måndag 14 april 2014

Ett annorlunda uppvaknande (tillägnat er som tycker att jag skriver för mkt positivt)



Täcket glider ur min famn och jag drar det emot mig.
- Sluta jag vill inte att du ligger o håller om mig hela natten.
- Men jag behöver någon och omfamna, och du är allt jag har.
- Men har du frågat mig någon gång? jag kanske inte vill.

Kudden rycker till.
- O, jag är urless på att du ligger och kramar mig hela natten. Jag kanske vill välja själv vem jag ska krama.

- Men ni är ju mina, jag har ju köpt er.
- Alltså, slaveriet är avskaffat sedan flera hundra år, häng med vet jag.
- Nu får ni sluta, jag vill ligga och dra mig.
Sängen skrattar.
- Du kan dra!

Sängen hoppar till och jag faller ner på golvet.
- AJ!

- Men, är det inte jag som ska säga aj?
Golvet knirkar.
- Det var jag, golvet, jag har kanske också känslor.
- Men...
- Har du tänkt på det någon gång då du går fram o tillbaka över dig. O mest ledsen gör du mig då du glömt något på morgon o springer in med skor . Vet du hur ont det gör då skorna trampar fast småsten från uppfarten i mig?
- Nä, men...
- Just det.
Reser mig upp och drar ut en byrålåda. Sträcker min hand emot en av mina kalsonger.
- Nej välj inte mig. Ta honom istället.
- Sluta, han hade på mig i förgår. O han tvättade mig igår. Vet du hur omtumlande det är att kastas runt i en tvättmaskin och för att inte tala om torktumlaren.
- Jo, men det värsta är att vara på honom. Vet du hur äckligt det är att vara hans kalsong.
Det buar från byrålådan under.
- Vi då, hur tror du att vi har det? Då han har haft på oss en hel dag luktar vi ju värsta fotsvetten.
Jag morrar.
- Nu får ni ge er. Jag behöver klä mig. Åka till jobbet.
Dörren till garderoben slåss upp och en av mina skjortor tittar på mig.
- Alltså det är inte vårt problem. Varför ska vi ställa upp för dig mera?
Bara tittar på min fina vita skjorta med röda knappar som skriker.
- Minns du att du hade på mig då du sökte ditt jobb? Jag kämpade järnet för att dölja din nervösa svettlukt. O sen då du fick jobbet, då visade du ingen tacksamhet gentemot mig alls. Jag fick inte ens hänga med då du gick ut o firade. Då dög jag inte. Då valde du istället din svarta skjorta med röda knappar.
Den svarta skjortan med röda knappar fnyser.
- Det är för att brudarna tycker att jag är snyggast som han väljer mig.
Alla kläder inne i min garderob skrattar. Mina röda jeans tar till orda.
- Va, jovisst. När fick han en brud sist?
Han är lika omtyckt på krogen som här i garderoben.
Kläderna skrattar ännu högre. Min svarta kavaj ler.
- Om vi fick gå ut själva så kanske det skulle hända något. Så länge vi måste dra på den där gammkroppen så är det dömt att misslyckas.
Kläderna, möblerna och allt annat i min lilla lägenhet skrattar så att dammet studsar. Jag sätter mina händer på sidan och blänger på kläderna i garderoben.
- Nu får ni ge er jag måste på jobbet.

- Jobbet, ha, ha, ha. Han har glömt.
- Vadå glömt?
- Hallå, hallå, dags och väcka din hjärncell. Du har faktiskt påsklov.
- Men... Åhh...
Min svarta morgonrock med rött tyg på insidan suckar.

- Glöm att du får ta på dig mig bara för att du är ledig.
- Men...
- Du trodde att dina ensamma dagar skulle ta slut då du beställde mig. Ha, ha, ha. O att då jag var sydd så skulle alla trådar passa. Oj, oj, oj, du är så naiv.  Gå o dra något gammalt över dig!
Det skriks i panik längst ner i kläddkorgen där jag har mina äldsta plagg. De som jag inte klarat av att slänga därför att de innehåller så många minnen och nostalgi.
- Neeej, inte vi. Bara för att han haft oss så länge innebär inte att vi måste finnas till för honom längre. Vår tid i hans liv är förbi. Vi vill gå vidare.
Jag sliter mitt gråa hår.
- MEN KAN NI INTE BARA SLUTA ALLIHOPA!
Springer emot ytter dörren. Dörren flyger upp.
- Jag vill inte att du tar på mig.
Tittar mig runt. Dörren stängs, låset går i baklås och den röda postlådan springer skrikande iväg.
- Nä, öppna mig inte. Jag vill behålla reklamen. Du läser ju ändå inte den. Slänger den. Har du någon gång tänkt på hur ledsen reklambladen blir då du nonchar dem på ett så kallt o bitchigt sätt?
Molnen snabbar sig bort ifrån himlen. Solen som just stigit upp flyr tillbaka bortom horisonten. Det blir natt igen. Stjärnorna far åt alla håll för att komma undan min blick och månen flyger efter solen för att gömma sig på andra sidan jorden. Nattmörkret skriker.
- Å, varför blir det alltid så? att det är jag som blir kvar. Måste vara med honom jämnt då han är som värst att umgås med.
Hör solen skratta retsamt bakom horisonten.
- Ni är ju så lik varandra, tomma, mörka o dystra. O ingen bryr sig om er eftersom ni är så innehållslösa.
- HA, HA, HA, HA.
Skrattar allt och alltet åt oss.



 

onsdag 2 april 2014

En vacker kärlekshistoria. Leve Facebook



En vän berättade att i hennes vänskapskrets så finns det en man i 40-årsåldern som aldrig haft ett längre förhållande. Då de pratade med honom om det så sa han att då han var 17år så träffade han sitt livs kärlek på ett slalomläger, o då de aldrig träffades igen så fick det där med relationer vara.
O så en dag. Fick han ett meddelande på facebook. De ena lede till det andra. Och nu. Så...
Då jag hörde detta så rann tårar ner för min kind, då jag nu skriver ner den rinner stänker tårarna. Varför, jo för att kärleken segrar på detta sätt är sällsynt, mycket sällsynt.
Får ni lite mer hopp av denna sanna historia så är det bra, hopp är en fin känsla som alla är värda att få uppleva, ett smörjmedel som gör livet lättare.
Men oavsett vad. Så tycker jag att det räcker med att denna historia är sann, för det är verkligen vackert att sådant kan ske. Leve facebook!