onsdag 30 december 2009

Nattens dröm



Skulle uppträda på en scen. Läsa dikter, prata och sjunga... Bestämde mig för att sjunga för att variera showen, folk vill ha omväxling för att tycka att det är bra, tänkte jag.

Det vara bara två i publiken. Två från biblioteket satt på en parkbänk rätt över en väg.

Jag stod bakom ett bord och hade böckerna jag skulle läsa dikter och texter ur. Är nervös, går lite bakom och kommer fram på scenen och sjunger
"Vem kan segla för utan vind".
Jag blundar hela tiden jag sjunger och ursäktar mig, påstår att jag ville testa, att jag vet att man inte skall blunda då man sjunger, men ville testa endå.

Sedan fortsätter jag att sjunga, ett popuri av låtar jag kan, eller halvkan, för jag sjunger inte hela låtarna, eller med en massa fel i.
Av någon anledning så har jag ett täcke över mig. Krånglar med det, har nästan hela tiden täcket över huvudet. Jag ser inget.

Tillslut så börjar min sång bli vacker, jag sjunger en Whitney Houston hit så bra så att jag skulle kunna vara med i engelska "You got talent". Jag sträcker mina armar utåt åt var sin sida under de sista tonerna som om jag vill omfamna världen.
Men jag har täcket över huvudet, ser inget.
Då jag slutar sjunga tar jag av täcket, men då känns det som om de två bibliotikarierna i publiken gått. Men jag ser inte om de gjort det. En buss har stannat framför parkbänken. Jag springer ner från scenen och framför bussen för att titta om de sitter kvar, eller om de kanske till och med klivit på bussen.
Men då slutar drömmen så de får jag aldrig veta.

Faktiskt en riktigt obehaglig dröm.


tisdag 29 december 2009

Tre filmer

Jag har sett flera filmer på tv de två senaste dagarna. Tre av de måste jag få kommentera lite.

Bodyguard:

Det är en av de filmerna som får det att vattnas i mina ögon. Varför, jo därför att i den filmen vinner inte kärleken. Och speciellt inte den största, den där kärlek växer fram fast för stora skillnader finns. Hon, som i panik då och då glömmer att han bara vill väl och skäller på honom för att han skämmer ut henne inför andra. Varför är hur det ser ut utåt viktigare än kärlek för så många? Han, är känslomässigt helt trasig, något som han döljer med att speciallisera sig på att inte visa känslor, och skyller på sitt jobb. Även om filmen har flera dåliga manusmässiga inslag så känns det så fel att det inte blir dem. Tro inte att jag alltid vill ha ett bra slut, oj så många gånger jag önskar att de inte får varandra i slutet av filmer. Därför att det är sådan där kärlek, då man i första scenen av filmen förstår att de skall få varandra. Därför att det är sådan där kärlek, mellan de två vackraste, som passar in i alla läger. Jag tycker att puckelryggen Quasimodo i ringaren i Notre Dame skulle ha fått zigenerskan Esmaralda, inte den där fagre, . Då hade verkligen varit en vacker kärleksaga.

Den sista samurajen:

Jag tror att jag tycker att filmmusiken i denna är den allra bästa av alla filmer jag sett. Filmen innehåller flera misstag. För mycket krig, överdrivna krigscener. Men det största misstaget är att de som spelar sidorollerna som samurajer också är soldater i motståndarnas arme. Syns för bra, synd. Men filmen har ett vackert budskap. Mest tänker jag på då Samurajen berättar om körsbärsblomträdets perfekta blommning.

Att ett liv är värt att leva om man en gång i sitt liv får uppleva en sådan vacker blommning.

Jag skrev en gång,

"Bättre en stund i en famn än en livstid utan".

Men är det inte många som glömmer den tanken i "hur det ser ut utåt skräcken", som i Bodyguards filmen. Det är så många som förfular det som var. Det som en gång var dess livs vackraste ögonblick ljuger de om, smutskastar och förstör. Oj, vad jag sett många som gör så. Synd om dom. Önskar att de får tillbaka glädjen i att se allt de vackra i sina liv, och att de ser skönheten i att hjälpa andra att finna och bevara sådana ögonblick.

Själv har jag upplevt några magiska ögonblick i mitt liv, stunder som gjort mitt liv värt att leva. Men på något sätt så tror jag att jag har mer vackra ögonblick kvar. Jag tror att om man verkligen får kämpa för de man vill, det som verkar omöjligt... Om man uppnår det, då är livet så vackert som det kan bli.

Total Recall:

Ingen höjdarfilm, även om den bygger på ett filosfiskt tema. Hur vet vi att vi är vakna? Att de vi upplever är sant. Det tror vi ju oftast då vi drömmer också. Nu säger dock det flesta filosofer att det är tjafsfilosofi. Vad spelar det för roll att det inte med säkerhet går att bevisa att vi är vakna, vi bör ändå agera som om vi är vakna och behandla alla människor så väl som det går, och bry oss. I filmen kan de plantera in minnen i oss. Det där minnet som vi verkligen vill uppleva blir en verklig del av vårt eget minne, som om det skett.

Om det vore en möjlighet så skulle jag vilja plantera in att kärlek alltid vinner över fördomar, att bry sig blir moraliskt rättesnöre, och så skulle jag naturligtvis vilja plantera in de där magiska ögonblicket som jag har kvar att uppleva.

MEN.

Även om möjligheten att plantera in minnen fanns. Så skulle jag hellre välja att kämpa för att jag skulle få uppleva det ögonblicket på riktigt.

onsdag 23 december 2009

I det stora ljusets klara låga



I det stora ljusets klara låga
finns det små, små strimmor av hopp.

Likt fläckar på solens yta
finns de där
utan att vi ser dem

i alla ljus
som brinner
denna stjärnklara decembernatt.

Och i lågans nervösa fladdrande
flyger gnistorna mot skyn
för att bilda
små bokstäver
skapa ord
till en saga
om oss
som vi skrivit tillsammans.

I den varma krubban
ligger julklappen
som alla längtar efter.
Och gamla tårar
sugs av halmkudden upp,
oemotståndligt,
likt barnets första skratt.

Stearin rinner dock nerför ljusstaken
som tårar
efter en rödmjuk kind,
och stelnar sakta,
likt utsträckta fingrar
som inte når den efterläntade handen.

Men i det stora ljusets klara låga
har det skrivits på otaliga blad,
många blad
om ljus.
Är arken tillräckligt slitstarka
kanske lovsångerna
någon gång
får handen att sträcka sig
emot fingrarna
och att de tillsammans
får beundra
Jesusbarnets stjärna.

Men i de falska lyktornas rykte
svävar gnistorna bort,
för när det stampas fördomsfullt
kan änglarnas hjärtslag inte höras,
vågar ljuset inte skrika.

Jag har dock alltid vetat
att vi trivs bättre i adventsstjärnans ljus.
För när lyckans evangelium viks ihop
bär dess titel ändå alltid ditt namn.

I det stora ljusets klara låga
är bilden av oss evigt levande
i den torkade stearinsjöns spegelbild.

måndag 21 december 2009

Filar på en juldikt

Jag arbetar förnärvarande med att förbättre en av de dikter jag själv tycker best om, "I det stora ljustes klara låga". Kanske kommer jag att presentera den här som en liten juldikt. Den är dock vemodigt vacker, inte riktigt så där julhurtig.
Det är ganska roligt att skriva dikter om känslor. Och då man lyckas föreställa sig känslorna som passar in i det där fyndiga ordförvrägningen man kommit på, då blir det ofta bättre. Det är naturligtvis jobbigt att gå in i känslor som gör ont. Ibland använder jag mig av känslor jag verkligen haft, har. Och känslor jag varit rädd för att måsta ha. T.ex. så har ju min dotter varit nära och dö flera gånger, senast för ett år sedan.
Men många gånger så lyckas jag också sätta mig in i känlor som jag inte haft. Då faller det väl sig naturligt att de dikterna blir sämre. Men faktum är att jag ibland fått minst lika bra kritik för de, åtminstone på poeter.se eller då jag läst inför publik. Nu är det väl naturligtvis så att min scenförmåga påverkar hur dikterna uppfattas då. En av de bästa diktarna jag har läst, är så tråkig på scen så att han förstör sina egna dikter. Å andra sidan så hörde jag på en fransk poet i våras, jag förstod inte ett skvatt, men endå så rann tårarna ner för kinden.

Tårar är salt i sår

tisdag 15 december 2009

Jag är den bortgömda norrlänningen

...
Om jag skulle läsa dessa rader inför en publik
i en stor röd sal, med fönster på båda sidorna.
Då skulle de bara höra hesa viskningar fast jag
skriker så högt att jag nästan tror på mina ord.
...

Jag saknar med svarta sorgkanter, längtar för att jag har drömmar om hopp.
Andas som om att jag inte drunknat, letar visdom som bevisar att jag har fel.
Hjälper andra som om jag klarat mig, ler och försöker tända deras väglyktor.



Jag flyter ovanpå ett hamburgerbröd
med bortskrapad tyck int om mig sås.

Jag är den bortgömda norrlänningen
fanns ingen, där jag skulle leta vidare

söndag 13 december 2009

Vist visst

Var går gränsen mellan deprission och att inte se några möjligheter? Är det klokt att säga som det är då, eller att le och säga att allt är bra?
Det finns så mycket vist sagt om vad vi bör göra i princip alla situationer. Ändock har verkligheten en tendens att sätta oss i situationer som vi inte är förberedda på. Att träna, genom att tänka på praktiska moralfilosofiska dilemman är naturligtvis bra. Vilket också är något som alla gör utan att veta att de gör det. Vad skall jag säga då vi träffas? Hur skall jag bete mig om du säger si eller om du gör så. Så någon form av karateträning i moralfilosfiskt tänkande skulle finnas, så att vi automatiskt parerar situationerna på ett så bra sätt som möjligt. Jag vet av egen erfarenhet att ibland så fungerar jag helt oberäkneligt i situationer. Tappar kontrollen och gör helt tvärtom. Tack gode gud för att jag inte blir våldsam eller försöker vara elak på något sätt då. Men just detta år som nu snart är slut 2009, så har jag ibland tappat kontrollen helt och sagt eller gjort helt tvärtom än vad jag tänkt. Nu har jag dock inte agerat omoraliskt endå, men de stör mig ändå lite att jag inte har kontroll. Om jag funderar på dessa situationer så ligger nog mitt ologiska beteende i att jag blivit rädd för att förlora något som var viktigt, eller orolig för att det skall bli fel. Att jag inte har nog stort självförtroende, eller om de nu är självkänsla. Och oftast så besannas de man är rädd för då man tappar kontrollen.

Var 2009 ett bra år? Ja än är det lite för tidigt att ge detta år ett betyg utifrån min horisont. Och av erfarenhet så vet jag också att situationer verkan på framtiden kan förvandla misslyckanden eller succer till något helt annat. Så vem vet, vad de som jag blivit glad eller ledsen för under 2009 medför för 2010.

Har du läst min bok ännu? Gör det och hör gärna av dig och berätta vad du kom att tänka på.

torsdag 10 december 2009

ÅTMINSTONE MIN PENNA KAN VÄL FÅ GLÖDA

Hämnden är ljuv, vilket kvalifiserat skitsnack. IAF för mig. Jag får väl acceptera att det är ljuvt för en del andra människor, men så är det inte för mig. Då jag tänker tillbaka på situationer då jag upplevde att folk gjort mig illa, och då jag tänker på hur jag vill förändra situationerna. Vad tänker jag då? Jo, jag fantiserar ihop situationer, i vilka de tycker om mig. För de är ju de jag vill. VARA OMTYCKT. Vem blir omtyckt genom att hämnas?
Det finns faktiskt flera situationer som jag har kunnat få mer rätt än vad jag fått. Bara genom att berätta sanningen om vad som egentligen hänt. Vad andra gjort fel. Men jag har inte gjort det endå. Det hände i skolan, de har hänt i kompisammanhang, på arbetsplatser jag jobbat på. Och dessutom i situationer som varit riktigt viktiga för mig. Varför? Ja inte för att jag vunnit något på det (kan faktiskt inte komma på något sådant tillfälle). Men ska jag vara ärlig så är inte att ha rätt de jag vill, jag vill vara omtyckt. Och det känns fel att vara elak även genom att använda sanningen.
Nu tycker jag inte att det är snällt att vara snäll bara för att få något tillbaka, inte ens vänskap. Även om det är de jag vill,. Om du ger bort något för att få tillbaka något så är det inte genomsnällt. Om du hjälper utan att vilja få något tillbaka då är det helt snällt. Men det är inte ont på något sätt att åtminstone hoppas på att få ett leende tillbaka, det är mänskligt.

Elins leversjukdom spökar igen. Den har gjort det av och till sedan svininfluensan. Det är en av de mindre trevliga saker som händer som jag kan skriva om här. Hon och hennes mamma skall åka till Cran Canaria på lördag. Om hennes sjukdom tillåter att de kommer iväg så får vi be till gudarna att hon får må bra där.

Jag önskar er alla lycka, och att ni åtminstone kan få smaka lite på det ni vill.
Kom ihåg att: Är det så för er att det åtminstone finns en liten möjlighet att uppleva det ni vill så är ni lyckligt lottade.

onsdag 9 december 2009

Får man veta då man dör?

Får man veta vad andra egentligen tyckte om oss då vi dör?
Det finns många olika tro om vad som händer då vi dör. De flesta har en grund i någon av de stora religionerna.
Många av dessa tro, anspelar att vi på ett eller annat sätt får frid. En del att vi hamnar i någon form av efterliv, andra att vi födds om. Många tro menar att vi får uppleva konsekvenserna av våra handlingar, drabbas av rättvisa. Och många tro att vi får veta allt. Att vi t.ex. i en bok kan läsa om allt som hänt oss. Vad jag undrar. Är en enkel undran.
Får vi veta vad andra egentligen tyckte om oss då vi dör?
Var dom, de där vännerna de sa? eller tvärtom, fanns det de vi inte trodde att de tyckte om oss som egentligen tyckte om oss? Ja kanske var det till och med någon som låtsades att vara kära i oss som egentligen inte var det, eller kanske fanns det någon som var hemligt förälskad i oss.
Får vi veta de egentliga orsakerna till varför de som svek oss svek oss. Eller varför någon verkade sur på oss en speciell dag, fast det egentligen fanns en helt annan orsak, som inte hade med oss att göra. Får vi reda på det?
På många sätt kanske det är just att få reda på det som skapar frid. Eller?
Ja det ingår ju då naturligtvis i köpet att alla andra skall få reda på vad du egentligen tänkte, hade för motivationer, och kände. Skrämmer det dig, att alla får veta vad lilla du egentligen känner? Det borde det inte göra. Det du känner är bra. Det är de du känner som du inte visar som… Ja vad jag nu skall säga, för det är fel att säga att det är fel också. För det finns väl något annat som du känner som ligger bakom att du inte sa vad du kände vid det tillfället. Till exempel att du inte vill såra, och det är väl en fin anledning. Men frågan kvarstår, oavsett konsekvenserna.
Får vi veta vad andra egentligen tyckte om oss då vi dör?
Frågan är också hur vi är funtade efter vi är döda, där vi då är, om något är. Kommer vi att bry oss om sådant som var viktigt då vi levde? Är vi alltid lyckliga, har frid, oavsett vad vi får reda på, har vi känslor överhuvudtaget.
Men är det överhuvudtaget någon mening med den himmelska friden om det inte är de känslor av oro, längtan eller vilka känslor som nu plågar oss nu under vårat liv, som vi får en förklaring till.
Är paradiset att inte ha känslor? Att bara uppleva lycklig? Att få vara med våra nära och kära? Det sista är en paradox, det finns ju många som är kär i någon som inte är kär tillbaka. Vem får var med vem i sådana fall?
Eller är paradiset bara att få veta, få veta sådant som både gör en glad och ledsen, och bli det. Att andra får veta saker om dig, som både gör dem glada och ledsna. Även om känslor är de som plågar oss mest i våra liv, är det verkligen att inte ha dem längre som är paradiset?
Men frågan kvarstår en då.
Får vi veta vad andra egentligen tyckte om oss då vi dör?

måndag 7 december 2009

Nytt inlägg


ÅtMINSTone


Har verkligen haft mycket att skriva om på sistone, därför har det inte blivit något skrivet.


Åtminstone


Idag. Imorgon, december mörknar framåt, ljus brinner upp, steg syns längre, julklapp...


ÅTminstONE


När du minst anar det så.

Men om jag aldrig anar det.

Hur kan någon gång bli när jag minst anar det då?


Drömmer om en massa saker på nätterna, åtminstone...