tisdag 30 december 2014

Sagan om kärleksplaneten.

Det var en gång för länge sen en planet som var skapad av den renaste kärleken. Den var och bestod enbart av kärlek. På den planeten levde det ett par som älskade varandra innerligt. Alla som såg dem tillsammans log, deras kärlek skapade och spred sådan glädje och ett sådant ljus att allt och alla fick ta del av den. Även Skaparen och änglarna sjöng deras allra ljuvaste arier inspirerade av de älskades klara ljus.
Men i den vackraste av alla änglarna så växte sig en avund skugga större och större.  Ljuset från de älskade tu var så starkt att fler och fler valde att titta på deras kärleksljus istället för att beundra ängelns skönhet. Dagen då de älskade skulle förenas i äktenskapets famn så växte sig hatets eld så stark inom ängeln att den i vredesmod slungade en mindre himlakropp full med mörker emot kärleksplaneten för att förstöra den och släcka ljuset de älskade spred så att ängelns skönhet än en gång skulle synas klarast, vara det som beundrades mest av allt.
Skaparen såg med sorg på vad som skedde och blev vred på ängeln. Ängeln blev fördömd, förvissad från himlen ner till det eviga mörkret. Planeterna som krockad formade skaparen sakta med säkert om till en ny planet bestående av både skugga och ljus. Alla som levat på kärleksplaneten gav han i gåva att de skulle reinkarneras om och om igen på den nya planeten tills de lärt sig att balansera den mörka och den ljusa sidan på den nyskapade världen. Denna uppgift fick de av skaparen för att det var nödvändigt att detta skulle ske innan skaparen kunde återkapa kärleksplaneten igen. Men för att personerna skulle vara redo för att påbörja sitt kall var de tvingade att självmant välja att återskapa en planet bestående av villkorslös kärlek i sitt inre först, i sitt eget hjärta. Att komma fram till insikten att de själva borde skapa en kärleksplanet i sitt hjärta var dock inte så lätt eller självklart val som det låter, ängelns skugga lockar dem alla hela tiden med sin illusion om skönhets glans. Då någon person lyckas med att stå emot skuggans lockelse och kommer fram till att de kan skapa en kärleksplanet i sitt hjärta så förvandlas de till kärlekens riddare, de som ägnar sitt liv åt att spridda kärlek och ljus till alla för att skuggan en dag ska kunna besegras.  
Det älskade paret gav han i uppgift att finna varandra igen, att återförenas i gemensam villkorslös kärlek. Den dagen det skulle ske skulle också ljuset slutligen kunna besegra skuggan och kärleksplaneten än en gång bli en verklighet för alla. För att de skulle kunna finna varandra skapade han en skör tråd av kärlekshopp emellan dem som inte går att kapa. Den tråden drar dem till varandra än vad de födds som, än hur omöjlig deras kärlek tillsynes är.
Då den fördömde ängeln såg detta förstod den att han och de som han lurat att ställa upp på hans sida med lögnen om skönhetens kraft  måste skapa mer än skugga för att hålla de två älskade ifrån varandra. Ängeln och hans kompanjoner skapade därför en barriär av eld, en eld av ilska, hat, bitterhet, missunnsamhet, misstänksamhet och alla andra tänkbara negativa nedbrytande känslor.  Den kraftigaste av de känslorna ängeln använde sig av för att skapa barriären var den mest ogenomträngbara av dem alla, den som är näst intill omöjlig att besegra, rädslan för kärlek. Han la denna eldbarriär emellan de älskade, så att varje gång de träffade på varandra i de olika liv de skulle leva så skulle de bränna sig, bränna sig så allvarligt att ingen av dem skulle våga att försöka ta sig igenom barriären för att göra världen hel igen. Eldbarriären framkallar dessutom en illusion som skapar missförstånd och misstänksamhet emellan de två älskade så att de hela tiden tror att den andre vill den illa, att allt den andre tar sig till gör den för att skada. Denna illusion som ängeln skapade medförde att ingen av dem ser att allt den andre vill är att återförenas i den kärlek som de båda hyser för varandra, som gör dem hela igen.
   Deras kärlek till varandra har därför blivit en plågsam förbannelse för dem båda, för mellan dem finns kärlekshoppets sköra tråd, en oemotståndlig inre längtan efter varandra som medför att de liv efter liv dras till varandra. Då de träffar varandra händer det varje gång, kärleksljuset tänds och allt som är gott ser ut att vinna över skuggan en kort stund, ett kort magiskt ögonblick. Varje gång detta sker slår dock alltid ängels eldbarriär till och de älskade bränner sig så svårt att resterande del av deras liv blir en ständig plåga, en omöjlig kamp mellan längtan och rädsla för varandra. Ingen av gångerna detta skett har dock  barriären lyckats med att bränna av tråden emellan dem.  För inget kan kapa hoppets tråd,  hoppet om att den dag då ljuset tänds igen kommer. Att en dag kommer då ljuset gör att alla ser planeten i sitt sanna ljus, får alla på den här jorden att förstå att de alla och allt som finns här är villkorslös kärlek och inget annat.
  Ju fler som lyckas återskapa kärleksplaneten inom sig och uppgraderas till ljusspridare desto större blir chansen att skuggans kraft försvagas,  att de två älskade en dag lyckas stå emot smärtan och illusionen som eldbarriären skapar. Att  tråden emellan dem kommer att dra dem igenom allt hemskt som barriären framkallar och att de sedan återförenas. För den dagen då de älskade kommer att återförenas och de äntligen kan ingå i äktenskap så kommer också kärleksplaneten att återskapas, vår värld kommer än en gång att bestå av kärlek och enbart av kärlek. Även den vackraste av änglarna och de som förvillats att kämpa på ängelns sida för att bevara skuggan kommer att bli benådade och få ta del av kärleksljuset som vi då alla tillsammans skapat och allt egentligen består av.
  Sen levde de lyckliga i alla sina dagar.




söndag 28 december 2014

?


    När skuggorna hackar på våra fönster
    är det då rätt att dra ner gardinerna
    att sitta inne helt handlingsförlamad
    år efter år och skaka av rädsla för att leva
    eller...
    är det rätt att stå upp och visa hjärtat
    öppna dörren och springa efter solen
    våga tro på att ögonblicket då vi kan
    förverkliga vårat hjärtas drömmar finns



Platsen där drömmar kan förverkligas
där lyckliga ögonblick strålar
finns i våra hjärtan
så nu är det dags och förändra
förvandla natt till dag
släppa mig fri
att sluta och vara rädda för varandra
låta stjärnorna jag först såg i dina ögon
bli änglaguiderna i våra liv
istället för skuggorna i våra mardrömmar
låta landet där det vi tror på
den frid vi behöver
bli den verklighet vi lever i


onsdag 17 december 2014

Rädsla skapar rädsla, kärlek kärlek.


Det är bättre att se på andra med kärlek än med rädsla. Både kärlek o rädsla är känslor som får en person att se tecken på att de har rätt. Känslor som tolkar händelser, blickar, ord och annat som sker som en bekräftelse på att känslan har rätt. Jag tycker därför att valet är lätt, att välja kärleken, för det är genom kärleken jag vill se och uppleva livet.

Rädsla skapar rädsla likt en maffiaboss som hela tiden är livrädd för sina fiender och för att hans vänner ska förråda honom och därför agerar med att sätta skräck i andra för att de inte ska våga. På det sättet blir han själv den rädsla som han själv är rädd för, för alla andra.


Kärlek skapar kärlek likt ett barn som hela tiden är kär i sina föräldrar och litar på att den får kärlek av alla barnet träffar och därför reagerar med att sprida kärlek till andra genom att le, kramas och titta på alla med magiskt glänsande kärleksfulla ögon. På det sättet blir barnet själv den kärlek som barnet känner ifrån andra, för alla andra.

De känslor som tar din energi är baserade på rädsla.
De känslor som ger dig mer är de som kommer från kärlek.

Fredsduvorna



Filosofen lyfter upp två burar på bordet. I burarna finns det två vita duvor. Han öppnar luckorna en efter en. Släpper ut dem. Duvorna flaxar snabbt ut ur sina burar. Fjädrar lossnar från deras vingar då de slår emot burgallrets kanter. En av de allra vitaste fjädrarna landar mjukt på den röda kappan. Han lyfter sakta upp sina armar, öppnar upp sina darrande händer i en kupa. Han tittar på duvorna som nu cirklar precis ovanför dem, långt under de gråa molnen. Han öppnar sina handflator, duvorna cirklar nedåt, landar sakta i handkupan, sätter sig där och tittar fram och tillbaka på det där typiskt hackande sättet som duvor rör sig. Han tittar med blöta ögon, hans läppar öppnar sig sakta, tveksamt, darrande.
- Det är fredsduvor. De har inget med mitt vanliga filosofiska prat att göra, det är inte heller ett försök att vara poetiskt. Det är en gåva.
En tår tappar greppet och rinner ner för hans kind.
- Peace, please!
Han drar åt sig andan, försöker lugna ner sitt skakande, stilla smärtan inom sig, förhindra den panikrädsla som bubblar inom honom att ta över. Han lägger huvudet mjukt på sned, ler och tittar på duvorna.
- Nu är det är dags att flyga vidare. Att låta vindar, stormar och önskningar föra livet vidare. Tiden i buren är över för båda. Önskar allt väl all lycka under färden.
Han lyfter sina händer och duvorna flyger iväg precis då solen bryter igenom och skingrar molnen, uppåt, fritt åt de håll de själva vill. Flyger till någon okänd kontinent i den uppåtgående solens land, där rädslornas skuggor släppt greppet, där inget hindrar deras färd, där det är fritt att välja bland alla möjliga och tänkbara färdriktningar. Där sagor skrivs av lättade och rena hjärtan, där sagorna inte bara har lyckliga slut utan hela tiden är själva lyckan.





söndag 7 december 2014

Det var en sån där dag...


Det var en sån där dag
snön föll inte utanför, men...
då det ständiga trafikbruset inte heller var som värst, men...
det var inte heller så kallt ute, inte så där gråtfyllt grått utanför, men...
med hjälp av tangenterna försökte han hitta meningar och möjligheter, men...
med hjälp av den vackraste musik och de skönaste arior letade han frid, men...
med hjälp av fina ord och visa böcker av kloka mästare letade han hopp, men...
det var inte heller så fullt i disken, inte så där hopplöst ostädat, men...
då den ständiga kroppsvärken inte heller var som värst, men...
solen höll inte löftet, men...
det var en sån där dag
då inget annat än ogrundat hopp
ett hjärta som ovillkorligt slår kärlek, kärlek, kärlek...
då viljan som inte önskar någon illa
är de ljus
som lyser upp mörkret
som är ärkeängeln Michaels ljussvärd



torsdag 4 december 2014

Om att lära sig mer om att utöva ovillkorlig medveten och omedveten kärleksfullhet.

Sinneslagsetiken inom filosofin utgår från den intention någon har med en handling. Om någon verkligen vill det goda, är det tillräckligt för att handlingen ska anses god. Effektetiken menar att det är den effekt något ger som avgör om det är gott, det är väl dock svårt att påstå med utgångspunkt ur Effektetiken att handlingen var ond ifall intentionen var god även om resultatet inte blev gott. Regeletiken menar att det är om man följer en regel eller en norm som något blir gott, oavsett intention eller effekt. Men är intentionen att göra gott då man följer normen och lagen så bör det bli gott även enligt Sinneslagsetiken. Jag ställer mig dock frågan om inte normen att alltid följa det goda står över eventuella lagar och normer som finns i det samhället man lever i ifall lagarna kräver att man utför något ont, eller åtminstone inte hindrar någon från att utföra något ont. Ta t.ex. en vakt i ett läger som har fått i uppgift att avrätta fångarna för att de t.ex. är judar som i Nazityskland. I det fallet så bör normen att utföra gott gå förre den lag som i Nazityskland krävde av vakten att han skulle utföra dådet. Jag kan dock inte döma de vakter som utförde dessa dåd fast de själva hade en högre norm, att vägra kunde ju innebära att de själva blev avrättade, vilket knappast fick några positiva konsekvenser för deras nära o kära. Tycker synd om de som hamnar i sådant dilemma.

Om någon har en intention med något kärleksfullt de gör så är det enligt Sinnesetiken en medveten kärleksfull handling. Detta sätt att agera har jag ofta anammat, det har känts rätt för mig. Det har även känts rätt för mig att försöka låta bli och ta åt mig äran, alltså att min handling inte bara ska vara medvetet kärleksfull, utan även ovillkorligt medvetet kärleksfull. För om jag gör något som jag har god intention med men med baktanken att jag ska få något i retur, då förhoppningsvis en kärleksfull handling tillbaka, eller att få uppleva glädjen av att den jag gör något kärleksfullt emot blir glad över det eller pågrund av det så ansåg jag att handlingen i alla fall inte var ovillkorligt kärleksfull, alltså inte fullt ut god. Men jag vet inte nå längre. Är jag eller någon annan en dålig människa för att vi ibland hoppas på att få något igen? Skulle det däremot vara så att jag inte skulle välja att göra det kärleksfulla om jag inte trodde att jag skulle få någon form av kärlek tillbaka, så tycker jag dock att det är mer tveksamt att den går att kalla ovillkorligt god i alla fall. Jag strävar efter att vara en människa som utför kärleksfulla handlingar oavsett om jag tjänar på det eller inte. Det innebär dock inte att jag kan eller orkar utöva osjälviska godhjärtade ovillkorliga kärleksfulla handlingar dagar i ända, eller att jag väljer att göra de handlingar som andra vill att jag ska göra hela tiden. Jag är en människa och jag prioriterar, väljer det jag ska slösa min energi på, och jag erkänner villigt att jag prioriterar mina nära och kära först, t.ex. mina barn. Jag väljer även ibland att prioritera det som jag själv mår bra av, jag tror att jag blir bättre på att vara kärleksfull om jag också får mer energi genom av att njuta av mitt liv ibland, försöka uppnå trygghet, inte behöva vara rädd, utveckla mig, roa mig, och genom att sträva efter att få kärlek, t.ex.


Men jag har mer och mer insett att det omedvetna är en minst lika viktig del av vårt handlande. Såg ett vetenskap program där de visade att de mesta vi gör är omedvetet. De hävdade att bara en pytteliten del av det vi gör är medvetet, eller under vår medvetna kontroll. T.ex. då vi lärt oss något kan vi göra det utan att ha hela vår fulla uppmärksamhet på det. De använde stickning som exempel, eller lite som då vi kör bil, vi svänger, gasar och bromsar vid rätt ögonblick utan att direkt tänka på det. Istället så kan vi koncentrera vårt medvetna jag på annat, som t.ex. att vara uppmärksam så att vi inte kör på något.
Vi kan även påverka vårt omedvetna beteende, om vi t.ex. lär oss att vara otrevliga, irriterade, tänka illa om andra eller att döma så gör vi det tillslut oftare omedvetet, utan att vid tillfället ha en medveten intention som vill vara otrevlig. Om vi däremot tränar oss på att vara trevliga, artiga och alltid tänka gott om andra, eller att se det positiva i det mesta och även i det lilla så tränar vi upp det omedvetna att agera på ett kärleksfullt sätt. Då bör det bli så att vi oftare agerar på ett omedvetet ovillkorligt kärleksfullt sätt även om vi inte då vid det tillfället hade en kärleksfull intention. Då skulle kanske en som tror renodlat enbart  på Sinnesetikens lära kanske kunna hävda att den handlingen inte var god. Men jag hävdar att även den omedvetna handlingen är en god handling enligt Sinneslagetiken, i alla fall om vi tränar oss i att bete oss och tänka på ett gott sätt med intentionen att oftare utföra ovillkorliga kärleksfulla handlingar. För då var ju intentionen att lära sig god.


Lycka till med detta i era liv.

    Kanske säger vi att vi vill ha kärlek i våra liv, men om vi är fulla av gamla sorger, motstridiga känslor, fördömanden, skuldkänslor, rädslor och gamla föreställningar för att skydda oss själva, så har vi ingen plats inom oss att fylla med kärlek. Vi är då för fyllda av vårt förflutna, vilket blir den energi vi utstrålar. Så låt oss tömma ut giftet ur våra koppar så vi får utrymme att ta emot kärlek som skapar glädje och ett liv som vi kan njuta av.