunknat, letar visdom som bevisar att jag har fel.
Hjälper andra som om jag klarat mig, ler och försöker tända deras väglyktor.


Jag flyter ovanpå ett hamburgerbröd
med bortskrapad tyck int om mig sås.

Jag är den bortgömda norrlänningen
fanns ingen, där jag skulle leta vidare

Vist visst

Var går gränsen mellan deprission och att inte se några möjligheter? Är det klokt att säga som det är då, eller att le och säga att allt är bra?
Det finns så mycket vist sagt om vad vi bör göra i princip alla situationer. Ändock har verkligheten en tendens att sätta oss i situationer som vi inte är förberedda på. Att träna, genom att tänka på praktiska moralfilosofiska dilemman är naturligtvis bra. Vilket också är något som alla gör utan att veta att de gör det. Vad skall jag säga då vi träffas? Hur skall jag bete mig om du säger si eller om du gör så. Så någon form av karateträning i moralfilosfiskt tänkande skulle finnas, så att vi automatiskt parerar situationerna på ett så bra sätt som möjligt. Jag vet av egen erfarenhet att ibland så fungerar jag helt oberäkneligt i situationer. Tappar kontrollen och gör helt tvärtom. Tack gode gud för att jag inte blir våldsam eller försöker vara elak på något sätt då. Men just detta år som nu snart är slut 2009, så har jag ibland tappat kontrollen helt och sagt eller gjort helt tvärtom än vad jag tänkt. Nu har jag dock inte agerat omoraliskt endå, men de stör mig ändå lite att jag inte har kontroll. Om jag funderar på dessa situationer så ligger nog mitt ologiska beteende i att jag blivit rädd för att förlora något som var viktigt, eller orolig för att det skall bli fel. Att jag inte har nog stort självförtroende, eller om de nu är självkänsla. Och oftast så besannas de man är rädd för då man tappar kontrollen.

Var 2009 ett bra år? Ja än är det lite för tidigt att ge detta år ett betyg utifrån min horisont. Och av erfarenhet så vet jag också att situationer verkan på framtiden kan förvandla misslyckanden eller succer till något helt annat. Så vem vet, vad de som jag blivit glad eller ledsen för under 2009 medför för 2010.

Har du läst min bok ännu? Gör det och hör gärna av dig och berätta vad du kom att tänka på.

ÅTMINSTONE MIN PENNA KAN VÄL FÅ GLÖDA

Hämnden är ljuv, vilket kvalifiserat skitsnack. IAF för mig. Jag får väl acceptera att det är ljuvt för en del andra människor, men så är det inte för mig. Då jag tänker tillbaka på situationer då jag upplevde att folk gjort mig illa, och då jag tänker på hur jag vill förändra situationerna. Vad tänker jag då? Jo, jag fantiserar ihop situationer, i vilka de tycker om mig. För de är ju de jag vill. VARA OMTYCKT. Vem blir omtyckt genom att hämnas?
Det finns faktiskt flera situationer som jag har kunnat få mer rätt än vad jag fått. Bara genom att berätta sanningen om vad som egentligen hänt. Vad andra gjort fel. Men jag har inte gjort det endå. Det hände i skolan, de har hänt i kompisammanhang, på arbetsplatser jag jobbat på. Och dessutom i situationer som varit riktigt viktiga för mig. Varför? Ja inte för att jag vunnit något på det (kan faktiskt inte komma på något sådant tillfälle). Men ska jag vara ärlig så är inte att ha rätt de jag vill, jag vill vara omtyckt. Och det känns fel att vara elak även genom att använda sanningen.
Nu tycker jag inte att det är snällt att vara snäll bara för att få något tillbaka, inte ens vänskap. Även om det är de jag vill,. Om du ger bort något för att få tillbaka något så är det inte genomsnällt. Om du hjälper utan att vilja få något tillbaka då är det helt snällt. Men det är inte ont på något sätt att åtminstone hoppas på att få ett leende tillbaka, det är mänskligt.

Elins leversjukdom spökar igen. Den har gjort det av och till sedan svininfluensan. Det är en av de mindre trevliga saker som händer som jag kan skriva om här. Hon och hennes mamma skall åka till Cran Canaria på lördag. Om hennes sjukdom tillåter att de kommer iväg så får vi be till gudarna att hon får må bra där.

Jag önskar er alla lycka, och att ni åtminstone kan få smaka lite på det ni vill.
Kom ihåg att: Är det så för er att det åtminstone finns en liten möjlighet att uppleva det ni vill så är ni lyckligt lottade.

Får man veta då man dör?

Får man veta vad andra egentligen tyckte om oss då vi dör?
Det finns många olika tro om vad som händer då vi dör. De flesta har en grund i någon av de stora religionerna.
Många av dessa tro, anspelar att vi på ett eller annat sätt får frid. En del att vi hamnar i någon form av efterliv, andra att vi födds om. Många tro menar att vi får uppleva konsekvenserna av våra handlingar, drabbas av rättvisa. Och många tro att vi får veta allt. Att vi t.ex. i en bok kan läsa om allt som hänt oss. Vad jag undrar. Är en enkel undran.
Får vi veta vad andra egentligen tyckte om oss då vi dör?
Var dom, de där vännerna de sa? eller tvärtom, fanns det de vi inte trodde att de tyckte om oss som egentligen tyckte om oss? Ja kanske var det till och med någon som låtsades att vara kära i oss som egentligen inte var det, eller kanske fanns det någon som var hemligt förälskad i oss.
Får vi veta de egentliga orsakerna till varför de som svek oss svek oss. Eller varför någon verkade sur på oss en speciell dag, fast det egentligen fanns en helt annan orsak, som inte hade med oss att göra. Får vi reda på det?
På många sätt kanske det är just att få reda på det som skapar frid. Eller?
Ja det ingår ju då naturligtvis i köpet att alla andra skall få reda på vad du egentligen tänkte, hade för motivationer, och kände. Skrämmer det dig, att alla får veta vad lilla du egentligen känner? Det borde det inte göra. Det du känner är bra. Det är de du känner som du inte visar som… Ja vad jag nu skall säga, för det är fel att säga att det är fel också. För det finns väl något annat som du känner som ligger bakom att du inte sa vad du kände vid det tillfället. Till exempel att du inte vill såra, och det är väl en fin anledning. Men frågan kvarstår, oavsett konsekvenserna.
Får vi veta vad andra egentligen tyckte om oss då vi dör?
Frågan är också hur vi är funtade efter vi är döda, där vi då är, om något är. Kommer vi att bry oss om sådant som var viktigt då vi levde? Är vi alltid lyckliga, har frid, oavsett vad vi får reda på, har vi känslor överhuvudtaget.
Men är det överhuvudtaget någon mening med den himmelska friden om det inte är de känslor av oro, längtan eller vilka känslor som nu plågar oss nu under vårat liv, som vi får en förklaring till.
Är paradiset att inte ha känslor? Att bara uppleva lycklig? Att få vara med våra nära och kära? Det sista är en paradox, det finns ju många som är kär i någon som inte är kär tillbaka. Vem får var med vem i sådana fall?
Eller är paradiset bara att få veta, få veta sådant som både gör en glad och ledsen, och bli det. Att andra får veta saker om dig, som både gör dem glada och ledsna. Även om känslor är de som plågar oss mest i våra liv, är det verkligen att inte ha dem längre som är paradiset?
Men frågan kvarstår en då.
Får vi veta vad andra egentligen tyckte om oss då vi dör?

Nytt inlägg

ÅtMINSTone

Har verkligen haft mycket att skriva om på sistone, därför har det inte blivit något skrivet.

Åtminstone

Idag. Imorgon, december mörknar framåt, ljus brinner upp, steg syns längre, julklapp...

ÅTminstONE

När du minst anar det så.

Men om jag aldrig anar det.

Hur kan någon gång bli när jag minst anar det då?

Drömmer om en massa saker på nätterna, åtminstone...

Så mycket drömmar

Den senaste tiden så har jag drömt så mycket, så mycket som jag borde skriva ner i min drömdagbok. Men det blir inte, drömmarna är för många.
Jag tyckte på jupiters fläck och ut kom en gammal mänsklig befolkning som funnits där sen innan tiden startade.
En man jag känner tog över både min sambo och mitt bardoms hem. Gjorde kåken jättefin.
Inatt så skulle jag till och med avrättas av min gamla kompis Benny. Jag försökte fuska bort det,fast jag visste att det var fel att fuska bort det. Han dock inte dö denna gång.
Häromnatten så var jag i ett rum i ett hus hon några jag känner, satt för mig själv i ett rum bakom ett rum. Ville mysa. Då måste jag ut därifrån fort, men en jättestor skallbagge är i vägen, en kråka försöker hacka håll i dess skall. Jag kan nästan slippa undan på sidan men där ligger en nattslända på ryggen. Den vänder sig om och visar sig vara getingfärgad. Så vacker i sin getingförgade skrud. Så jag kunde inte risker att göra illa den genom att tränga mig ut. Men den var så vacker att jag bara kunde beundra den trots de smutsiga skådespel som utspelade sig då kråkan försökte hacka sig igenom skalet på den enorma skalbaggen.

OJJJ förlåt

Är det mitt fel att jag inte orkar
att inte min dåliga svenska längre finner de du söker.
Att jag inte är rätt
att jag inte är betrod därför att jag inte ljuger
att jag finner
de du
söker.
då jag bara orkar prata sanning,
inte bara bekräfta
Då jag vet varför du mår som du mår.
Sry it isnt /my fault
att jag förstår
att det var min barndom som var din egentliga tid
fast de då tyckte som du tycker nu.

Det vita blogginlägget.

En av mina vänner skrev i en facebook kommentar att jag skulle resa mig som Lars den vite, att Lill-Lasse den grå snart är ett minne blott. Det var en grymt rolig och snäll kommentar som gjorde mig mycket glad, tack.
Har funderat en del på det.
Min hårfärg är på väg emot vit. Min syster tyckte förresten att mitt hår är så vackert nu. Vitt med mörk botten. Kan inte påminna mig att min syster tidigare sagt att hon tyckt att något med mig var snyggt. Kanske har hon det, men jag minns det inte. Snällt var det iaf, tack.

Då Gandalf rasade ner i Morias avgrund tillsammans med Balrogen trodde han att han offrade sitt liv för de goda.
Även jag har rivit en bro jag stod på i enkom fast jag visste att jag själv skulle falla. Skillnaden mellan mig och Gandalf är att jag skapade en illusion av att något annat skede. Rasade jag ner i avgrunden? Jo, åtminstone känns det så, och det är hur det känns som är det verkliga.
I filmen är det Balrogen som sliter Gandalf upp ur avgrunden, upp på ett högt iskallt berg . Där lyckas Gandalf döda Balrogen och förvandlas sedan till den vite.
Jag vill inte döda Balrogen, jag vill få den att förstå att ingen lycka finns i en värld som är skapad av en eldsprutande kluven tunga. Ingen örn kommer att flyga mig från det iskalla berget, min skyddsängel har inte tid, den har jag lånat ut till Balrogen. Skall Lill-Lasse återkomma till världen som den vite så är det tillsammans med Balrogen som då förvandlats till den ängel den egentligen är.

Philosophy-Poetry

Nu är ni avslöjade. Jag har kommit på er, ni intrigerar. Så fort jag inte är i närhet så pratar ni om mig. Ni planerar hur ni skall spela era roller när vi träffas nästa gång. Ni är alla skådespelare vars heltidssysselsättning är att agera inför mig. Faktum är att jag är den enda som existerar på riktigt.
Det enda sättet DU kan existera på är genom mig. Annars existerar DU inte, inte ens då DU är nära mig och spelar din roll. För då DU spelar en roll så är DU ju inte riktig heller(.)
Den enda gången DU verkligen existerar på riktigt är då jag saknar dig(.)
Vilket jag iofs gör jämnt...

Ett tips på svar till dit nästa matteprov:

2+2= Om jag skall kunna svara rätt på denna fråga så måste någon först komma på ett hållbart bevis på att tal verkligen existerar. Och om tal existerar bevisa att de är sanningsbärare. Och till sist bevisa att tal existerar oberoende av om det finns någon varelse som är intelligent nog att räkna ut dem, vilket det inte kan finnas så länge det inte är bevisat att tal existerar.

Fredagen den 13. EN DÅ

Skall vara jätteintelligent och inbilla mig att det är relevant att skriva om otur idag. Idag, fredagen den 13 november 2009.
Slumpen är ingen tillfällighet, är en slutsats som inte är svår att komma fram till även om det ibland händer saker som är så otroliga att det inte verkar vara sant. Om det är så att slumpen inte är någon tillfällighet, så kan det inte heller vara så att tur eller otur inte är en tillfällighet. Orkar inte förklara varför. Men tänk på det så kommer du förmodligen fram till samma sak.
En dag som denna så finns det en faktor till som spelar antalet otroliga oturtillfällen i handen. Att våra sinnen kommer att vara mer vaksamma gentemot sådant som kan kallas otur. Dessutom kanske många av oss kommer att tycka att sådant som vi inte tycker är otur annars, är otur idag.
Oj, så jobbigt, så tråkigt, och oj så tråkig jag är som i min blogg måste skriva om sådant som är självklart för alla som någon gång tänker efter. Att jag skriver om det har nog med att göra att jag tänkt efter minst av alla, och sist om det…

Nä, nu vill jag att något skoj ska ske, att så många som möjligt upplever något som tillsynes verkar vara tur. Att så många som möjligt upplever sig vara mer omtyckta, lyckliga och mer optimistiska inför framtiden.
Att just DU får en god önskan uppfylld.
Själv skall jag därför ägna mig åt att försöka göra andras dag bättre. Det borde ju inte försämra oddsen för att det blir en bättre dag iaf.
MEN JAG ÄR NERVÖS:
Skall träffa min handläggare i filosofin som nu har haft möjlighet att läsa mitt utkast till magisteravhandlig. Visst det är bra med kritik, massor av kritik. Men oj så jobbigt det skulle vara om det jag gjort inte ens är värt att bygga vidare på. Om jag får lov att börja om från början. Men jag vill inte heller att han skall säga att det är bra bara för att vara snäll. De hjälper mig inte alls. Men han kan ju bjuda mig på lunch efteråt =).

Måste erkänna att jag längtar efter en inbjudan till något skoj. En ”bara för att det är trevligt att ha med mig” inbjudan. Inte en inbjudan för att jag skall göra någon tjänst. Skjutsa, laga mat, uppträdda eller vad de nu må vara. Och inte heller för att det känns som en plikt, för att vara snäll, eller för att någon läst det här och vill uppfylla min önskan. Mhh, undrar om jag inte ställt så många krav på denna inbjudan nu att den i det närmaste är omöjlig att ge mig =). Men jag längtar efter den EN DÅ.

Ibland fattar jag inget alls

, ja, ja, ja. Visst det var ingen överraskning för dig.
Inte för mig heller. Men det är en annan sak. Om det nu är någon sak överhuvudtaget. Det är väl något som inte går att ta på. Skapat av denna värld eller någon annan värld. Kookoo.
Detta är en order tilla alla. bete er på ett sådant sätt att jag alltid förstår varför ni beter er så. Utan att jag för den delen skall måsta veta allt om er. Iofs räcker ju inte det till i det ända fallet där jag är i närheten av att veta relativt mycket iaf. Då det gäller mig själv. KOOKOOOOO

Kram, kram o kram. Är det någon av er jag glömde att krama så får även ni en kram.







http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1019830

Gör för fort, förlåt 2

...men om jag tänker efter så kör jag ännu sämre då jag är sårad, är ledsen och har ont. Då det gör så där ont att jag blir alldeles stel bakom ratten och kör in i bilen framför (har faktiskt hänt).
Eller då jag gasar för att köra ifatt det förflutna för att göra om (som om det skulle gå). Då kanske jag försöker preja billen framför (vilket inte har hänt i verkligheten), vilket ju kan verka skrämmande. Men jag vill bara ordna till saker, få bort det som gör ont, som sårar. För så väl mig som för andra om jag råkat såra dem.

Värst är väl om smärtan skulle orska att man glömmer att svänga av vid ett stup.

Men som tur är så är jag i sådana fall vill köra fort för att få tillfälle att hämnas. Att buckla på lite gran på karossen. Jag vill bara få allt att stanna upp, få chans att förklara, få förklarat och chansen att förstå. Sådant prat brukar medföra att alla parter kan köra vidare utan att ha ont. Så låt oss i fortsättningen alltid göra det istället för att köra på i blindo. För kör vi på i blindo kommer vi nog att krocka så hårt att fler riskerar att bli skadade, och det vill väl ingen, eller hur?

Kör ibland för fort, förlåt

Ibland då saker och ting går bra så börjar jag att rusa på snabbare i ren glädje. Det sker omedvetet. Tyvärr så innebär det ibland att jag sladdar i en kurva och faller av. Är då mest rädd att jag ska sladda på någon som gör sig illa. Tur att jag inte är en rallyförare som många vill titta på, som har mycket publik i kurvan. Då skulle jag kunna göra många illa.

Det är kaske det här det handlar om nu. Känner att jag behärskar konsten att skriva med symbolspråk bättre och bättre, det som litteraturvetare ser som stor konst.

Risken finns att någon kan missupfatta det. Att någon av en eller annan anledning just den dagen inte är mottaglig. Då man skriver vet man inte sånt. Man kommunicerar ju inte direkt. Ser inga reaktioner, och riskerar att bara köra på, utan att se. "Nej, här skall jag bromsa ner". Speciellt dagar som man är lite fartblind.

Vet ju faktiskt inte alls när någon skall läsa det jag skriver, om någon gör det och inte heller vem i blogg fallet. Det ända jag vet är när jag skriver detta. Och de intentioner jag då har. Och även då är det svårt att förmedla det jag vill, även i den rakaste språkformen.

Så än vem du läsare är, än hur du mår. Ta alltid de jag skriver som att jag menar väl. Verkar det annorlunda så har du tolkat det annorlunda än vad mina intentioner var.
Kanske skall man göra så jämt, försöka ha en positiv inställning innan man läser eller kommunicerar. Att de som skriver vill väl, och om det är adresserat till en själv, att de vill väl. Ja då så tror jag att man åtminstone oftare kommer att ta saker rätt.
Men det är svårt, nästan omänskligt svårt att alltid tänka så, jag vet.

KRAM

Upp till kamp för kvinnans rätt

Har just gjort en tenta om Svenska språksamhället och några frågor om skillnaden mellan manligt och kvinnligt språk engagerade mig till den milda grad. Hade kunnat skriva flera sidor på varje fråga (att jag vill skriva mycket är väl iofs ingen överraskning för er som ibland plågar er igenom min blogg).
Jag brinner för att kämpa emot att kvinnor behandlas sämre än män till den milda grad att jag skulle kunna engagera mig på allvar i dessa frågor. Under min SSU-tid skrev jag motioner om kvinnors rättigheter och barns rätt att slippa bli utsatta för våld och pornografi. En motion om förbud av barn och våldspornografi lämnade jag in till kongressen 1984, och var där och stred för motionen i talarstolen. Detta var långt innan dessa frågor blev så heta som det med rätta senare blev. Jag tror inte att jag kommer att engagera mig mer politiskt, men jag lovar inte att låta bli. Men skulle jag det så blir jämställdhet emellan könen en av de frågor som jag kommer att ägna mig mest åt.
Jag vet att en del tycker att det bara är kvinnor som ska göra det. Är det så, ja då är jag väl diskvalificerad, även om jag tycker att det är orättvisa åt andra hållet.
Men jag känner att jag vill bekämpa sådana orättvisor, såväl som jag vill bekämpa andra orättvisor som folk drabbas av pågrund av vilken tillhörighet de än må ha. Uttrycket ”Vi och dom” får mig att andas eld.
Vi: Inget annat.
Nog för att jag själv kommer på mig med att ha fördomar ibland, skäms. Själva språket är ”vi och dom” cementerande och diskriminerande. Såväl mellan kön, som ras, ålder, sociala grupper, med mera, med mera. Tänk er att de använder uttryck som ”vi och dom” till och med i skolans värdegrund. Arrrgggggg

Din vänskap är värd att kämpa för

Jag har bestämt mig för att alltid kämpa för att förtjäna din vänskap.

Att få vara en person som du utan tvekan placerar på din lista över vänner, och som du stolt hojtar till om, ”Han är min vän” än i vilka sammanhang du hamnar i, är det högsta av mina mål, det som kallas lycka. Oavsett vilken vidd denna vänskap kommer att få i framtiden så är de ovanstående en mininivå för mig som jag aldrig kommer att sluta att kämpa för.
Jag skall uppnå detta genom ärliga och schyssta metoder. Jag skall försöka se till att varken du, någon annan, eller mig själv kommer att skadas på grund av denna kamp. Att ingen kommer att tycka att det är fel, eller känna sig ledsen för att vi är vänner. Vill inte heller bevisa att jag har rätt på något sätt och andra fel, det är oväsentligt för mig. Jag är medveten om att blir det svåraste uppdrag jag någonsin tagit på mig, men din vänskap är värd att ge sig in i världens mest mödosammaste kamp för. Din vänskap betyder för mycket för mig för att den skall smutsas ner genom något som jag sedan måste skämmas för.
Jag har gjort mycket tokigt, det har ofta berott på att jag sårats, inte att jag velat illa. Har aldrig velat illa. Det jag upplevt dumt, som andra gjort, anstränger jag mig med hela mitt hjärta för att låta bli att känna mig sårad av, att känna sig sårad gör bara att man gör tokiga saker, det är mänskligt. Jag kommer i fortsättningen att se allt som hänt som en del i den process som medfört att vi kommer att vara och förbli vänner.
Härmed lovar jag att så länge jag existerar i en eller annan form kämpa för att förtjäna din vänskap och för att få vara vän med dig.

Vänner

Idag har jag vaknat med en vilja för att kämpa för vänskap.
Varje vän jag någonsin haft är värd att kämpa för
Varje minne har rätten att bevaras som vacker
Vägrar att fightas fult
att vinna segrar med lögner, elakheter eller med hot är en förlust.
Men jag stampar härmed ner hälen bestämd,
jag ger mig inte
utan tar striden, kom an, var min vän.

Spådd

Här står du.
Du kan förbereda dig genom att förvänta dig problem. Du har styrka i reserv. Det är viktigt att du är vaken och alert för att försäkra framgång.
- Var finns systembolagslistan?

Din uppgift - det du behöver lära dig.
Din säkerhet är hotad. Stöld. Förlust av vänskap.
- Absolut eller akvavit?

Din rädsla eller det som hindrar dig.
Nu får du skörda det du sått. Din situation är resultatet av ditt tidigare agerande. Utvärdera det som hänt och försök se det större perspektivet så att du kan ta klokare beslut baserat på dina erfarenheter.- En andra chans. Andligt framåtskridande. Fritagande.
- Ja! Då har de inte stängt bolaget än. Törstig?

Vad som hjälper dig.
Se till att du uttrycker dina tankar och insikter på ett sätt som andra kan förstå. Du är långt före andra i dina insikter ibland och det kan göra att du känner dig ensam, men acceptera andras åsikter. De kommer att komma ifatt dig.
- Skål ! Ställer fram era glas så att ni kan börja då ni kommer.

Resultatet.
Du är intelligent och elegant, konstnärlig och social. Du är i ett läge då ekonomi och känslor är stabila. Du har råd att dela med dig av dig själv och dina erfarenheter. En kvinnlig välgörare.
- Oh, jag som länge har misstänkt att den här flaskan är en kvinna.

* Är inte alls för att man skall dricka på ovanstående sätt. Det är humor, synisk satir, ett sätt att bearbeta rädslan eller hoppet om att korten kan få rätt.Varför jag är rädd? Sluter verkar ju bra. Jo inget bra slut är värt att förlora vänner för. Om det är någon till vän som ska förloras är det inte värt det.

Myggor= Bakdantare kommer att vålla dig förluster och besvär.

I min dröm inatt så fanns det några små väldigt tunna myggor. Om man fick på sig dem verkade det som om att ifall man bara borstade av sig så krossade man dem. Men ack. Dessa myggor var de farligaste jag hört talas om. Då jag ansträngde mig kunde jag höra att de kommunicerade. Hur de bestämde sig för att tillsammans anfalla ett offer. Och då de gjorde det så var offret kört, de sög upp allt blod ur offret som dog. Och alla som försökte hjälpa offret tog de livet av också. Utan nåd.

Har aldrig stött på ordet Bakdantare förut, men om jag förstår rätt av googlandet så är det att vara baktalare.

Jaha, hur skall jag tolka detta då. Att om jag hjälper de jag vill hjälpa, de som behöver min hjälp så kommer jag själv att bli uppäten?? Eller bli baktalad så att jag kommer att få förluster och besvär. Eller är det redan försent? att den hjälp jag redan har givit kommer att suga upp mig.

Om jag tänker efter så finns det 5 personer i min närhet som behöver hjälp. Dessa personer och deras problem suger faktiskt energin ur mig. De och deras problem är speciellt immanent de som tar störst del av tiden i mitt liv.
Ska jag då välja bort dem?
Glöm det.
Att välja bort dem är att välja bort att leva. För de är en sådan stor del av mitt liv.

Innan jag beskriver deras problem. Så vill jag säga att det finns personer som inte alls suger energi ur mig. Tvärtom. De ger mig energi. Kanske är det dem jag suger energi ur för att orka med. Kanske är jag precis samma blodsugare gentemot dem som dessa 5 är för mig. En av de som ger mig energi är min sambo Åsa. Tänk vad hon givit under alla år, att hon orkar med. Det finns fler jag vill nämna här, som funnits då jag verkligen behövt det. Och som jag inte nog bra kan uttrycka mig för att visa tacksamhet emot. Jag hoppas att om utifall någon av er läser detta att ni tar åt er. Och att läsandet i så fall ger tillbaka lite av den energi jag stulit av er.

Dessutom vill jag säga att all de fem jag nedan beskriver, inte alltid varit så här. Och alla möjligheter att förändra sig finns. Jag tror, hoppas och ber för att det skall göra det också. Vill dem bara väl.

Person 1.
Person 2.
Person 3.
Person 4
Person 5.

Jag älskar er alla och i den bästa av världar så hoppas jag på att ni finner den frid ni söker. Men jag vet faktiskt inte om jag klarar av att hjälpa er, åtminstone inte alla, det tar livet av mig. Men jag gör det gärna en då, för ni är alla värda att dö för.
Jag har gjort orätt emot er OCKSÅ. Vill inte skylla på att ni inte är lätta att umgås med. Jag är också svag. Vill vara omtyckt och även om min metod är annorlunda än era så har jag också allt av de ni har inom er inom mig.
Era bekymmer+mina egna liknande och annorlunda bekymmer= Myggor

Det sägs att man dras till de som man behöver för att utvecklas.

Bzzzzzz

Oj

Ännu en till blogg som inte blir vad jag planerade att skriva.
Denna gång har jag dock inte lovat att behandla något specifikt i den.
Den här gången så bara låter jag mina fingrar och tankar vandra, skapa ord allt eftersom jag skriver.
Oj, så omtumlande. Så mycket. Och så ska jag ta åt mig. Märkvärdigt så tar man ofta åt sig då något negativt sägs, letar inte efter ursäkter, eller rimliga förklaringar. Till och med då det som sägs eller skrivs är rena lögner, eller till synes rent elakt.
Men då man får beröm. Och då det till och med själv känns som om man lyckas så är alla ursäkter och förklaringar till att det egentligen inte är så, att de luras, eller att jag inbillar mig, de som är dom logiska slutsaterna. Jag vågar inte lita på känslan, är väl rädd att bli besviken och sårad.
Det kändes faktiskt ganska konstigt att inför en sådan stor publik stå och prata om sjg själv. Hur de som hänt påverkar en. Oj, så mycket personligt jag erkände. Och en då så verkade de tycka om det som sades, oj, oj, oj.
En ny erfarenhet var dock att det fanns de i publiken som frågade vad som hänt med de olika personerna i boken och vilka relationer jag har till dem idag. En dels frågor tydde på att de redan läst boken, oj, oj, oj. Och fast de läst den så kom de endå, oj, oj, oj.

Det negativa i kråksången är att det finns personer som jag skulle vilja fick veta detta. Som förmodligen aldrig får veta det. Och än hur bra det går, så har jag svårt att se att jag kan styra mitt liv åt det håll jag verkligen vill. Men jag är inget offer, jag skall försöka ha så kul som möjligt på vägen, oj, oj, oj ;)

En fråga som en av åhörarna igår ställde efter föreläsningen fick mig och inse att jag mer eller mindre medvetet alltid i hela mitt vuxna liv haft hur många kontakter, vänner och möjliga gäng att ingå i, tack vare intressen eller annat gemensamt. Ändock så har jag aldrig tagit det där steget och blivt tillräckligt nära. Att man kunnat säga, Lars han hör till det gänget. Jag har sagt nej till festerna o.s.v.
Varför?
Är jag rädd?
Ja.

Ber

The Reader, The Duchess, Maria Larssons eviga ögonblick.
Tre moderna filmer som gör ont. Där kärleken förlorar o sanningen döljs. De visar the Reader, nu på bussen.

Igår morse då jag stapplade till bussen så möte jag en vän från grannhuset, en ung kille jag lärt känna. Han var stirrig, Han kom fram till mig och ställde sig väldigt nära, jag ryggade tillbaka. Han kom inom den där löjliga privata zonen. Han frågade:
- Har du sett några foton?
Min hjärna fattade inte alls vad det handlade om. Så jag såg väl mer fånig ut än vanligt. Han berättade vad det handlade om.
Han har en flickvän sedan ett tag. Men en annan ung tjej har varit kär i honom sedan tidigare. Något som tydligen det inte blev något av. Då han vaknade på morgon så var foton av honom och hans flickvän uppsatt på hans dörr, på ytterdörren och överallt runt omgivningen. Då han gick till sin bil så var den full av krossade ägg. Han ringde polisen. Då han sprang omkring och letade mer foton att riva ner så såg han den unga affischklistrerskan. Han rusade ifatt henne och fällde henne. Skrek åt henne att ligga stilla och ringde polisen. Polisen kom, pratade med dem och skjutsade sen hem tjejen. Men en stund senare så dök affischerna upp igen. Hon var tillbaka, och fortsatte,

The Reader, The Duchess, Maria Larssons eviga ögonblick.
Tre moderna filmer som gör ont. Där kärleken förlorar o sanningen döljs. De visar the Reader, nu på bussen.

Jag vet inte vad som låg bakom. Och han är säkert inte helt oskyldig till att den unga tjejen agerade så. Men vad jag förstår är att situationen av någon anledning drivit flickan över gränsen. Att smärtan som ett brustet hjärta kan orsaka har fått henne att bli tokig. Då hon beter sig så här så bränner hon ju alla sina skepp inför framtiden. Någonstans inser hon säkert det, men tydligen är hennes känslor så starka att hennes förstånd är helt ofritt. Än en gång. Spinozas känsloteorier är verkligen något sant på spåren.
Men HERREGUD POLISEN. Kör inte hem henne. Fattar ni inte hur nära det är att hennes vansinne kan driva henne till självmord, eller något annat hemskt. Hjälp henne! Den unga mannen jag känner verkade också vara på gränsen. O de är klart han är rädd för att fotouppsättandet skall förstöra för han, och hans förhållande. Han förstår nog inte hellre allvaret med situationen.

The Reader, The Duchess, Maria Larssons eviga ögonblick.
Tre moderna filmer som gör ont. Där kärleken förlorar o sanningen döljs. De visar the Reader, nu på bussen.

Har sett så många olika varianter av ovanstående i mitt liv. Önskar att de slapp ha så ont. Jag ber för att alla skall slippa den smärtan. Och jag skall skriva färdigt deras bok.

The Reader, The Duchess, Maria Larssons eviga ögonblick.
Tre moderna filmer som gör ont. Där kärleken förlorar o sanningen döljs. De visar the Reader, nu på bussen.

Dröm om mig och du skall bli rik.

Jag kollade efter i en drömbok vad de hävdade att ”fingrar” symboliserar i en dröm. På samma sida i drömtydningsboken så stod det ”filosofer”.
Som utbildad filosof så kunde jag inte låta bli att nyfiket titta efter.

Filosofer
”Om du drömmer att du diskuterar med filosofer, väntar ökade inkomster och kanske en vinst.”

Sa drömmer du att du diskuterar med mig så kommer dina inkomster att öka. Alltså rekommenderas det att du drömmer om mig ;)
Jag kan förstå lite hur de menar, för att diskutera med filosofer kan ju anses som ett sätt att berika ens livsinsikter. Men jag vet av egen erfarenhet att jag inte blivit ekonomiskt rikare av att diskutera med filosofer på riktigt. Jag träffar ju på filosofer från alla nivåer upp till professorer varje vecka. Plus att jag nuförtiden allt oftare träffar på fler och fler världskända filosofer som jag får tillfälle att diskuterar med. Och inte har då jag blivit rikare, inte ännu…

Fingrar
Fingrar symboliserar i stort sätt alltid vänner i drömmar. Fingerborgsblommor symboliserar sann vänskap. Fingeravtryck säger att om jag följer ett ovanligt spår skall jag finna en trogen vän.
Men att kapa fingrarna var mindre roligt.
”Den som drömmer att den ska få sina fingrar avhuggna förlorar sina vänner”
I drömmen jag här beskrev så blev jag ju arg för att de i kretsen kapade fingret på en av deras egna och jag sa till dem att det var fel, att de skulle sluta kapa fingrar.
Kusligt.
För jag blir arg då någon kapar vänskap, speciellt på de som ställer krav på andra att göra det för att de ska få vara kvar i den kretsen. Jag blir så arg att jag kan precis som i drömmen säga saker som ställer till det.
Denna dröm är nu mer kusligt för mig än vad du kan föreställa dig.
Jag är filosof. Det finns en rationell förklaring till allt, till allt, ALLT…
Får trösta mig med att en gammal kvinna i en dröm är
”ett gott omen som förebådar trygghet, välstånd och trevnad”.
Men det är ju klart, det var ju hon som var ledare för kretsen, hon som jag skällde ut. Alltså skällde jag ut hon som stod för trygghet??? Men vi slöt ju fred. Phuuu…
Den långa bäcken som jag gick efter bestod av mörkt djupt lugnt rinnande vatten. Bäck är en symbol för
”sorger och besvikelser”
Är bäcken klar betyder det att välstånd följer, och trogna vänner. Grumligt att problemen kommer att kvarstå, upprört vatten tyder på kommande trassel i familjen.
I min dröm flöt bäcken stilla, var djupt och mörkt, hittar ingen symbolik med det. Men inser själv att djupt och mörkt kan tyda på att det handlar om en djup och mörk sorg. Men bäcken var inte grumligt och upprörd. =)
Inte undra på att jag flydde upp på en höjd då jag blev jagad, vem kan försvara sig då sorgkänslor dominerar ens sinne? Nu kan dock en höjd tydda på man kommer att ta ett dåraktigt beslut.
Inte ovanligt i mitt fall, så det var väl inte direkt svårt att förutspå.
Var dock inte högst upp på höjden, så att säga att jag gjorde fel som erkände att det var dumt att skälla ut kretsen känns inte befogat (kanske var det dåraktiga beslutet som skulle komma att tas att publicera drömmen).
Att sluta fred är att avsluta en strid, och vad som sedan sker beror ju på hur de inblandade hanterar freden. Då vår fredsmäklare körde iväg så lämnade hon oss med möjligheter att göra något bra av stilleståndet. Det är därför viktigt att lägga det som hänt bakom sig, så att inte bitterhet förstör möjligheterna, får fiendskapen att blossa upp igen. Låt oss satsa på att få fingret att växa tillbaka istället.

Men som sagt var, jag är filosof och logik säger väl att drömtydning är nonsens?

JAG BER OM URSÄKT:

Drömde inatt att jag kom på några med att straffa en i deras krets genom att klippa av fingret på honom. Jag blev så arg. Skällde och läxade upp dem. Jag skrek åt en äldre kvinna som var deras ledare att hon skulle hamna i helvetet. Inte som ett svorord utan som ett löfte (som om jag har makt över det). Alltså jag var så bauta-arg, skakade.
Då jag går efter stranden vid en bäck så ringer Classe (en vän), och undrar vad jag sysslar med. Som jag förstår på honom så har han hört en annorlunda version i vilken jag var den enda dumma, och att jag skulle förlora allt därför. Telefonen bröt dock hela tiden så det blev både omöjligt att förklara vad som egentligen hände, eller förstå vad han ville att jag skulle göra för att få det att bli bra (låter som en metafor av hur verkligheten kan vara).
Insikten om att jag var den anklagade och skulle få allt förstört gnagde i mig då jag gick genom snårskogen längs den långa djupa bäcken.

Sedan så jagar kretsen upp mig(ännu en livsmetafor är jag rädd för, bekymmer som man inte löser jagar alltid ifatt en). Jag flyr springande, de kör bil och hinner ifatt mig på höjden ovanför bäcken. Bilen som jagar ifatt mig är körd av kvinnan som sitter i Humanistcaféet på universitetet, och hon inleder också deras anklagelser emot mig. Hur dum jag var som öste ur mig allt dumt jag sa. Inom mig brann en eld. Eftersom jag tyckte att det som de gjort var mer dumt så kändes det så orättvisst att jag blev anklagad, att alla fokuserade på hur jag betet mig var för mig fel, fel, fel, fel.
Men än hur det än var så erkände jag tillslut för mig själv att jag gjort fel som varit sådär arg, och sagt så fula grejor(kändes skönt och som en aha upplevelse).
Jag tog på mig skulden för det jag gjort, bad den äldre kvinnan om ursäkt. Men jag stod fast vid att det var fel att kapa fingret på deras egen vän, att de borde sluta kapa fingrar(alla tips om vad fingrar symboliserar tages tacksamt emot).
Att jag tog på mig skulden för vad jag gjort men ändock påpekade att de gjort fel medförde att det blev fred, de godtog min ursäkt (denna del låter inte som en metafor, utan som en vacker saga). Kvinnan som sitter i Humanistcaféet tar sin bil och åker iväg och lämnar oss där. Precis som om hon var en god fé eller med modernare mått en sådan där tvshowsvärd som fixar alla bråk.

Whow, en dröm som hann ta slut, och som slutade bra.
Ja vad skall jag säga om denna dröm. Visst det är sant. Det är svårt att se vad man själv gör för fel, man blir blind. Det är ännu svårare att erkänna det, och att be om förlåtelse då man själv anser att något annat stort fel begåtts, speciellt om man själv drabbas. Att vara bitter, kräva förlåtelse och att de skall ge en helt rätt funkar inte, glöm det. Det är att göra ovänskapen evig. Att jag upplever att andra behandlat mig illa är ingen bra ursäkt till att bete sig dumt tillbaka. De kanske inte ens menade det, det kanske berodde på misstag eller något som inte ens har med mig att göra.
Jag hör till de som tror att alla människor innerst inre vill väl, måste väl lära mig att se alla händelser utifrån den synvinkeln också.

Att ta på sig skulden för det man faktiskt gjort är att vara ärlig emot en själv, inte att göra allt bra igen, men det är förhoppningsvis en bra början

Jag tar på mig skulden för det jag gjort. Anklagelserna emot mig som jag känner till är i stort sett sanna, förlåt. Men försök sluta göra det som du gör som du vet att du gör illa andra med också. Okey?

Ingen sviken

Bryter mitt löfte och hoppar över sviken-bloggen. Hade tänk publicera en del av en text från en händelse då jag var barn. I vilken jag upplevde att ett svek gjorde mycket mer ont än det våld jag utsattes för i samband med det.
Misshandelsscener har en del läsare reagerat kraftigare på än den mentala pennalismen som förekommer i min bok. Det är så lätt att fokusera på det synliga, det som ger blåmärken, de mentala ärren är svårare att se.
Men texten blev för stark för mig, har gjort mig så illa. Vill arbeta mera med den. Få texten att fylla sitt förmedlarsyfte, o jag vill minimera missförståndsrisken, eller att den tas som om jag är anklagande.

Avstånd

Denna vecka så har vi intensivplugg vecka i Wittgenstins Tractatus, vi lär oss av en svensk som har proffessor i Holland. Plus att det är Essä seminarier i Svenskan. Då det är så här mycket plugg så blir jag som inne i en bubbla.

Men igår sprack den.

Jag skrev en text som gjorde så ont på bussen till Umeå. Som jag nog kommer att använda i uppföljaren till "Släpp mig fri" (som förmodligen inte blir nästa bok).

Det är lite det samma med, filosofi, författeri o.s.v. Att det är ganska skönt att det går att hålla ett visst avstånd till det jag gör. Speciellt i "ont" texter så är det en överlevnadsfråga. Men det kan också vara så som i filosofin, att det är en aha-känsla att inse att man förstår en filosof, fast man ser klara brister i filosofens resonemang.

Det är lite så med skrivande också. Att avståndet, nedskrivandet av något som hänt kan skapa aha-känslor, även om jag inte längre vill påstå att skrivande läker sår till den grad att de läker, och glöms. Det är bra för förståelse, och för att kunna förlåta. Men glöm glöm.

Nästa inlägg:

Vad är värst för en person, fysiskt Våld och övergrepp eller muntlig pennalism och svek?

Fundera

Har du någon gång haft en vän som vänt dig ryggen för att passa in i gänget? Som offrar dig för egen vinning? Har folk dömt ut dig för påstådd "dålig annorlundahet" eller på grund av någons lögn?

Har du blivit utsatt för våld och blivit utnyttjad?

Vad är skillnaden känslomässigt, jämför de sår som uppstod och vad har det gjort med dig sen.

Vad fokuserar samhället på? Vad gör folk arg? Och vad skits det i? Varför?

Finns Tidsresenärer?

Ibland träffar jag människor som liknar någon jag känner så till den milda grad att jag blir förbryllad. Fast det är helt tydligt att det inte är de, eftersom de inte alls är i samma ålder eller något annat väldigt särskiljande.
Kan det vara så att en del kan resa i tiden?
Men å andra sidan varför skulle då just jag råka stöta på dem, eller ännu mer ologiskt, varför skulle dessa tidsresenärer vilja söka upp mig?

Inatt drömde jag något som jag knappt minns nu. Men då jag låg vaken ett tag mitt i natten så kom jag också på en dikt som kändes så bra. Som jag naturligtvis också glömt. Minnet av vad som händer på nätter verkar varken vara bra i vaket eller sovande tillstånd. Synd.

Skrev iaf några dikter på bussen, på vägg hem i fredags.

Inga rader kan förstå, tolka eller fråga
vilket ord jag egentligen använder.
De bara skapas av mig, för att jag vill,
utan att kritisera mig, eller ropa hurra.

Livet är en chans

Varje chans är något som skrämmer
för att det som hela tiden förändras
kan komma att ändras, invecklas.
Fast vi hela tiden önskar oss chanser.


Om jag var en raket

Skulle jag vilja bli skickad ut i rymden?
Explodera i en bländande vacker kaskad
som alla minns. Eller fortsätta min färd
tills jag slocknar bland nattvalvets stjärnor.

Det är klart att det skulle göra skillnad
om det var just du som tände på mig
med förhoppning om ett lyckligt ögonblick,
en stund av förgapande över min förmåga.


Varje liknar, förbryllar.
Är du överallt? Eller är
det jag som bara tänker
...

Jag ser

att hon sitter och tittar på annonser om hundar
och vet att den drömmen finns hos henne.

Jag ser
att hon sitter och tittar på annonser om fritidshus
och vet att den drömmen finns hos henne.

Jag ser
att hon sitter och tittar på annonser om lägenheter
och vet att den drömmen finns hos henne.



Att du visar resultatet säger mer än orden
och din blick, avslöjar din längtan.
Att du visar nyanserna säger mer än sanningen
och din blick, är min längtan.

Jag har just städat, rensat och slängt sådant jag hade glömt. Kastat ord som jag då kände till. Meningar som jag då insåg. Texter som jag då förstod.

Men en bild fick mig att stanna upp. Omkullkasta planerna. Och åt upp de jag bestämt mig för. Nyss var jag övertygad om att jag inte var poet, inte filosof och att jag inte ville lära mig mer bara ha ordning, lugn och ville slippa stå i elden.

Men det spelar ju egentligen ingen roll jag brinner ändå, så jag tillåter mig att filosofera i poetisk form för att lära mig mer.

Varför jag bloggar 2

Att jag inte gör min blogg till en dagbok kanske beror på att jag inte ser något speciellt i det jag gör just nu.

Att min blogg inte är en intresseblogg kanske har att göra med att jag faktiskt inte brinner för något speciellt just nu.

Kankse så har de jag brunnit för de senaste åren eldat upp så mycket att mitt ved förråd är slut, att jag varit tvingad att bryta upp plankorna i mitt golv för att underhålla den eld som inte velat slokna.



Men att jag inte brinner nu måste jag ju se som en möjlighet, en fantastisk möjlighet.



Visst det kanske låter tomt, att mina dagar bara går utan att jag tycker att de är värda att skriva om, att det är som om det jag sysslar med i dag känns meningslöst. Det är inte riktigt så heller. Jag brinner bara inte på det där galna sättet som jag brukar göra.



Nu på morgon så berättade jag detta för Åsa. Och att jag faktisk borde se det som en möjlighet, att mitt glas är tomt, för det medför ju att det kan kommas att fyllas på med något nytt. Hon var inte lika positiv då hon inte tyckte att jag skulle sitta här på Östra Nygatan 83 och vänta på något nytt att brinna för. Då sa jag,

- Men allt jag tidigare börjat brinna för har kommit in i mitt liv utan att jag planerat det. Jag kan ju inte i förväg veta vad jag skall börja brinna för.

Då sa Åsa att det kanske är det som är felet. Att det är för att jag inte själv styrt mina steg ditt jag vill innan jag börjat brinna. Att det är därför jag inte hittat något som jag fortsatt att brinna för resten av mitt liv.

Visst hon har nog rätt. Men ingen av mina intressen jag haft har känts fel just då, jag har verkligen haft kul. De flesta fanns lite grann innan och finns kvar mer eller mindre ännu.

Samtidigt är dock det Åsa sa en paradox. Hur skall jag veta var jag skall gå om jag inte vet var jag vill hamna?

Ska jag prova olika vägar eller skall jag stanna upp och lyssna på mitt inre för vägledning?

Ska jag samla ihop mycket ved innan jag tuttar på nästa gånga så att det blir en bauta brasa, eller ska jag stoppa in en vedklabb åt gången för att underhålla den nya elden, och bara sitta och ha mysigt?

Men problemet är att jag inte har en öppen spis eller eget ställe att råelda på.



Nu vill jag berätta om alla mina tidigare intressens brasor, hur jag upptäckte dem, och hur glöden fallnat, men det skulle bli en lång och mycket het historia som i sig skulle kunna tutta på mina glödande skrivfingar så rejält att jag bränner mig. Och jag vill nog inte bränna mig nu. Är bränd av sådana erfarenheter.

Skrivet i slutet av 80-talet

Det mörka barrträdet har nått en ansenlig ålder och kan kallas för en jätte även bland de högväxta träd som växer i de här trakterna. Ändock ser hon liten ut i jämförelse med Lakaplatåns lodräta bergsvägg som under morgontimmarna skuggar dess grenar. Trädet har börjat förbereda sig för den annalkande vintern på det sätt som barrträd gör. Morgondimman har inte lättat och rök slingrar sig upp efter trädets stammar. Trädet reagerar med instinktiv rädsla. Träd kan det. Eld är de enda som hon är riktigt rädd för. Detta trots att hon under sitt tusenåriga liv aldrig för haft eldrök runt sin stam tidigare.
Under hennes nedersta grenar har en brasas lågor börjat ta form. I en liten gryta puttrar en hargryta. Soppan är tillredd på en nästan helt uppäten hare, några gamla rötter och några barr från det gamla trädet är smaksättare. Runt brasan sitter en liten men brokig familj, närmast brasan sitter en tioårig pojke inlindad i en filt, bredvid honom sitter en svarthårig flicka i sexårsåldern. En man klappar henne på huvudet, på hans kind rinner en avlång tår.

Ljudet av hovar ekar emot platåvägen. En häst gnägga. Mannen reser sig snabbt och drar sitt enhandssvärd. Fram ur platåväggens skugga kommer en stor kraftfull frustande häst. En kolsvart häst. En ryttare med ett stort tvåhandsvärd i sina händer kommer fram ur platåväggens mörkaste skugga. I skenet av brasans lågor glimmar hans gulgråa skägg. Med ena handen släpper han tvåhandsvärdet och kliar sig på kinden. Han är klädd i en elegant men sliten svartgrå dräkt.
- Jaha de blir soppa.

Varför skriver jag blogg egentligen...

Jag läser en del bloggar ibland. Och de flesta bloggar berättar lite vad som händer i de som skriver bloggarnas liv. De har med bilder i bloggen från det som de är med om. Det verkar vara ungefär så en blogg skall vara.
Andra bloggar verkar vara mer fokuserade på de intressen som personen som skriver bloggarna har. En eller flera. Men nästan reportage liknande inlägg. Båda formerna är intressanta. Om man är intresserad av personens liv, eller av dess intressen.
En del bloggar har jag slutat att läsa. Speciellt en som jag insåg inhehöll mer lögner om sig själv och sitt liv än vad som för mig kändes rätt. Vet eftersom jag har sett helt andra saker som personen gjorde, och som den personen sa till mig att den tyckte. Som om personen skrev för att övertyga de som läser bloggen om en helt annan sanning. Personen skrev i sin nät dagbok helt andra saker. Personen lade ner dagboken då den insåg att folk räknat ut vem personen var där. Har inte läst den personens blogg på mycket länge. Men hoppas allt allt är bra, och att allt vänt.

Men jag få?
Min blogg.
Jag vet egentligen inte varför jag började skriva. Det har blivit någon form av, "låt-tangenterna föra-resonemanget-ditt-det-hamnar" blogg.
Det är inte filosofi. Även om jag luftar filosofiska ämnen här. Det är definitivt varken en dagbok, eller en intressses blogg.
Faktum är att jag egentligen inte har någon koll på vad jag skriver.
Ibland, då jag läser mina gamla inlägg så känns det som om jag är lite predikande. Hoppas att alla som någon gång läser bloggen, vet, eller inser att jag har problem med VET, fast jag skriver att "det är si eller så". Jag inser att varken jag eller någon annan har patent på sanningen.
Så ta mina såkallade predikningar med en nypa salt.
Jag skriver bara, men med den kryddan att faktiskt någon kan läsa det jag skriver. Och jag är så glad att just DU läser, kram.

Ja kanske är det så...

Att historia kan bli vad som helst i efterhand.
Just nu börjar idol och de har MJ som tema. MJ är Michael Jacksson. Gud så onödigt att jag skrev MJ eftersom kände tvingad att förklara vad MJ betydde.
Läste en blogg då han dog. Som intygade om hur mycket MJ betytt för personen. Om inte jag minns fel så hade den personen flera gånger fnyst år just MJ tidigare. Kanske det dock var ett normalt beteende från den personen, att ljuga för att passa in. Jag har flera minnen av hur annorlunda bilden av sanningen blivit då någon vill passa in eller för att få som de vill.
Jag tycker inte att någon som ljuger medvetet eller modifierar sanningen för att de ska bli bra för dem är onda, det kanske är osäkera (därför kram, du är bra, tro mig). Men att ljuga innebär att man drar på sig en svårlöst karma (utan att hänvisa till Buddistiskt karma). Just eftersom om man ljuger så måste man för det första vakta sin tunga så man inte råkar försäga sig, och DÖLJA det som verkligen är sant, hålla sanningen på sådant avstånd att den inte kommer fram.
ETT TIPS till just DIG:
Berätta sanningen, LÄMNA lögnen nu, för sannigen kommer att komma fram. Inte på det sätt du anat, utan i nya förklädnader. Ett ordspråk: Om du flyttar så flyttar inte människorna med dig, men demonerna har du själv tagit med dig i resväskan.

Å, vad jag önskar att alla och speciellt DU slipper detta problem. Även om du är skyldig.

KRAM

PS. Snälla, pröva på att vara snällare så skall du får se på under. Även om jag av egen erfarenhet inte upplevt att snällhet lönar sig. Men det får hellre stå på min gravsten. "Han var snäll", än att "han var framgångsrik". Iofs, så får det faktiskt, i alla fall i mitt fall vara så att sanningen inte kommer fram ifall det gör andra lyckligare. Och då blir jag inte ett offer, utan den som blir mest lycklig.

Ja, ja, jag höll inte vad jag lovade.

Jag skrev på Facebook i förgår att jag igår skulle skriva ett inlägg i bloggen. Så blev det inte. Orsaken till att jag lovade det var att jag redan skivit ett inlägg som jag tänkte skulle passa här. Nu motiverade läxpluggande och blommorna på ängarna runt runt det stora trädet där Aragon förklarade sin kärlek till henne för Arwen det.
Nä det där var igne metafor eller något som har någon underliggande mening. Det var för att min lilla tjuverska i spelet Lotr, igår bland annat plockade blommor just där.
Platsen är verkligen vacker. Och skulle naturligtvis ha varit lika vacker om inte detta klassiska romantiska tillfälle för Tolkien nördar skett där.
Det i sig är iofs också vackert. Att någon som är kär berättar det och får veta att kärleken är besvarad. Ja vilka blommor skulle inte kunna blomma i fotspåren efter dem. Men tänk om inte kärleken var besvarad. Är kärleken inte lika fin då? Finns det någon verklig kärlek som inte är fin? Skulle inte blommorna som växer i de fotspår som Aragon skulle ha tagit om han sprang därifrån med krossat hjärta har varigt lika ståtliga?
Så lägg ner. All verklig kärlek är lika fin. Lika värd att få blomma. Om det var så att bara de blommor som gror är de om vore värt något. Ja hur hjärtlös skulle då inte det göra den kärlek som medför att två älskande får varandra. Sluta. Någon kärlek är inte sämre eller ond för att det är de som inte får vandra tillsammans på ängen tillsammans med sin drömalv.
Var inte elak mot någon för att de älskar. Önska att alla som älskar får sitt hjärtas längtan till slut. Även om jag vet att de är omöjligt, så är det en god tanke att ge dem en varm lyckoönskan.
Om någon älskar dig. Som du inte älskar. Försök inte smutsa ner dem. Försök inte hitta orsaker till att deras kärlek är sämre, eller falsk. Ta det som en stor gåva av livet att du fakiskt är älskad, även om du inte kan älska tillbaka. Och gör inte illa den vars kärlek du inte väljer att ta emot av en eller annan anledning (de finns de som inte väljer den som de älskar, av annan anledning, och även det måste vi respektera (ex misshandlare)). Visa ödmjukhet och omtanke så gör du en god gärning. även om du ärligt och bestämt måste förklara att det inte kan bli ni två.

Då tror jag att världen blir bättre.

Ja nu har jag låtit mina fingrar svammla på ett tag igen. Kram alla som inte har det så bra som jag. och ni andra också förresten.

Men jag kan bli lyckligare

1. Jag hävdar att jag kan vara mer eller mindre lycklig.
2. Lycka är en känsla.
3. Eftersom jag kan vara mer eller mindre lycklig har jag känslor.
4. Att ha känslor är t.ex. Att längta eller frukta att något ska ske innan det eventuellt händer. Att bli lycklig eller olycklig för att något hänt eller icke skede.
5. Känslor är alltså ett resultat av vår vilja.
6. Eftersom jag har känslor så har jag vilja.

7. Allt är orsakat.

8. Förutsättningen för att vi har fri vilja är att vi inför ett val har möjlighet att välja.
9. Eftersom allt är orsakat så är även de beslut vi tar orsakade,
10. Eftersom alla beslut är orsakade har vi ingen möjlighet att välja.
11. Eftersom vi inte har någon möjlighet att välja har vi inte fri vilja.

12. Att jag har känslor bevisar att jag har vilja.
13. Att allt är orsakat bevisar att jag inte har fri vilja.
14. Jag har alltså vilja men inte fri vilja.

15. Allt är orsakat och jag har vilja.

16. För att ta ett beslut att göra något så måste jag vilja göra det.
17. Om jag gör något så måste det bero på att jag beslutat något.
18. Alltså är allt jag gör orsakat av min vilja.
19. Jag är alltså ansvarig för det jag gör.
20. Att jag är ansvarig för det jag gör medför att det liv jag lever är orsakat av mig själv.
21. Eftersom det liv jag lever är orsakat av mig själv så har jag valt att leva det liv jag lever.

22. Allt är orsakat, jag har vilja och är ansvarig för det jag gör.

23. Vill jag något tar jag beslut (beslutet kan också vara att inte göra något, fortsätta att fundera, analysera och tveka)
24. Agerandet orsakar händelser, förändrade känslor och orsakar nya framtida beslut.
25. Jag värderar det som sker i mitt liv med hjälp av mina känslor.
26. Alltså kan jag inte vilja något utan känslor.
27. Att jag har vilja bevisar alltså även därför att jag har känslor.
28. Att jag värderar det jag upplever genom mina känslor medför att känslorna styr mitt liv.
29. De känslor jag har är alltså ansvariga för hur jag upplever mitt liv.

30. Allt är orsakat, jag har vilja, och känslor som är påverkar hur jag upplever mitt liv.

31. Om jag tänker positivt om det jag upplever värderar jag även det liv jag lever som lyckligt.

32. Alltså vill jag tänka positivt om det liv jag lever så att jag orsakar att jag blir lyckligare

33. Och att du vill vara min vän tycker jag om med mina känslor och tänker positivast av allt om, alltså gör den vänskap du vill ge mig lycka.

Lägg ner lyckoforskningen

1. Allt är orsakat (oavsett om det beror på att determinismen är sann eller att någon religion som tror på ödet har sant(hävdar alla de stora religionerna iaf.)).
2. Förutsättningen för att vi har fri vilja är att vi inför ett val har möjlighet att välja.
3. Eftersom allt är orsakat så är även de beslut vi tar orsakade, alltså har vi ingen möjlighet att välja.
4. Eftersom vi inte har någon möjlighet att välja har vi inte fri vilja.
5. Att ha känslor är t.ex. Att längta eller frukta att något ska ske innan det eventuellt händer. Att bli lycklig eller olycklig för att något hänt eller icke skede.
6. Känslor är alltså ett resultat av vår vilja.
7. Vi kan inte ha känslor därför att vi inte har fri vilja.
8. Lycka är en känsla.
9. Vi kan inte vara lyckliga eftersom känslor inte finns.
10. Lägg ner lyckoforskningen. Då det inte är någon mening att forska om något som vi inte kan ha mer eller mindre av eftersom det ej existerar

En möjlighet finns inte i evighet. Den uppstår inte heller ur intet.

I tisdags så gick jag o lyssnade på en föreläsning av Superentrepenaden Jörgen Stenberg. Första gången jag lyssnade på honom gick jag i gymnasiet, och då var det om havsfiske i Norge han pratade om.
Hans glöd, hans entusiasm som han hade då, och ännu har kvar tände då en vilja i Lille Lars Granlöf att fara till Norge och fiska. Jag pratade med Jörgen efteråt. Fixade ett gäng som ville fara och han anordande själva resan. Den fiskeresan till Norge var för Jörgen en test på om han kunde starta ett fiskeresebolag till Norge. Så gjorde han och, sedan dess har han startat företag då han sett en möjlighet. Han berättade på föreläsningen att det är utmaningen i sig som triggade honom. Inte pengarna.
Men redan då han ordnade denna resa till Norge, och de kommande han ordnade som jag skrapade ihop folk till så tog han betalt för sina tjänster. Det är ju vad en som startar företag, och som vill leva på det gör, och bör göra. Jag däremot ordnade flera resor och arrangemang om hittan och dittan, men tog aldrig betalt. Jag betalade till och med för att åka med. Var jag inte smart nog? Inte affärsman? Tanken slog mig i alla fall aldrig.

Jörgen och hans vackra fru Angela som han var nyförlovad med då vi åkte första gången hör till de trevligaste och öppnaste människorna jag träffat i mitt liv. Det känns så bra att de fick lyckas, att de vågade fast halva norrlands inland kallade de för dårar för att de vågade. Vågade de som inte de andra tordes. För mig var det aldrig att jag inte vågade. men av någon anledning så fanns aldrig tanken på att mina tjänster var något värt att ta betalt för.
O det har återkommit i så mycket annat. Jag har hjälpt men aldrig krävt något tillbaka. Har bara varit glad av att få hjälpa. Varit så glad över att jag därför gjorde dem en väntjänst. Och att vi därför var vänner. Kan det finnas större lycka? Nu har jag dock blivit rejält bränd då jag ibland inte ens fått den belöningen. Då hjälpen jag givit givit resultat, så vips så är den glömd, och i visa fall inte ens erkänd gentemot andra. Ja i ett fall gjordes till och med allt för att dölja vad jag gjort. Men jag är en då glad att jag hjälpte, det är något jag alltid kommer att vara stolt över. För jag vet ju vad de jag gjort betydde. Jag hoppas av hela mitt hjärta att personerna inte har dåligt samvete, att de hittat någon ursäkt som rättfärdigar för dem vad de gjort. Att de går bra för dem.

Men nu vill jag också få betalt, få något för de jag gör. Vänskap, lycka och kärlek är de jag helst vill ha, men även mer inkomst.

Kanske skulle jag prata med Jörgen och fråga om han har något jobb åt en filosof, en författare som är duktig på att fixa grejor, som det inte sitter fast hos. Och som mår bra av att hjälpa till.

Kanske har han något jobb i Gobiöknen i Kina åt mig, i Nambia eller någon annanstans. Långt, långt borta...

Haka på vet jag.

Trappstegsfilosofi

Jag bör försöka med att utveckla mig från där jag är. För varje gång jag förstår, cch förstår nästa steg på förståelsetrappan så lyfter det även mitt inre.
Att stå nedanför trappan och inse att jag måste hoppa flera steg på en gång. Fler trappsteg än vad jag ens i de mest fåfänga drömmar kan hoppas på att klarar gör att jag bara vill sova. Vakna efter smärtan av fallet gått över. Och ifall det inte går över sova mer, sova mer.
Men ibland är jag även rädd för att ta det allra närmaste och till synes enkla steget. Fast det ser ut som om jag enkelt borde kunna kliva upp är så rädd för att jag inte kan lita på min förmåga att bedöma situationen, att jag nervöst trampar för hårt, att brädorna brakar och jag rasar dit ner jag inte står ut att befinna mig, Platsen inte ens smärta existerar, bara absolut tomhet.
Tyvärr är verkligheten ibland så till synes elakt funtad att ifall jag bara står kvar så ruttnar plankorna på steget jag står, med samma ödesdigra resultat.
Då jag bara står där vill jag köpa en lott, få ha lite tur för en gång skulle, vinna en resa till en plats jag vill befinna mig på
Jag vill ge alla min lyckoönskan om att få vinna, att få ha tur, att få se sin längtan förverkligad.
Själv ska jag fortsätta att leta efter en ny trappa att börja klättra upp efter igen. En trappa med åtminstone ett stabilt trappsteg att stå på. Om så längst nere, längst ifrån, men på ett stabilt trappsteg som jag åtminstone kan drömma om att det är det första steget i en processats.

Positiva och eftertänksamhetsskörden.

Positivt: För det ska man ju skriva ner.

Alla fantastiska nya mötet och, whooaw, är du här träffar?

- Du är väldigt modig som vågar skriva ner det. Och jag fattar inte hur du klarar av att göra det, jag har länge försökt, (en författare, skivarpedagog).

Att Ostindienfararen Robin gav mig en privat visning av båten

En författarina som läst min bok sträcker fram sin kamera till en av buddisterna i montern bredvid och ber dem ta ett kort av mig och henne. Med mig hållande boken framför mitt bröst. Hon sa att hon tycket att boken var så bra.

Gymnasielärarinnan som jag diskuterade med på tåget hem. De trevliga människorna i kupen på
vägen ner. Han som gick träteknisk i Skelldfteå o pendlade till en ort utanför göteborg. De två små gulliga flickorna som en mamma hade med sig i kupen. Vilka solskenstjejer de var.

Buddisten som hävdade att jag kommit långt då jag förklarade för honom om min grundsyn, "att bry sig om kommer före, makt, pengar och regler. En medmänsklighetsklasul måste få finnas för alla som trillar mellan stolarna".


Att fundera över.

Då jag berättade för samme Buddist att en av de lärarna som gjort mig mest illa, och som är en av huvudfigurerna i bokens syster visade sig vara en av förlagets andra 10 författare. Helt osannolikt, då jag är norrlänning, förlaget från Västerås och hon Smålänning. Jag berättade för honom hur otoligt detta möte var. Buddisten frågade mig:
- Har du förlåtit hennes syster?
- Va?. Jo, förresten, det har jag nog inte.
Ja det är väl en av deras budskap. Att vi ska försöka inse att alla människro vill lida så lite som möjligt och uppnå så stor lycka som möjligt. Och därigenom försöka, förstå och förlåta även om vi själva inte kan förstå deras agerande utifrån vår horisont och erfarenhet. Och även om ett aggerande till och med kan vara fel gentemot dem själva i deras strävan efter lycka och så lite lidande som möjligt så det oftast inte deras intention (medvetet eller omedvetet). Ja detta är verkligen något att fundera på Ja jag förlåter. Och inte bara henne. Alla andra som gjort mig illa. Oavsett om det varit i enkom eller inte. För mig är ni vänner, en del av mitt liv, mina livsvisdomslärare och en del av de jag är idag.

Att jag inte kunde låta bli och ställa frågor, vräka ur mig påståenden som på ett sätt påpekade svagheter i olika montrars budskap. Varför? Även om det alltid var och förblev i positiv anda.

DIK consulten som tjatade på mig att försöka uppnå mina mål, vilka mål, skaffa mentor, å, hå, ååå.

Ja de du var en del av de jag kommer på nu. Spännande va?

Eftermässbloggrapport

Sitter nu 07.30 på en bänk utanför bokhandeln på Umeå universitet. Lustigt. Jag som brukar besöka en bokhandel minst ett par gånger i veckan bara för att suga i mig atmosfären känner inget direkt behov av det just nu. ;)
Idag har jag grammalektioner hela dagen. Behöver jag berätta att jag är så trött så att jag inte har någon annat mål med dagen än att få den att gå så fort att drömmen om att få lägga sig ner i min säng och låta ögonlocken få som de vill snart blir en verklighet.
På tal om drömmar.
Hur många montrar var det egentligen som sålde böcker och metoder som lovade mig lycka. Som lovade mig att jag skulle få som jag vill, då det gäller allt som är viktigt för mig. Ja, allt. Skriv ner dina drömmar i vår bok och de kommer att förverkligas. "Men jag vill träffa Sokrates. levande" Läs vår coachbok och ditt drömyrke komemer att bli verkligt snabbare än du anar. " Men i mina drömmar så är det inte yrken som är det viktiga" Var dig själv, du är ett lejon "Oj, de visste jag inte om, mjauu, oj förlåt jag skulel visst ryta"Alla som läser denna bok kommer att få sina drömmars mål uppfyllda "Men om vi är två som önskar oss samma sak som bara en kan få???" Gud kommer att frälsa dig ifall att... Budda, Mekka o gudar jag aldrig hör talas om. O å andra sidan, Vi kan avdöpa dig så... Bry dig om dig själv... On and on and on...
Jag och en poet, Roger Nilsson skämtade om att vi skulle skriva en bok och försvara looserns rätt, att få misslyckas, att få ha det eländigt, vara rädd för att de ska gå åt skogen. Äta onyttigt och drömma mardrömmar. Inte för att det är det vi önskar varken oss själva eller andra det, bara för det att det var så överdrivet många "allt blir bra löften" böcker.

Du skulle ha varit där. Du hade haft lika skoj som jag. Jag lovar. Bakom varje hylla fanns en ny bok att upptäcka, precis som det varje dag finns en ny vän att hjälpa. (Ooopsss, är jag likadan som de där positivgurna ibland, jo kanske(Kram))

Mässrapport 2

Ja nu har man snart sett alla kändisar som man trodde att man skulle ha fått se. Mina ögon är suddiga. Ja nu har man pratat sig varm för sin bok till snart alla möjliga, min röst är hes. Ja nu har jag gått omkring så mycket att ingen stegräknare skulle räcka till, mina höftkulor äro nötta.

Detta är på ett sätt det mest märkvärdiga jag varit med om i mitt liv, samtidigt är det på ett sätt en besvikelse. Så är det egentligen med allt jag sysslat med i mitt liv. Då jag höll på med politk och träfffade statchefer från olika länder blev politiker inte så märkvärdiga. Trav, travksuskar. Fiske, fiskelegender. journalist, toppreportrar. Flilosof, klokaste filosoferna. Å nu då författare. På något sätt så krymper beundran för sådana som gör de jag lyckats åstakomma. Fel? Jo, kanske. Men det har väl med sin egen självbild att göra, eller? Jag kan väl inte ha gjort nått bra? Eller hur mina gamla så kallade kamrater?
Ja DU är ju förstås alltid bäst och mest beundrad av mig då förstås, det kommer aldrig att förändras.

Bredvid vår monter står en monter som säljer en bok om kontakter med KGB på ena sidan och på andra sidan gör de reklam för ett buddistmagasin. Varför jag nu berättar de. det vet jag inte. Men så är det iaf.

Å jag har spilt mat på min vita skjorta. Och försökt torka den med en svart servett, jättesvartsmart.

Ses

Mässrapport

Här vimmlar det av allt från härdade Göteborgare till kändisar som det skvallras om. Jag vimlar mest omkring, eller svammlar på i Faun förlagsmonter.
Vet inte om jag hinner få riktigt grepp på mässan, för varje gång jag går omkring har jag så lite tid över. Stress, stress, stress. Men spännande, spännande, spännande.

Har träffat på systern till den läraren jag hade i tvåan och trean. Jo,jo världen är liten. Hon är faktiskt en av förlagets 10 författare och bor i Småland, Eksjö. Den ni som läst min bok.

Har varit ute och tittat på Ostindienfararen. Fick en egen liten guidning och en massa ideér till skrivandet. Kanske skulle man åka med på deras nästa tur bort mot fjärran land där de bor på horisontens, rand. Är ju ganska van att dansa på den linjen.

Nä, så blir det inte.

för nu är min timme slagen.

Nu skall det goda segra.
och kramarna regera.

Så ta på dig hatten för nu börjar den iofs ibland smärstsamma utvecklingen emot ett lyckligare liv. Ett liv som änglarna kommer att vara avundsjuk på. Ett liv som böcker i århundranden avundsjukt kommer att beskriva. Ett liv som jag nu skall skapa.

Att komma undan

En filosof jag läste om igår påstår att:
- Betydelsen är besjälad av intentionen.
Oj, så bra. Men ju mer jag tänker på det desto mer dimension i hans påståeende finns det. =). Ska inte veckla in mig i vilka olika sätt intentioner kan impliceras och synas i det som sägs. Problemet är dock större i det skrivna språket. Hur lätt är det inte att missförstå vad som skrivs pågrund av att man av en eller annan anledning inte riktigt anar intentionen av det som skrivs på samma sätt som vi gör då vi pratar med varandra. En annan spännande aspekt är ju förstår också hur det som sägs betydelse påverkas av mottagaren. Det är väl fel att säga att det också är besjälad. Men att det är viktigt det är inte svårt att inse.

Hur komma undan?

Genom att gömma sig? Att fly? Att dricka en massa? Att bo i en koja i skogen? Att arbeta som f-n? Att engagera sig i något uppslukande? Att träna på gränsen till vansinne? Se på TV hela tiden? Spela tv-spel? Gå på Idoluttagning och sjunga som en kråka? Läsa böcker jämnt? Plugga nå skitkrångligt?
Skriva poesi, prosa och kanske böcker? Springa, skrika och slåss? Spela upp alla pengar på poker, bingo eller trav? Spela musik, dansa och eller sjunga? Be, bli spådd, meditera, eller gå till kyrkan? Spela teater, lajva eller inbilla dig en massa? Dejta, hånglas och missbruka sex? Gifta dig, skaffa barn o leva värsta Svensson liv fast du inte vill ? Göra allt för mammas skull, inte följa ditt hjärta och vara rädd för att det du känner är något som andra har fördomar emot? Vara tyst, gå undan och ställa sig i hörnet? Ljuga, skryta och snacka skit om hur dåliga andra minsann är? Chatta, skratta åt vad så kallade vänner gör på facebook eller skriv om hur synd det är om dig i en blogg? Tjura, inte lyssna och skylla på andra? Förstöra, snacka skit eller bli en bitter gubbe/kärring? Flytta, göra något annat eller låtsas som ingenting? Bli kristen, buddist eller domedagsprofet? Gå i kloster, ligga på spikmatta eller bli martyr? Gå på gudstjänst, göra regression eller gå på droger? Blunda, försvinna eller dö? Aktivera dig politiskt, bli nazist eller president i USA? Demonstrera, spraja en vägg eller bli terrorist? Försöka förstå, ge förlåtelse och ta på dig all skuld? Spela glad, lugn och låtsas vara utan bekymmer? Röka på, slå på eller krossa spegeln? Hota, spy eller äta en hel burk surströmming? Stå på dig, hämnas genom att avslöja hur det minsann är eller bara sabba allt man kan för varandra? Hata eller älska, gråta och hoppas? Eller, bara försöka komma på någon bra slutklämm i en dåligt skriven blogg?

Vad är ditt sätt att komma undan? Fungerar det? Finns det verkligen något sätt att komma undan som funkar?

Igår

försökte jag lägga in en skriven text här på bloggen men det fungerade inte. Inte det heller. La mig tidigt igår, men somnade inte alls. Såna där lite hemska tankar tog över, och gick inte att stänga ute. Men nu är natten över å solen lyser. Mikromaten snurrar på sin tallrik o vattenglaset är fyllt till bredden. Va tur att allt är orsakat.

4 0rdspråk o tankar runt om

Stå på dig, annars gör någon annan det. Jo, jag ska försöka, fast att det inte är lätt. Men be mig inte att ställa mig på någon annan för de vägrar jag.

I en av läroböckerna som jag nu läser så finns det en massa ordspråk, sådana där visa saker som någon sagt som vid en första anblick kan verka vara helt sanna sanningar. Men jag kan inte låta bli. Fundera och tvivla lite på ett snällt sätt. Försöka förstå bakgrunden och utifrån den och det som känns rätt i mitt hjärta få till det så att det blir så pass bättre att någon annan en annan kan ta det en bit till framåt o.s.v.

Jag brukar säga vad jag tänker. Det är ett stort fel. Man blir så lätt missförstådd. Men om det man själv säger är något man inte ens tänkt, så blir nog jag en i skaran som inte förstår heller.

De båda ordspråken är sådana som jag skulle ha nickat igenkännande direkt åt ifall jag inte nu vore på detta ifrågasättande humöret som jag nu är i. Men de intresserar mig rent filosofiskt också. Båda handlar om ämnen som jag funderar mycket över. Finns det något mer frustrerande än då man vill få något sagt som är självklart, eller så snällt att alla av ren medmänsklighet inte kan se det som annat än självklart. Då jag inte upplever att jag kan skapar den förståelsen för de jag säger börjar jag tvivla på mig själv. Vad är det i mitt sätt att kommunicera som gör att jag inte lyckas förmedla sådant som borde gå att få fram? Lyckas jag inte säga vad jag har intentionen att förmedla? Har eller vill inte mottagaren ta till sig budskapet? Står jag inte på mig tillräckligt? tänker jag konstigt? Komplicerat? Vill inte andra hålla med mig bara för att jag är jag? Har jag ställt mig på fel sida eller som vanligt mellan alla sidor? Ligger det något bakom som jag inte vet eller förstår?

Jag är mer och mer inne på att jag ska skriva en master uppsats om språkets problem att göra sig förstått. Språkfilosofi är verkligen ett intressant ämne. Men samtidigt så är jag grymt intresserad av individers oförmåga att göra sig förstådda även om vi faktiskt har ett språk som är oerhört utvecklat. O ja visst dessa tankar är utformade utifrån min egen smärta.
I många fall beror det på att personer söker fel hos andra för att finna bevis på att det är rätt att behandla de som de gjort. Men var lugn om du i viss mån tar åt dig, det är mänskligt att försöka hitta förklaringar till de man gör som inte känns rätt. I Gardells böcker så mobbar tjejerna Jenny, och för att ursäkta sitt helt uppenbara elaka beteende så skyller de på att hon luktar dåligt. Deras samvete ursäktar deras beteende på det sättet. Hörde talas om en skola där de skylde mobbingen av en elev på att elevens beteende var så avvikande att den framkallade mobbing. Visst. Men hallå, har ni aldrig varit rädd, skiträdd för att bli mobbad mera så kan ni inte ens ana hur det påverkar ens sätt att bete sig. Och när blev andras beteende en godtagbar ursäkt för att bete sig illa?

En kompetent person är en person som gör fel enligt reglerna. För en fattare är det en möjlighet, för en elak är det en metod, för samvetstyngda en ursäkt, för ett hjärta ett bevis på att medmänsklighet bör går före regler.

Jag vet inte ens om jag vill stå på mig själv ibland, för det gör ont. Men ja, ja vad ska jag säga. Snälla försök göra allt bättre snart är du snäll, det är något vi alla bör göra, och det vill vi väl alla?

Martyrernas blod får öken att blomma, de orden som sagts för att få dem att offra sig är saltet i marken som kommer att få allt slokna.

En slutsats är ingen regel

En slutsats är det ställe där du inte orkar tänka längre.
Detta är ett intressant ordspråk som först lär vara sagt av någon okänd. Frågan jag funderar vidare på utifrån detta ordspråk är om vi verkligen lever som vi lär i detta samhälle. Att tänka efter, att med oss själva resonera brukar vara ett sätt att lära oss, och framför allt ett sätt att lära oss att förstå. Vi försöker lära våra barn att tänka i såväl vår uppfostran som i skolan. Ändock så vill och ställer kravet på att våra barn skall acceptera att det är si eller så. De ska dra en slutsats och stanna där. Förhindrar inte det tänkandet? Då jag gick i gymnasiet 79/80 så var åtminstone ännu på min skola en del av vänsterrevolutionen en stor del av vårt dagliga sätt att se på saker och ting. Ändock så lärde skolan ut att det var si eller så. Skrev vi inte att det var som de lärde ut så fick vi fel på proven. Alla prov var också sådana. Att de krävde ett svar. Ett korrekt svar. Ett resonerande runt en fråga, ett ifrågasättande om det var si eller så var inte på tal, inte ens under denna period som i vänster revlotionens anda trodde på alla människor möjlighet att lära sig och att bli något.
Jag kallades Einstein i min klass. Jag var inte dummare än att jag förstod att det inte berodde på att jag var intelligentare än de andra. Utan jag var övertygad om att det sades med ironi för att jag inte var så smart. För ett tag sen sa en av mina gamla klasskompisar från Social linje till mig att varför de kallade mig för Einstein var för att jag under framföralt samhällslektionerna ifrågasatte det som lärdes ut. Ställde funderande frågor om varför det var si eller så. Vilket jag inte skulle göra, för vad jag skulle lära var att lära mig som det var. Jag kunde också ställa frågor om att det kanske inte var så. Eller fundera över anledningarna till varför någon eller några agerade som de gjorde. Vad jag minns från speciellt från det sista vara att jag ville hitta logiska anledningar till, till synes ologiska handlingar eller åsikter. Detta hade naturligtvis grund i mitt synsätt på människor. Att jag någonstans alltid sett alla människor som goda och att det därför bör finnas en någorlunda bra och förstålig ursäkt eller förklaring till att de gjorde något som vi allmänt anser vara tokigt. Detta är något jag har kvar inom mig även nu. Att då någon säger att t.ex. regeringen eller någon annan beslutat sig för något så försöker jag finna den logiska förklaringen till varför de gör så. Och detta även om jag inte alls håller med om agerandet. Jag hör inte till de som svär över allt som är fel. Jag försöker hitta orsaker till varför de som görs fel görs fel. Är jag knäpp. Ja kanske. Mitt liv skulle nog vara enklare om jag drog slutsatser oftare. Var nöjd med det och gick vidare. Men jag är inte sådan, förmodligen av någon orsak som inte någon riktigt kan förstå. Men samtidigt är det skönt för någonstans så är det funderandet, och jakten att gå vidare i resonemanget något som ger mig hopp om att det kan bli bättre.

Vi behöver regler när det är så att det borde finnas undantag emot regeln.

Livet slukar våra liv snabbt

05.50 gick bussen inte 05.40 som jag trodde. Gick upp 05.00. Hade tydligen inte satt i laddarsladden ordentligt i datorn. Glömde MP3 spelaren. Inte hörlurarna. Sitter nu i en stor hörsal och hälsas välkommen till institutionen för språkstudier. Ja ni hörde rätt. Eller jag menar, ni läste rätt. Jag ska läsa språk. Å inte vilket språk som helst. Jag ska läsa det svåraste av alla, svenska. Om jag läser 60poäng till är jag behörig svensk lärare. Börjar med en grammatikkurs. Jag som är totalt värdelös på grammatik. Och speciellt definieringen av de olika begreppen. De är inte logiska. De är definitiva om något som inte kan vara definitivt. Jag tror dock att ifall jag klarar av grammatikkursen så kommer resten att gå lättare, resten av kursens moment har jag redan bra förkunskaper inom. Men huva vad nervös jag är inför grammatiken. Jag sitter här inne i hörsalen bland en massa youngsters som ska gå olika språkutbildningar. De flesta av ungdomarna kom inte hit ensam. De kommer i grupp eller kompisar. Det var bara en observation utan subjektiv reflektion. Den får jag fundera över.
Jag ska inte bara läsa Svenska. Jag ska gå en kurs i berättandets betydelse. Jag ska läsa filosofi på högre nivå än hög. Det är bara de kurserna som de har kvar åt mig att läsa. Jag arbetar med en uppsats där jag försöker förklara hur incompatibalister försöker få ihop deras teorier. En annan runt vad som egentligen det som sägs betyder. Dessutom blir det en kurs i analytisk filosofins historia. En kurs om Wittgenstrins bok Tractatus. Är mest intresserad av hans språkfilosofiska teser. Jag kommer också att läsa en kurs om lyckoforskningen som pågår på universitetet. Det blir bra för att det är flera av de teser som de presenterat från den forskningen i vår lokalblaska Norran som jag vill förstå hur de tänker. För jag får inte de teserna att gå ihop. Jag har ju gjort ett par uppsatser om känslor och om kärlek. Och ju mer jag läst desto mer skeptiskt blir jag över slutsatser som dras utifrån empirisk forskning då det gäller sådant som har med olika former av känslor att göra.
Det blir nog närmare 300procent studier istället för 200. Har du räknat ut varför jag studerar så mycket än?
Arbetet med boken om o Gran har verkligen gått framåt. Igår skrev jag 4 timmar. De mysterium runt filosofers döskallar jag kommit på spåren är en riktigt spännande vändning.
Vi måste trycka en ny upplaga av min bok ”Släpp mig fri”. Det är bara 24 böcker kvar på förlaget.
André är en av två som ska få åka till Auschwitz från hans skola. Han skall göra en dokumentärfilm om koncentrationslägret. Jag hjälpte honom att skriva ansökan om att få fara. Det var inte mycket jag behövde påpeka. Min son är inte dum.

Livet slukar våra liv så snabbt. Oftast utan att ens känna efter hur det smakar.

Det rinnande vattnet ser ut att ha vara stilla, ha frid då vattenytan är blank.

Fiskar som står stilla i en fors blir starkare än de som simmar omkring i en lugn sjö.

Bildligt

Vad är det som nu dukas upp?

Är det de

kanske

eller kanske

.

Ja inte är det

men kan det vara