onsdag 28 oktober 2009

Avstånd


Denna vecka så har vi intensivplugg vecka i Wittgenstins Tractatus, vi lär oss av en svensk som har proffessor i Holland. Plus att det är Essä seminarier i Svenskan. Då det är så här mycket plugg så blir jag som inne i en bubbla.

Men igår sprack den.

Jag skrev en text som gjorde så ont på bussen till Umeå. Som jag nog kommer att använda i uppföljaren till "Släpp mig fri" (som förmodligen inte blir nästa bok).


Det är lite det samma med, filosofi, författeri o.s.v. Att det är ganska skönt att det går att hålla ett visst avstånd till det jag gör. Speciellt i "ont" texter så är det en överlevnadsfråga. Men det kan också vara så som i filosofin, att det är en aha-känsla att inse att man förstår en filosof, fast man ser klara brister i filosofens resonemang.

Det är lite så med skrivande också. Att avståndet, nedskrivandet av något som hänt kan skapa aha-känslor, även om jag inte längre vill påstå att skrivande läker sår till den grad att de läker, och glöms. Det är bra för förståelse, och för att kunna förlåta. Men glöm glöm.


Nästa inlägg:

Vad är värst för en person, fysiskt Våld och övergrepp eller muntlig pennalism och svek?


Fundera

Har du någon gång haft en vän som vänt dig ryggen för att passa in i gänget? Som offrar dig för egen vinning? Har folk dömt ut dig för påstådd "dålig annorlundahet" eller på grund av någons lögn?


Har du blivit utsatt för våld och blivit utnyttjad?

Vad är skillnaden känslomässigt, jämför de sår som uppstod och vad har det gjort med dig sen.


Vad fokuserar samhället på? Vad gör folk arg? Och vad skits det i? Varför?




söndag 25 oktober 2009

Finns Tidsresenärer?

Ibland träffar jag människor som liknar någon jag känner så till den milda grad att jag blir förbryllad. Fast det är helt tydligt att det inte är de, eftersom de inte alls är i samma ålder eller något annat väldigt särskiljande.
Kan det vara så att en del kan resa i tiden?
Men å andra sidan varför skulle då just jag råka stöta på dem, eller ännu mer ologiskt, varför skulle dessa tidsresenärer vilja söka upp mig?

Inatt drömde jag något som jag knappt minns nu. Men då jag låg vaken ett tag mitt i natten så kom jag också på en dikt som kändes så bra. Som jag naturligtvis också glömt. Minnet av vad som händer på nätter verkar varken vara bra i vaket eller sovande tillstånd. Synd.

Skrev iaf några dikter på bussen, på vägg hem i fredags.

Inga rader kan förstå, tolka eller fråga
vilket ord jag egentligen använder.
De bara skapas av mig, för att jag vill,
utan att kritisera mig, eller ropa hurra.

Livet är en chans

Varje chans är något som skrämmer
för att det som hela tiden förändras
kan komma att ändras, invecklas.
Fast vi hela tiden önskar oss chanser.


Om jag var en raket

Skulle jag vilja bli skickad ut i rymden?
Explodera i en bländande vacker kaskad
som alla minns. Eller fortsätta min färd
tills jag slocknar bland nattvalvets stjärnor.

Det är klart att det skulle göra skillnad
om det var just du som tände på mig
med förhoppning om ett lyckligt ögonblick,
en stund av förgapande över min förmåga.



Varje liknar, förbryllar.
Är du överallt? Eller är
det jag som bara tänker
...

torsdag 22 oktober 2009

Jag ser

att hon sitter och tittar på annonser om hundar
och vet att den drömmen finns hos henne.

Jag ser
att hon sitter och tittar på annonser om fritidshus
och vet att den drömmen finns hos henne.

Jag ser
att hon sitter och tittar på annonser om lägenheter
och vet att den drömmen finns hos henne.



Att du visar resultatet säger mer än orden
och din blick, avslöjar din längtan.
Att du visar nyanserna säger mer än sanningen
och din blick, är min längtan.


Jag har just städat, rensat och slängt sådant jag hade glömt. Kastat ord som jag då kände till. Meningar som jag då insåg. Texter som jag då förstod.

Men en bild fick mig att stanna upp. Omkullkasta planerna. Och åt upp de jag bestämt mig för. Nyss var jag övertygad om att jag inte var poet, inte filosof och att jag inte ville lära mig mer bara ha ordning, lugn och ville slippa stå i elden.

Men det spelar ju egentligen ingen roll jag brinner ändå, så jag tillåter mig att filosofera i poetisk form för att lära mig mer.


söndag 18 oktober 2009

Varför jag bloggar 2

Att jag inte gör min blogg till en dagbok kanske beror på att jag inte ser något speciellt i det jag gör just nu.

Att min blogg inte är en intresseblogg kanske har att göra med att jag faktiskt inte brinner för något speciellt just nu.

Kankse så har de jag brunnit för de senaste åren eldat upp så mycket att mitt ved förråd är slut, att jag varit tvingad att bryta upp plankorna i mitt golv för att underhålla den eld som inte velat slokna.



Men att jag inte brinner nu måste jag ju se som en möjlighet, en fantastisk möjlighet.



Visst det kanske låter tomt, att mina dagar bara går utan att jag tycker att de är värda att skriva om, att det är som om det jag sysslar med i dag känns meningslöst. Det är inte riktigt så heller. Jag brinner bara inte på det där galna sättet som jag brukar göra.



Nu på morgon så berättade jag detta för Åsa. Och att jag faktisk borde se det som en möjlighet, att mitt glas är tomt, för det medför ju att det kan kommas att fyllas på med något nytt. Hon var inte lika positiv då hon inte tyckte att jag skulle sitta här på Östra Nygatan 83 och vänta på något nytt att brinna för. Då sa jag,

- Men allt jag tidigare börjat brinna för har kommit in i mitt liv utan att jag planerat det. Jag kan ju inte i förväg veta vad jag skall börja brinna för.

Då sa Åsa att det kanske är det som är felet. Att det är för att jag inte själv styrt mina steg ditt jag vill innan jag börjat brinna. Att det är därför jag inte hittat något som jag fortsatt att brinna för resten av mitt liv.

Visst hon har nog rätt. Men ingen av mina intressen jag haft har känts fel just då, jag har verkligen haft kul. De flesta fanns lite grann innan och finns kvar mer eller mindre ännu.

Samtidigt är dock det Åsa sa en paradox. Hur skall jag veta var jag skall gå om jag inte vet var jag vill hamna?

Ska jag prova olika vägar eller skall jag stanna upp och lyssna på mitt inre för vägledning?

Ska jag samla ihop mycket ved innan jag tuttar på nästa gånga så att det blir en bauta brasa, eller ska jag stoppa in en vedklabb åt gången för att underhålla den nya elden, och bara sitta och ha mysigt?

Men problemet är att jag inte har en öppen spis eller eget ställe att råelda på.



Nu vill jag berätta om alla mina tidigare intressens brasor, hur jag upptäckte dem, och hur glöden fallnat, men det skulle bli en lång och mycket het historia som i sig skulle kunna tutta på mina glödande skrivfingar så rejält att jag bränner mig. Och jag vill nog inte bränna mig nu. Är bränd av sådana erfarenheter.


lördag 17 oktober 2009

Skrivet i slutet av 80-talet

Det mörka barrträdet har nått en ansenlig ålder och kan kallas för en jätte även bland de högväxta träd som växer i de här trakterna. Ändock ser hon liten ut i jämförelse med Lakaplatåns lodräta bergsvägg som under morgontimmarna skuggar dess grenar. Trädet har börjat förbereda sig för den annalkande vintern på det sätt som barrträd gör. Morgondimman har inte lättat och rök slingrar sig upp efter trädets stammar. Trädet reagerar med instinktiv rädsla. Träd kan det. Eld är de enda som hon är riktigt rädd för. Detta trots att hon under sitt tusenåriga liv aldrig för haft eldrök runt sin stam tidigare.
Under hennes nedersta grenar har en brasas lågor börjat ta form. I en liten gryta puttrar en hargryta. Soppan är tillredd på en nästan helt uppäten hare, några gamla rötter och några barr från det gamla trädet är smaksättare. Runt brasan sitter en liten men brokig familj, närmast brasan sitter en tioårig pojke inlindad i en filt, bredvid honom sitter en svarthårig flicka i sexårsåldern. En man klappar henne på huvudet, på hans kind rinner en avlång tår.

Ljudet av hovar ekar emot platåvägen. En häst gnägga. Mannen reser sig snabbt och drar sitt enhandssvärd. Fram ur platåväggens skugga kommer en stor kraftfull frustande häst. En kolsvart häst. En ryttare med ett stort tvåhandsvärd i sina händer kommer fram ur platåväggens mörkaste skugga. I skenet av brasans lågor glimmar hans gulgråa skägg. Med ena handen släpper han tvåhandsvärdet och kliar sig på kinden. Han är klädd i en elegant men sliten svartgrå dräkt.
- Jaha de blir soppa.

Varför skriver jag blogg egentligen...

Jag läser en del bloggar ibland. Och de flesta bloggar berättar lite vad som händer i de som skriver bloggarnas liv. De har med bilder i bloggen från det som de är med om. Det verkar vara ungefär så en blogg skall vara.
Andra bloggar verkar vara mer fokuserade på de intressen som personen som skriver bloggarna har. En eller flera. Men nästan reportage liknande inlägg. Båda formerna är intressanta. Om man är intresserad av personens liv, eller av dess intressen.
En del bloggar har jag slutat att läsa. Speciellt en som jag insåg inhehöll mer lögner om sig själv och sitt liv än vad som för mig kändes rätt. Vet eftersom jag har sett helt andra saker som personen gjorde, och som den personen sa till mig att den tyckte. Som om personen skrev för att övertyga de som läser bloggen om en helt annan sanning. Personen skrev i sin nät dagbok helt andra saker. Personen lade ner dagboken då den insåg att folk räknat ut vem personen var där. Har inte läst den personens blogg på mycket länge. Men hoppas allt allt är bra, och att allt vänt.

Men jag få?
Min blogg.
Jag vet egentligen inte varför jag började skriva. Det har blivit någon form av, "låt-tangenterna föra-resonemanget-ditt-det-hamnar" blogg.
Det är inte filosofi. Även om jag luftar filosofiska ämnen här. Det är definitivt varken en dagbok, eller en intressses blogg.
Faktum är att jag egentligen inte har någon koll på vad jag skriver.
Ibland, då jag läser mina gamla inlägg så känns det som om jag är lite predikande. Hoppas att alla som någon gång läser bloggen, vet, eller inser att jag har problem med VET, fast jag skriver att "det är si eller så". Jag inser att varken jag eller någon annan har patent på sanningen.
Så ta mina såkallade predikningar med en nypa salt.
Jag skriver bara, men med den kryddan att faktiskt någon kan läsa det jag skriver. Och jag är så glad att just DU läser, kram.

fredag 16 oktober 2009

Ja kanske är det så...

Att historia kan bli vad som helst i efterhand.
Just nu börjar idol och de har MJ som tema. MJ är Michael Jacksson. Gud så onödigt att jag skrev MJ eftersom kände tvingad att förklara vad MJ betydde.
Läste en blogg då han dog. Som intygade om hur mycket MJ betytt för personen. Om inte jag minns fel så hade den personen flera gånger fnyst år just MJ tidigare. Kanske det dock var ett normalt beteende från den personen, att ljuga för att passa in. Jag har flera minnen av hur annorlunda bilden av sanningen blivit då någon vill passa in eller för att få som de vill.
Jag tycker inte att någon som ljuger medvetet eller modifierar sanningen för att de ska bli bra för dem är onda, det kanske är osäkera (därför kram, du är bra, tro mig). Men att ljuga innebär att man drar på sig en svårlöst karma (utan att hänvisa till Buddistiskt karma). Just eftersom om man ljuger så måste man för det första vakta sin tunga så man inte råkar försäga sig, och DÖLJA det som verkligen är sant, hålla sanningen på sådant avstånd att den inte kommer fram.
ETT TIPS till just DIG:
Berätta sanningen, LÄMNA lögnen nu, för sannigen kommer att komma fram. Inte på det sätt du anat, utan i nya förklädnader. Ett ordspråk: Om du flyttar så flyttar inte människorna med dig, men demonerna har du själv tagit med dig i resväskan.

Å, vad jag önskar att alla och speciellt DU slipper detta problem. Även om du är skyldig.

KRAM

PS. Snälla, pröva på att vara snällare så skall du får se på under. Även om jag av egen erfarenhet inte upplevt att snällhet lönar sig. Men det får hellre stå på min gravsten. "Han var snäll", än att "han var framgångsrik". Iofs, så får det faktiskt, i alla fall i mitt fall vara så att sanningen inte kommer fram ifall det gör andra lyckligare. Och då blir jag inte ett offer, utan den som blir mest lycklig.

torsdag 15 oktober 2009

Ja, ja, jag höll inte vad jag lovade.

Jag skrev på Facebook i förgår att jag igår skulle skriva ett inlägg i bloggen. Så blev det inte. Orsaken till att jag lovade det var att jag redan skivit ett inlägg som jag tänkte skulle passa här. Nu motiverade läxpluggande och blommorna på ängarna runt runt det stora trädet där Aragon förklarade sin kärlek till henne för Arwen det.
Nä det där var igne metafor eller något som har någon underliggande mening. Det var för att min lilla tjuverska i spelet Lotr, igår bland annat plockade blommor just där.
Platsen är verkligen vacker. Och skulle naturligtvis ha varit lika vacker om inte detta klassiska romantiska tillfälle för Tolkien nördar skett där.
Det i sig är iofs också vackert. Att någon som är kär berättar det och får veta att kärleken är besvarad. Ja vilka blommor skulle inte kunna blomma i fotspåren efter dem. Men tänk om inte kärleken var besvarad. Är kärleken inte lika fin då? Finns det någon verklig kärlek som inte är fin? Skulle inte blommorna som växer i de fotspår som Aragon skulle ha tagit om han sprang därifrån med krossat hjärta har varigt lika ståtliga?
Så lägg ner. All verklig kärlek är lika fin. Lika värd att få blomma. Om det var så att bara de blommor som gror är de om vore värt något. Ja hur hjärtlös skulle då inte det göra den kärlek som medför att två älskande får varandra. Sluta. Någon kärlek är inte sämre eller ond för att det är de som inte får vandra tillsammans på ängen tillsammans med sin drömalv.
Var inte elak mot någon för att de älskar. Önska att alla som älskar får sitt hjärtas längtan till slut. Även om jag vet att de är omöjligt, så är det en god tanke att ge dem en varm lyckoönskan.
Om någon älskar dig. Som du inte älskar. Försök inte smutsa ner dem. Försök inte hitta orsaker till att deras kärlek är sämre, eller falsk. Ta det som en stor gåva av livet att du fakiskt är älskad, även om du inte kan älska tillbaka. Och gör inte illa den vars kärlek du inte väljer att ta emot av en eller annan anledning (de finns de som inte väljer den som de älskar, av annan anledning, och även det måste vi respektera (ex misshandlare)). Visa ödmjukhet och omtanke så gör du en god gärning. även om du ärligt och bestämt måste förklara att det inte kan bli ni två.

Då tror jag att världen blir bättre.

Ja nu har jag låtit mina fingrar svammla på ett tag igen. Kram alla som inte har det så bra som jag. och ni andra också förresten.

måndag 12 oktober 2009

Men jag kan bli lyckligare

1. Jag hävdar att jag kan vara mer eller mindre lycklig.
2. Lycka är en känsla.
3. Eftersom jag kan vara mer eller mindre lycklig har jag känslor.
4. Att ha känslor är t.ex. Att längta eller frukta att något ska ske innan det eventuellt händer. Att bli lycklig eller olycklig för att något hänt eller icke skede.
5. Känslor är alltså ett resultat av vår vilja.
6. Eftersom jag har känslor så har jag vilja.

7. Allt är orsakat.

8. Förutsättningen för att vi har fri vilja är att vi inför ett val har möjlighet att välja.
9. Eftersom allt är orsakat så är även de beslut vi tar orsakade,
10. Eftersom alla beslut är orsakade har vi ingen möjlighet att välja.
11. Eftersom vi inte har någon möjlighet att välja har vi inte fri vilja.

12. Att jag har känslor bevisar att jag har vilja.
13. Att allt är orsakat bevisar att jag inte har fri vilja.
14. Jag har alltså vilja men inte fri vilja.

15. Allt är orsakat och jag har vilja.

16. För att ta ett beslut att göra något så måste jag vilja göra det.
17. Om jag gör något så måste det bero på att jag beslutat något.
18. Alltså är allt jag gör orsakat av min vilja.
19. Jag är alltså ansvarig för det jag gör.
20. Att jag är ansvarig för det jag gör medför att det liv jag lever är orsakat av mig själv.
21. Eftersom det liv jag lever är orsakat av mig själv så har jag valt att leva det liv jag lever.

22. Allt är orsakat, jag har vilja och är ansvarig för det jag gör.

23. Vill jag något tar jag beslut (beslutet kan också vara att inte göra något, fortsätta att fundera, analysera och tveka)
24. Agerandet orsakar händelser, förändrade känslor och orsakar nya framtida beslut.
25. Jag värderar det som sker i mitt liv med hjälp av mina känslor.
26. Alltså kan jag inte vilja något utan känslor.
27. Att jag har vilja bevisar alltså även därför att jag har känslor.
28. Att jag värderar det jag upplever genom mina känslor medför att känslorna styr mitt liv.
29. De känslor jag har är alltså ansvariga för hur jag upplever mitt liv.

30. Allt är orsakat, jag har vilja, och känslor som är påverkar hur jag upplever mitt liv.

31. Om jag tänker positivt om det jag upplever värderar jag även det liv jag lever som lyckligt.

32. Alltså vill jag tänka positivt om det liv jag lever så att jag orsakar att jag blir lyckligare

33. Och att du vill vara min vän tycker jag om med mina känslor och tänker positivast av allt om, alltså gör den vänskap du vill ge mig lycka.

söndag 11 oktober 2009

Lägg ner lyckoforskningen

1. Allt är orsakat (oavsett om det beror på att determinismen är sann eller att någon religion som tror på ödet har sant(hävdar alla de stora religionerna iaf.)).
2. Förutsättningen för att vi har fri vilja är att vi inför ett val har möjlighet att välja.
3. Eftersom allt är orsakat så är även de beslut vi tar orsakade, alltså har vi ingen möjlighet att välja.
4. Eftersom vi inte har någon möjlighet att välja har vi inte fri vilja.
5. Att ha känslor är t.ex. Att längta eller frukta att något ska ske innan det eventuellt händer. Att bli lycklig eller olycklig för att något hänt eller icke skede.
6. Känslor är alltså ett resultat av vår vilja.
7. Vi kan inte ha känslor därför att vi inte har fri vilja.
8. Lycka är en känsla.
9. Vi kan inte vara lyckliga eftersom känslor inte finns.
10. Lägg ner lyckoforskningen. Då det inte är någon mening att forska om något som vi inte kan ha mer eller mindre av eftersom det ej existerar

torsdag 8 oktober 2009

En möjlighet finns inte i evighet. Den uppstår inte heller ur intet.

I tisdags så gick jag o lyssnade på en föreläsning av Superentrepenaden Jörgen Stenberg. Första gången jag lyssnade på honom gick jag i gymnasiet, och då var det om havsfiske i Norge han pratade om.
Hans glöd, hans entusiasm som han hade då, och ännu har kvar tände då en vilja i Lille Lars Granlöf att fara till Norge och fiska. Jag pratade med Jörgen efteråt. Fixade ett gäng som ville fara och han anordande själva resan. Den fiskeresan till Norge var för Jörgen en test på om han kunde starta ett fiskeresebolag till Norge. Så gjorde han och, sedan dess har han startat företag då han sett en möjlighet. Han berättade på föreläsningen att det är utmaningen i sig som triggade honom. Inte pengarna.
Men redan då han ordnade denna resa till Norge, och de kommande han ordnade som jag skrapade ihop folk till så tog han betalt för sina tjänster. Det är ju vad en som startar företag, och som vill leva på det gör, och bör göra. Jag däremot ordnade flera resor och arrangemang om hittan och dittan, men tog aldrig betalt. Jag betalade till och med för att åka med. Var jag inte smart nog? Inte affärsman? Tanken slog mig i alla fall aldrig.

Jörgen och hans vackra fru Angela som han var nyförlovad med då vi åkte första gången hör till de trevligaste och öppnaste människorna jag träffat i mitt liv. Det känns så bra att de fick lyckas, att de vågade fast halva norrlands inland kallade de för dårar för att de vågade. Vågade de som inte de andra tordes. För mig var det aldrig att jag inte vågade. men av någon anledning så fanns aldrig tanken på att mina tjänster var något värt att ta betalt för.
O det har återkommit i så mycket annat. Jag har hjälpt men aldrig krävt något tillbaka. Har bara varit glad av att få hjälpa. Varit så glad över att jag därför gjorde dem en väntjänst. Och att vi därför var vänner. Kan det finnas större lycka? Nu har jag dock blivit rejält bränd då jag ibland inte ens fått den belöningen. Då hjälpen jag givit givit resultat, så vips så är den glömd, och i visa fall inte ens erkänd gentemot andra. Ja i ett fall gjordes till och med allt för att dölja vad jag gjort. Men jag är en då glad att jag hjälpte, det är något jag alltid kommer att vara stolt över. För jag vet ju vad de jag gjort betydde. Jag hoppas av hela mitt hjärta att personerna inte har dåligt samvete, att de hittat någon ursäkt som rättfärdigar för dem vad de gjort. Att de går bra för dem.

Men nu vill jag också få betalt, få något för de jag gör. Vänskap, lycka och kärlek är de jag helst vill ha, men även mer inkomst.

Kanske skulle jag prata med Jörgen och fråga om han har något jobb åt en filosof, en författare som är duktig på att fixa grejor, som det inte sitter fast hos. Och som mår bra av att hjälpa till.

Kanske har han något jobb i Gobiöknen i Kina åt mig, i Nambia eller någon annanstans. Långt, långt borta...

Haka på vet jag.

tisdag 6 oktober 2009

Trappstegsfilosofi

Jag bör försöka med att utveckla mig från där jag är. För varje gång jag förstår, cch förstår nästa steg på förståelsetrappan så lyfter det även mitt inre.
Att stå nedanför trappan och inse att jag måste hoppa flera steg på en gång. Fler trappsteg än vad jag ens i de mest fåfänga drömmar kan hoppas på att klarar gör att jag bara vill sova. Vakna efter smärtan av fallet gått över. Och ifall det inte går över sova mer, sova mer.
Men ibland är jag även rädd för att ta det allra närmaste och till synes enkla steget. Fast det ser ut som om jag enkelt borde kunna kliva upp är så rädd för att jag inte kan lita på min förmåga att bedöma situationen, att jag nervöst trampar för hårt, att brädorna brakar och jag rasar dit ner jag inte står ut att befinna mig, Platsen inte ens smärta existerar, bara absolut tomhet.
Tyvärr är verkligheten ibland så till synes elakt funtad att ifall jag bara står kvar så ruttnar plankorna på steget jag står, med samma ödesdigra resultat.
Då jag bara står där vill jag köpa en lott, få ha lite tur för en gång skulle, vinna en resa till en plats jag vill befinna mig på
Jag vill ge alla min lyckoönskan om att få vinna, att få ha tur, att få se sin längtan förverkligad.
Själv ska jag fortsätta att leta efter en ny trappa att börja klättra upp efter igen. En trappa med åtminstone ett stabilt trappsteg att stå på. Om så längst nere, längst ifrån, men på ett stabilt trappsteg som jag åtminstone kan drömma om att det är det första steget i en processats.