onsdag 27 januari 2010

It´s a matter of luck

Turarrgumentet diskutteras flittigt i debatten om fri vilja. Är förutsättningarna för att vi har fri vilja att de beslut som fattas bara är en fråga om tur?
Men jag vet inte om jag tror på tur överhvudtaget. Därför ids jag inte engagera mig i just den debatten runt fri vilja.
Å va då. Spelar det någon roll om vi har fri vilja eller inte, ifall vi inte har tur någon gång????
NÅGON GÅNG!
någon gång
...

2

tisdag 26 januari 2010

Sport för er

Det är tur att sport finns så att många får känna en stunds glädje därför att det laget eller idrottsmannen de hejar på lyckas med något, ja till och med vinner.
Att heja på ett lag fyller för många en viktig funktion törs jag påstå utan att ha forskat det minsta i ämnet.
För det första så vinner de flesta lag någon gång, inte ens de lag som är sist i en serie förlorar alla matcher (kan säkert finnas något undanta, men få är de i så fall). I alla fall någon gång per år får lagets supportrar känna glädje över en seger, får känna det adrenalinet som vi pumpas upp av då vi vinner.
Men det är inte bara det, människan är en social varelse vars främsta överlevnadsstrategi är att samarbeta med andra. Att få känna att just den flock som vi tillhör får en framgång ger en massa behagliga endorfiner som får oss att må väl. En ljuv smak av succé. En succé som gör att de som annars känner sig som riktiga looser får vara vinnare för en stund.
O det är bra, punkt slut.
Kanske säger någon att det är en illusion av riktig lycka, ja visst, men vad spelar det för roll, om den illusionen gör många lyckliga.

Men för mig… Ja, jag har som tappat suget för idrott. Både som utövare och av att se det. Knappt travet lockar mig längre, det fast jag gör travrader åt många andra.
Och visst skulle det glädja mig om min dotter började tävla i karate igen, och får stå överst på pallen igen. Den glädje hon kände då hon vann värmde verkligen hennes faders hjärta. Men hittar hon lyckan någon annanstans så gör det mig lika glad, det är att hon och hennes bror är lyckliga som är det viktiga, inte varför.

Kom ihåg. Det är genom våra känslor vi upplever våra liv. Utan dem kan vi inte ens fatta beslut. Våra känslor är vårt sanna jag.
Så var vän med dina känslor, lev med dem, inte mot dem.
Men kör försiktigt, känslor kan stegra iväg om du förlorar kontrollen.
Känslor är det vackraste vi har, de vackraste vi är. Därför respektera dina känslor, och acceptera andras.
Och jag önskar att du får i dig så stor del av lyckokakan som det går i dit liv.

måndag 25 januari 2010

<-->

Alla har fel att ha rätt.
Alla har fel att göra det rätta.
Alla har fel att önska sig det som är rätt.

<--
Med tålröf
samark

1

söndag 17 januari 2010

Känslor, hämnd, mitt hjärtas väg

Vad har hänt med en människa som slutar berätta om sina känslor? Har den Givit upp? Accepterat att i dess liv så är det skiten som segrar, önskedrömmarna som förlorat? Personen lever på, och tror att det är lycka att inte låtsas om det som dess hjärta vill?

Handlar livet om hur många smällar man orkar ta och en då resa sig? Att kämpa vidare fast det gör så ont, så ont... Ja, åtminstone känns det så ibland då problemen hoppar sig, sveken är som störst, och det som till synes slumpmässigt händer kan defineras som katastrofer.
Ja, om livet känns så ibland.
Vad kan vi dra för lärdom av det?
Ja en slutsats som jag drar är att jag skall försöka låta bli att slå på andra människor. De lär nog få tillräcklig många smällar som gör att de är nära att bli nedslagna en då. Vi bör inte göra andra illa oavsett vilka ursäkter till vårt handlande vi kan inbilla oss. Det är ändå inte rätt.

Ni som har läst min bok. Ni vet scen, scenen. Då jag tänkt tillbaka på den under alla år så har jag drömt om att åka tillbaka i tiden. Att jag planterar in de som jag nu är duktig på i Lill-Lasse. Och till och med att jag var ännu bättre. Att jag t.ex. var en hejare på att sjunga och dansa. Att jag skulle göra succé där på scenen istället för att bli utskrattad. Ja, vad jag egentligen vill är att jag skulle ha fått de att tycka om mig, tycka om mig istället för att skratta åt mig, tycka att jag är bra istället för dum.
Faktum är att jag aldrig tänkt på att hämnas. Att jag inte velat att de som utsatte mig för olika saker skulle bli utsatta själv. Jag har aldrig önskat att någon som jag fått stryk av skall få stryk. Jag har velat att de ska tycka om mig istället.
Skulle jag ha varit mer normal om jag önskat att de skulle få stryk så att de spyr?
Det är så många som tror att hämnd är bra. Är det vår kultur? Är det de amerikanska filmer där det är rätt att hämnas, där vi jublar åt att den elake blir den store förloraren i slutet?
Varför är inte jag sådan? Skulle jag ha varit lyckligare om jag var sådan? Skulle jag bli lyckligare om jag ville hämnas och lyckades med det?
Jag vet inte. Ja, kanske är det så att jag skulle vara lyckligare om jag var sådan. Men jag mår illa av tanken. Och då jag funderar över varför jag aldrig tänkt tanken att hämnas under alla år som jag hållit allt inom mig, så börjar det gro ett litet frö av stolthet. Utan att fördöma andra som vill hämnas och hämnas så känner jag mig nog ganska stolt över den sidan av mig.
Bör jag inte vara det?
Men om det är rätt för andra att hämnas, och om de blir lyckliga av att göra det. Ja, inte är jag rätt person att döma dem.
Men det är inte min väg.
Och om du vill så är du välkommen att promenera vidare med mig efter den vägen. För även om du är jätteviktig för mig så är det den vägen jag måste gå för att mitt hjärta inte skall förtvina.

onsdag 13 januari 2010

Vägen är målet…

Är uttryck som med rätta används ofta. Jag vill dock hävda att det inte alltid gäller.
Det gäller naturligtvis ifall då t.ex. någon utbildar sig till något som den är intresserad av. Jag kan njuta av att läsa filosofi på min väg emot målet att få en magisterexamen i ämnet och ser därför vägen ditt som ett mål i sig självt. En som vill inreda sitt hem kan njuta av att fixa till stolen så att den kommer att få det utseende den vill. En kock av att tillaga en delikat måltid. En som söker meningen med livet kan tycka att det är intressant att läsa och forska om olika livsåskådningar. En som tävlar i en idrott av att träna.
I det senare fallet, det med idrotten, så är det dock inte alla idrottsmän som njuter av träningen även om de uppnår sina mål. Då kanske försvarare av att ”Vägen är målet alltid stämmer” skulle hävda att det har med inställning att göra, och använder Carolina Klyft som exempel.

Men det finns ännu klarare fall som bevisar att påståendet att ”Vägen är målet” inte alltid stämmer. En människa som har totalt nerkörd ekonomi som måste sälja allt den har, som måste bo undermåligt och som måste ta på sig ett jobb som den verkligen inte gillar för att överhuvudtaget överleva, t.ex. prostitution. Eller en som måste gå över lik för att få tillräckligt med mat för att överleva. Kanske går det att hävda även i dessa fall att det hänger på inställningen, men ytterst tveksamt är det. Ta en som älskar någon som den inte kan få, och lider av brustet hjärta, inte tycker den personen att vägen tillbaka till att antingen få igen den de älskar eller att komma över den personen är trevlig. Även om naturligtvis det är stor chans att deras lycka blir ännu större om de uppnår målet än för de som bara får vad de vill ha utan att anstränga sig. Visst det går att hävda att de med brustet hjärta måste stå ut, men trevlig är knappast vägen . En drogmissbrukare som vill komma ur sitt missbruk har naturligtvis ett fantastiskt mål framför sig, men abstinensen är sällan någon trevligt sätt att uppnå målet, i drogfallet är endast målet, målet, och vägen ett medel, inget att njuta av.
Eller låt oss vara ännu mer extrema. Våldtäcksoffret som står ut med övergreppet för att inte bli sönderslagen eller till och med dödad. Ja, nu är det kanske någon kvickskalle som påstår att våldtäcksoffret med rätt inställning skulle kunna njuta av sexet. Även om det kanske inte är en omöjlighet tekniskt så låter det argumentet mer än sjukt. Anta då istället att någon som inte är machosist blir utsatt för ett övergrepp som inte handlar om sexuallitet. utan ett övrgrepp som bara är rent smärtfullt och förnedrande, och som personen måste försöka stå ut med för att överleva. Tro mig, vägen emot målet att få slippa sådan smärtan är inte något som går att njuta av. Dessutom har minnet av sådana händelser en förmåga av att återkomma då och då och hemsöka en.

Jag vill dock hävda att även om det inte alltid stämmer att vägen är målet, så stämmer det en då att det finns en massa vägar mot en stor mängd mål som det går att njuta av. Och min vän, då du hittar en sådan väg, tveka inte, ta den.

måndag 11 januari 2010

Skillnaden mellan att bara leva på och att verkligen vilja något…

Ligger hemligheten med lycka i att sträva efter något man vill? Att uppnå det man vill? Och verklig lycka att uppnå något man vill som man slagit sin panna blodig för att uppnå trots att det verkade omöjligt att uppnå?

Det är troligt att individer har olika mål med sina liv under sina liv. I alla fall så har de olika syften med det de stävar efter under olika perioder. Är det så att det finns något övergripande syfte som vi inte mer än möjligtvis i vårt under medvetna har en aning om så är det målet svårt att ta på. Bilologiska, andliga eller andra mål som vi inte kan mer än tro om.
En person kan leva på, fatta rationella beslut och agera någorlunda rätt i de flesta situationer utan att ha något direkt syfte. En person kan också ha ett klart mål och ett direkt syfte att uppnå något med det som de gör.
Ett problem med det vi vill, är att det ibland är mer eller mindre möjligt att uppnå. Det finns de som bara anstränger sig om det kan anses vara troligt att de når målet (något som många anser vara intelligent men samtidigt lite tråkigt, typiskt en anpassad Svensson), och de som stångar pannan blodigt för att nå ett ouppnåeligt mål (galningar, fanatiker, obotliga romantiker).
Orsaken till varför vi anstränger oss olika mycket har två orsaker att göra:
Vår förmåga/möjlighet att kunna avgöra om vi kan lyckas,
Hur stark vår vilja att lyckas är.
Om vi kommer fram till vad som behövs för att uppnå något och har så pass mycket vilja att lyckas att vi anser att de är värt ansträngningen, så försöker vi.
Viljan är kanske dock det mest avgörande. Är det inte roligare att sträva efter något vi vill?

Ibland finns det dock de som rationellt kan räkna ut att något i princip är omöjligt att uppnå, men vill så mycket att de inte kan låta bli att försöka en då, och aldrig ger upp. Det är de som slår pannan blodiga mot väggen, det är de som vi kallar tokiga, fanatiker, obotliga romantiker. Det är de som verkligen tycker om något/någon…
Och är det inte dom som verkligen blir lyckliga om de lyckas?

fredag 8 januari 2010

Dans...

Nu sitter många framför teven och ser Lets Dance. En massa människor som är glada för att få se dans. En massa männsikor som älskar att dansa.
Älskar att dansa...
Jag har älskat att dansa i nästan hela mitt, jag önskar att jag kunde få tillbaka den glädjen. Att tjuven som stal den vill ge tillbaka magin.
Jag är inte arg på dig tjuven. Förstår att du ville ha min dansglädje, den är fantastisk att ha, tro mig, jag vet vad du får uppleva, får uppleva när du blir ett med musiken. Jag unnar dig verkligen magin som den känslan ger.
Men snälla, lämna tillbaka åtminstone en del. Då skall jag berättande, viska, viska hemligheten till bara dig. Så att du får ha lika skoj som jag haft.

Jag står på ett dansgolv belyst av röda discolampor, speglat av spegelbollens halvmånar som själva snurrar yrt runt rummet och belyser mina discoboots.
Jag står här och väntar på att du skall bjuda upp mig.
För det är så det måste gå till.
Det är det enda sättet att dela, fördela, istället för att bara en av oss ska leva under lyckans strålkastarna.
Och vem vore jag om jag ville ha sagodansen bara för mig själv då jag kan dela med mig till dig och alla andra som vill delta i livets vackraste äventyr, dansens rytmiska underbara snurrar.

=)

=)