söndag 28 februari 2010

RÄDSLA och ILSKA

Sitter och tänker på två starka känslor "Rädsla" och "Ilska".
Hur dessa känslor så lätt kan förhindra så mycket.
Det är så lustigt med rädsla. Då vi får möjligheten att uppnå något, kan vi bli så rädda för att misslyckas, eller rädda för att bli besvikna så att allt blir galet. En idrottsman kan darra till inför avgörandet. Men för de mesta av oss spökar rädslan i mycket viktigare situationer, de som rör våra liv. Kärlek, karriär o.s.v. Rädslan kan också göra oss så handlingsförlamade att vi inte tar oss för något, så vi missar chansen som vi så länge väntat på...
Ilska som även om den många gånger kan vara ett resultat av just rädsla, kan också göra att vi missar så mycket. Den får oss att göra saker som inte är vi, och den kan få oss att missa det uppenbara.
Om det är något som du blir jättearg(ledsen) för, och du skäller på och säger saker du egentligen inte vill, blir det ofta så att du inte får de svar du behöver, bara mothugg. Men ilskan kan också göra dig så blind att du inte ser de uppenbara svaret, det som du skulle ha sett om du inte blivit så engagerad.
Jag skulle kunna säga.
- Pröva istället på att i många situationer istället vara snäll och förstående, så går det förmodligen bättre, de blir mer vällvillig emot dig, vill vara snäll med dig.
Men...
Det är så lätt att säga, liksom att avfärda de som är inblandade i något som lite tokiga, just eftersom att vi då själva inte är engagerade. Det är lätt att säga att de skall göra si eller så, då man inte själv är sårad, arg eller rädd. Då det inte rör någon man älskar, saknar eller verkligen bryr sig om.
Har så många gånger önskat att jag kunnat hjälpa de som är riktigt rädda eller arga att hitta bra vägar till lösningar. Men ofta är de som behöver den hjälpen så svåra att nå. Men jag vet inte endå om det verkligen är rätt att åtminstone inte försöka.
Men då är jag ju lite rädd för att de skall bli fel...

En KRAM är ju alltid bra iaf, så KRAM

måndag 22 februari 2010

Jag är rädd för sociala kontakter…

Så här skrev jag som svar på en jättesnäll anmodan att komma på ett möte med Skellita medeltidsförening i en väns logg.

”Lars går med i en förening= Lars tar på sig uppdrag. Lars tappar tillslut sitt intresse på grund av för mycket att göra eller på grund av föreningskonflikter i vilka han vägrar ta sida för att han vill vara snäll med alla och hamnar mitt emellan.”

Det slog mig efter att jag skrev det att jag egentligen skrev att jag är RÄDD. Att jag är rädd att ingå i sådana sociala grupper som föreningar är.
Jag har ju tidigare här i bloggen spekulerat runt att jag i hela mitt liv aldrig riktigt ingått i ett gäng. Att jag dansat omkring mellan många grupper och varit lagom vän med alla, men aldrig en i gruppen. Jag har spekulerat i att det har att göra med att jag var så rädd för att bli mobbad och sviken som barn. En tes som det dock känns fel att helt förkasta ännu, förmodligen är det en stor del av förklaringen. Men…
1. Jag umgås knappt med någon. Om jag tittar på de fem senaste åren av mitt liv, och räknar på vilka jag umgåtts med mest utanför min egen familj så blir resultatet skrämmande. Jag TÖRS INTE ens tänka på VEM det är som jag egentligen umgåtts mest med… Jag har haft en massa ursäkter till varför jag inte kunnat umgås med folk. Förlåt.
2. Jag är rädd att säga att jag inte vill göra saker. Jag kan iofs inte säga att det innebär att jag verkligen inte vill göra sakerna därför att det verkar finnas en panikrädd automatik i mig att säga nej redan innan jag funderat efter vad jag egentligen vill. Bara den senaste veckan kommer jag på 3 saker som jag inte med säkerhet kan säga att jag inte ville som jag gav ursäkter till att slippa på en gång. Åsa påpekade att jag alltid verkar vara så rädd för att göra illa andra att jag kommer med ursäkter istället för att berätta vad jag vill. Och hon har delvis rätt. Jag är verkligen rädd för att göra någon illa, vill verkligen inte det. Vet ju själv hur ont det gör, och hur dåligt samvete jag får varje gång jag misstänker att jag gjort någon illa. Måste erkänna att jag är så rädd att förlora kamratskap att jag håller de flesta på lite lagom avstånd, har väl dåliga erfarenheter av hur det känns att bli sviken… Upplevs jag som falsk därför? Fast jag inte ljuger. En av de första sakerna jag gör då jag öppnar Facebook är att se efter så att jag inte förlorat en vän där, att göra det gör så ont. Jag har också undermedvetet utvecklat en teknik att komma undan för nära sociala kontakter som har just med föreningsverksamhet att göra.
3. Att ha för mycket att göra. I hela mitt liv har jag varit föreningsaktiv. Haft alla uppdrag man kan tänka sig, mitt CV på den fronten är löjligt lång. Visst, att jag fått uppdrag högt upp i stora organisationer tyder på att jag har någon form av kompetens. Men jag har alltid aktiverat mig på gränsen, t.ex. då jag var SSU aktiv var jag på 3-5 möten i veckan och på kurser och konferenser 3 av 4 helger(plus samtida uppdrag i partiet, facket, fiskeklubben, studiecirkelledare, evenemangsarrangör o.s.v.. Vilket iofs ledde till ombudsmanna jobb och riksuppdrag som jag med stolthet nämner. Men varför tog jag hela tiden på mig så mycket? Visst, en väldigt stor del av förklaringen har att göra med att jag inte kan säga nej. Minns faktiskt hur dåligt samvete jag fick för att jag nekade ett möte en vecka då jag inte varit ledig på länge under SSU ombudsmanna åren, hur dåligt samvete jag hade, och att jag sa nej bara för att vara hemma ledde till att det gick rykten om att jag hade kris i mitt förhållande o.s.v. De var väl så OVANLIGT att jag sa nej på grund av något sådant så… I början av 2000-talet gick jag i väggen då jag jobbade för IFK Anderstorp och BRF frögårdarna och var aktiv i Skellefteå karateklubb och travet och... I två av de föreningar jag var med i så var det också stora konflikter igång, som jag försökte stå utanför, vilket också ledde till att ingen var på min sida, och jag blev förd bakom ljuset, beljugen och fick kämpa med mina sista krafter för att bevisa att jag inte gjort något fel, eller någon illa. Nu är dock de senaste uppdragen positiva minnen och jag har lämnat föreningsvärlden ett tag. Svor för mig själv för ett par år sedan att jag skulle ha åtminstone ett år utan uppdrag i mitt liv (inne på det andra nu). Men jag hade ju redan då inlett nästa undanmanöver. Under mina universitetsstudier så har jag hela tiden pluggat minst 200% hela tiden, en perfekt ursäkt som ingen tar personligt då jag använder.

Men ganska ofta så vill jag egentligen fast jag säger nej. Kanske kommer jag med ursäkter för att lura mig själv att jag inte vill de jag vill och…??? Att ha mycket att göra gör ju att jag ofta får känna, "åå det hade jag velat göra", men, kanske vill jag inte mycket av de jag tror mig vilja eftersom jag aldrig egentligen behöver ta ställning då jag inte behöver fundera efter, eftersom jag ändå inte hinner? Och då känner jag bara ååå... Men å andra sidan så kanske det också är så att att jag är så rädd för att få en chans att få det jag verkligen vill, att jag inom mig mår bättre av att veta att jag inte hade möjlighet att ta chansen, istället för att få veta att jag inte duger. Eller, ja just nu vet jag inte alls, är lite förvirrad. Kanske är det också så att jag egentligen inte gör så mycket, har ju ändå skrivit en bok m.m. under denna tid. Att ha en massa hängande över sig som man egentligen inte hinner är ju ett bra sätt att slippa fokusera på annat som gör ont. Att ha för mycket att göra och inte hinna göra något ordentligt är ju en bra ursäkt för mig själv, jag vet ju att jag egentligen hela tiden skulle ha kunnat bättre. Att ha virr, virr, virr, skapar illusion om ordning. Att detta nystan nystas upp kanske är nog bra för mig. Känns dock som om jag missat något som jag inte kan sätta fingret på, inte vågar ta tag i eller vad de nu är.

Ähh, ni är iaf mina vänner allihopa, även om jag inte har tid eller vad de nu är.

Kram alla.

tisdag 16 februari 2010

Vågar vi lita på vår intuition?

Den senaste tidens intensiva pluggande har faktiskt påverkat mig. Filosofi tränar en i logiskt tänkande och mitt självförtroende har börjat växa.
Att lära sig att hålla ihop längre logiska och mer komplexa resonemang är svårt, men då man känner att man blir bättre på det så infinner sig en stolt glädje över att man kan utvecklas. Detta har också medfört att jag fått en del aha upplevelser angående annat, att jag börjat få upp ögonen för en del andra samband inom vitt skilda områden. Kalla det gärna för mer vaken, för så känns det på något sätt. Men vad som kanske känns bäst är att jag nu litar mer på min förmåga att kunna räkna ut mer än vad som sägs, tror mer på det jag själv kommer fram till, det som en del skulle kalla intuition.
Jag vill dock påstå att intuition egentligen är ett begrepp vi använder då vi inte riktigt kan förklara hur vi kommit fram till det vi kommer fram till. Om det sedan är rätt att lite på intuitionen, har naturligtvis med de olika tillfällena att göra, intuitioner kan också dra felaktiga slutsatser, framförallt om inte alla fakta står till buds.

Låt mig ge ett exempel.
Det är en ung flicka som vill fara på en teaterkurs i en annan del av landet. Hon kommer hem till föräldrarna och är överentusiastisk. Föräldrarna som är glad över dotterns teaterintresse tycker att det är en bra idé. Men då det kommer fram att hon skall inkvarteras hos en ung man som är biträdande kursledare och som de inte riktigt litar på blir de tveksamma. Deras intuition säger dem att saker kan hända som de inte riktigt tycker om.
Så här långt in i detta exempel så är det svårt att uttala sig säkert om föräldrarnas intuition är rätt, men föräldrarnas erfarenheter av sin egen ungdomstid ger dem fog för deras oro, även om de vill lita på dottern och den unga mannens intentioner.
De tvingas ändå gå med på att hon skall fara. Flickan inser dock med sorg i sinnet att föräldrarna inte riktigt litar på henne, att de tror, eller åtminstone är väldigt rädda för att hon skall göra det som de är rädd för. Hennes intuition säger henne att relationen gentemot föräldrarna kommer att skadas om hon far, att deras tillit till henne kommer att försämras.
En dag kommer flickan hem och berättar att den unga mannen tydligen måste åka på en resa, att han inte kommer att vara hemma. Och eftersom hon inte har någon annanstans att bo så kan hon inte åka. Föräldrarna andas ut, men ser att deras dotter blev jätteledsen. De försöker hitta alternativt boende åt henne, men lyckas inte. Ingen av dem är glad åt situationen.
Men en dag, bara en vecka före helgkursen så kommer flickan hem sprudlande glad och berättar att hennes religiösa barndomskompis har flyttat till orten där kursen skall hållas. Och att den religiösa barndomskamraten till och mer ber flickan att komma ner för att hon längtar efter att få träffa henne så mycket. Föräldrarna blir glada, deras dotter får fara på kursen och de behöver inte vara oroliga. Deras intuition ringer inte i några alarmklockor längre då de fakta som de har inte ger dem någon anledning till det.
Men ett halvår senare så träffar pappan fadern till den unge biträdande kursledaren som de inte riktigt litade på i förbi farten.
- Hej, jag hörde att din son åkte på en resa i våras.
- Va, vad jag vet har han aldrig rest någonstans sedan han flyttat.
Vad tror ni att pappans intuition säger honom nu?
Och då pappan sedan tittar på teaterkursens hemsida så ser han att den unge mannens namn finns med på deltagarlistan bland de biträdande kursledarna.

Min poäng om intuition med denna historia förstår ni nog. Och jag törs också påstå att om föräldrarna varit mer tränade på logiskt tänkande så hade nog deras intuition ringt i larmklockorna även då dottern kom hem och berättade om hennes religiösa kompis som så lägligt flyttat dit. Vilket hade medfört att de åtminstone kollat upp historien lite bättre.
Men visst, den intuition som ni nu förmodligen har kan ju också vara tokig eftersom ni inte med säkerhet vet om den unga mannen var hemma. Han kan ju ha varit på en resa som han inte vågade berätta om för sina föräldrar, och det kan ju bara vara ett administrativt misstag att han stod med i kursdeltagarlistan eftersom han i ett tidigare skede var anmäld. Men…

Det börjat kännas som om jag är redo för att ge mig ut i verkligheten igen, att jag till och med borde det för att ta tag i en del saker. Ja, jag börjar till och med känna mig motiverad att göra det.
BEWERE, here i come!
Näää, er intuition är felaktig. Ni behöver inte vara oroliga, jag har ju en nästan sjuklig läggning. Att jag vill väl.

söndag 14 februari 2010

För snabba åsikter och lögners konsekvenser.

Ibland får man se exempel på vad snabbt fattade åsikter innebär. De där åsikterna som är hårda verkar oftast vara de som är fattade snabbast utan eftertanke, eller omtanke.
Straffa o häng ut, döm o fördöm, slå o skada, utslut o släng ut, skit i dem eller sluta umgås o.s.v. i en till synes oändlighet. Värsta tänkbara ödet blir många gånger rätt åt dem.
Alla dessa hårda åsikter verkar det också lätt att få med sig folk på. Det verkar ibland inte inne att tänka efter, fundera över sanningshalten, eller känna efter med hjärtat.
Det verkar också som snabba hårda uttalanden ofta hänger samman med ilska, ilska som till i sin natur oftast är okontrollerad, och blind.
Har vi inte alla någon gång fattat beslut i ilska som vi ångrar sedan?
Kanske bör vi alla tänka efter innan vi skriker eller handlar. Innan vi skriver under upprop eller dömer snabbt. Kanske bör vi känna efter med hjärtat, och försöka se med medmänskliga ögon på alla parter i fler sammanhang.

Det är lättare att minnas om man berättar sanning. Och ju fler olika lögner man berättar desto större chans är det att man blir avslöjad.
Då jag var ung och jobbade på Rönnskär var det många gubbar som pratade snusk, och hade förnedrande åsikter som sådant (åtminstone påstod de det för att verka coola). Jag som inte kunde hålla käften kunde inte låta bli att säga till och försöka diskuttera dem till rätta.
Något som ofta blivit en förbannelse för mig. För även om de flesta egentliggen håller med mig så är det inte bra i de sociala samspelet.
Men iaf.
Det var en Rönnskärare som verkligen gillade att prata om sex, verkade erfaren och gillade att retas. Ja han till och med berättade om han och hans frus äventyr. Jag tyckte faktiskt att det var ganska roligt att slänga käft med honom för att han gjorde det med glimten i ögat, en del andra upplevde jag som bara vidrigt äckliga.
Men så en dag träffade jag honom på stan med sin fru. Då han såg mig så blev han alldeles röd i ansiktet. Jag insåg då att han blev livrädd för att inte skulle tänka mig för och på något sätt avslöja vad han brukade påstå på jobbet om deras sex. Jag fick verkligen hålla mig allt vad jag kunde från skratt då jag såg hur nervös han var då han presenterade mig för sin fru.
Denna historia säger en del om lögners koneskvenser också.
Är det så att någon ljuger om mycket (vilket han säkert gjorde om sina sexerfarenheter, åtminstone överdrev), så kan denne person hamna i en situation där det blir olämpligt att två av personens vänner träffas, framför allt då personen själv är där. Eller ännu värre att det blir tokigt att träffa på personen tillsammans med personens partner. Att hitta på hit och dit, eller att inte berätta sanningen om vad man pratat med andra om kan ju till och med innebära att den ljugande personen inte kan fortsätta att umgås med personer som personen vill umgås med.
Det är ju naturligtvis en väldigt tråkig effekt av lögnerna för den som ljuger.
MEN det blir dessutom en till person som drabbas. Den personen som den som ljög inte vågar träffa längre drabbas ju oskyldigt, eftersom den då, fast den inte gjort något tokigt blir minst lika drabbad om den tycker om att umgås med personen som ljög.

A, ah, akta dig nu för att ha FÖR SNABBA ÅSIKTER och direkt tycka att man inte borde umgås med människor som ibland ljuger, är inte det lite väl hårt det också? Prata istället med den personen vid rätt tillfälle, på ett mjukt och ej fördömande sätt. Försök få den att inse vilka konsekvenser lögnerna får så kanske ni kan lösa problemet och båda två får må bra.

tisdag 9 februari 2010

Inatt drömde jag flera saker jag inte minns. Men som det känns var alla drömmar trevliga, utan att för den delen vara sådana där drömmar då ens önskedrömmar slog in.
Den drömmen jag minns bäst är en där jag såg ut över Skellefteälven från Nordanåområdet, och älven var magiskt blankt stilla. Jag tyckte att det var så otroligt vackert. Kan faktiskt inte påminna mig om att jag sett något vatten vara vackrare då det är stilla. En då har jag varit med om en del fantastiska ögonblick vid blankt vatten som jag inte ens i närheten skulle kunna beskriva på ett rättvist sätt.
Solnedgång i Tjegglevas då jag var där med pappa och morfar och fiska typ i slutet av 70 talet.
Flera sådana där självärmande soluppgångar över Vikensbackesjön (Norra Almsjönäs är sjöns riktiga namn), nedanför vår släkts älskade 1700-tals kåk i Ullångerfjällen som vi just kallar Vikensbacke.
Den makalösa stjärnhimlen som speglade sig i Eva-Lena och Lasses tjärn i höstas.
Då jag och Åsa satt på baksidan på av Gråsidan, ön där Hanno har stugan en tidig morgon klockan 06.00 efter en natt då en av hans gäster var grymbråkig, havet var så blankt att det var nästan för vackert för att vi skulle kunna tro att det sant.
Då vår familj var med Axelssons i Malaysia. Vi bodde efter en lång resekatolgutsidastrand på ostkusten och jag försökte få mig själv att fatta att detta var ett sådant där ögonblick som jag alltid drömt om.
Eller en afton för tre år sedan då jag satt och spanade ut över Fäbodträsket från mina klipphällor (klipphällorna är inte mina, de ligger till och med på en stugtomt, men vadå…), jag var så lycklig, fast vattnet var alldeles stilla gungade mina känslor i en minnesvärd behagligt lycklig rytm.
Det finns fler tillfällen, men ingen av alla de gånger så var de stilla vattnet så vackert som i nattens dröm.
Drömtydare brukar påstå att vatten brukar stå för känslor. Och i så fall talade väl min dröm om att jag verkligen kan få vara lugn ett tag och få må bra känslomässigt. Sådana spådomar tror jag gärna på ”blink”, även om jag har svårt att se hur ett sådant scenarium faktiskt kan uppstå. Men faktum är att just idag så var jag grymt pigg då jag vaknade och mår bara behagligt bra. Visst de positiva drömmarna har säkert en del i det. Och att jag drömde positiva drömmar har nog i sin tur att göra med att jag var så glad då jag lade mig. Och det pågrund av en banal sak. Speciellt för er som fnyser åt Tv-spel.
Jag brukar spela Lotr, Ett onlinespel som utspelar sig i Sagan om ringen Landet. Och igår hade vårt kingship en turnering i spelet ”Risk”. Och min Avatar vann (Avatar är tydligen namnet man skall använda på sina spelfigurer nu för tiden). Då jag gick i mellanstadiet så vann jag ett Riskspel i serietidningen Dennis. Skall aldrig glömma då min mamma och syster satt i fönstret och tittade på mig då jag ovetandes kom hem från skolan. De såg så mystiska ut, och oj så roligt det vara att får paketet med mitt Riskspel, så nu är ”Risk” dubbelglädje för mig.
Min figur i Lotr fick en enorm vacker symbol i belöning som en hobbit med namnet Ullo skall smida till ett skinande andra ålderns legendariskt svärd åt min figur. Dessutom blev min figur utsedd till ”The Dark Elf Queen of Middel Earth”. Javisst min figur är en kvinna. Men vadå några av mina avatarer i Lotr är det, och just denna avatar som är vakt till yrket är den som är roligast att spela med, starkast, bäst och vackrast. Att hon nu lyckades roffa åt sig hela Middel Earth medans Argagon, Sauron, Gandalf och alla de andra big guys tjafsade på mellan varandra någonstans bland eldsprutande berg känns inte fel.
Nu skall jag införa en massa ”bry sig om varandra” föreskrifter i Middel Earth. Ni förstår nog att de fördomar som finns där handlar inte bara om sådant som våra vanliga simpla fördomar emot varandra. Ni vet kön, ras, ålder, religion o.s.v. Det finns ju flera olika humonid arter som springer omkring där och är rädda för varandra.
Jag skall bygga skolor i vilka till och med alver och dvärgar kommer att inse att de älskar varandra. Hobbitar och människor kommer att odla jorden åt varandra. Troll, orcher och mörkeralver kommer att hjälpa till att bygga magiskt vackra byggnader utan att ha den minsta lilla onda baktanke. Allt detta medan deras älskade drottning kommer att sitta under en gammal ek med mithrilbark vid en av de vackraste älvarna i Lothlorian skogar och skriva de finaste av kärleksdikter. Och sedan skall hon vika ihop arken till små pappersbåtar och försiktigt sjösätta i vattendraget. Båtarna skall sedan glida ner för strömmarna för att söka upp olyckliga hjärtan i alla världars olika hörn. Och då de med sorgtyngda hjärtan finner de av mithril skinande vita pappersbåtarna så kommer de som gåva få följa den väg efter vilken deras hjärtans allra högsta önskan slår in. Och dikten som är skrivna på båtarna giva dem förståelse för alla andras hjärtan, för den sanna kärlekens innersta väsen.

Rackarns vad tangenter kan ta ekonstiga vägar då man är glad en morgon. Nä nu är det dags att kliva av bussen och gå på en förläsning om dialekter på förmiddagen och en annan om hur vi ska förstå att det faktiskt går att kombinera fri vilja med att allt är orsakat.





PS. Lyckades glömma att fota det vackra blanka vattnet i drömmen. Glömmer ofta det i drömmar. Så ni får här istället njuta av ett vackert foto jag tog en kväll vid Snesviken då solen sken dubbelt på mig sommaren 2002. Detta mellan några mysiga träd vid vid en underbar sjö i Skelleftehamn där jag upplevt så många fantastiska fiskeäventyr.

fredag 5 februari 2010

Här viskas inte mitt namn av andarna, här skriks det ut av änglarna.
Här göms inte mina hemligheter under snö, de belyses av stjärnorna.
Men ni behöver inte oroa er, alla ni som vill vara en del av mitt liv,
för de ord ni ger mig i förtroende, som om jag vore er närmaste vän,
de förgyller mitt hjärta som om de vore de dyrbaraste av ädelstenar.
Och de sparar jag i den gyllne skattkista som jag vill bli begraven i
tillsammans med fler minnen av dina snällaste leenden emot mig.

torsdag 4 februari 2010

Hur?
Ja inte vet jag.
För att veta något så måste man kunna räkna ut alla konsekvenser av allting. Är det så att man glömmer att ta med en enda parameter som påverkar det minsta lilla så vet man inte med säkerhet att det blir si eller så. Och eftersom allt är för mycket för någon att kunna ta reda på så kan vi inte säga att vi vet.
Hur…

onsdag 3 februari 2010


Berättelserna på insidan av den glänsande filten
som lindar in flickans kropp får ingen av er läsa,
ni får bara bländas av utsidans glänsandes glans.




Jag blir naturligtvis glad av att få höra att jag har hög IQ, och att jag har möjligheten att träna upp min intelligens ytterligare. Men vad som verkligen gör mig verkligen glad är att jag vet att det är mitt hjärta som jag allra helst vill träna.
Jag läser inte filosofi för att jag vill bli visare, utan för att träna mig i att agera så gott som det går i alla situationer.


Jag SMS: ar i runskrift, och på min blogg finns det grottmålningar,
chattar med blyerts, och på facebook skriver jag med vita fjädrar.
Till dig finns det jag vill förtälja inskrivet i min allra blygaste blick
skrivtecken som är sannare än allt som är inristat i hårdaste sten.