tisdag 20 december 2011

Om att vara i en dröm

I filmen Inception som jag nyss hade på i bakgrunden samtidigt som jag arbetade på datorn så hörde jag dem säga något som fick mig att fundera.

En sa
- Usch, vem vill vara fångad i en dröm i ett halvår?
Den andre svarade.
- Det beror på vad drömmen handlar om.


O visst det låter logiskt, om en dröm är trevlig och man fick välja att stanna kvar i den så skulle man nog stanna längre. Å andra sidan, inte vill då jag stanna kvar i en mardröm speciellt länge.

Jag antar att de i Inception menar sådana drömmar som man drömmer om på natten. För på vårt språk så kallar vi även de som vi dagdrömmer om då vi är vakna för drömmar.
Anta att du önskar något och du dagdrömmer om att det är eller har blivit som du önskar och på låtsas vistas i den önskedrömmen i dina tankar emellanåt, idrottaren som ser sig själv överst på prispallen, studenten som klarar examen, den anställde som ser sig som chef, den som bantar som ser sig som small, den som älskar någon som drömmer om ett bröllop med den personen. Det kan vara bra att dagdrömma på det viset, pågrund av att du då fokuserar dig på möjligheter som finns för att förverkliga den drömmen.
Men det finns även nackdelar.
För det är lätt att börja känna sig väldigt ledsen ja till o med att bli deprimerad över att den dagdrömmen inte är verklig, o kanske i värsta fall är väldigt svår att förverkliga. Ex. vinna 100miljoner på lotto, köpa värsta drömvillan, få huvudrollen i en stor Hollywood film, vinna OS-guld på 100meter, få gifta sig med någon som inte ens tittar åt ens håll o.s.v.
I sådana fall är det kanske bäst att inte fastna i den trevliga drömmen, det kan om man tänker på ett negativt sätt bryta ner en.

”Mitt liv är pest o pina, inte värt att leva för att inte min dröm, de jag mest av allt önskar är uppnåbart”

Men ska man då, ifall man kan, för det är inte alltid lätt, välja att sluta dagdrömma om det man önskar?
Första tanken är nog det, speciellt om det får en att bli bitter för att den ter sig omöjlig?

Men om vi inte har några drömmar som är svåra att uppnå, om vi till och med försöker låta bli att ha önskedrömmar så kan det pacificera oss.
Människor utan drömmar blir ofta loja, omotiverade och fastnar i någon form av ingenting, låter bara livet gå utan att leva det.

Att hoppas är en positiv känsla som redan enligt Spinoza på 1600-talet var kraftskapande, så det känns därför som ett bättre val att dagdrömma ibland, iaf vill jag dagdrömma om det som är näst intill omöjligt, men jag vill välja att vara glad över att jag har de dagdrömmarna, njuta av dem, hedra dem, se dem som något fint, inte gräva ner mig över att de nästan är omöjliga.

Ja det är svårt att svara både ja eller nej på om rollfigurerna i Inception hade rätt eller inte. Men att fundera lite är väl kanske bra iaf.

fredag 16 december 2011

Tufft att vara snäll ibland...

Hej!

Har ni aldrig känt det som jag ofta gör. Att då jag ska göra något snällt för någon så är jag nervös för att det ska bli helt fel. Att den där glädjen man hoppades att de snälla ger istället gör den man är snäll emot arg, eller att personen man är snäll emot inte alls visar någon tacksamhet, eller inte verkar tycka tycka att det sätt man var snäll på var något speciellt, något märkvärdigt.

O de är inte bara så jag känner det ibland.
Jag minns då jag var barn o de snart blev jul, jag var ett sådant där barn som blev så förväntansfull så att jag var helt upp över öronen på julafton. Vilket ofta resulterade i att jag blev så överspelt att mina föräldrar blev arga o tvingade att plocka ihop mig. Så de flesta jularna så gick jag omkring o var rädd för att de skulle bli så, att jag skulle göra som jag blev förmanad att inte göra.
- Ta det lugnt på julafton Lasse, du får inte skämma ut dig, sa mamma o pappa o blängde på mig med arga ögon som lovade att de skulle minsann inte skulle vara snälla tillbaka om...
Så egentligen så har jag inte så många fina julminnen från min barndom att berätta om.

Då mina barn var i den rätta åldern så var det en jul som de var så upphetsade att då de skulle öppna julklapparna så rev o slet de upp klapparna, o de skrek utöver sig än vad de fick.
- Å en tröja, skrek Andre o log som en sol.
Elin hoppade omkring för minsta sak.
Deras ögon lyste som de vackraste av stjärnor.
Vad gjorde jag?
Jo, jag filmade det, o jag behöver bara tänka på att få se den filmen igen så blir jag glad.Tänk bara att få höra o se
- Å skliskor, å skliskor.

Överhuvudtaget så tycker jag att då någon har lysande ögon så har de, de vackrast ögon som finns. Det är så synd då livet tar dessa iväg från så många. Men å andra sidan så glädjer det mig så fruktansvärt mycket att få se då de jag verkligen gillar tittar på mig med sådana glada och underbart tacksamma ögon, då man gjort något snällt o får den belöningen.
Så därför så vågar jag fortsätta att planera för att göra snälla saker, för får jag åtminstone någon gång den belöningen jag önskar så är det värt allt. Men får jag det inte så vet jag ändå innerst inne att jag iaf varit snäll, o inte behöver sova dåligt för att jag varit det.

Kram på er alla

söndag 4 december 2011

4 December

Årets mörkaste månad. Nästan svart hela dagen. Men var dag är en dag närmare våren. Men o andra sidan så ser jag ingen poäng med att vänta på våren, att se det bästa i alla månader oavsett ljushetsgraden gör livet lättare att leva

Gillar egentligen inte att skriva att det var länge sen jag skrev och att det kommer att bli ändring nu, framöver kommer jag att skriva mer. Ja, vem vet, kanske blir det så.

I en blogg ska man berätta om vad som händer, ha åsikter, o så gärna ha något speciellt intresse så att just de som är så pass intresserade av just det man skriver om inte kan låta bli att titta in. Dessutom så bör man ju skriva ofta så att de som tittar in tycker att det är lönt att titta efter om man skrivit något igen.

Inga små krav. Önskar att jag kunde skriva att åtminstone min mamma läser denna blogg. Men det kan jag inte, min mor har inte en tanke på att sätta sig bakom en dator. Hennes val, hennes liv, o då är det rätt för andra.

Jag brukar ju säga att som en vän till någon så bör man önska att vännen får leva de liv som den önskar. Men ibland undrar man, då en del personer säger att de vill leva ett slags liv, men inte gör det fast de har möjligheten att välja det liv som de säger sig vilja välja. Många gånger kan det naturligtvis vara önskedrömmar som är ansträngande, som man måste jobba mycket för att förverkliga, för personen inte väljer att genomgå den ansträgningarna som det krävs för att få sin önskan uppfylld. De förstår egentligen inte vilken gåva de försakar, det finns så många människor som inte har möjligheten att få sina önskningar uppfyllda, oavsett hur mycket de kämpar. Men det finns också de som kan få det som de vill utan ansträgning och ändå så väljer de att sträcka ut handen. Varför? Ja, det är svårare att förstå. Kan det vara så att många på något sätt inte vågar tro på att det är sant att de kan få sina önskningar uppfyllda? Eller att de är så van att leva ett liv i vilket de inte får sina drömmar uppfyllda att de omedvetet känner sig tryggare i den situationen? Eller kan det finnas andra orsaker? På något sätt så räknas man nog som ganska udda om man lyckas uppfylla sina drömmar, om man är lycklig och inte klagar på allt och alla. Ja, vad vet jag. Vad tror ni?