söndag 26 december 2010

Du kommer fram till en vak, i vaken ligger det en människa. Du slänger dig framåt och sträcker din hand emot den nödställde. Den nödställde tar inte tag i din hand. Du skriker.
- Ta tag i min hand så kan jag dra upp dig, rädda dig, rädda ditt liv.
Personen i vaken tar inte tag i handen. Den skakar på skallen. Du skriker igen
- Snabba dig, ta tag i min hand. Gör du inte det nu så blir du så kall att du dör, du drunknar och dör.
Personen i vaken skakar på skallen och säger
- Jag vill inte bli räddad, jag vill dö.
Du inser nu att du har ett val. För du kan om du tar tag i personens arm dra upp personen, och rädda personen. Men då respekterar du inte personen vilja. Frågan är då, vad är rätt? Att respektera personens vilja eller rädda personens liv.


Om du räddar personen så kommer den personen inte att bli tacksam, den kommer att hata dig även om personen inte försöker ta sitt liv någon gång mer.
Men om du inte räddar personens liv så kommer personens föräldrar, partner med flera närma anse att du är skyldig till att personen dog.

Hur skulle du göra och varför?

måndag 20 december 2010

Det här med rätt igen

Ja hur ska man veta om vi gör rätt? Speciellt i föväg. Jag tror att vi inom filosofin skulle definera "att göra något rätt" är att de man gör får önskad verkan. Alltså så gör vi fel varje gång något vi gör inte får önskad verkan. Ja egentligen blir det fel även om det blir mer positivt än planerat. Men so what?

En annan fråga är Hur bryr man sig om någon på rätt sätt? Ja, menar. Man kan ju vilja hjälpa eller något annat, och fastän det man gör får exakt önskad verkan så kan den man försöker hjälpa bli missnöjd en då. Vad är då rätt eller fel?

Krånligt värre.

Men vet att jag iaf gör de jag gör med gott uppsått, inte för att det ska bli fel. Jag gör det för att jag vill göra rätt, för att jag bryr mig, för att jag vill väl. O det är väl vad jag kan och bör göra?
Ja till och med då jag är morgontrött, ja kanske till och med mest då ;)

fredag 17 december 2010

Mod

För några dagar sedan skrev jag på som status på FB " Mod sitter inte i musklerna utan i hjärtat". En av mina klarsyntaste vänner påpekade då att även hjärtat är en muskel.Vilket hon har rätt i.
Naturligtvis så menade jag hjärta" symboliskt, men på något sätt så finns det ju ett oerhört positivt budskap i hennes mycket riktiga påpekande.

För det finns ju minst en fördel med muskler, o det är att de går att träna. O därför så kan man ju hävda att hennes påpekande ger oss möjligheten att träna upp vårt mod. O dessutom även de andra fina egenskaper som vi förknippar med hjärtat, såsom omtänksamhet, kärlek, vänskap, glädje, lycka, med mera snälla saker.

Tänker på en annan klok vän skrev till mig för typ snart sex år sedan, att man ibland måste chansa. O just det kan ibland vara ett sätt att träna just mod, att våga chansa, våga pröva fast oddsen är dåliga. O gör man de modiga i kombination med de andra positiva hjärtförmågorna, som t.ex. vänlighet och optimist, ja då tror jag och hoppas på att resultatet åtminstone på sikt blir bra. För tränar vi de delarna av vårt hjärta så kan vi få ett modigare, vänligare o mer optimistikt hjärta på sikt.Vilket ju är bra i sig.

Men det vore ju också helt fantastiskt om vi lyckades med de modiga vi gör, för är det något som är vackrare än då något fin önskan som verkar omöjlig blir förverkligad genom ett modigt försök. De är ju de sagorna, böckerna o filmerna som vi alla hoppas ska vara sanna,som vi fäller en tår över då den svage men modige tillslut får de som den önskar mot alla odds.

Så bara för att fira dessa tankar jag nu plitat ner så ska jag göra nå modigt idag. Håll tummarna för att de går bra.

onsdag 15 december 2010

Problemet vi alla har med sjukvård, är att vi har en tendens att önska att den är en absolut vetenskap, typ matematiken där 26+48 alltid =74.
Men ibland känns det som om sjukvården bör ses på som kvantfysiken, där inga regler eller lagar verkar fungera, där kanske 26+48 blir 2 men samtidigt 84, eller inget tal alls utan ett tomt nothäfte.

Sjukvård är därför platsen där vi alla bör och har rätt att fråga varför, inte se personer som auktoriteter eller ovetande, utan se på dem alla med respekt (såväl läkare, annan personal, som patienter o deras anhöriga).
En plats där rutiner, regler o lagar bara är rättsnören, inte sanningar. Där varken patienter heller anhöriga bör skälla och personal ha prestige. En plats där vi alla bör försöka hjälpa varandra att förbättra o bota.

lördag 11 december 2010

Tänk att jag än, än efter alla dessa år gråter då jag ser Paul Potts första framträdande i British got talent.
Visst han sjunger otroligt bra, vackert och framför allt med en känsla som berör ända in i hjärteroten.
Men det gör fler sångare.
Så varför?
Visst är det så att jag blir glad av att en som till synes verkar vara en loser kan vinna, visst känns det fantastiskt att det verkar vara så att vem som helst kan få lyckas oavsett var man befinner sig innan.

En teori till varför jag gråter, kanske kan vara att jag känner starkt för honom för att han i princip blir mobbad av de blickar som juryn med flera ger honom innan han sjunger.
Att jag tycker att det är de bästa av under är att någon som blir utsatt för förnedrande situationer kan få en sådan revansch. Men jag är inte säker endå på att det är förklaringen till mina tårar, mitt brösts smärta.

Jag tror att det som blänker i mina tårar, är att jag inte tror på vad jag ser. Att jag inte tror längre på att något kan bli så bra. Att det hela bara är en saga. Att min logik som säger mig att i verkligheten så vinner inte de vackra, kärleken, o.s.v är riktig.

O visst de kan vara så att det hela är arrangerat, en stor bluff,

Men den dagen jag slutar att tro på att det finns en chans för det som är snällt kommer att segra så kommer ingen sol att stiga mer. Visst jag kanske är blind, för genom logiken kommer jag inte fram till att det finns något hopp för det goda alternativet längre. Men inte ska jag ge upp de för det.Sluta kämpa för en grön trädgård fylld av blommor och träd som sällsynta fåglar finner fantastiska liv i.

måndag 29 november 2010

God Jul. Vår Julklapp till er är att ni får 10% avgift på vår nyinförda avgift för den service som vårt företag alltid haft gratis då ni handlat förut. Och för att vår relation ska vara fortsätt god så kommer vårt nystartade inkassoföretag att ta ut förseningsavgiften om ni inte betalar i tid tre dagar innan löningsdags. Nä, tyvärr vi kan inte göra några undantag, regler är regler och måste gälla alla, vi kan inte ta hänsyn till just eran besvärliga situation.
Men visst är det fördjävligt att myndigheterna har lagar om hur vi företag får bete sig, att vi ska betala skatt, och ska betala sociala avgifter så att även andra får pension, de som inte är företagare. Och att kommunen ska lägga sig i då vi bryter regler, vilka byråkrater. Visst förstår ni väl att ni måste engagera er politisk för att förbättra för storföretagaren så att vi inte ska måsta redovisa alla villkor om de oändliga och omöjliga att bli fria från abonnemangen vi låter unga ovetande säljare sälja till våra kunder (((( o ska våra säljare få lön så måste de sälja på dig minst två extra(((tur vi har bidrag för att vi anställer ungdomarna ((fast vi strular med deras löner( o de är ju onödigt att de går med i facket)))), så att vi kan tjäna ännu mer pengar på förseningsavgifter från våra kunder. Gud Jul

måndag 22 november 2010

Isiga isande ord


Ord kan skapa isvägar som vi halkar och faller på
och isväggar vi aldrig kan krossa eller klättra över

Vi kan låta Ord hagla, förstöra och skapa smärta
eller falla fridfullt och varligt som mjuka snöflingor

Låta Ord snöa in, frysa fast oss i snöstormandets piskande  
eller bilda formbara vita drivor av de vackraste snöstjärnor

Vi kan med ORD skapa snöänglar som omfamnar och ler så

och snöskulpturer som hjärtan kan lossa eller gnistra av iver

onsdag 17 november 2010

En dikt att tolka
med gissningar om svaren
som du den läser

Du blinkade ju
bakom din egen rygg
och jag blev bländad

Ska jag vidare
du har en förmåga att
få mig och stanna

Varför i nuet
handlar det om imorgon
fast igår finns kvar

En dikt att tolka
jag törs inte gissa alls
därför skriver jag

fredag 12 november 2010

Nu har framgångståget startat, tåget åker rakt framåt i
allra högsta fart, hinder kommer bara att vara till hjälp,
bränsle som kommer att ta oss ända upp till stjärnorna.

Vill du åka med? Jag har en lyxsvit reserverad till just dig.
Jag kan då vara dig betjänt, den som delar med sig av all
den lycka som jag själv då känner för att du vill åka med.

Inga gupp kan få färden att kännas obekväm. Ingen fart
kommer att kännas fel. Svängarna leder alltid åt rätt håll
och uppförsbackar för oss bara snabbare emot varandra.

fredag 13 augusti 2010

Sol

Att stanna till, att le, och att visa att vi får finnas till.
Att hoppa till, att skratta, och att visa att vi får bry oss.
De är vad vi vill.


Jag längtar ut och resa,
vill simma över floden.
Vill till längtans strand,
vill sola i hoppets land.

söndag 8 augusti 2010

Jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel

Jag tror att allt är orsakat,
att allt är orsakat utan undantag
Oavsett om det blir ett misstag eller som planerat
är allt orsakat in i minsta detalj.

Jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel

Om ödet finns så måste allt vara förutbestämt,
bestämt av någon eller något
Oavsett om det är av misstag eller om det blir som planerat,
inget som då sker skulle gå att påverka ens i minsta detalj

Jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel

Om något kunde ske av en slump,
inte blivit påverkat av något som tidigare skett.
Varken av misstag eller av något som är planerat
skulle inget gå att förutse in i minsta detalj

Jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel

Spelar de någon roll om något är bestämt av Gud
eller ett resultat av att du beslutat dig
Oavsett om det blir ett misstag eller att det blir rätt,
är det inte en då så att agerandet påverkar det som sker.

Jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel

Det bästa med att allt är orsakat
är att vi själva kan påverka.
Oavsett om det är av misstag eller planerat,
våra liv kan vi själva påverka.

Jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel
Jag kan ha fel om att jag har fel.

lördag 7 augusti 2010

Jag vill inte sova mer, sova mer, sova mer…
Inte för att jag vill vara vaken
Jag vill kramas
Vill drömma

tisdag 29 juni 2010

Jag tror...

Jag tror att det finns knotiga grenar på månen som inte hittat ett enda sandkorn från en badstrand, inte ens då det är nymåne.
Jag tror att det finns ett gulnat löv på solen som inte funnit en enda solstråle från en soluppgång, inte ens då det är gryning.

söndag 6 juni 2010

Meta, meta, meta, fetmeta på alla sätt.

Lets talk säger:
Oj, Jag trodde att jag redan publicerat det här chattet.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Jaså!
Lets talk säger:
Jag måste ha glömt bort att göra det. Men jag gör det nu istället.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
JASÅ!
Lets talk säger:
Så jag börjar med att skriva, Hej Angiel!
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Mhhhh, …Hej Lars!
Lets talk säger:
Vet inte riktigt vad jag skall säga
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Nähä
Lets talk säger:
… eller, jag vet, men för att kunna förklara vad jag vill säga så måste man ju vara en författare.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Men Lars, du är ju författare nu.
[Lets talk säger:
Det är sant. Men jag skulle behöva vara mycket bättre. Typ som Michelangelo var att måla, du vet han porträtterade Mona-Lisa.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Oj!
Lets talk säger:
Jo.

Drar in andan och skall börja skriva. Drar in andan igen och skall börja skriva. Andas ut luften i en suck. Låter de fingrar som jag hade kvar på tangenterna spela samma korta sång igen.

Lets talk säger:
Jo.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Du är fåordig
Lets talk säger:
Det stod i mitt horoskop den dagen jag skrev det här att jag skulle tänka efter innan jag pratade, att jag inte skulle låta mig bli upprörd.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
… Inte brukar väl jag uppröra dig.
Lets talk säger:
Inte…

Tittar ut genom bussfönstret, ut på den frusna vintervägen. Hörde en fågel på väg till bussen imorse. Kan inte påminna mig att jag hört just den melodin sjungas förut. Kanske är det någon ny flyttfågel som kommit från ett främmande land. En art som aldrig varit här förut. Hoppas fågeln inte äter blomflugor, äter upp min Ockal.

Lets talk säger:
...Nej, kanske inte upprörd, inte så. Men rädd.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Du publicerade vårt chatt i din bok
Lets talk säger:
Nu är jag verkligen rädd
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Det tycker jag du skall vara
Lets talk säger:
Ja, så är det väl. Men jag är rädd på ett annat ”rädd” sätt nu.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Hur då? menar du
Lets talk säger:
…Michelangelo, jag behöver dig igen
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Jaså du tror att den gubbstruten kan rädda dig. Han är DÖD Lars.
Lets talk säger:
He, he
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Ja inte hittar då jag något att skratta åt. Kom loss nu, vad vill du?
Lets talk säger:
De var ett räddskratt, inte ett ”jag tycker detta är skoj skratt”
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Jag skrev, VAD VILL DU?
Lets talk säger:
I boken skrev du ju åt mig att man ska berätta
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Jo Lars, jag har läst det.
Lets talk säger:
Jaså du har läst boken iaf. Fast du hade så mycket annat, som var såååååå mycket viktigare att göra.
Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
De kommer aldrig att få höra mig säga till dig att jag läst boken.
Lets talk säger:
Så du har det?
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Nä, jag slängde den direkt ner i en papperskorg.
Lets talk säger:
Jag misstänkte det.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Nå Lars vad var det du ville?

Bussen saktar in vid en busshållsplats och plockar upp några ungdomar, då bussen stannar så skrämmer den upp en flock fåglar från ängen bakom busshållssplatsen. De flyger omkring huller om buller, men bara en liten stund innan de samlas och flyger emot skogen.

Lets talk säger:
I boken skrev du ju åt mig att man ska berätta
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
De har du redan skrivit i det här chattet Lars, använder du kopieringstangenten då du chattar?
Lets talk säger:
Jo, hur kunde du räkna ut det?
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Pucko, det får du gissa sen, Fortsätt nu.
Lets talk säger:
Förut var jag rädd för att jag aldrig skulle få chansen att berätta, o erkänna att det var jag som var Lars. Få förklara att jag skrev så bara för att jag bryr mig, blev orolig. Och att det jag sen sa berode på att jag blev sårad, var panikrädd.

Bussen kör just förbi platsen där jag körde in i en bil bakifrån förra vintern, samma dag som Angiel skrivit att jag bara var Lars, inget mer. Men nu... ja det är kanske dags att jag greppar tag i ratten igen?

Lets talk säger:
O, nu är jag rädd för att berätta. Men de är mindre ”rädd” än vad jag var för att inte få chansen att erkänna.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Du är lite väl smart ibland Lars. Lite väl…

Darrar, fryser.

[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Nog förstår jag att du just erkänt att du var Lars nu, att du är Lars och att du alltid kommer att vara Lars. Du skriver på detta sätt bara för att jag inte med säkerhet skall kunna påstå att du sagt så sen.
Lets talk säger:
”Rädd”
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
”Arg”

Hennes profilbild på MSN byts ut mot tjejen med samurajsvärd, precis som jag lät den göra i min bok ”Släpp mig fri” ibland.

[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Varför Lars?
Lets talk säger:
Det är inte alla som berättar om deras samtal med sin ängel.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Nä, Lars. Och framför allt inte offentligt. För då tror ju alla att man är tokig, Iaf säger de så för att dölja att de pratar med sina egna.
Lets talk säger:
Tror du det? Så det är inte bara jag som är tokig?
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
De vet jag inget om. Men jag vet att du är tokig, HELTOKIG.
Lets talk säger:
Förlåt
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Vet inte
Lets talk säger:
Men är du inte glad att jag gjorde dig till hjälten i boken?
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Hmmm…
Lets talk säger:
Det är ju du som fick övertyga Lars i boken om att det är bästa att berätta.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Hmmm… Lars, kanske… Kanske är det så att de är bäst. Men alltid? Har du inte läst din egen blogg? I det där inslaget om klubben i källaren. Då var det väl inte bästa att berätta för magistern?
Lets talk säger:
Nä, de är klart, Hade Herman inte sagt nå så…
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
SÅ…
Lets talk säger:
… du menar…
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Det är ju du som är filosofen här, han som brukar säga att man bör använda sig av ”bör” istället för ”ska”, inte påstå ”att så här är det” utan säga typ att ”jag upplever det som att…” eller nå liknande…
Lets talk säger:
Förlåt Angiel, jag ska inte använda mig av våra samtal i någon mer skrift igen.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Alltså Lars, nu skrev du “ska“ igen
Lets talk säger:
Rofl
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Jo rulla dig efter golvet du, det kanske får någon av dina hjärnceller att hamna på rätt plats igen.
Lets talk säger:
Tror du det?
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Nej … men det är det bara jag som vet. De andra tror nog att du är så smart så, så smart. T.ex. att vårt chatt bara är påhittade, att du aldrig pratar med någon ”Angiel”
Lets talk säger:
Ja då ”bör” väl vi låta dem tro att jag inte har någon egen ängel att prata med då ;) Så alltså bör jag publicera detta chatt och förneka i det att vi chattar.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Åhhhh… Giv mig mod och styrka
Lets talk säger:
Se hit alla som läser det här, jag och Angiel chattar inte.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Måste gå, hejdå!
Lets talk säger:
Men varför måste du alltid sluta då vi kommer fram till något som leder vidare?
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Är det inte den rollen som du gav mig i boken?
Lets talk säger:
Va? jo. Men jag mår så dåligt då du försvinner, jag är rädd för att jag aldrig skall få prata med dig igen. Och jag är hela tiden orolig för att vi är ovänner då. Vet inte om jag orkar med den oron en gång till.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Är vi ovänner nu?
Lets talk säger:
Nä…
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Då så. Får jag gå nu?
Lets talk säger:
Helst inte, vill alltid ha dig här, med mig.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Jag vet. G2G
Lets talk säger:
”vink, vink” Men jag skriver också, VI SES!
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Det där ”VI SES” ser misstänkt likt ett ”ska”
Lets talk säger:
Alla regler var ju bara ”bör” regler, så… o vissa ”ska” bör kanske inte undvikas.
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Okej då, jag ger mig, vi hörs, eller ses som du skrev. =)
[Angiel]-[ Oceans have waves] säger:
Kanske ;)

Angiels MSN status blir precis som i boken grå innan jag hinner förstå. Bussen svänger in mot Umeå universitet och jag får lov att kliva av, va, av, va, eller vad de nu var jag skulle göra nu, jag menar borde göra.

fredag 21 maj 2010

Om då

Som nyanserna i mitt minne, i mitt sinne, om hur vi var.
Var det enklare då, eller har tiden helt enkelt stökat om i våra förråd?
Vi väljer ofta att glömma
Det är skratten vi vill minnas.
Det som var vackert då är vackrare nu.
och det är så vi vill minnas att vi var, där vi var…

It all makes perfect sense,

But that something make perfect sense is actually a wish.

...

En enkel bara så här,
en,
det är jag.

… orsakad från tidernas första soluppgång,
utan undantag, utan en saga, utan någon annan väg att välja.

Hej
Vinka till mig.

… undrar om den sista solnedgången.

onsdag 19 maj 2010

Till mina skrivna rader,
som inte funnit stigen ur den ensliga skogen,
som inte hittat solstrålarna som belyser,
som inte lockat fram näktergalens vägbeskrivande sång.

Till de bokstäverna
som dolt toner i mörka moln för änglarnas klarsjungande kör,
som i stormande vindar diktats för att skymma de oföddas vagga,
som knycklat ihop rosenbuketterna i ett trångt fångeshus.

Till mina oskrivna ord,
som skall finnas i källan som ännu inte byt vinterdräkten
som inte vågat formulera sig öppet inför själarnas spegel
som ibland smygtittar lite nervöst in i hovets paviljong.

söndag 16 maj 2010

Jag är ett litet spam som inte vill nå annat än att du skall läsa mig,
behålla mig.
Och jag kan inget annat göra än att sändas till dig,
reta dig.
Värde får jag först när du inte längre slänger bort mig,
kramar mig.
Så snälla glöm din papperskorg, ge mig istället din omsorg.

Funderar på om jag skall elda upp din dagbok i en skål,
eller om jag skall publicera raderna i en allt för kort bok.
Men helst vill jag att du i framtiden ska skriva fler dagböcker
om vad vi två gör tillsammans då.

Tänker på dig när stjärnorna blinkar blygt om natten,
drömmer om att även du tänker på mig någon gång iaf och ler.
Och skulle vi under ett kort ögonblick tänka på varandra samtidigt,
ja då tror jag på att vårängens dagg blänker av hopp i gryningen.

torsdag 6 maj 2010

Rösta för något

Då du röstar, rösta inte emot något. Rösta för något.
Om du röstar på de rödgröna rösta inte på dem för att du tycker att de blåas politik är så hemsk, utan för att du ser möjligheter med oppositionens politik. Rösta inte heller på regeringspartierna för att du är rädd för socialism eller miljökämpar, utan rösta på regeringen för att du vill ha de liberala eller konservativa lösningar som regeringspartierna förespråkar.
Rösta inte emot någon pariledare eller politiker utan rösta för det partiet som du anser ha bäst politik.
Rösta inte heller på ett parti därför att du tror att dess politik ger mest fördelar till just dig, utan rösta på ett parti för att du bedömer att dess politik gynnar flertalet, så stor del som möjligt av vårt land, hela världen, och det som du tror blir bäst i framtiden.
Rösta inte på de som satsar mest på ungdomar för att du är ungdom. Rösta inte på de som har bästa barnfamiljepolitik för att du är en del av en familj. Rösta inte på de som gynnar en landsända mest för att du bor där. Rösta inte på de som ger pensionärerna mest pension för att du är pensionär.
Rösta på det parti som du bedömer att det har den politik som bryr sig om så många som möjligt utan att trampa på några.
Rösta Inte emot något, mot några eller för att du är rädd. Rösta för möjligheter, för något, för att du vill väl.

onsdag 5 maj 2010

Intellektuella utmaningar.

En av de fördomar som finns är att de som är duktig på matematik eller teknik är intelligenta. Utan att påstå att det är fel vill jag här granska den intellektuella utmaningen som de områdena är.

Då vi lär oss att räkna upptäcker vi snart att matematiken har definitiva lösningar på problem. 1+1=2. Så är det med de flesta matematiska problem, de har lösningar. En del av lösningarna är så avancerade att de kräver hög intelligens och förmågan att hålla ihop avancerade kombinationer för att lösa dem.

Teknik påminner om matematik då en tekniker skall räkna ut hur någon skall göra för att tillverka något. T.ex. en altan som jag själv byggt ett par gånger, vilket naturligtvis gav mig tillfredställelse då jag var klar. Det går att påstå att teknikerna kan finna lösningar på de flesta problem de ställs inför. Den stora skillnaden gentemot matematiken är att det ofta finns flera alternativa lösningar på problemet. En altan kan byggas på olika sätt.

Men eftersom båda två av dessa vetenskaper har lösningar så är frågan om de verkligen är tillräckligt intellektuellt utmanande. Om vi har ett problem och kan lösa det så är ju allt slut sedan. Skulle det inte vara mer intellektuellt utmanade att istället syssla med något som det tillsynes inte finns några lösningar på även om det verkar vara så att det är fallet att det är så?

Ta problemet med fri vilja, de flesta tror att vi har fri vilja, några inte. Däremot har ingen ännu kunnat bevisa att vi har det eller att vi inte har det. Och frågan är om någon någonsin kommer att kunna det. Att då försöka hitta vägar för att bättre förstå detta problem, är inte det mer intellektuellt utmanande än att sysselsätta sig med ett problem som har en lösning? Och att dessutom försöka hitta bättre bevis för något som vår logik eller intuition säger att det inte är sant är inte det en ännu större utmaning? Ex många av trosfrågorna. Finns Gud? Får verkligen ett medium kontakt med de döda? Är verkligheten en illusion? För mig känns det som om att det t.ex. är ologiskt att det kan ske något utan någon som helts orsak, att då försöka hitta hållbara teorier som hävdar att det är möjlighet att det kan ske, är inte det en verklig utmaning?

Än en gång så vill jag inte hävda att det inte krävs intelligens för att hålla på med matematik eller teknik, tvärtom. Men jag ställer mig frågan om dessa områden verkligen är så utmanande att det kan bli tillräckligt stimulerande att syssla med dem då det finns lösningar på problemet?

torsdag 29 april 2010

Inte stressad

Forskningsrapporten om Kön och språket klar. Deklarationenerna klara utom Elins som jag måste skaffa en K4 till, dumma obligationer och fonder. Betalat räkningarna, bye bye löningen. Och har påbörjat arbetet med D uppsatsen.Lotr uppgraderar.

Fläkt uppsatt i lgh, kryddhyllan städad, planerat kanotlagarjobb och möbelförsäjning med pappa, kollat upp så han inte pappa är färdig för akuten igen även denna vecka. Elin har åkt på akuten med njursten idag också. Ett par bilder jag såg på kändes obehagliga, onda. Måste höra av mig till mamma om den planderade släktträffen som hon inte berättat om. Varför skall man ha pengar egentligen?

Drömde skitkonstigt inatt. T.ex. Att jag tjuvbodde i ett hus, spionerade också typ. Sprang fram och tillbaka i en massa gångar under stora hus för att komma till huset jag tjuvbodde i, tänk om de kom hem, tänk om jag blir påkommen.Var helt plötsligt någon form av ledare i något som påminde om en lajvstrid i nutid, räddade fiender ur en maskin som var på väg att rasa ner i djupet, hjälpte en räddad kvinna därifrån och till toaletten, helt plötsligt hade hon bara en kropp, inget huvud. Vaknade naken stående mitt på vägen i Göteborg, med ett täcke omvirat runt mig, och att jag inte minns vad jag gjort, blev rädd för att de var något hemskt jag gjort, blottat mig?.

NÄ jag är inte stressad. =)

tisdag 27 april 2010

Dagens förvånade vårdikt

Hur kan det komma sig att jag glömt att det kan regna även under våren. Att jag måste viska till tussilagorna att inte de behöver vara så vackra, att tussisarna inte behöver vråla erinrande, påminna mig någon gång mera.

Nu är dags för sommarn som inte kommer att ta slut även då det öser ner.För gräsmattan som kommer att kittla våra fötter oss under resten, för solen som får gå ner alldeles själv, utan att ta med oss någon gång mera.

fredag 9 april 2010

Angående frågan om rätten till parboende för äldre

I dagens norra finns det en artikel i frågan om rätten till parboende för äldre. I artikeln hävdar de att kommunen inte garanterar den rätten med argumentet att vi i Skellefteå kommun strik följer kommunlagen.

Jag har pågrund av det skrivit nedanstående kommentar under artikeln. Länken till en kort verision om artikeln finner ni på nedanstående adress

http://norran.se/nyheter/vasterbotten/article783710.ece


Så här skrev jag


I tidningsartikeln står det att vi i Skelleftå kommun strikt följer sociallagen. Det är här problemet ligger, och ligger i så många andra sociala frågor. Att så många anser att regler är regler och bör följas. Att regler är regler är en av de konstigaste argument som finns och som många anser vara deras moraliska rättsnöre oavsett vilka konsekvenser de får.
Medmänsklighet är medmänsklighet och bör vara en princip som alltid går förre regler som ger omänskliga konsekvenser. Speciellt för de som är aktiva i Socialdemokratiska partiet som har en ideologi som bygger på att vi skall bry oss om varnandra. Argumentera nu inte mer att om någon gör något brottsligt så bör lagarna följas. Visst men det handlar inte om det i det här och likande fall. Detta handlar om medmänsklighet. Och det blir inte heller anarki för att t.ex pensionärer får bo tillsammans.
Vi bör inte heller vara rädda för att någon får det bättre än vad lagen säger och säga nej om t.ex. en partner till en sjuk får bättre boende på grund av ett medmänskligt beslut. Vi bör överhuvudtaget inte leta efter de som fått det bättre än tänkt, resurserna bör läggas på att finna de som fått det sämre än tänkt och hjälpa dem.
Ibland undrar jag om inte det borde vara så att tjänstemän skulle kunna fällas om de tar ett ej medmänskligt beslut bara för att lagstiftarna inte lyckats forma lagarna på ett moraliskt rättfärdigt sätt.
Hörde om en försäkringskasseanställd som mot sin vilja tvingades ta beslutet att en som varken hade armar eller ben inte skulle få behålla sjukpensionen därför att han kunde ta ett telefonväxeljobb där han kunde slå på telefonen med näsan. Detta trots att ingent sådan jobb fanns att få tag på. Där borde en medmänsklighetsklasul ha funnits som hade givit tjänstemannen rätten att agera normativt moraliskt medmänskligt. Och frågan är om inte han också borde ha kunnat fällts i domstol för att han inte använder sig av normala mänskliga värderingar i situationen. Vi skriker ju i Sverige då tjänstemän, poliser och militärer följer sina lands lagar och begår övertramp emot människor i andra länder. Våran situation är ju ändå mycket lindrigare då tjänstemän i Sverige inte riskerar livet för att de skulle agera med sunt medmänskligt förnuft.

Dags för civilkurage bland politiker och tjänstemän emot lagar som ger omänskliga konsekvenser.

onsdag 31 mars 2010

ILSKA

När ilska försöker att övertala en att agera som den vill med argumentet att det är rätt, att jag minsann är den som är orättvist behandlad, att om sanningen kom fram så är det till min fördel. Att mina drömmar kommer att besannas bara jag låter ilskan få agera... Ja då gäller det verkligen att dra öronen åt sig.

Även om ilskan skulle råka ha rätt i sin argumentation om vad som är fel begånget emot en, och att lögner borde avkläddas, så brukar ilskan ha en tendens att förstöra. Den medför oftast att man inte alls får som man vill.
Det ger inget att "fela ner " andra.
Det ger inget att gör illa.
Att vara snäll ger åtminstone en ett samvete som man kan sova med.
Inte vill jag få som jag vill genom att vara oschysst.

MEN

Tro inte för den delen att jag inte tycker att man skall kämpa för sin rätt, tvärtom. Jag har satt ner foten och kommer inte att ge mig. Jag är less på hyckleriet. Men kommer endå att försöka hålla huvudet kallt och hjärtat varmt

Pröva den snälla metoden. Jag lovar dig att det med allra största sannolikhet kommer att löna sig i just det fallet som just du tänker på.

Med ett välmenat "Bara så att du vet"

måndag 29 mars 2010

Vill jag visa mig?


Eller vill jag bara fingra lite grann på möjligheten?

Tänk så många gånger vi vill saker men inte gör något åt det, och sen blir det oftast inget.
Ibland undrar jag om inte många av oss egentligen vill kunna säga:
-Om jag hade försökt då hade det blivit som jag velat...
- Då hade jag blivit...
- Då hade det blivit vi...

Men efter som jag inte valde så (men oftast egentligen inte vågade (men de säger vi inte)), så blev jag bara den jag är/ blev det bara som det är...
Det är ju faktiskt det vi säger då vi pratar så.

Men valde vi verkligen som vi ville då?

Rädslan för att bli besviken verkar många gånger så stor att vi inte vågar pröva.
Frågan är då om vi mår bättre i framtiden av att sen kunna säga att det hade kunnat bli så om vi prövat istället för att jag prövade men det gick inte...

lördag 27 mars 2010

Jaha, då mobbas det åt andra hållet...

Tydligen så har folk ringt hela natten och hotat familjen till den pojke som är dömd för våldtäkt hela natten. Det skrivs saker på nätet om folk i Bjästa som är fruktansvärda.

Ex, att alla i Bjästa är den värsta samlingen idioter, att Bjästa skall brännas upp och så vidare.

Snälla, sluta tänk argt. Och skriv inte alls då ni tänker argt.

Som ni säkert redan vet så tycker jag att behandling som den 14åriga flickan fått stå ut med går över alla gränser (läs mitt förra blogginlägg), det är faktiskt länge sen jag blev så upprörd. Jag har också blivit mobbad och vet vad det innebär att bli utsatt för lögner och svek. Men det ger inte mig eller någon annan rätt att behandla de som gjorde det, eller som blundade för det illa. Vi har lagar som bör användas. Pöbelstraff ansågs vara idioti redan på medeltiden.

Skärp er. Det är inte rätt att mobba och vräka ur sig lika hemska saker för att någon annan gjort det.

Om ni går med i en facebook grupp eller annan grupp där medlemmar uttrycker våldsamma ideér eller hat. Gå ur.
Är ni emot behandlingen av Linnea i Bjästa så bör ni inte göra likadant själva. Utifrån konsekvensen av era egna åsikter så är det inte rätt att mobba Bjästabor på samma sätt som de gjorde mot Linnea. SLUTA SKRIVA HATSAKER.

GÅ EJ MED I EN GRUPP PÅ FACEBOOK ELLER PÅ ANDRA STÄLLEN SOM BYGGER PÅ HAT, GÅ MED I STÖDGRUPPER ISTÄLLET: Stöd Linnea, hata inte Bjästa.

Nu är det dags att börja arbeta för ett mjukare samhälle, ett samhälle där vi bryr oss om varandra istället för att hata, misstro och göra varandra illa.

torsdag 25 mars 2010

Om att tro på rykten,

*Säg inte att något är sant om du inte vet med säkerhet att det är sant.
*Gå inte med i kampanjer som du inte vet att det som de kämpar för är sant.
*Gå ur kampanjer där medlemmar talar sig varm för att använda våld, eller kränkningar emot andra oavsett vad de kämpar för.
*Försök att undvika att skriva eller säga saker som är kränkande.
*Att vara bestämd och rättvis är inte det samma som att vara arg, det är eftertänksamhet, sunt förnuft och medmänskligt beteende.
*Kränk ingen, oavsett vad ni hört att det skall ha skett.

Gårdagens "uppdrag granskning" visade på hur allvarliga konsekvenser det kan få om vi tar de rykten vi hör som sanning. Vilken mobbing det kan resultera i.
I det fallet handlade det om en våldtäckt som blev ifrågasatt, och en hatkampanj startades gentemot offret. En utfrysning gentemot en flicka som dessutom vuxna deltog i.
Att lyssna och repektera vad andra säger är viktigt. Men att sprida vidare det som du hört sägas som om de vore sanningar är tveksamt agerande.

Ta det här med sex. Vanligt, ej våldsamt.

"Någon påstår att någon haft sex med en eller flera".
Den enda gången du med säkerhet kan veta att någon har haft sex är då du själv varit med eller bevittnat det.
Så om någon säger att den eller den legat med de och de, så vet du endå inte att det är sant. Var skeptisk!
Det finns flera somgör sig skyldig till att påstå att de haft sex med någon, för att skryta, speciellt då unga killar kan jag tänka mig. Om någon sedan sprider det påståendet kan det få ödesdigra konsekvenser. Den som killen påstår sig ha legat med, fast det inte är sant kan förlora en partner som då tror att hon varit otrogen, o.s.v.
Jag minns killar som redan i högstadiet skröt om att de varit med så många olika tjejer att det gjorde ont i den.
För tjejer är det ofta tvärt om. Om det börjar gå rykten om att de legat med massor blir de stämplade som horor av en massa människor som inte med säkerhet kan säga att just den tjejen har haft sex en enda gång, eftersom de inte varit med eller bevittnat.
Sådana rykten kan få hemska konsekvenser för de tjejerna?

Så än en gång.
* Säg inte att något är sant som du med säkerhet inte vet att det är sant.

fredag 19 mars 2010

Stort Grattis

I en valsituation, singla slant och välj den sida du önskar skall vinna.

Och inte bara det, om du någon gång får den möjligheten i ditt liv, skatta dig lycklig.


Jag menar, tänk vilken gåva det är, ifall du i ditt liv hamnar i situationer där dit val får avgöra. Då du inte är helt beroende av vad andra bestämmer, eller att inte omständigheter determinerar dig.


O tänk om det är så att det spelar roll vad du väljer, att du kan uppnå det du önskar dig.
Att få chansen att välja något som kan ge dig något du verkligen önskar, det är sann lycka.


måndag 15 mars 2010

I en skattkista

Sjöns röda prinsessor,
svävar fram under glasklar is
i månljusets sken.

Stjärnorna ler blygt
ovan lägerbrasans gnistor
vid snöfrusen strand.

Hunden tassar runt
och lämnar färska snöspår
med nyfiken nos.

Snövita änglafingrar
smeker mjukt gnistrande päls
och snöstjärnor yr.

Förfrusen rädsla
förhindrar hjärtats inre
att bli mina ord.

Rullad i nyfallen snö
glider stegen efter isen
emot vakens djup.

Rödvita fenor
simmar ner mot sjöbotten
för att undkomma.

I en skattkista
vill jag bli begraven sen
tillsammans med flera minnen utav dig.

söndag 14 mars 2010

Jag har gett dig raderna du stimulerade
det är skillnad på buketter och dåraktig,
hör poemen tonsatta av en poetmusiker
och nu är det dax för fåglarna att sjunga.

lördag 13 mars 2010

Det här är ett skrik av vem du är,
ingen förvirrad eller någon fylledillare,
inte den dikt du måste berätta för att synas,
inget anpassat för att alla skall tycka att du gör rätt,
som mamma, de som vet hur det skall vara och kritikerna ler åt.

Det är ditt hjärta,
den ring du vill bära,
sagan vi vill ska vara lyckliga i alla sina dagar,
vägen dina önskningar vill färdas efter fast du inte vågar.

torsdag 11 mars 2010

kliaaa, kliaaa

Har jobbat en del med "Klia, klia", de senaste dagarna. Boken om Elins leversjukdom, eller hur vi upptäckte den efter att hon föddes.
Författarinnan Elise Johansson sa efter att hon läst mitt första trevande utkast av det inledande kapitlet för några år sedan att hon aldrig läst om en förlossning i en bok, skriven av en man. Kan det verkligen vara så att jag blir först med att ha med en sådan fantastisk upplevelse i en bok, som man. Vägrar tro att det är sant. Men Elsie vet mycket så.
Det är jobbigt att kasta sig tillbaka till de känslor man hade då. Redan i första genomgången, då jag snabbt gått igenom texten för att korrigera stilen så grät jag flera gånger. och nu då jag skall gestalta alla sådana där känslor som jag beskrev med ord sist, brrr.
Jag minns hur mycket jag grät då jag skrev "Släpp mig fri". Att då skriva om hur man mådde, då man var rädd för att sitt barn skulle dö...
Får väl skriva lite på skolarbetena emellanåt. De skall ju vara kallt objektivt. vad de nu är iofs. Så de är ju då någon form av avkoppling jämför med detta. men inte lika skoj.

Leve känslors livfullhet
Leve ni, leve DU och kram kram kram

onsdag 10 mars 2010

Ibland händer saker i ens liv som verkligen förändrar allt. En del beslut går det att förutsäga att de skall ge effekt och man har själv beslutat i förväg att göra det som förändrar. Ex. flytta, köpa hus, o.s.v.
Ibland så kan någonting förändra allt som man inte har en aning om att de överhuvudtaget skulle ske, eller åtminstone inte att det skulle ha en sådan påverkan på resten av livet. Ex, att delta i något arrangemang, eller att inleda en konversation med någon.
På något sätt blir kanske bristen på kontroll det som blir rätt, mer rätt än de vi har kontroll över. Vi säger eller gör saker vi inte planerat, och får sedan leva med att det förändrar. Något som kan kallas för ett självformande handlande.

Faktum är att känslor ibland är så starka att vi inte själva kan bestämma hur vi mår, hur vi ser på våra liv.
Men jag har beslutat mig för att njuta då något är eller verkar bra. Nästan så att jag törs säga att jag hellre lever lycklig i en god illusion, än olycklig i en ond verklighet (även om jag föredrar snäll verklighet). Och jag har bestämt mig för att se möjligheterna med de förändringar som skett, som nu sker, och kommer att ske.
Leve livet.

söndag 7 mars 2010

- Här har jag aldrig varit.
Herman tittar med sina ljusblå ögon på vår klassföreståndare.
Magistern svarar inte utan går in i det bortersta av de tre källarlokalerna. Han går förbi ringen av skolbänkar som vi noggrant ställde upp där då vi lekte riddarna runt det runda bordet. Magistern öppnar ett skåp.
- Här är kemiböckerna som ni ska hjälpa mig att bära upp till klassrummet.
Herman öppnar locket på en av bänkarna i den runda ringen och tar upp en bok som han visar magistern.
- Det finns några böcker här i skolbänkarna också.
Magistern ler.
- Ta med även dom böckerna Herman.
Magistern nästan skrattar, Herman ler, men jag ler inte alls, jag knyter näven.
Nils, jag och Harry har våra famnar fulla med ljusblåa kemiböckerna då vi går ut i källarkorridoren igen. Herman tittar på magistern igen.
- Det är säkert magistern. Vi har aldrig varit här förut.
Vänder mig snabbt ditåt och tittar på Herman och magistern. Herman stirrar med sina blå ögon på magistern vars läppar darrar. Det ser ut som om att han skall skratta igen. Herman ler större än vad jag tidigare sett honom göra.
- Så roligt det är att få vara här där vi aldrig varit förut.
Mitt grepp om de böckerna jag bär på hårdnar. Herman går på.
- Visst är det otroligt magistern att vi aldrig varit här förut. De är säkert att vi inte varit här tidigare.
Vill slänga böckerna i fejset på Harman.
Magistern öppnar källardörren och släpper ut oss. Jag tittar med sorgsna ögon på då magistern med ett leende låser källardörren till skyddsrummet, dörren till mitt skyddsrum. Min egen hemliga värld, och vår hemliga klubb.

onsdag 3 mars 2010

Fördelen med fel





Om någon haft fel,
någon tagit fel om oss,
eller gjort något fel emot oss,
blir inget bra av att vi försöker bevisa att den andre har fel,
söker fel på den andre för att bevisa att den andre tagit fel,
göra fel emot den andre och tycka oss ha rätt att göra fel emot den.

Om man har fel om något
så kan man villkorslöst erkänna och glädjas åt att den andre har rätt.

Om man har tagit fel om någon
så kan man villkorslöst erkänna och be om förlåtelse.

Om man gjort fel emot någon
så kan man villkorslöst erkänna och försöka ställa allt till rätta igen.

Då kan felen bli till något bra,
istället för att för att få fortsätta att förstöra,
då, nu och fortsättningen.

Jag erkänner villkorslöst
att jag hade fel och glädjs över att du hade rätt

Jag erkänner villkorslöst
att jag tagit fel och ber om förlåtelse

Jag erkänner villkorslöst
att jag gjort fel och lovar att försöka ställa allt till rätta igen.

och hoppas villkorslöst på fortsättningen…

tisdag 2 mars 2010

DET ÄR INTE DET VIKTIGASTE

Det är så lätt att förblinda sig i hur viktigt det är att få rätt. Och att bli rejält sårad då man har fel, känna skam. Visst, alla prov, tävlingar o Gud vad de nu må vara, har ju givit rätt och fel en stor betydelse, ibland med rätta ibland inte.
För mig är inte ha rätt viktigast. Även om jag naturligtvis försöker göra rätt, vilket inte alltid är det lättaste. Speciellt då det gäller gentemot andra.
Jag kan bjuda på att jag har fel, för mig är det inte de som är viktigaste. Säkert inte för någon annan heller. Det som gör mig lycklig är vänskap, vänlighet, snällhet och att bry sig.
För mig är det viktigt att inte göra illa, jag försöker alltid låta bli att göra illa. Menar väl även då det blir fel. O tro mig, det är då min ambition att inte göra illa går fel som jag blir mest ledsen. Att inte ha rätt är inget jämfört med det.

Visst jag blir sårad då någon gör fel emot mig (jag gillar verkligen inte då ”såradkänslan” tar kontroll över en, den gör mig som knäppast). Men det är inte viktigast att ni gjort fel. Det är vår vänskap.
För min del så får ni ha rätt jämnt eller fel jämnt, det är inte det viktigaste, det är att vi blir glada av att träffa varandra.
Ni är förlåtna redan innan ni gör fel,
... jag vet ju själv hur svårt det är att alltid lyckas.
Snälla förlåt mig också…
… för jag kan inte låta bli att bry mig, och att något man inte kan låta bli är fel, det är de som är svårast att leva med.

Det gäller att ta till vara på tillfällena då Gud ger oss chansen att ställa allt till rätta.

söndag 28 februari 2010

RÄDSLA och ILSKA

Sitter och tänker på två starka känslor "Rädsla" och "Ilska".
Hur dessa känslor så lätt kan förhindra så mycket.
Det är så lustigt med rädsla. Då vi får möjligheten att uppnå något, kan vi bli så rädda för att misslyckas, eller rädda för att bli besvikna så att allt blir galet. En idrottsman kan darra till inför avgörandet. Men för de mesta av oss spökar rädslan i mycket viktigare situationer, de som rör våra liv. Kärlek, karriär o.s.v. Rädslan kan också göra oss så handlingsförlamade att vi inte tar oss för något, så vi missar chansen som vi så länge väntat på...
Ilska som även om den många gånger kan vara ett resultat av just rädsla, kan också göra att vi missar så mycket. Den får oss att göra saker som inte är vi, och den kan få oss att missa det uppenbara.
Om det är något som du blir jättearg(ledsen) för, och du skäller på och säger saker du egentligen inte vill, blir det ofta så att du inte får de svar du behöver, bara mothugg. Men ilskan kan också göra dig så blind att du inte ser de uppenbara svaret, det som du skulle ha sett om du inte blivit så engagerad.
Jag skulle kunna säga.
- Pröva istället på att i många situationer istället vara snäll och förstående, så går det förmodligen bättre, de blir mer vällvillig emot dig, vill vara snäll med dig.
Men...
Det är så lätt att säga, liksom att avfärda de som är inblandade i något som lite tokiga, just eftersom att vi då själva inte är engagerade. Det är lätt att säga att de skall göra si eller så, då man inte själv är sårad, arg eller rädd. Då det inte rör någon man älskar, saknar eller verkligen bryr sig om.
Har så många gånger önskat att jag kunnat hjälpa de som är riktigt rädda eller arga att hitta bra vägar till lösningar. Men ofta är de som behöver den hjälpen så svåra att nå. Men jag vet inte endå om det verkligen är rätt att åtminstone inte försöka.
Men då är jag ju lite rädd för att de skall bli fel...

En KRAM är ju alltid bra iaf, så KRAM

måndag 22 februari 2010

Jag är rädd för sociala kontakter…

Så här skrev jag som svar på en jättesnäll anmodan att komma på ett möte med Skellita medeltidsförening i en väns logg.

”Lars går med i en förening= Lars tar på sig uppdrag. Lars tappar tillslut sitt intresse på grund av för mycket att göra eller på grund av föreningskonflikter i vilka han vägrar ta sida för att han vill vara snäll med alla och hamnar mitt emellan.”

Det slog mig efter att jag skrev det att jag egentligen skrev att jag är RÄDD. Att jag är rädd att ingå i sådana sociala grupper som föreningar är.
Jag har ju tidigare här i bloggen spekulerat runt att jag i hela mitt liv aldrig riktigt ingått i ett gäng. Att jag dansat omkring mellan många grupper och varit lagom vän med alla, men aldrig en i gruppen. Jag har spekulerat i att det har att göra med att jag var så rädd för att bli mobbad och sviken som barn. En tes som det dock känns fel att helt förkasta ännu, förmodligen är det en stor del av förklaringen. Men…
1. Jag umgås knappt med någon. Om jag tittar på de fem senaste åren av mitt liv, och räknar på vilka jag umgåtts med mest utanför min egen familj så blir resultatet skrämmande. Jag TÖRS INTE ens tänka på VEM det är som jag egentligen umgåtts mest med… Jag har haft en massa ursäkter till varför jag inte kunnat umgås med folk. Förlåt.
2. Jag är rädd att säga att jag inte vill göra saker. Jag kan iofs inte säga att det innebär att jag verkligen inte vill göra sakerna därför att det verkar finnas en panikrädd automatik i mig att säga nej redan innan jag funderat efter vad jag egentligen vill. Bara den senaste veckan kommer jag på 3 saker som jag inte med säkerhet kan säga att jag inte ville som jag gav ursäkter till att slippa på en gång. Åsa påpekade att jag alltid verkar vara så rädd för att göra illa andra att jag kommer med ursäkter istället för att berätta vad jag vill. Och hon har delvis rätt. Jag är verkligen rädd för att göra någon illa, vill verkligen inte det. Vet ju själv hur ont det gör, och hur dåligt samvete jag får varje gång jag misstänker att jag gjort någon illa. Måste erkänna att jag är så rädd att förlora kamratskap att jag håller de flesta på lite lagom avstånd, har väl dåliga erfarenheter av hur det känns att bli sviken… Upplevs jag som falsk därför? Fast jag inte ljuger. En av de första sakerna jag gör då jag öppnar Facebook är att se efter så att jag inte förlorat en vän där, att göra det gör så ont. Jag har också undermedvetet utvecklat en teknik att komma undan för nära sociala kontakter som har just med föreningsverksamhet att göra.
3. Att ha för mycket att göra. I hela mitt liv har jag varit föreningsaktiv. Haft alla uppdrag man kan tänka sig, mitt CV på den fronten är löjligt lång. Visst, att jag fått uppdrag högt upp i stora organisationer tyder på att jag har någon form av kompetens. Men jag har alltid aktiverat mig på gränsen, t.ex. då jag var SSU aktiv var jag på 3-5 möten i veckan och på kurser och konferenser 3 av 4 helger(plus samtida uppdrag i partiet, facket, fiskeklubben, studiecirkelledare, evenemangsarrangör o.s.v.. Vilket iofs ledde till ombudsmanna jobb och riksuppdrag som jag med stolthet nämner. Men varför tog jag hela tiden på mig så mycket? Visst, en väldigt stor del av förklaringen har att göra med att jag inte kan säga nej. Minns faktiskt hur dåligt samvete jag fick för att jag nekade ett möte en vecka då jag inte varit ledig på länge under SSU ombudsmanna åren, hur dåligt samvete jag hade, och att jag sa nej bara för att vara hemma ledde till att det gick rykten om att jag hade kris i mitt förhållande o.s.v. De var väl så OVANLIGT att jag sa nej på grund av något sådant så… I början av 2000-talet gick jag i väggen då jag jobbade för IFK Anderstorp och BRF frögårdarna och var aktiv i Skellefteå karateklubb och travet och... I två av de föreningar jag var med i så var det också stora konflikter igång, som jag försökte stå utanför, vilket också ledde till att ingen var på min sida, och jag blev förd bakom ljuset, beljugen och fick kämpa med mina sista krafter för att bevisa att jag inte gjort något fel, eller någon illa. Nu är dock de senaste uppdragen positiva minnen och jag har lämnat föreningsvärlden ett tag. Svor för mig själv för ett par år sedan att jag skulle ha åtminstone ett år utan uppdrag i mitt liv (inne på det andra nu). Men jag hade ju redan då inlett nästa undanmanöver. Under mina universitetsstudier så har jag hela tiden pluggat minst 200% hela tiden, en perfekt ursäkt som ingen tar personligt då jag använder.

Men ganska ofta så vill jag egentligen fast jag säger nej. Kanske kommer jag med ursäkter för att lura mig själv att jag inte vill de jag vill och…??? Att ha mycket att göra gör ju att jag ofta får känna, "åå det hade jag velat göra", men, kanske vill jag inte mycket av de jag tror mig vilja eftersom jag aldrig egentligen behöver ta ställning då jag inte behöver fundera efter, eftersom jag ändå inte hinner? Och då känner jag bara ååå... Men å andra sidan så kanske det också är så att att jag är så rädd för att få en chans att få det jag verkligen vill, att jag inom mig mår bättre av att veta att jag inte hade möjlighet att ta chansen, istället för att få veta att jag inte duger. Eller, ja just nu vet jag inte alls, är lite förvirrad. Kanske är det också så att jag egentligen inte gör så mycket, har ju ändå skrivit en bok m.m. under denna tid. Att ha en massa hängande över sig som man egentligen inte hinner är ju ett bra sätt att slippa fokusera på annat som gör ont. Att ha för mycket att göra och inte hinna göra något ordentligt är ju en bra ursäkt för mig själv, jag vet ju att jag egentligen hela tiden skulle ha kunnat bättre. Att ha virr, virr, virr, skapar illusion om ordning. Att detta nystan nystas upp kanske är nog bra för mig. Känns dock som om jag missat något som jag inte kan sätta fingret på, inte vågar ta tag i eller vad de nu är.

Ähh, ni är iaf mina vänner allihopa, även om jag inte har tid eller vad de nu är.

Kram alla.

tisdag 16 februari 2010

Vågar vi lita på vår intuition?

Den senaste tidens intensiva pluggande har faktiskt påverkat mig. Filosofi tränar en i logiskt tänkande och mitt självförtroende har börjat växa.
Att lära sig att hålla ihop längre logiska och mer komplexa resonemang är svårt, men då man känner att man blir bättre på det så infinner sig en stolt glädje över att man kan utvecklas. Detta har också medfört att jag fått en del aha upplevelser angående annat, att jag börjat få upp ögonen för en del andra samband inom vitt skilda områden. Kalla det gärna för mer vaken, för så känns det på något sätt. Men vad som kanske känns bäst är att jag nu litar mer på min förmåga att kunna räkna ut mer än vad som sägs, tror mer på det jag själv kommer fram till, det som en del skulle kalla intuition.
Jag vill dock påstå att intuition egentligen är ett begrepp vi använder då vi inte riktigt kan förklara hur vi kommit fram till det vi kommer fram till. Om det sedan är rätt att lite på intuitionen, har naturligtvis med de olika tillfällena att göra, intuitioner kan också dra felaktiga slutsatser, framförallt om inte alla fakta står till buds.

Låt mig ge ett exempel.
Det är en ung flicka som vill fara på en teaterkurs i en annan del av landet. Hon kommer hem till föräldrarna och är överentusiastisk. Föräldrarna som är glad över dotterns teaterintresse tycker att det är en bra idé. Men då det kommer fram att hon skall inkvarteras hos en ung man som är biträdande kursledare och som de inte riktigt litar på blir de tveksamma. Deras intuition säger dem att saker kan hända som de inte riktigt tycker om.
Så här långt in i detta exempel så är det svårt att uttala sig säkert om föräldrarnas intuition är rätt, men föräldrarnas erfarenheter av sin egen ungdomstid ger dem fog för deras oro, även om de vill lita på dottern och den unga mannens intentioner.
De tvingas ändå gå med på att hon skall fara. Flickan inser dock med sorg i sinnet att föräldrarna inte riktigt litar på henne, att de tror, eller åtminstone är väldigt rädda för att hon skall göra det som de är rädd för. Hennes intuition säger henne att relationen gentemot föräldrarna kommer att skadas om hon far, att deras tillit till henne kommer att försämras.
En dag kommer flickan hem och berättar att den unga mannen tydligen måste åka på en resa, att han inte kommer att vara hemma. Och eftersom hon inte har någon annanstans att bo så kan hon inte åka. Föräldrarna andas ut, men ser att deras dotter blev jätteledsen. De försöker hitta alternativt boende åt henne, men lyckas inte. Ingen av dem är glad åt situationen.
Men en dag, bara en vecka före helgkursen så kommer flickan hem sprudlande glad och berättar att hennes religiösa barndomskompis har flyttat till orten där kursen skall hållas. Och att den religiösa barndomskamraten till och mer ber flickan att komma ner för att hon längtar efter att få träffa henne så mycket. Föräldrarna blir glada, deras dotter får fara på kursen och de behöver inte vara oroliga. Deras intuition ringer inte i några alarmklockor längre då de fakta som de har inte ger dem någon anledning till det.
Men ett halvår senare så träffar pappan fadern till den unge biträdande kursledaren som de inte riktigt litade på i förbi farten.
- Hej, jag hörde att din son åkte på en resa i våras.
- Va, vad jag vet har han aldrig rest någonstans sedan han flyttat.
Vad tror ni att pappans intuition säger honom nu?
Och då pappan sedan tittar på teaterkursens hemsida så ser han att den unge mannens namn finns med på deltagarlistan bland de biträdande kursledarna.

Min poäng om intuition med denna historia förstår ni nog. Och jag törs också påstå att om föräldrarna varit mer tränade på logiskt tänkande så hade nog deras intuition ringt i larmklockorna även då dottern kom hem och berättade om hennes religiösa kompis som så lägligt flyttat dit. Vilket hade medfört att de åtminstone kollat upp historien lite bättre.
Men visst, den intuition som ni nu förmodligen har kan ju också vara tokig eftersom ni inte med säkerhet vet om den unga mannen var hemma. Han kan ju ha varit på en resa som han inte vågade berätta om för sina föräldrar, och det kan ju bara vara ett administrativt misstag att han stod med i kursdeltagarlistan eftersom han i ett tidigare skede var anmäld. Men…

Det börjat kännas som om jag är redo för att ge mig ut i verkligheten igen, att jag till och med borde det för att ta tag i en del saker. Ja, jag börjar till och med känna mig motiverad att göra det.
BEWERE, here i come!
Näää, er intuition är felaktig. Ni behöver inte vara oroliga, jag har ju en nästan sjuklig läggning. Att jag vill väl.

söndag 14 februari 2010

För snabba åsikter och lögners konsekvenser.

Ibland får man se exempel på vad snabbt fattade åsikter innebär. De där åsikterna som är hårda verkar oftast vara de som är fattade snabbast utan eftertanke, eller omtanke.
Straffa o häng ut, döm o fördöm, slå o skada, utslut o släng ut, skit i dem eller sluta umgås o.s.v. i en till synes oändlighet. Värsta tänkbara ödet blir många gånger rätt åt dem.
Alla dessa hårda åsikter verkar det också lätt att få med sig folk på. Det verkar ibland inte inne att tänka efter, fundera över sanningshalten, eller känna efter med hjärtat.
Det verkar också som snabba hårda uttalanden ofta hänger samman med ilska, ilska som till i sin natur oftast är okontrollerad, och blind.
Har vi inte alla någon gång fattat beslut i ilska som vi ångrar sedan?
Kanske bör vi alla tänka efter innan vi skriker eller handlar. Innan vi skriver under upprop eller dömer snabbt. Kanske bör vi känna efter med hjärtat, och försöka se med medmänskliga ögon på alla parter i fler sammanhang.

Det är lättare att minnas om man berättar sanning. Och ju fler olika lögner man berättar desto större chans är det att man blir avslöjad.
Då jag var ung och jobbade på Rönnskär var det många gubbar som pratade snusk, och hade förnedrande åsikter som sådant (åtminstone påstod de det för att verka coola). Jag som inte kunde hålla käften kunde inte låta bli att säga till och försöka diskuttera dem till rätta.
Något som ofta blivit en förbannelse för mig. För även om de flesta egentliggen håller med mig så är det inte bra i de sociala samspelet.
Men iaf.
Det var en Rönnskärare som verkligen gillade att prata om sex, verkade erfaren och gillade att retas. Ja han till och med berättade om han och hans frus äventyr. Jag tyckte faktiskt att det var ganska roligt att slänga käft med honom för att han gjorde det med glimten i ögat, en del andra upplevde jag som bara vidrigt äckliga.
Men så en dag träffade jag honom på stan med sin fru. Då han såg mig så blev han alldeles röd i ansiktet. Jag insåg då att han blev livrädd för att inte skulle tänka mig för och på något sätt avslöja vad han brukade påstå på jobbet om deras sex. Jag fick verkligen hålla mig allt vad jag kunde från skratt då jag såg hur nervös han var då han presenterade mig för sin fru.
Denna historia säger en del om lögners koneskvenser också.
Är det så att någon ljuger om mycket (vilket han säkert gjorde om sina sexerfarenheter, åtminstone överdrev), så kan denne person hamna i en situation där det blir olämpligt att två av personens vänner träffas, framför allt då personen själv är där. Eller ännu värre att det blir tokigt att träffa på personen tillsammans med personens partner. Att hitta på hit och dit, eller att inte berätta sanningen om vad man pratat med andra om kan ju till och med innebära att den ljugande personen inte kan fortsätta att umgås med personer som personen vill umgås med.
Det är ju naturligtvis en väldigt tråkig effekt av lögnerna för den som ljuger.
MEN det blir dessutom en till person som drabbas. Den personen som den som ljög inte vågar träffa längre drabbas ju oskyldigt, eftersom den då, fast den inte gjort något tokigt blir minst lika drabbad om den tycker om att umgås med personen som ljög.

A, ah, akta dig nu för att ha FÖR SNABBA ÅSIKTER och direkt tycka att man inte borde umgås med människor som ibland ljuger, är inte det lite väl hårt det också? Prata istället med den personen vid rätt tillfälle, på ett mjukt och ej fördömande sätt. Försök få den att inse vilka konsekvenser lögnerna får så kanske ni kan lösa problemet och båda två får må bra.

tisdag 9 februari 2010

Inatt drömde jag flera saker jag inte minns. Men som det känns var alla drömmar trevliga, utan att för den delen vara sådana där drömmar då ens önskedrömmar slog in.
Den drömmen jag minns bäst är en där jag såg ut över Skellefteälven från Nordanåområdet, och älven var magiskt blankt stilla. Jag tyckte att det var så otroligt vackert. Kan faktiskt inte påminna mig om att jag sett något vatten vara vackrare då det är stilla. En då har jag varit med om en del fantastiska ögonblick vid blankt vatten som jag inte ens i närheten skulle kunna beskriva på ett rättvist sätt.
Solnedgång i Tjegglevas då jag var där med pappa och morfar och fiska typ i slutet av 70 talet.
Flera sådana där självärmande soluppgångar över Vikensbackesjön (Norra Almsjönäs är sjöns riktiga namn), nedanför vår släkts älskade 1700-tals kåk i Ullångerfjällen som vi just kallar Vikensbacke.
Den makalösa stjärnhimlen som speglade sig i Eva-Lena och Lasses tjärn i höstas.
Då jag och Åsa satt på baksidan på av Gråsidan, ön där Hanno har stugan en tidig morgon klockan 06.00 efter en natt då en av hans gäster var grymbråkig, havet var så blankt att det var nästan för vackert för att vi skulle kunna tro att det sant.
Då vår familj var med Axelssons i Malaysia. Vi bodde efter en lång resekatolgutsidastrand på ostkusten och jag försökte få mig själv att fatta att detta var ett sådant där ögonblick som jag alltid drömt om.
Eller en afton för tre år sedan då jag satt och spanade ut över Fäbodträsket från mina klipphällor (klipphällorna är inte mina, de ligger till och med på en stugtomt, men vadå…), jag var så lycklig, fast vattnet var alldeles stilla gungade mina känslor i en minnesvärd behagligt lycklig rytm.
Det finns fler tillfällen, men ingen av alla de gånger så var de stilla vattnet så vackert som i nattens dröm.
Drömtydare brukar påstå att vatten brukar stå för känslor. Och i så fall talade väl min dröm om att jag verkligen kan få vara lugn ett tag och få må bra känslomässigt. Sådana spådomar tror jag gärna på ”blink”, även om jag har svårt att se hur ett sådant scenarium faktiskt kan uppstå. Men faktum är att just idag så var jag grymt pigg då jag vaknade och mår bara behagligt bra. Visst de positiva drömmarna har säkert en del i det. Och att jag drömde positiva drömmar har nog i sin tur att göra med att jag var så glad då jag lade mig. Och det pågrund av en banal sak. Speciellt för er som fnyser åt Tv-spel.
Jag brukar spela Lotr, Ett onlinespel som utspelar sig i Sagan om ringen Landet. Och igår hade vårt kingship en turnering i spelet ”Risk”. Och min Avatar vann (Avatar är tydligen namnet man skall använda på sina spelfigurer nu för tiden). Då jag gick i mellanstadiet så vann jag ett Riskspel i serietidningen Dennis. Skall aldrig glömma då min mamma och syster satt i fönstret och tittade på mig då jag ovetandes kom hem från skolan. De såg så mystiska ut, och oj så roligt det vara att får paketet med mitt Riskspel, så nu är ”Risk” dubbelglädje för mig.
Min figur i Lotr fick en enorm vacker symbol i belöning som en hobbit med namnet Ullo skall smida till ett skinande andra ålderns legendariskt svärd åt min figur. Dessutom blev min figur utsedd till ”The Dark Elf Queen of Middel Earth”. Javisst min figur är en kvinna. Men vadå några av mina avatarer i Lotr är det, och just denna avatar som är vakt till yrket är den som är roligast att spela med, starkast, bäst och vackrast. Att hon nu lyckades roffa åt sig hela Middel Earth medans Argagon, Sauron, Gandalf och alla de andra big guys tjafsade på mellan varandra någonstans bland eldsprutande berg känns inte fel.
Nu skall jag införa en massa ”bry sig om varandra” föreskrifter i Middel Earth. Ni förstår nog att de fördomar som finns där handlar inte bara om sådant som våra vanliga simpla fördomar emot varandra. Ni vet kön, ras, ålder, religion o.s.v. Det finns ju flera olika humonid arter som springer omkring där och är rädda för varandra.
Jag skall bygga skolor i vilka till och med alver och dvärgar kommer att inse att de älskar varandra. Hobbitar och människor kommer att odla jorden åt varandra. Troll, orcher och mörkeralver kommer att hjälpa till att bygga magiskt vackra byggnader utan att ha den minsta lilla onda baktanke. Allt detta medan deras älskade drottning kommer att sitta under en gammal ek med mithrilbark vid en av de vackraste älvarna i Lothlorian skogar och skriva de finaste av kärleksdikter. Och sedan skall hon vika ihop arken till små pappersbåtar och försiktigt sjösätta i vattendraget. Båtarna skall sedan glida ner för strömmarna för att söka upp olyckliga hjärtan i alla världars olika hörn. Och då de med sorgtyngda hjärtan finner de av mithril skinande vita pappersbåtarna så kommer de som gåva få följa den väg efter vilken deras hjärtans allra högsta önskan slår in. Och dikten som är skrivna på båtarna giva dem förståelse för alla andras hjärtan, för den sanna kärlekens innersta väsen.

Rackarns vad tangenter kan ta ekonstiga vägar då man är glad en morgon. Nä nu är det dags att kliva av bussen och gå på en förläsning om dialekter på förmiddagen och en annan om hur vi ska förstå att det faktiskt går att kombinera fri vilja med att allt är orsakat.





PS. Lyckades glömma att fota det vackra blanka vattnet i drömmen. Glömmer ofta det i drömmar. Så ni får här istället njuta av ett vackert foto jag tog en kväll vid Snesviken då solen sken dubbelt på mig sommaren 2002. Detta mellan några mysiga träd vid vid en underbar sjö i Skelleftehamn där jag upplevt så många fantastiska fiskeäventyr.

fredag 5 februari 2010

Här viskas inte mitt namn av andarna, här skriks det ut av änglarna.
Här göms inte mina hemligheter under snö, de belyses av stjärnorna.
Men ni behöver inte oroa er, alla ni som vill vara en del av mitt liv,
för de ord ni ger mig i förtroende, som om jag vore er närmaste vän,
de förgyller mitt hjärta som om de vore de dyrbaraste av ädelstenar.
Och de sparar jag i den gyllne skattkista som jag vill bli begraven i
tillsammans med fler minnen av dina snällaste leenden emot mig.

torsdag 4 februari 2010

Hur?
Ja inte vet jag.
För att veta något så måste man kunna räkna ut alla konsekvenser av allting. Är det så att man glömmer att ta med en enda parameter som påverkar det minsta lilla så vet man inte med säkerhet att det blir si eller så. Och eftersom allt är för mycket för någon att kunna ta reda på så kan vi inte säga att vi vet.
Hur…

onsdag 3 februari 2010


Berättelserna på insidan av den glänsande filten
som lindar in flickans kropp får ingen av er läsa,
ni får bara bländas av utsidans glänsandes glans.




Jag blir naturligtvis glad av att få höra att jag har hög IQ, och att jag har möjligheten att träna upp min intelligens ytterligare. Men vad som verkligen gör mig verkligen glad är att jag vet att det är mitt hjärta som jag allra helst vill träna.
Jag läser inte filosofi för att jag vill bli visare, utan för att träna mig i att agera så gott som det går i alla situationer.


Jag SMS: ar i runskrift, och på min blogg finns det grottmålningar,
chattar med blyerts, och på facebook skriver jag med vita fjädrar.
Till dig finns det jag vill förtälja inskrivet i min allra blygaste blick
skrivtecken som är sannare än allt som är inristat i hårdaste sten.

onsdag 27 januari 2010

It´s a matter of luck

Turarrgumentet diskutteras flittigt i debatten om fri vilja. Är förutsättningarna för att vi har fri vilja att de beslut som fattas bara är en fråga om tur?
Men jag vet inte om jag tror på tur överhvudtaget. Därför ids jag inte engagera mig i just den debatten runt fri vilja.
Å va då. Spelar det någon roll om vi har fri vilja eller inte, ifall vi inte har tur någon gång????
NÅGON GÅNG!
någon gång
...

2

tisdag 26 januari 2010

Sport för er

Det är tur att sport finns så att många får känna en stunds glädje därför att det laget eller idrottsmannen de hejar på lyckas med något, ja till och med vinner.
Att heja på ett lag fyller för många en viktig funktion törs jag påstå utan att ha forskat det minsta i ämnet.
För det första så vinner de flesta lag någon gång, inte ens de lag som är sist i en serie förlorar alla matcher (kan säkert finnas något undanta, men få är de i så fall). I alla fall någon gång per år får lagets supportrar känna glädje över en seger, får känna det adrenalinet som vi pumpas upp av då vi vinner.
Men det är inte bara det, människan är en social varelse vars främsta överlevnadsstrategi är att samarbeta med andra. Att få känna att just den flock som vi tillhör får en framgång ger en massa behagliga endorfiner som får oss att må väl. En ljuv smak av succé. En succé som gör att de som annars känner sig som riktiga looser får vara vinnare för en stund.
O det är bra, punkt slut.
Kanske säger någon att det är en illusion av riktig lycka, ja visst, men vad spelar det för roll, om den illusionen gör många lyckliga.

Men för mig… Ja, jag har som tappat suget för idrott. Både som utövare och av att se det. Knappt travet lockar mig längre, det fast jag gör travrader åt många andra.
Och visst skulle det glädja mig om min dotter började tävla i karate igen, och får stå överst på pallen igen. Den glädje hon kände då hon vann värmde verkligen hennes faders hjärta. Men hittar hon lyckan någon annanstans så gör det mig lika glad, det är att hon och hennes bror är lyckliga som är det viktiga, inte varför.

Kom ihåg. Det är genom våra känslor vi upplever våra liv. Utan dem kan vi inte ens fatta beslut. Våra känslor är vårt sanna jag.
Så var vän med dina känslor, lev med dem, inte mot dem.
Men kör försiktigt, känslor kan stegra iväg om du förlorar kontrollen.
Känslor är det vackraste vi har, de vackraste vi är. Därför respektera dina känslor, och acceptera andras.
Och jag önskar att du får i dig så stor del av lyckokakan som det går i dit liv.

måndag 25 januari 2010

<-->

Alla har fel att ha rätt.
Alla har fel att göra det rätta.
Alla har fel att önska sig det som är rätt.

<--
Med tålröf
samark

1

söndag 17 januari 2010

Känslor, hämnd, mitt hjärtas väg

Vad har hänt med en människa som slutar berätta om sina känslor? Har den Givit upp? Accepterat att i dess liv så är det skiten som segrar, önskedrömmarna som förlorat? Personen lever på, och tror att det är lycka att inte låtsas om det som dess hjärta vill?

Handlar livet om hur många smällar man orkar ta och en då resa sig? Att kämpa vidare fast det gör så ont, så ont... Ja, åtminstone känns det så ibland då problemen hoppar sig, sveken är som störst, och det som till synes slumpmässigt händer kan defineras som katastrofer.
Ja, om livet känns så ibland.
Vad kan vi dra för lärdom av det?
Ja en slutsats som jag drar är att jag skall försöka låta bli att slå på andra människor. De lär nog få tillräcklig många smällar som gör att de är nära att bli nedslagna en då. Vi bör inte göra andra illa oavsett vilka ursäkter till vårt handlande vi kan inbilla oss. Det är ändå inte rätt.

Ni som har läst min bok. Ni vet scen, scenen. Då jag tänkt tillbaka på den under alla år så har jag drömt om att åka tillbaka i tiden. Att jag planterar in de som jag nu är duktig på i Lill-Lasse. Och till och med att jag var ännu bättre. Att jag t.ex. var en hejare på att sjunga och dansa. Att jag skulle göra succé där på scenen istället för att bli utskrattad. Ja, vad jag egentligen vill är att jag skulle ha fått de att tycka om mig, tycka om mig istället för att skratta åt mig, tycka att jag är bra istället för dum.
Faktum är att jag aldrig tänkt på att hämnas. Att jag inte velat att de som utsatte mig för olika saker skulle bli utsatta själv. Jag har aldrig önskat att någon som jag fått stryk av skall få stryk. Jag har velat att de ska tycka om mig istället.
Skulle jag ha varit mer normal om jag önskat att de skulle få stryk så att de spyr?
Det är så många som tror att hämnd är bra. Är det vår kultur? Är det de amerikanska filmer där det är rätt att hämnas, där vi jublar åt att den elake blir den store förloraren i slutet?
Varför är inte jag sådan? Skulle jag ha varit lyckligare om jag var sådan? Skulle jag bli lyckligare om jag ville hämnas och lyckades med det?
Jag vet inte. Ja, kanske är det så att jag skulle vara lyckligare om jag var sådan. Men jag mår illa av tanken. Och då jag funderar över varför jag aldrig tänkt tanken att hämnas under alla år som jag hållit allt inom mig, så börjar det gro ett litet frö av stolthet. Utan att fördöma andra som vill hämnas och hämnas så känner jag mig nog ganska stolt över den sidan av mig.
Bör jag inte vara det?
Men om det är rätt för andra att hämnas, och om de blir lyckliga av att göra det. Ja, inte är jag rätt person att döma dem.
Men det är inte min väg.
Och om du vill så är du välkommen att promenera vidare med mig efter den vägen. För även om du är jätteviktig för mig så är det den vägen jag måste gå för att mitt hjärta inte skall förtvina.

onsdag 13 januari 2010

Vägen är målet…

Är uttryck som med rätta används ofta. Jag vill dock hävda att det inte alltid gäller.
Det gäller naturligtvis ifall då t.ex. någon utbildar sig till något som den är intresserad av. Jag kan njuta av att läsa filosofi på min väg emot målet att få en magisterexamen i ämnet och ser därför vägen ditt som ett mål i sig självt. En som vill inreda sitt hem kan njuta av att fixa till stolen så att den kommer att få det utseende den vill. En kock av att tillaga en delikat måltid. En som söker meningen med livet kan tycka att det är intressant att läsa och forska om olika livsåskådningar. En som tävlar i en idrott av att träna.
I det senare fallet, det med idrotten, så är det dock inte alla idrottsmän som njuter av träningen även om de uppnår sina mål. Då kanske försvarare av att ”Vägen är målet alltid stämmer” skulle hävda att det har med inställning att göra, och använder Carolina Klyft som exempel.

Men det finns ännu klarare fall som bevisar att påståendet att ”Vägen är målet” inte alltid stämmer. En människa som har totalt nerkörd ekonomi som måste sälja allt den har, som måste bo undermåligt och som måste ta på sig ett jobb som den verkligen inte gillar för att överhuvudtaget överleva, t.ex. prostitution. Eller en som måste gå över lik för att få tillräckligt med mat för att överleva. Kanske går det att hävda även i dessa fall att det hänger på inställningen, men ytterst tveksamt är det. Ta en som älskar någon som den inte kan få, och lider av brustet hjärta, inte tycker den personen att vägen tillbaka till att antingen få igen den de älskar eller att komma över den personen är trevlig. Även om naturligtvis det är stor chans att deras lycka blir ännu större om de uppnår målet än för de som bara får vad de vill ha utan att anstränga sig. Visst det går att hävda att de med brustet hjärta måste stå ut, men trevlig är knappast vägen . En drogmissbrukare som vill komma ur sitt missbruk har naturligtvis ett fantastiskt mål framför sig, men abstinensen är sällan någon trevligt sätt att uppnå målet, i drogfallet är endast målet, målet, och vägen ett medel, inget att njuta av.
Eller låt oss vara ännu mer extrema. Våldtäcksoffret som står ut med övergreppet för att inte bli sönderslagen eller till och med dödad. Ja, nu är det kanske någon kvickskalle som påstår att våldtäcksoffret med rätt inställning skulle kunna njuta av sexet. Även om det kanske inte är en omöjlighet tekniskt så låter det argumentet mer än sjukt. Anta då istället att någon som inte är machosist blir utsatt för ett övergrepp som inte handlar om sexuallitet. utan ett övrgrepp som bara är rent smärtfullt och förnedrande, och som personen måste försöka stå ut med för att överleva. Tro mig, vägen emot målet att få slippa sådan smärtan är inte något som går att njuta av. Dessutom har minnet av sådana händelser en förmåga av att återkomma då och då och hemsöka en.

Jag vill dock hävda att även om det inte alltid stämmer att vägen är målet, så stämmer det en då att det finns en massa vägar mot en stor mängd mål som det går att njuta av. Och min vän, då du hittar en sådan väg, tveka inte, ta den.

måndag 11 januari 2010

Skillnaden mellan att bara leva på och att verkligen vilja något…

Ligger hemligheten med lycka i att sträva efter något man vill? Att uppnå det man vill? Och verklig lycka att uppnå något man vill som man slagit sin panna blodig för att uppnå trots att det verkade omöjligt att uppnå?

Det är troligt att individer har olika mål med sina liv under sina liv. I alla fall så har de olika syften med det de stävar efter under olika perioder. Är det så att det finns något övergripande syfte som vi inte mer än möjligtvis i vårt under medvetna har en aning om så är det målet svårt att ta på. Bilologiska, andliga eller andra mål som vi inte kan mer än tro om.
En person kan leva på, fatta rationella beslut och agera någorlunda rätt i de flesta situationer utan att ha något direkt syfte. En person kan också ha ett klart mål och ett direkt syfte att uppnå något med det som de gör.
Ett problem med det vi vill, är att det ibland är mer eller mindre möjligt att uppnå. Det finns de som bara anstränger sig om det kan anses vara troligt att de når målet (något som många anser vara intelligent men samtidigt lite tråkigt, typiskt en anpassad Svensson), och de som stångar pannan blodigt för att nå ett ouppnåeligt mål (galningar, fanatiker, obotliga romantiker).
Orsaken till varför vi anstränger oss olika mycket har två orsaker att göra:
Vår förmåga/möjlighet att kunna avgöra om vi kan lyckas,
Hur stark vår vilja att lyckas är.
Om vi kommer fram till vad som behövs för att uppnå något och har så pass mycket vilja att lyckas att vi anser att de är värt ansträngningen, så försöker vi.
Viljan är kanske dock det mest avgörande. Är det inte roligare att sträva efter något vi vill?

Ibland finns det dock de som rationellt kan räkna ut att något i princip är omöjligt att uppnå, men vill så mycket att de inte kan låta bli att försöka en då, och aldrig ger upp. Det är de som slår pannan blodiga mot väggen, det är de som vi kallar tokiga, fanatiker, obotliga romantiker. Det är de som verkligen tycker om något/någon…
Och är det inte dom som verkligen blir lyckliga om de lyckas?

fredag 8 januari 2010

Dans...

Nu sitter många framför teven och ser Lets Dance. En massa människor som är glada för att få se dans. En massa männsikor som älskar att dansa.
Älskar att dansa...
Jag har älskat att dansa i nästan hela mitt, jag önskar att jag kunde få tillbaka den glädjen. Att tjuven som stal den vill ge tillbaka magin.
Jag är inte arg på dig tjuven. Förstår att du ville ha min dansglädje, den är fantastisk att ha, tro mig, jag vet vad du får uppleva, får uppleva när du blir ett med musiken. Jag unnar dig verkligen magin som den känslan ger.
Men snälla, lämna tillbaka åtminstone en del. Då skall jag berättande, viska, viska hemligheten till bara dig. Så att du får ha lika skoj som jag haft.

Jag står på ett dansgolv belyst av röda discolampor, speglat av spegelbollens halvmånar som själva snurrar yrt runt rummet och belyser mina discoboots.
Jag står här och väntar på att du skall bjuda upp mig.
För det är så det måste gå till.
Det är det enda sättet att dela, fördela, istället för att bara en av oss ska leva under lyckans strålkastarna.
Och vem vore jag om jag ville ha sagodansen bara för mig själv då jag kan dela med mig till dig och alla andra som vill delta i livets vackraste äventyr, dansens rytmiska underbara snurrar.

=)

=)