söndag 29 januari 2012

Förlåten

Om man gjort något dumt emot någon, o blir förlåten då upplever man oftast en behaglig känsla av lättnad. O sakta men säkert kan man gå vidare.

Men om någon uppfattat något man sagt eller gjort på ett helt annat sätt än vad ens intentioner var o blir sårad så är det lätt att bli frustrerad.
Man vill då inget annat än att försöka förklara för personen som blivit sårad varför det blev som det blev.
O får man då inte chansen eller inte blir trodd, och hjälplöst ser hur saker förstörs, vänskap, tillit m.m. Ja, då är det lätt att bli besatt av att söka efter sätt att förklara på ett bra sätt. Risken finns att man ältar problemet till den grad att själva ältandet i sig förstör ännu mer, allt, att man missar chanser till upprättelse, eller att man missar allt annat som är bra i livet pågrund av att ens ältande slukar all ens energi.

Men om.
Om man får förlåtelse av personen ifråga redan innan man fått chansen att förklara så är det ju en ännu större förlåtelse. Och om man stannar upp o känner efter så är ju den känslan man får av en sådan förlåtelse så mycket underbarare än en vanlig förlåtelse, för det innebär ju att den personen ifråga kan förlåta en för något som man inte ens menat.

Det är då lätt att man får för sig att man iaf vill bevisa. Men risken finns då att såren rivs upp, nya missuppfattningar uppstår.

Så ifall du får vara med om något sådant, njut istället extra av att det finns någon som värdesätter dig tillräckligt mycket att personen kan förlåta dig för hemskare saker än vad du någonsin velat göra gentemot den person.

Att stanna i den känslan leder förmodligen till något mycket bättre än vad behovet att få upprättelse gör, så våga pröva, det ska jag göra iaf.