måndag 21 december 2015

Fotspår i sanden!


Morgonsolen speglar sig i vågorna som varsamt formar sanden lika mjuk och slätt som ett sidenlakan. Går sakta med händerna på min rygg, fingrarna greppar varandra försiktigt, tillräckligt mycket för att de inte ska tappa greppet om varandra, så att de båda ska falla. Går inte rakt, inte medvetet, sparkar lätt i sanden så att sandkorna bjuds på en för dem oupplevd flygtur en bit framöver, ditt jag snart kommer att passera, uppleva. Det dansar i hela kroppen då jag ser hur vågorna sakta utjämnar sanden igen, spolar bort fotspåren. Först, förvågen fyller vattendroppar i märket efter min häl med vatten, och sedan med den stora vågens kraft sudda ut alla spår av att jag varit där. Som om havet säger åt mig att jag inte ska komma här och förstöra det konstverk de skapar då det målar i sand, en perfekt avbild av naturens under.
Drar in andan och njuter av den friska känslan då vattenmolekylerna rinner tillbaka ner i sitt gemensamma hem, ler då jag känner sandkorna som vill hänga med ner och bada stryker mina tår. Det är nästan så att jag börjar vissla. Frestad att sjunga tralala.
Stannar mitt i mitt steg utan att sätta ner foten på den blöta sanden, allt blir stilla, tiden stannar upp, slutar att existera, där en kroppslängd framför mig, ett nätt fotspår som inte tryckt ner lika mycket av sanden som mina tunga steg nuförtiden gör, under min vandring. Tittar mig omkring, stranden är lång, det ryms mer än en stad på sidan av stranden ifall någon får för sig att bygga ett hem åt många i paradiset. Tittar upp emot gräset som lätt vajar i vinden i gränsen mellan stranden och det fastare landet. Ingen där heller, jag är fridfullt ensam här så här tidigt på morgon, det är bara jag som njuter av denna stunds naturskådespel, eller?
Nästa våg är lite kraftigare och gör sitt jobb, spolar bort mina spår, och fotavtrycket framför mig. Det sticker till i mig, för redan hade en liten tanke, eller ska vi kalla det för någon form av magiskt hopp om att de lilla fina spåret skulle kunna stå emot vågornas kraft infunnit sig, för hur skulle det annars kunna finnas där? Tar ett par kliv fram. Stampar i sanden omkring platsen där spåret låg, nä den är inte hårdare eller annorlundare, mer lerig sand här. Det kan inte vara ett spår som fanns kvar här sedan igår kväll då ungdomarna glatt dansade i stjärnornas sken för att sedan försvinna hemåt åt var sitt håll utan att ha försökt fånga den hand de drömde om i berusningen runt brasans sken.
Lyfter min hand och kliar mitt hår, känner att det blåst in en del mjuka sandkorn bland mina vindtuffsade lockar. Mina ögon fastnar, växer. Där två meter framför mig är de, två till. Förstår inte hur jag kunnat missa dem. Borde ha sett dem då jag spanade runt . Snurrar runt ett varv under mina steg fram emot dem, nä igen är här, ingen är här...
Hinner inte riktigt fram innan nästa havsvåg gör sitt jobb. Tittar noga framåt, jo där finns två spår till. och bortom dem två till. Börjar smålunka, vad är det här? Kanske en sjöjungfru som gått upp på land, nä vänta de har en fiskstjärt, inte fötter. En liten blank fisk hoppar upp fem meter ut i havet. Ser ut som om den skrattar åt mitt ologiska försök till att hitta en rimlig förklaring till det jag sett. Jag har ju redan lämnat den där världen som försöker finna logiska förklaringar, sjöjungfrus, det är ju bara sagor. Stannar tvärt. Blir stel. Osynliga. Kan det finnas osynliga?
Skakar på skallen, två steg till, längre fram, det är längre avstånd emellan dem, som om den som gör stegen har börjat springa lätt. Ökar mina fötters steglängd också, borde egentligen vara rädd, vad är det som säger att den som gör stegen är vänlig, kanske den är farlig, spåren ser ut och vara gjord av en kvinna, och de är farliga. Men jag fortsätter att springa, så dum man är som fortsätter att jaga fast man är rädd, fast man vet om att rädslan är befogad, för det finns inget som kan göra en mer illa än... Ökar steglängden ytterligare. Spåren viker av, in emot den fasta marken, men de svänger av precis där de skulle ha nått ut i den torra sanden, där märkena inte skulle ha suddats ut längre av vågorna.  Där gör de en cirkel runt sig själva och fortsätter ner snett framför mig emot havet, och ner i havet. Ut i det morgonsvala vattnet, och jag jagar efter, blir alldeles blöt. Jagar allt ivrigare efter ut emot revet, har glömt bort mobilen i min ficka då vattnet når mig upp under armarna. Spåren syns i sanden även då jag kommer ut i vattnet,  hinner inte reflektera över att det inte går, att de borde försvinna på en gång och inte vara kvar tills nästa våg kommer.
Nästa våg!
Tappar balansen och slungas likt en surfingbräda som ägaren ramlat av, glider tillbaka in emot stranden. Sätter mig upp, spottar ut saltvatten och sand. Inser att mina shorts inte är torra längre, stoppar snabbt ner handen i fickan och tar fram mobilen. Den är blött, läderfodralet och pengarna genomvåta. Viftar bort vatten och sand med mina händer. Torkar den mot min håriga bringa, slår på den. Den blinkar, den går igång, ja den klarade sig. Andas ut, och världen omkring mig och min mobil fångar min uppmärksamhet igen.
En meter från mig, två fotspår. Men denna gång är de riktade emot mig. Det är nästan en halvmeter mellan dem och märkena  mellan tårna är lätt riktade ifrån varandra. En mindre våg kommer och även om sand virvlar så är spåren kvar, som om någon... Tittar upp emot där, där dess kropp borde vara, emot ögonen som jag borde se där, skulle vilja se, se vad de säger då de ser mig, vad de vill, undrar, tänker och längtar efter, och vad de säger om ägarens inre. Kan det vara min skyddsängel? nä varför skulle den visa sig på det här viset? Skyddsängeln ska ju vara i mina drömmar, mina meditationer och den ska trösta mig då jag inte förstår varför det inte blir som jag tänkt, som mitt hjärtas hopp slår.
Ett spår försvinner då nästa våg kommer, men ett annat uppstår då de sista havsdropparna återvänt till oceanen, ett som är vridits bortåt. Det första spåret försvinner sedan också. Reser mig snabbt upp, börjar springa även jag. Jagar vidare efter spåren bland vattnet som ömsom sköljer mina fötter, och ömsom glittrar som om detta vore en dag då kristallerna är ljuset som lyser upp mitt liv. Får snabbt upp farten, fiskmåsarna skrattar, har inte sprungit så här fort sedan jag var i de yngre tonåren. Det är fem spår framför mig i sanden, fyra, tre och en halv, tre. Två, jag tar in, jag hinner ifatt. Bara ett steg framför mig, slänger mig framåt, greppar, försöker omfamna varsamt så att jag inte gör henne illa då jag fångar henne, vill ju inte illa, vill ju bara väl. Famnar i luften, lite förvånad över att jag inget får tag i ramlar jag. Landar på min axel, min höft, det gör inte ont, bara känns.
Använder mina armar för att häva mig upp. Tittar framåt, ser att spårlängden mellan dess steg är förkortade. Att de stannat upp några meter bort, vänt sig om, och ifall nu spåren har någon ägare, en kropp, så tittar dess ögon nu emot mig. Häver mig upp igen, springer efter skrikande, proceduren blir det samma, 4 steg, tre och så är det dags att fånga, sträcker mig framåt, tycker att jag känner något, att jag rör, berör. Då jag försöker greppa tag, får jag dock inte tag på något, tappar balansen och ramlar igen. Denna gång landar jag med ansiktet i sanden, och naturligtvis så kommer en våg och sköljer över mig, kyler ner mig innan jag ens hinner tänka på att resa mig upp igen. Flyttar händerna till armhävningspositionen och trycker mig uppåt, vattnet rinner ur mitt hår, men en massa sand blir kvar, känner mig som ett barn som inte riktigt förstår varför mamma tycker att jag borde bada. Spåren. Jo de är där, de är två och de står bara en halvmeter ifrån mig, riktade emot mig. Om jag slänger mina arm emot dem så borde jag kunna greppa tag i benen. Varför passar inte personen, ängeln, den osynlige eller vem det nu är på att fly då jag ligger här? I mitt inre hör jag ekon från det förflutna, från då vi skrattade varandra. Greppar inte efter benen, är rädd att de skulle springa iväg då, och just nu klarar jag inte av att förfölja.
Mitt hjärta slår så snabbt, slår att jag inte får ge upp, det slår hårdare och hårdare. Det är nog vinden som hjälper mig upp, för det borde inte gå så lätt då jag fallit så hårt. Spåren börjar springa igen och jag efter, denna gång knappar jag inte in, är inte lika snabb, men mitt hjärta slår hårdare och hårdare, vill inget annat än att hinna ifatt längre, inte ens fånga, bara få se, vad spåren egentligen är, vad de lär. Något måste denna jakt ge. Inser att jag inte sprungit så här långt sedan jag var ung heller, eller förresten aldrig, har aldrig velat få se klart så mycket som nu, varit så målmedveten och säker på att det är det här jag vill. Men jag vill inte fånga, vill att en hand sträck ut av egen fri vilja, om de nu finns någon hand, har funnit eller någonsin kommer att finnas, att den tar med mig. Detta är nog bara min inre fantasi, jag måste ha blivit riktigt illa där ann, här, tokig på en tom strand, min drömstrand fylld av kristaller som glittrar som ögon som ser att sina kära också är glad över att se dem.
Orkar inte längre, måste böja mig ner, andas, har ju ingen kondis, kan egentligen inte förstå att jag sprungit så här långt, utan att ens fått se något som tyder på att jag skulle kunna finna det jag förföljer, söker efter och nu längtar efter att nå med varje del av det som kallas jag. Efter tre djupa andetag kisar jag lite bort efter stranden, inte för att jag hade behövt, jag visste en då, där är de. Denna gång ännu närmre, varför springer de inte bara iväg? lämnar stranden eller hoppar ner i havet eller var de nu hör hemma, vill till? Stick! Lämna mig! Skit på dig! Släpp mig fri! Låt mig få vissla när jag går här på stranden, vill inte önska mer, vill inte vara rädd för något osynligt mer, vilja något som inte finns eller har funnits mer.  Mitt hjärta slår hårdare och hårdare, det blir suddigt, dimmigt.
Herregud vad är det som sker?
Känner att jag är på väg att ramla ner än en gång, min arm är avdomnad så den kommer inte att kunna hålla emot, dämpa min stött. Men jag landar mjukt, som om min skyddsängel hjälper mig nu i alla fall, tack, dags nu. Ligger och flåsar på min rygg, spåren trippar lite närmare. Det dunkar hårdare och hårdare i mitt bröst, ser en enorm våg som är på väg in ifrån havet, tar sig över revet utan att bryta, försöker skrika fram en varning.
Akta dig, en sådan våg är fylld av känslor som är för starka att stå emot, det går inte att stå upp rakt längre, tro mig jag vet, man kastas omkull, tumlar runt och vet inte längre vad som är upp och ner, vad som är verklighet eller fantasi, om det är säkert och andas under eller över vattenytan för den delen, man spolas bort, ner i djupet, det djup som det aldrig går och ta sig upp ur mer.
Tycker att jag känner andetag emot min kind. Mitt hjärta slår hårdare igen, herregud det är en hjärtinfarkt, har alltid vetat hur de känns, som om det vore ett minne från ett gammalt liv, eller från då jag först såg in i dina ögon. En puss på min kind, en viskande röst säger det jag vill höra mest av allt.
"Det är över, du behöver inte vara rädd för mig mer"
Jag tittar upp, det snurrar. Rösten hörs tydligt,
"Från och med nu är du ett leende för mig"
Det brister, vågen träffar oss med den kraft som bara vatten har, evig och enastående enträget envis. Men jag ser att avtrycken från de nätta fötterna finns kvar där i sanden, för evig, tänker på dem som det fina minne de är för mig. Och som om de enbart är ett fint minne ska jag alltid behandla dem. 
Det sista hjärtslaget slår innan hjärtat sprängs och splittras åt flera hål, restbitarna av hjärtat rinner iväg igenom mina ådrar till olika platser i min kropp utan att fastna, de stannar först då även blodet mitt slutar att rinna. Undrar om även spåren efter det som skett drogs med ut i havet också? eller om de står stadigt kvar, klart? för jag vill så gärna få fram ett förlåt för att jag jagade, att jag försökte fånga, att jag inte klarade av att ge upp innan det var försent, att jag förstår varför du inte bara aktade dig, utan..., förstår att det egentligen bara var spåren som inte syntes, var osynliga.



onsdag 25 november 2015

måndag 16 november 2015

Att få läsa 67 uppsatser ger hopp


Sitter och läser igenom, och ger kommentarer till berättelserna som 67 av mina elever skrivit. Ja, jag vet att det är dålig planering att jag ställt till att det blivit så samtidigt. Och att jag dessutom  rättat 22 prov i helgen, och får in ca 25 till på torsdag. Dessutom så uppmanar jag mina elever att jobba, skriva på. Inte fastna för att något blir svårt, utan då skriva en scen längre fram i deras berättelse. Jag tror att förmågan att berätta är viktigt, och att träna på den ger mycket, och det inte bara i svenska, utan i alla ämnen, och även i de flesta situationer man i livet kan hamna i. Men det har orsakat att jag har mellan tre till fyra hundra sidor att läsa, kommentera och bedöma nu. Och tro mig, jag vill ge så mycket som jag bara kan för att de ska utvecklas vidare var och en av dem.

Det är inte så att jag inte har något annat att göra, i mitt liv, eller på skolan. Att planera lektioner väl, och att ha dem tar ju sina timmar. Dessutom ska man ju förkovra sig, socialisera, och ta hand om en del andra saker som att jobba med ungdomar medför, det mesta hur trevligt som helst, så det så.
Nu kanske ni tror att detta är en klagotext, näpp. Det är tvärtom, för om ni bara visste hur kul det är att läsa mina 6:ors fantasyberättelser, vilken äventyrslust de har, vilken glädje deras texter utstrålar. Mina åttors barndomsskildringar ger mig en bild av en värld fylld av barnens syn på livet i dag. De är så insiktsfulla, så full av tankar och idéer om hur det varit, är och kan komma att bli. Kan man verkligen göra annat än njuta av privilegiet att få läsa dessa ungdomars tankar, under den tiden de är på väg in i vuxenlivet, då vuxentiden är något de drömmer om, ser en massa möjligheter med. Jag önskar verkligen att de får behålla sin fantasi, sin nyfikenhet, sina funderingar och drömmar. Sin tro på att livet går göra något bra av.

Det känns som att vi vuxna har en viktigt del i detta, att vi inte genom att bara beskriva deras begränsningar får dem att tappa modet, istället berätta för dem om deras färdigheter och hur lätt de går att utveckla. Att vi vuxna, och äldre inte bara ser negativt på den tid vi lever i, tror på och sprider domedagsprofetior. Utan pekar på det som är bra, hur snabbt det mesta blivit bättre, och vilka möjligheter vi har att skapa en ännu bättre värld i framtiden.
Att vi inte fastnar i vår egen bitterhet över livets besvikelser, utan tar oss ur gyttjan och visar att det går att tro på framtiden genom att vara goda exempel, för det är vad vi gör av våra liv som de ser, oavsett vem vi skyller på att det blivit så som det är för oss, de ord vi säger eller intentioner vi har.

Vi bör inte heller lära dem att bara klaga på , snacka skit om andra. Att påpeka dåligheter i andra omkring oss, och på andra platser på vår jord. Utan istället få dem att se möjligheter även i andra. Att vi inte bara, då vi blir irriterade och ilskna skriker ut fördömelser, hot och använder oss av eller förespråkar våld mot alla som inte gör eller är precis som vi vill. Vi bör istället lära de unga att söka möjligheter, att samarbeta och bry sig om varandra. Vi är människor, människan är ett flockdjur och är beroende av varandra, dessutom av alla andra på jorden, djuren och miljön för att klara oss och få drägliga liv. Att då se alla andra, och allt annat som om det är av ondo kommer bara att speglas tillbaka emot oss själva, förvandla spegelbilden av oss till något som inte är speciellt trevlig att skåda, i alla fall den inre spegelbilden som påverkar vårt yttre mer än många tror. Man behöver väl inte vara speciellt intelligent för att förstå att det inte är ett bra val av vad man ska ägna sina dagar åt att tänka negativt om andra, då det finns så många positiva saker att fokusera på, att göra, glada tankar och hopp att känna under det här livet som vi magiskt nog fått oss tillhanda, fått till skänks. Ett liv som vi, tycker jag i alla fall bör välja att göra det bästa av. Det bästa och lyckliga livet finns verkligen inte i sorgmodets hopplösa träsk. Välj ett bra så bra liv som det är möjligt åt er, och ge  våra barn och ungdomar exempel på hur man uppnår ett sådant liv, stråla genom att göra det bästa av ditt. Tänk positivt och bry dig. Bli en som skänker energi, kärlek och hopp till de som dig i livet möter.


Jag hoppas och tror att kommande generationer kommer att se på de våldstendenser som idag förespråkas eller utförs av individer, organisationer och länder av en eller annan orsak som lika barbariskt i framtiden som de flesta ser på våra gamla vikingars plundringar, romerska generalers krig, Djingis Khans härjningar. Eller erövrares utrotningar av de folk de erövrar, t.ex. av indianerna i Amerika, eller rasisters terroriserande av de som inte är lika dem och deras utrotningsläger i t.ex. Nazityskland under andra världskriget. Oavsett orsaker, politiska, religiösa, ekonomiska, makt, bekvämlighet, egoism, eller andra anledningar är väl terroristdåd eller krig minst lika barbariskt även om de utförs idag som under t.ex. vikingarnas tid? Det är dags att sträva efter en fredligare värld igen för våra barn och ungdomar skull. Så att de får fortsätta att vara full av glädjefull fantasi, funderande och drömmar, så att inte även en del av dem  förvandlas till bittra spridare av mörk hopplöshet. Låt de få fortsätta att vara de som sprider ljus, för då kan även ni få njuta av det jag nu gör, deras underbara berättelser.

Skriv din dröm. Tro på drömmen, försök förverkliga den och du kan skapa hopp hos andra, våra barn och unga om att det kan gå att uppfylla även deras.

onsdag 21 oktober 2015

Själsfrände


Din själsfrände är inte någon som kommer in i ditt liv fredligt. Det är en som kommer att få dig att ifrågasätta saker, som ändrar din verklighet, någon som markerar ett före och efter i ditt liv. Det är inte människan alla har idealiserad, utan en vanlig människa, som lyckas revolutionera din värld till en annan...


söndag 30 augusti 2015

Invictus (Den obesegrade) av William Ernest Henley översatt och tolkad av Lars Granlöf


Under natten som täcker mig,

       svart som hålet från pol till pol,

tackar jag, må än vilken gud det kan vara

       för min okuvliga själ.


Under alla omkopplingar, omständigheter

        har jag inte gnällt eller gråtit högt,

blivit nedslagen av den trubbiga klubban slumpen

       mitt huvud är blodigt, men inte nerböjt.


Bortanför detta ställe av vrede och tårar

       hägrar fasan från skuggan,

och ändå, tyngd av hoten under åren

       hittar ni mig och skall finna mig orädd.


Det spelar ingen roll hur trångt sundet är,

      vilka beskyllningar och orättvisa straff som finns i rullorna,

jag är ändock herre över mitt öde,

       jag är kapten över min själ.


Dikten Invictus läses upp i nya Star Trek filmen, Reenegades. Det är Lexxa Sing spelad av Adrinne Wilkinson som läser upp den i öppningen av filmen. Den berör en verkligen. Här ovan så kan ni läsa min översättning, och egna omtolkning av dikten.
Jag avslutar detta blogginlägg med att försöka tolka budskapet i Henleys dikt.
Jag tolkar det som att dikten försöker säga oss att vi har möjlighet att välja lycka, att tro på våra drömmar, och eftersom vi är kaptenen över vår egen själ så kan välja att försöka förverkliga drömmarna oavsett hur mörkt, tung, eller ont vi har för tillfället. Att än vad som händer kan vi likt Nelson Mandela då han kom ut ur fängelset efter 30 bestämma sig för att inte vara bitter eller känna hat, fängsla oss själva i hålet där det som gör ont, orättvisorna och besvikelserna gör livet svart som under den mörkaste natten. Vi kan istället välja ljuset, kärleken och att satsa på möjligheterna i våra liv, hålla huvudet stolt och högt för att vi valt att stå upp även då livets olika omständigheter försöker krossa oss. Vara stolta över att vi valt att följa vårt hjärta, att satsa på möjligheten att påverka vårt öde åt det håll vi drömmer om. 





onsdag 27 maj 2015

Slut


Det finns olika sätt att se på slut. Det finns slut då dörrar stängs bakom en, eller slut som är en start, då man öppnar en ny dörr, går igenom den och stänger den efter sig. Då man ger sig iväg efter nya stigar, emot nya äventyr, emot nästa soluppgång. När man känner att "Ja, det här vill jag, tack gode Gud för den nya möjligheten." När man vill göra något, vill flytta eller påbörja något med hela sitt hjärta. Då det känns som man fått en chans som man drömt om. Sådana chanser faller sällan i ens knä, oftast kommer de till för att man själv väljer att försöka uppfylla sina drömmar, vågar tro på dem så mycket att man prövar.
Det blir ofta så mycket bättre om man själv försöker påverka händelseförloppet än då man låter bli att försöka uppfylla sina drömmar och livets omständigheter puttar en ut genom dörrarna.
Öppna dörren till din dröm själv så blir det ofta lättare, och det gör mindre ont än att bli utkastad. Men även då man blir utkastad gäller det att se det som skett positivt, se på det med kärlek för det har lärt dig något, giv även kärlek till den nya situationen, för där finns alltid nya möjligheter att fokusera på. Om du inte ägnar dig åt att försöker öppna den igenslängda dörren, tjuvkika igenom eventuella glipor, eller försöker få den att öppna sig ingen så finns ett alternativ till. Vänd dig om och titta framåt efter stigen vidare genom  livet och satsa på dig själv, skriv ner dina drömmar och gör ett försök att uppfylla dem efter din regnbåge.


Du kan förbeställa boken "Skriv din dröm" på Your dream workshops facebooksida,
Genom att mejla till  "info@dreamworkshop.se"
Sedan kan du själv gå skrivkursen på hemsidan som snart blir offentlig.
Må du få uppleva att just din dröm besannas.

söndag 26 april 2015

Du är drömmen!


Det är som lite nervöst nu. Är på g att starta företag, ansökan är inne hos bolagsverket nu. Dessutom närmar sig utgivningen av min nästa bok . ”Skriv din dröm” 
Det är en drömskrivkursbok. Boken innehåller 10 nya noveller  som är exempel på hur man kan beskriva sina drömmar, Dessutom 10 utmanande dikter. 
Men sist men inte minst finns i boken möjligheten för dig att lära dig att i tio steg beskriva, formulera och utveckla dina drömmar.
På ett sätt kan man säga att en del av boken blir skriven och författad av dig. Och inte bara det. Då du beskriver dina drömmar så kommer du att kunna uppleva dem under ditt skrivande. Dessutom blir skrivkursavsnitten, om du väljer det, en början på att förverkliga drömmarna. För beskriver du dina drömmar och olika vägar att nå dem har du redan målat upp sätt som du kan realisera dem på. Idéer som du sedan kan försöka sätta i verket. Du kan lära dig att känna igen möjligheterna till att uppnå dina drömmar i framtiden och fånga dem då de dyker upp. Du kan använda min bok som värsta drömfångaren.
Får dina vänner reda på vilka dina drömmar är så kanske de har möjlighet att hjälpa dig, eller kan ge dig tips som kan hjälpa dig. Vem vet vad din visualisering av dina drömmar kommer att dra till sig för möjligheter att förverkliga dem. Visualiserade och uttalade drömmar kan få ett ja.

Med min skrivkursbok i hur man beskriver sina drömmar så gör du dig själv till ett redskap som kan förverkliga dina drömmar. Det blir du som blir drömmakaren, du blir din dröm.

Så om nu inte mina 10 nya dikter, varav en är en ny drömvariant av dikten som blev populärast av mina i diktsamlingen "Ögonblick", ”Bara så att du vet” räcker för att du ska läsa boken. 
Om nu inte mina 10 nya Good feel noveller som alla är fyllda av möjligheter är nog för att du ska införskaffa "Skriv din dröm". 
Så borde väl möjligheten att få skriva din dröm, uppleva den, förverkliga den och träffa din dröm, du, den positiva glada du som ser möjligheter att förverkliga dina drömmar, vara en extra krydda. För du är drömmen.

Snart är din dröm sann
upplev
förverkliga
och skriv din dröm
snart utgiven av Faun förlag








Ps: Har du inte läst min första roman "Släpp mig fri" eller diktsamlingen "Ögonblick" i vilken jag är en av tre poeter i, beställ dem från faun förlag. http://www.faunforlag.se/?page_id=676
Dessutom som extra bonus är nästa diktsamling med arbetsnamnet "Ögonblick 2" på g, min diktkollega Roger Nilsson gör ett häst jobb, och min historiskt baserade fantasi/lajv trilogi (ev. Tetralogi eller Pentalogi) har kommit långt på väg (Filosofens döskalle, Filosofen, (ev Filosofens resa), Upplysningen och (ev Filosofen återförenas)).


torsdag 2 april 2015

Reser snart iväg igen.


Hösten 2013 var jag på en kurs då vi fick tillverka tre kort med motiv från vår gyllene drömframtid. Jag skrev dessutom dikter på korten i vilka jag beskrev drömmarna på ett mer poetiskt sätt, poesi är ju kanske den konstform som jag upplever spelar upp mitt hjärtas dunkande bäst. På ett kort så fanns ett flygplan, en önskan om resor. På det andra en teckning av mig sittande på en grässlänt vid en drömstuga, tittande ut över en spegelblank sjö.

2014 reste jag under sportlovet till Stockholm och lyssnade på en artist jag länge beundrat, Sarah Brightman. For sedan en vecka till soliga Kap Verde, upplevde Afrika.
Över midsommar uppfyllde jag en gammal dröm, åkte ner till Barcelona, njöt av arkitekturen, maten på restauranger som jag i många år velat pröva och 30 grader i sol.
I Juli hyrde jag en sagolik stuga i Skarviken vid Burträsksjön som nästan på pricken hade samma utsikt som på mitt andra kort under de magiska sommarveckorna 2014 då sommarvärmen var tropisk. Många av mina vänner, nära och kära besökte mig där, fick bjuda dem på god mat, sol, bastu, bad och mycket bra fiske. Jag hann dessutom skriva en hel skrivkursbok som heter "Skriv din dröm" som är på G under min vistelse där.
En resa till en urfin stuga i form av en välsnickrad loge ovan Storuman tillsammans med lärarkollegor blev det sedan.
Under novemberlovet åkte jag till Stockholm.
Över jul åkte jag till Gran Canaria, bodde på samma hotell i Las Palmas som för 2 jular sen, njöt av ovanligt soliga dagar, strandpromenader i soluppgången och utsökta tapas.
I januari  i år blev det en snabb Stockholmsvistelse.
I Februari var jag uppe ovanför Storuman igen med en kollega och upplevde vildmarkens stilla rogivande skönhet, sedan blev det en sväng till Stockholm igen.

I påskhelgen åker jag till Gran Canaria igen, denna gång till den soliga södra sidan, Tauritodalen nära Puerto Mogan.
Senare i April blir det en retreat och kurs helg.
I Juli blir det en stärkande vistelse i Skarviken igen, och kanske blir det någon tripp någonstans i Juni (klart att det blir).
I oktober har jag bokat och betalt en Stockholmsresa med två musikaler i Stockholm samma helg.
Planerar en Gran Canaria nästa jul igen och sparar till en lång USA resa nästa sommar, det är så många ställen jag vill se och uppleva där.

Dock vill jag hävda att den mest fantastiska resa som jag gjort under den här perioden är den inom mig. Det lugn, den tillit, tacksamhet och kärlek jag känner inför såväl det lilla och det stora i livet har verkligen varit stärkande. Så många onödiga rädslor, rädda sätt att reagera är en del av mig som inte regerar över mig längre.

Jag är verkligen tacksam över att de kort jag gjorde på kursen förverkligades.






lördag 14 februari 2015

Från mitt hjärta på alla hjärtans dag


Idag på alla hjärtans dag så spelar det ingen roll hur duktiga, påhittiga eller fyndiga vi är då vi sänder vår kärlekshälsning till vår kära. Om jag t.ex. skulle lyckas med att skriva den allra vackraste kärleksdikten som någonsin kommer att skrivas så innebär det inte att min kärlek är större, äktare eller sannare än vad den var tidigare. Det innebär bara att jag har förmågan att skriva ett sådant bedårande konstverk. Det jag känner är lika fint, lika ovillkorlig och lika fyllt med ärliga önskningar om att föremålet för min hälsning har och kommer att få det som allra bäst framöver, att dess alla hjärtans dag blir precis som dess hjärta vill oavsett vad jag lyckas med att printa ner på pappret. Mina ord vill inte heller mer villkorslös snällhet, mitt hjärta är inte vackrare eller jag är inte en bättre människa för att jag har förmågan att uttrycka mig, eller för att änglar sedan sjunger kärleksförklaringen till den jag vill beröra med mitt kärleksbudskap. Den kärleken jag känner är alltid lika själsstark och vacker i mitt hjärta oavsett vad som händer, om mitt hjärta är brustet eller om det slår snabbt av lycka för att dess drömmar förverkligas.  Min alla hjärtansdagshälsning är lika kärleksfylld oavsett om den når fram och gillas av den jag vill visa den för eller om den fastnar i cyberrymden och inte når fram till hjärtat den vill nå, eller om den inte gillas alls, skrattas åt eller irriterar. För kärleken är. 






söndag 18 januari 2015

Typ lyckliga dagen!


Vaknade hur lycklig som helst i morse. Dessutom var jag mer än pigg. Detta medförde att jag har varit effektiv, men inte bara så där plikteffektiv, jag har även roat mig. Åkte på badhuset. Simmade, dök, mediterade i bastun, ångbastade, låg o njöt av livet i bubbelpoolen och på spaavdelningen. Noterade att jag gått ner tre kilo sedan jag vägde mig sist (vilket är typ ett halvår sedan, minns inte riktigt). Jag har inte direkt bantat, så lite konstigt är det, men det är väl positivt, så det är väl bra.
Men vänta nu, jag har ju faktiskt kommit igång med träning, jag började ju yoga i tisdags, har gjort en del armhävningar o situps i några dar. Sen så simmade jag ju faktiskt en bit idag, och dök. Under min Canaria resa så gick jag bortåt en mil de flesta dagarna. Men ändå så tycker jag att det är för tidigt att det ska visa sig på vågen.
Vem vet, att jag är så lycklig kanske påverkar även vikten. Idag var jag med om en sjukt skoj grej. Pratade med en av de grannar jag har som bor här i kvarteret. Vi pratade om lärarrollen och dess framtid. Då vi pratat klart så vände han sig om emot mig en sista gång och sa han att han fått höra att jag var bra lärare och att jag dessutom är trevlig, i min förvåning så han jag inte fråga upp vem. Men samtidigt, eftersom han inte sa vem som sagt det så ville han väl inte säga det. Alltså, någon pratar om mig bakom min rygg. Jag får nog justera lite grann det jag säger om att prata bakom ryggen till mina elever. För att få höra att någon eller några pratar väl om mig bakom min rygg var verkligen trevligt. Solen sken starkare på mig en stund, och det kan ju vara trevligt att gå omkring o fundera lite över vem eller vilka det var som sagt så.
Nu har jag lagat och ätit god mat, funderar på om jag ska spana igenom burken o titta om det finns någon spännande film att se på. Sedan ska jag läsa lite ur Michell Phillips boken jag lånat idag.

Ha det så bra även ni. KRAM!



PS På tal om burk. Jag söker en sådan där brödburk med neddragningslock, typ 60-70 tals stil. Då man är singel så hinner man sällan äta upp ett helt bröd, och med en sådan burk så hinner man kanske med några skivor till. Skulle vara roligt med en som har fint mönster.

måndag 12 januari 2015

I väntans tider


Det är väntans tider för Star trek fans. Nästa år, 2016  kommer nästa film, men om allt går väl så kan det snart bli en helt ny Tv-serie också. I några år har de jobbat med att ta fram ett pilotavsnitt av Star Trek Renegades. Avsnittet ska visas för CBS den 10 februari. Mer om det och trailers hittar ni i nedanstående länk. Tycker dessutom att filmmusiken verkar lovande, det verkar vara en bra blandning av nya och gamla rollfigurer som är med. kaptenen Leexa Singh har pondus.

 http://startrekrenegades.com/home/



Idag har varit bra, i princip allt går bra, iaf allt jag kan komma på. Fast jag borde vara urtrött efter helgens sjåande så har jag fungerat, jag har till och med upplevt det som att jag fungerat bättre än normalt, fylldes av energi på jobbet precis som jag förutsade. Kommit ihåg en massa jag borde komma ihåg fast det är måndag, Jag hittade min borttappade mobilladdare, hade tappat den på golvet bredvid min arbetsplats, trodde att den smittat från min ficka på någon rast på väg till Stockholm i helgen. Dessutom blir jag så glad av att se hur bra det går även för andra, har så många glada och hoppfulla människor omkring mig, människor som ringer o berättar om positiva saker som händer. Alla jag har mött idag har lyst som solar, både gamla vänner o nya bekanta. Det finns ingen som jag inte unnar lycka, och att få höra när det går bra för någon, att t.ex. mina elever försöker förverkliga det de vill, ja då slår mitt hjärta volter av lycka.
Allt de här positiva låter kanske lite som en klyscha, men jag upplever att det är och ser ut så. Dessutom så finns det som en spänning i luften, som om något riktigt skoj är på G, det låter nog mer som någon form av magi, men så känns det iaf inom mig, och som vanligt så väljer jag att njuta av känslan, magi eller ej.

Imorgon så börjar jag Yoga, kropp o själ kommer allt mer igång, jobbar med engelska dialoger, Svensk satslära, grammatik, etik och en Mr Bean text på engelska på jobbet. Eleverna rockar. Nästa helg blir det o jobba på kiosken, och jag har många möten med vänner och andra fantastiska människor inbokade framöver. Kram på er!

PS. Bara för att jag känner mig så glad, så vill jag länka er till den här låten.

https://www.youtube.com/watch?v=6KilEc_2Ksg&index=2&list=RDpld0SfMx4BE

Ser fram emot att få se filmen The Best of me.


söndag 11 januari 2015

Skönheten i drömmar!


Årets första inlägg, eller vad det här nu blir innan mina fingrar slutat fundera på tangenterna. Ja jag vet att jag borde ha skrivit ett inlägg efter min Canaria resa. Att jag borde ha skrivit om en massa annat som hänt. Inlägg om mindre roliga saker, roliga saker, om alla mina knasiga nattdrömmar och vackra dagdrömmar. Men denna gång blir det ganska kort, för jag känner mig lite förvirrad och tröttkonstig efter helgens körande, snart dusch och sen säng.
Men fast jag nu är trött så är jag fylld av positiv optimistisk kraft, kraft som jag samlat, tagit tillbaka, en massa ny energi som mina vackra drömmar, alla mina vänner, nära och kära ger mig. Det ger energi att leva mitt braiga nuvarande liv. Det liv jag lever är på många sätt mitt drömliv, ta bara det faktumet att jag varit utomlands tre gånger 2014, senast då över Jul i Las Palmas. Jag fick vistas i bästa Skarviks sommarstugan i somras, den varmaste i mannaminne. Jag har ett roligt och stimulerande jobb tillsammans med underbara kollegor och härliga elever, har två till extra jobb som är mkt trevliga. Jag skriver böcker, nästa kommer i år "Skriv din dröm" och fler produceras. Men, vet ni vad? Det bästa är att jag har fler drömmar, fantastiska, vackra och sköna drömmar som jag ser fram emot då de förverkligas. Tips om hur även ni ökar möjligheterna att förverkliga era drömmar får ni i just "Skriv din dröm" (ja, vadå, lite reklam får jag väl göra i min egen blogg?)

I helgen har min bil tagit sig ner till Stockholm, fram och tillbaka mellan norra och södra sidan av storstan några gånger (plus lite felkörningar), och hem igen. Den har fungerat som flyttbil och klarade av det galant. Detta trots mörkerkörning, snökaos, blöta sliriga vägar, ymnigt snöfall, halka, stark blåst, kastvindar och tät, tät snörök. Bilen står nu på laddning och imorgon bitti ska den i vinterkylan hämta kollegor runt stan för att köra dem fram och till Björnåkerskolan så att vi kan lära eleverna en massa som de har nytta av under sina framtida drömliv.
Bilen har jobbat hårt, men även undertecknad och resterande del av de inblandade är också värd en eloge, tycker jag. Vi har förverkligat en flytt som jag tror blir början på en mkt vacker dröm för vederbörande. Allt har gått bra, och den ljusnande framtiden är vår (vilken låt fick jag det citatet ifrån?). Dream on!




Framtiden tillhör de som tror på skönheten i deras drömmar.