söndag 26 december 2010

Du kommer fram till en vak, i vaken ligger det en människa. Du slänger dig framåt och sträcker din hand emot den nödställde. Den nödställde tar inte tag i din hand. Du skriker.
- Ta tag i min hand så kan jag dra upp dig, rädda dig, rädda ditt liv.
Personen i vaken tar inte tag i handen. Den skakar på skallen. Du skriker igen
- Snabba dig, ta tag i min hand. Gör du inte det nu så blir du så kall att du dör, du drunknar och dör.
Personen i vaken skakar på skallen och säger
- Jag vill inte bli räddad, jag vill dö.
Du inser nu att du har ett val. För du kan om du tar tag i personens arm dra upp personen, och rädda personen. Men då respekterar du inte personen vilja. Frågan är då, vad är rätt? Att respektera personens vilja eller rädda personens liv.


Om du räddar personen så kommer den personen inte att bli tacksam, den kommer att hata dig även om personen inte försöker ta sitt liv någon gång mer.
Men om du inte räddar personens liv så kommer personens föräldrar, partner med flera närma anse att du är skyldig till att personen dog.

Hur skulle du göra och varför?

måndag 20 december 2010

Det här med rätt igen

Ja hur ska man veta om vi gör rätt? Speciellt i föväg. Jag tror att vi inom filosofin skulle definera "att göra något rätt" är att de man gör får önskad verkan. Alltså så gör vi fel varje gång något vi gör inte får önskad verkan. Ja egentligen blir det fel även om det blir mer positivt än planerat. Men so what?

En annan fråga är Hur bryr man sig om någon på rätt sätt? Ja, menar. Man kan ju vilja hjälpa eller något annat, och fastän det man gör får exakt önskad verkan så kan den man försöker hjälpa bli missnöjd en då. Vad är då rätt eller fel?

Krånligt värre.

Men vet att jag iaf gör de jag gör med gott uppsått, inte för att det ska bli fel. Jag gör det för att jag vill göra rätt, för att jag bryr mig, för att jag vill väl. O det är väl vad jag kan och bör göra?
Ja till och med då jag är morgontrött, ja kanske till och med mest då ;)

fredag 17 december 2010

Mod

För några dagar sedan skrev jag på som status på FB " Mod sitter inte i musklerna utan i hjärtat". En av mina klarsyntaste vänner påpekade då att även hjärtat är en muskel.Vilket hon har rätt i.
Naturligtvis så menade jag hjärta" symboliskt, men på något sätt så finns det ju ett oerhört positivt budskap i hennes mycket riktiga påpekande.

För det finns ju minst en fördel med muskler, o det är att de går att träna. O därför så kan man ju hävda att hennes påpekande ger oss möjligheten att träna upp vårt mod. O dessutom även de andra fina egenskaper som vi förknippar med hjärtat, såsom omtänksamhet, kärlek, vänskap, glädje, lycka, med mera snälla saker.

Tänker på en annan klok vän skrev till mig för typ snart sex år sedan, att man ibland måste chansa. O just det kan ibland vara ett sätt att träna just mod, att våga chansa, våga pröva fast oddsen är dåliga. O gör man de modiga i kombination med de andra positiva hjärtförmågorna, som t.ex. vänlighet och optimist, ja då tror jag och hoppas på att resultatet åtminstone på sikt blir bra. För tränar vi de delarna av vårt hjärta så kan vi få ett modigare, vänligare o mer optimistikt hjärta på sikt.Vilket ju är bra i sig.

Men det vore ju också helt fantastiskt om vi lyckades med de modiga vi gör, för är det något som är vackrare än då något fin önskan som verkar omöjlig blir förverkligad genom ett modigt försök. De är ju de sagorna, böckerna o filmerna som vi alla hoppas ska vara sanna,som vi fäller en tår över då den svage men modige tillslut får de som den önskar mot alla odds.

Så bara för att fira dessa tankar jag nu plitat ner så ska jag göra nå modigt idag. Håll tummarna för att de går bra.

onsdag 15 december 2010

Problemet vi alla har med sjukvård, är att vi har en tendens att önska att den är en absolut vetenskap, typ matematiken där 26+48 alltid =74.
Men ibland känns det som om sjukvården bör ses på som kvantfysiken, där inga regler eller lagar verkar fungera, där kanske 26+48 blir 2 men samtidigt 84, eller inget tal alls utan ett tomt nothäfte.

Sjukvård är därför platsen där vi alla bör och har rätt att fråga varför, inte se personer som auktoriteter eller ovetande, utan se på dem alla med respekt (såväl läkare, annan personal, som patienter o deras anhöriga).
En plats där rutiner, regler o lagar bara är rättsnören, inte sanningar. Där varken patienter heller anhöriga bör skälla och personal ha prestige. En plats där vi alla bör försöka hjälpa varandra att förbättra o bota.

lördag 11 december 2010

Tänk att jag än, än efter alla dessa år gråter då jag ser Paul Potts första framträdande i British got talent.
Visst han sjunger otroligt bra, vackert och framför allt med en känsla som berör ända in i hjärteroten.
Men det gör fler sångare.
Så varför?
Visst är det så att jag blir glad av att en som till synes verkar vara en loser kan vinna, visst känns det fantastiskt att det verkar vara så att vem som helst kan få lyckas oavsett var man befinner sig innan.

En teori till varför jag gråter, kanske kan vara att jag känner starkt för honom för att han i princip blir mobbad av de blickar som juryn med flera ger honom innan han sjunger.
Att jag tycker att det är de bästa av under är att någon som blir utsatt för förnedrande situationer kan få en sådan revansch. Men jag är inte säker endå på att det är förklaringen till mina tårar, mitt brösts smärta.

Jag tror att det som blänker i mina tårar, är att jag inte tror på vad jag ser. Att jag inte tror längre på att något kan bli så bra. Att det hela bara är en saga. Att min logik som säger mig att i verkligheten så vinner inte de vackra, kärleken, o.s.v är riktig.

O visst de kan vara så att det hela är arrangerat, en stor bluff,

Men den dagen jag slutar att tro på att det finns en chans för det som är snällt kommer att segra så kommer ingen sol att stiga mer. Visst jag kanske är blind, för genom logiken kommer jag inte fram till att det finns något hopp för det goda alternativet längre. Men inte ska jag ge upp de för det.Sluta kämpa för en grön trädgård fylld av blommor och träd som sällsynta fåglar finner fantastiska liv i.