söndag 29 april 2012

Hoppas!

Det bästa man kan göra för en hopplös människa
är att ge den hopp?

 
För då är ju den människan inte hopplös
nå längre
utan någon som man kan hoppas på.


Det sägs att det sista som överger oss är hoppet. Det låter lite skrämmande, som att när man tappar hoppet så är det dags att dö.

Men samtidigt så känns det ibland som att det skulle vara skönt att tappa hoppet. Att det finns någon slags frid i hopplöshet. En frid i att inte ens hopp ger en falska förhoppningar om och om igen, fast allt pekar på att det är hur kört som helst, o så blir man ledsen om och om igen...

Men…

Jag träffar då o då människor som tjatar om att det inte är bra att tro att de ska gå bra o att de kan lyckas med något. Därför så deppar de bara o försöker oftast inte alls. De säger att om de tror att de ska gå dåligt så blir de inte så besviken då det inte går.
Jag har försökt dem att se att vad de då gör är att ta ut olyckan i förskott, att de är olycklig helt i onödan innan det eventuella resultatet av handlingen visar sig. O går det då som de befarar så blir de ju ledsen 2 gånger. Dessutom så försöker jag få dem att förstå att just den negativa inställning förmodligen påverkar både deras förmåga att göra saker bra och resultatet, alltså att den negativa inställningen ökar oddset för att de ska misslyckas. Jag säger:

- Tro att de går bra så är du åtminstone lycklig en gång, i förväg. O dessutom så ökar du då din chans att lyckas o då är ju chansen större att du blir lycklig 2 gånger.

Dessutom så brukar jag säga att jag tror på att de kan lyckas, o att jag hoppas på att de lyckas. Jag försöker alltså ge dem stöd o hopp. O Hoppas på att jag ska lyckas med det.



måndag 23 april 2012

Mig själv i tredje person.


Idag så fick eleverna i fantastiska 7C på Ursviksskolan en uppgift i vilken de skulle beskriva sig själv i tredje person. Eleverna i klassen skrev så bra o så vackra beskrivningar om sig själva som det bara går att göra. O jag blev inspirerad av dem, så nu tänkte att jag skulle göra det samma, om än inte lika bra, o framförallt inte lika kort ;).


"Ibland så önskar sig Lars att han var åtminstone ett par centimeter längre än 173cm. För han upplever det ganska ofta så som att han inte räcker riktigt till, inte når ända fram.
Lars konstaterar med tillförsikt att allt som skett i hans liv, oavsett om det blir bra eller dåligt för honom utvecklar honom. Han försöker också göra något positivt av det han lärt sig, försöker bli en bättre människa.
Han försöker hjälpa till så gott han kan, även om hans fumliga ohändiga små händer inte klarar av att greppa allt. Hans fötter som har storlek 42 snubblar då och då till, liksom hans snabbpratande tunga allt för ofta gör. Dessutom blir tungan stel ibland, han vet inte då vad den ska säga för att få det att bli bra när något är mer än viktigt för honom.


Lars var minst av alla i hans ålder under hans barndom. Barndomen lärde honom att bli rädd då han blir attackerad, hans reflexer är då att försöka försvara sig med att argumentera, men han är dålig på det, det blir inte bra. Men som tur var så har han blivit bättre och bättre på att inte använda sin förmåga att prata till att diskutera bara för att vinna o få rätt istället för att göra saker bättre. Han brukar säga, hellre har jag fel o är lycklig än rätt o olycklig.


Även om Lars som har haft glasögon sedan 25års åldern har läst mycket, såväl personlighetsutveckling, allmänkunskap o ekonomi på olika skolor. Filosofi, språk, litteratur m.m. på universitet. Läst böcker o tidningar om de mesta. Lärt sig att skriva och att lära ut t.ex. skrivande på folkhögskolor. Så längtar Lars efter att få lära sig mycket mer, för Lars är det att göra sitt liv så bra som möjligt. Han hävdar ju att meningen med livet är att göra resterande del av det liv som vi lever nu så bra som möjligt utifrån de förutsättningar vi har.

Lars grönblåa ögon gråter ibland, på sistone har det varit oftare, men de tårar som runnit ner för hans kinder, t.ex. de tårarna som droppade ner från hans skäggstubbiga haka i morse känns för honom som renare än tidigare i hans liv. Som att tårarna har rätt att rinna, som att det inte är något att skämmas över att Lars blir ledsen för att något skett som orsakar honom smärta, som inte blir som han hoppats. Till skillnad från tidigare så törs nu Lars berätta o stå för vad han känner, även om han då riskerar att någon tycker att han är knäpp, eller hopplös.

Lars gillar att klä sig i skjortor, kavajer och rockar. Lars vet inte om de kläder som han bär, som av någon anledning ofta är svarta matchar hans allt mer gråa, ja nästan vita hår, tänk att hans hår var långt och jättekrulligt tidigare.

Lars är en människa som har haft många olika hobbyers o jobb under hans liv, personer från olika perioder skulle nog ge väldigt skilda beskrivningar av honom.
En del för sportfiskaren, han kallades för Fisken i många år på grund av att han fiskade jämnt.
Andra samlaren, ja han har faktiskt kvar den näst intill kompletta samlingen av Stålmannen serietidningarna.
För många jämnåriga är han Discofisken (han är 49år gammal, fyller 50 i höst, men säg inget om det till honom), vilket han kallades under de år han spelade disco och faktiskt gjorde väldigt bra ifrån sig på discodanstävlingar.
En del tror nog än att han är politiker, och en föreningsmänniska eftersom han i så många år var aktiv på alla nivåer och dessutom jobbade som ombudsman i Sundsvall och föreningskonsulent på IFK Anderstorp/ Brf Frögårdarna.
Många förknippar Lars med Skelleftetravet då han i många år varit aktiv och jobbat där, det jobb han älskar mest där är prisutdelarjobbet, de som vinner travlopp är ofta glad emot honom.
Travet är inte den ända idrotten han ägnat sig åt, han har faktiskt brunt bälte i Shotokan karate, hans äldsta barn, älskade underbara 22årige Elin har svart bälte och har varit med i landslaget.
Hans älskade helmysige son André fyllde 21 i lördags, hans sons stora intresse är film, han bor i Stockholm nu, men kommer hem i helgen. :)  
Lars älskar också film, o musik såklart, han är inte musikalisk eller bra på att sjunga, men han har ett par av de viktigaste av talangerna då det gäller musik, han älskar att lyssna o dansa.
Han spelar också dataspel, dock mest Lord of the Ring online, han är med i ett kinship som heter Radix Lecti (latin för ”soffpotatisar”), hans ex Åsa som han var tillsammans med i drygt 30år var nog inte så förtjust i den hobbyn. Lars o Åsa har bra kontakt fast de gått skilda vägar, ingen av Lars o Åsa vill göra illa varandra, de ser varandra som vänner o skildes utan bråk. O jag vet att Lars är mer än tacksam för den tid de fick tillsammans.


För många är Lars nog känd som filosofisk, författare o poet, han har givit ut en bok ”Släpp mig Fri” o en studiehandledning om mobbing, o dessutom har han fått sina dikter publicerade i en diktsamling. Han skriver nu på fler böcker.
Han har föreläst en hel del, skrivit många artiklar till tidningar, hemsidor med mera, men han brukar också agerar som lyssnare och rådgivare åt de som vill lätta på sitt hjärta inför honom.
Lars började lajva för snart 8 år sedan, något som verkligen förändrat hans liv på många sätt.
Lars spelar amatörteater, nu tränar han tillsammans med de fantastiska människorna som han kallar för sina vänner i teatergruppen Prismateatern på en föreställning om fördomar och kärlek. Välkomna!


Kanske skulle en del kalla honom för ombytlig, för ovanstående beskrivning är långt ifrån fullständig. Men själv trivs Lars med att hitta nytt att engagera sig i, o upptäcka, en doktor sa till hans då rödhåriga mamma Kerstin då han var barn att han nog skulle bli upptäcktsresande eftersom han sprang omkring o öppnade alla dörrarna på mottagningen. Hans pappa som heter Lars precis som Lars fick ofta leta efter honom då han var ute och upptäckte världen allt för långt bort hemifrån o långt in på kvällarna redan i 6års åldern.


Lars älskar verkligen att undersöka o uppleva nya saker, det även om den kärlek han känner till allt det han tidigare gjort inte förändrats eller förminskats, o det har inte heller den kärlek han känt för nära, kära, vänner o andra han träffat på heller. Den kärleken har bara blivit större med åren. Han är förvånad även om han i filosofi läste mest om just känslor, att kärleken bara kan växa och växa än vad den blir utsatt för, men det tycker han är bra, och dessutom hoppas han på att han kan hjälpa andra att se det, få dem att uppleva lyckan över att det faktiskt är så. Love rules.


Ja Lars erkänner gärna att han är en känslosam människa, han hävdar också att vi alla upplever våra liv genom våra känslor, och att allt som sker är orsakat. Att allt är orsakat hävdar han är positivt, det för att det innebära att vi alla därför har möjligheten att föröka orsaka så att våra drömmar besannas. Även om de inte alltid blir som vi vill så bör vi pröva tycker han.


Lars framtid?
Ja om den är det minst lika svårt att förutspå något om som det är att beskriva honom. Men du är mer än välkommen att läsa mer om den här i bloggen. O vem vet några av er kanske kommer att få uppleva en mer eller mindre stor del av Lars framtid. En del av er på avstånd, andra närmare o oftare. O även om oddset är sämre än omöjligt att det kommer att ske, så kan någon som han själv vill dela sitt liv med om den personen mot all förmodan skulle börja att vilja detsamma komma att få dela det mesta som kommer att ske i hans framtid tillsammans med honom i glädje o sorg, i nöd o lust, ja ni förstår…
O skulle det ske, ja då skulle jag också kunna beskriva honom som den lyckligaste människan på jorden om jag skriver om honom någon gång mer.

Hur att bry sig om påverkar en

När någon jag bryr mig om verkar


må bra

vara glad

och har hopp

så har jag något att glädjas över

Orsaka

Det enda vi kan göra åt det som skett
är att omvärdera det, inte förändra det.

Det går inte heller att förhindra att det
som skett påverkar det som är nu
och det som kommer att ske i framtiden.

Skillnaden mellan det som har skett o nuet
gentemot det som kommer att ske i framtiden
är att du ännu påverka det som kommer att ske.

Så är det så att det är något ditt hjärta vill att ska ske
ta chansen,
försök orsaka så att din önskan blir din framtid.
Försök. Gör det. NU.

Lyssna på hjärtat.

torsdag 19 april 2012

Medvind

Här skrivs ord som vill förbättra
som vill göra det hela lyckligare

Ord som skrivs endast av välvilja
som även om de är naivast av allt
vill tro på att ord har kraften att
starta upp en känsla av medvind

tisdag 17 april 2012

Sant

Det här är ord som jag skriver
som berörs av vad jag känner

Här skrivs inte flera meningar
som skulle berätta ännu mera

Det enda som är säkert är att
sanningen känns oavsett hur






Here I write down a lot of worlds
who are touched by my feelings

Here writes not a lot of sentence
that should tell more about them

The only thing that is sure is that
the truth feels whatever I choose

torsdag 12 april 2012

Det som stod på pallen.



Jag smygfotade en pall på en butik häromdagen. På den, plus några tavlor så stod det några råd om hur man bör leva sitt liv. Därför tänkte jag här kommentera dem ur mitt nuvarande perspektiv.

Live a dreamers life forever

Även om det påståendet kan verka vara orealistisk i mångas ögon så ligger det något i det. För är inte våra mål, oavsett hur realistiska de är drömmar? O är det inte tack vare de drömmarna vi kämpar? De kan vara enkla drömmar, som att ”snart är det helg, så kämpar jag så får jag snart vila”. Eller ”jag vill leva så här även i fortsättningen”. Men det finns även större drömmar, karriärer, vinster, stora hus, resor, bli frisk från en obotlig sjukdom, få sitt hjärtas kära, o.s.v. som ibland kan verka orealistiska. Drömmar som i många fall kan såra en då man någonstans inser att det behövs ett mirakel för att drömmen ska förvekligas.
O just att låta drömmen plåga en är inte rätt, så låt inte dina drömmar göra det.
Men att försöka stänga in drömmen, glömma drömmen, eller försöka se drömmen som något negativt är inte bra heller, det förtär dig sakta men säkert, gör dig ihålligare m.m.
Jag tror att det är bäst att bära drömmarna vi har som smycken, vårda dem, o ge dem kärlek (se nästa visdomsord).
Så här tänker jag:
Jag har inga onda drömmar, om de förverkligades så skulle de allra flesta blir glada för antingen min skull eller för deras egen del . Att t. ex gå omkring o må illa för att man inte kan få den man älskar då kärlek är den allra vackraste känslan vi kan ha är att göra fel emot kärleken. Se kärleken som det vackra den är, ge drömmen den kärlek den är värd, o du kan få uppleva att just den kärleken du ger dina drömmar är det som kan göra miraklet möjligt.

Everything grow with love

Egentligen har jag inte så mycket att skriva här, för jag tycker att de jag skrev i förra kommentaren att man bör behandla sina drömmar med kärlek är talande nog. Ge drömmarna kärlek o de växer, vilket ger dem större chans att förverkligas.
Precis som en blomma, om man ger blomman kärlek och omsorg så blir den oftast som vackrast. Ett husdjur som är älskad blir som finast. Ett barn som växer upp i ett hem där det känner sig älskat, o dessutom är omringat av kärlek, alltså vuxna som inte bara stannar med varandra för att de har barnet, utan för att de verkligen älskar varandra får den bästa starten. Så tro inte att de bara räcker med att älska barnen, älskar du inte din partner o ditt hjärta vill iväg, följ hjärtat för det är det bästa du kan göra emot dina barn. Oavsett om det innebär att du skaffar en ny eller blir ensam så blir de bäst, såväl för barnen som för dig.

Laugh .. ll with your heart

Är inte säker på att jag ser riktigt vad det står på stolen. Titta på bilden, kan du se bättre vad de står än mig, så berätta det gärna. Därför är jag lite trevande i denna kommentar.
Men är det inte så med skratt också? Skrattar vi med kärlek, så växer glädjen. När vi lyckats uppfylla någon av våra drömmar, gör något roligt, eller blir glad för att någon annan lyckats uppfylla sina drömmar.
Men hånskrattar vi, åt ex andras olycka eller förkortahavanden, när de blir utsatt för ex mobbing, så minskar glädjen speciellt för den vi skrattar åt. O även din egen bild av dig själv försämras, för även om du nu kaxigt påstår annat, så vet jag att sådana skratt förminskar dig. Det såväl i den du skrattar åts ögon, du blir även mindre hos dem runt omkring dig fast de inte säger dig det, o ditt eget jag är det som tar mest stryk.
Så försök skratta med hela ditt hjärta i fortsättningen.

Slutsats.

Även om ditt hjärta ibland, precis som mitt ibland skriker av smärta, så är just hjärtat den kanalen som Gud använder sig av för att ge oss de viktigaste råden, o språket som används är just kärleken. Så lyssna på ditt hjärta, även då det i panik skriker ”ditåt” o du har ingen aning om hur. Och om du ger hjärtats drömmar så mycket kärlek du kan så ger du förmodligen miraklen en större chans.

måndag 9 april 2012

Men vad var det som jag måste göra?

För två nätter sen hade jag en riktig kuslig dröm.

Jag var hemma i mitt barndomshem som nu var ombyggt till ett hotell, ett spa hotell, med pool på gården, framför porten in(inte direkt det skabbiga hus det är idag). Men en då så var huset i hur dåligt skick som helst. Det var inga gäster o det gick uruselt för hotellet, hur jag vet det vet jag inte för jag minns inte att jag träffade någon människa där, ändock var det som att någon berättade för mig eftersom.
Det fanns djur som behövde saneras bort, (typ kanske möss) o det luktade mögel.
Jag var på övervåningen, jag blev tyngre o tyngre i kroppen, o i huvudet. Det blev halvsvart, var på väg att svimma. Staplade fram o mådde jätteilla.
Men det var något jag måste göra innan jag kunde ge efter o svimma, ja det var rent som om jag skulle försvinna om jag gav upp.
Om jag gick o la mig i min säng så skulle jag kunna vila, men mina steg blev så obehagligt mycket tyngre,kommer nog aldrig att hinna till sängen, tanken på att jag inte kommer att klara mig, överleva om jag inte ger upp snart slog mig, men det jag måste göra måste jag göra, nå annat går inte.
Jag minns inte vad jag måste göra, o jag är inte riktigt säker på att jag visste vad jag måste göra i drömmen heller, har inget minne av att jag visste vad jag måste göra.
Det blev bara tyngre o obehagligare, så sjuk, så illamående, måste vila, måste till sängen, men måste göra det jag måste göra.
Vinglade till o jag tror att jag började falla ihop, gå förlorad...

O då helt plötsligt så ligger jag i sängen, i min säng här i den lilla ettan som jag bott i mer än 9 månader nu. Det tog några sekunder innan jag fattade att jag inte drömde längre, o att det på ett sätt varit nära till just min säng hela tiden, jag låg ju redan i den. Just det konstaterandet fick mig att le, men naturligtvis inte resten av drömmen.

Men vad var det som jag måste göra?

Kom inte o ge mig en tolkning av drömmen som hävdar att huset är jag, att det är en bild av den jag är. För då blir jag nog lite ledsen, ja sårad. Jag är väl inte möglig????
Jag blir lite mindre sur på dig ifall du tycker att jag ska tolka det som att det representerar min barndom. Men även om jag har en del dåliga minnen av vad som hände då, så ser jag inte mitt gamla hus, o min barndom som en så hemsk tid, jag älskar den tiden också.
Däremot så kan jag hålla med om, utifall du tolkar det så, att jag måste övervinna de rädslor som den tiden orsakade hos mig. De åren orsakade så mycket fruktan hos mig som förhindrar mig att våga än idag.

Men vad är det som jag måste göra?

tisdag 3 april 2012

Varje tår av stor saknad

Varje tår av stor saknad bär en längtan
om att bli ett minne blott
från tiden innan den kind den rann ner för
fick uppleva kramen som sa
att din tid av saknad är nu över.

Varje liten bokstav bär en längtan

Varje liten bokstav bär en längtan
om att få bilda ett ord

Varje litet ord bär en längtan
om att få bilda en mening

Varje litet hjärtlag bär en längtan
om att få förverkligas

måndag 2 april 2012

Problemet med ord är att de ger oss känslan av att vi både kan bli förstådda och begripa vad andra känner

”Problemet med ord är att de ger oss känslan av att vi både kan bli förstådda och begripa vad andra känner.
Men då vi vänder oss om och står ansikte mot ansikte mot vårt öde märker vi att det inte räcker.”

Jag läste dessa ord i Paulo Coelho boken Alef igår kväll.
Och jag måste säga att fast jag älskar att skriva, pratar mycket, gillar att undersöka ord, fundera över dess ursprung, filosofera runt deras betydelse och skriva poesi så känns det att det ligger något i det han skriver. Eller kanske just därför att jag ägnar mig åt alla ovanstående saker, o vad som skett i mitt liv så inser jag att han är sanningen på spåren.
Att vara säker på vad någon menar är enkelt, världen omkring oss blir mer begriplig, men tyvärr så kan förenklingarna ofta bli förvanskade, det gäller även då vi försöker förklara något, eller säga vad vi känner till någon. Det är tyvärr inte så enkelt att vi kan räkna med att de vi säger inte kan misstolkas, och det blir misstolkat allt för ofta.

Coelho skriver också att han känner människor som talar som en mästare men är oförmögen att leva som de lär. Nu är jag sannerligen ingen mästare, men jag kan intyga hur svårt det är att leva upp till de man med känslor och logik kommer fram att det är rätt att göra eller säga. Då jag hamnar i en situation där jag blir i det närmaste panik, o där orden blir så viktiga, o de enda hjälp jag har för att inte förlora det jag värdesätter, så hör jag mig själv nästan så där utifrån, säga saker som jag inte ens planerat att säga någon gång. Som tur var säger jag inget elakt, men knappast något smart, eller balanserat, utan det blir bara töntigt.
Gud vet att jag försöker, allt vad jag kan, men jag är inte mer än människa, jag har inte förmågan att säga eller leva rätt jämnt.
Paul menar att det är en sak o beskriva en situation och en annan att uppleva den. Att den som jagar en dröm inspireras av det han gör och inte av det han föreställer sig.
Ja, jag ska träna på att leva mer efter hur jag föreställer mig att jag bör agera, alltså att våga lita på det mitt hjärta vill få fram o säga det, istället för att fångas i paniksituationens nät o bli rädd för att blotta mina innersta känslor, jag ska inte vara rädd för att visa det som är jag.
För det är ju det jaget som är den jag är, vill vara o som jag tror att den jag står ansikte mot ansikte emot skulle kunna gilla.

söndag 1 april 2012

Hur ska man göra för att agera rätt?

Jag har i hela mitt liv sett så många olika former av reaktioner hos personer som tror att de förlorat, eller blir rädd för att de är på väg att förlora någon de håller kär pågrund av nå löjligt tjafs, eller av mer allvarliga orsaker.

En del blir som tokiga, börjar skicka en massa SMS, ringa, skriva o.s.v. O andra börjar till och med förolämpa, skriva eller skrika så mycket fula saker o kalla de som de vill ha tillbaka för de mest förnedrande saker. Saker som jag aldrig i mina mest sårade stunder skulle kunna säga till någon, eller om någon.
Men ändå så löser det sig ibland, trots att personerna rivit upp sår som till synes är oläkbara, o sagt saker som är så oförskämda att de i princip aldrig borde få komma i närheten av den de förolämpat. Det har verkligen förvånat mig hur ofta kärleken segrat även om sådant skett.
Det har lärt mig att då man lyssnar på de människorna som berättar för mig om vad den som de är i kris med sagt o gjort så ska man bara lyssna, kommentera försiktigt o inte fördöma den som gjort eller sagt alla dessa hemska saker till den jag lyssnar på, även om jag tycker att den personen gjort sig skyldig till hur hemska saker som helst.
Vill dock påpeka att även om det vore så att i 100% av alla fall då någon gör eller säger något elakt att de löser sig så rekommenderar jag inte att någon gör nå elakt, o jag ber till Gud att hjälpa mig så att jag själv aldrig kommer att göra så.

Nackdelen med att lyssna på någon då de ger en sådana här förtroende, eller då någon berättar om en käresta de inte kan få, eller att de är kär i någon annan än sin partner, är att de samtalen måste förbli hemliga, speciellt om allt löser sig. O de blir till och med lite pinigt för den vän man har att berätta för dess partner att de har ett sådant förtroende för mig, för ett sådant förtroende är på något sätt väldigt nära, en närhet som är mer än vänskap, en närhet som de kanske inte har med sin partner. Och som skulle göra deras partner väldigt avundsjuka om de fick veta.

Så förvänta er ingen kredit för att ni lyssnar, eller tröstar. Det kan faktiskt till och med bli tvärt om just eftersom den ni givit råd då själv ibland inser att ni står så nära varandra att personen tror att den måste välja, antingen ni eller deras partner. O då förlorar man för det mesta. Annat har jag iaf inte varit med om.

Men det finns en större god orsak till att vara den som lyssnar än sin egen vinst eller förlust. O det är att den som lyssnar o ger försiktiga råd, råd om sätt att agera som de som du ger dem till själva får tro att det är de som har kommit på, som man absolut inte tar åt sig äran för då de funkar. Det är att det faktiskt lyckas ibland. Under den senaste tiden så har jag fått uppleva fall där mina råd givit frukt. Fall där forna vänner i försiktighet börjat umgås igen, vänner blivit vänner o fall i vilka kära fått varandra.

O på något sätt så känns det som en belöning som är stor nog för att jag ska fortsätta att finnas till hands då andra behöver mitt öra, min tröst o råd. Önskar dock att jag var ännu bättre på det, så att jag lyckades oftare.

O sen är jag evigt tacksam för de vänner jag har som ger mig råd o tröst som de hoppas ska hjälpa mig, o att de känner glädje över den hjälpen de ger mig även om jag oftast inte kan ge dem den tillfredställelse det ger att få uppleva att deras råd till mig lyckas.