Vi människor gillar kontroll, alltså då vi med säkerhet vet vad som kommer att ske. Eller åtminstone kan lita på att inget allt för oförutsett kommer att ske. Vi känner oss tryggare när vi vet vad de omkring oss vill, hur de är o kan i förväg räkna ut hur de ska reagera.
Situationer då vi inte kan det, medför att vår hjärna föröker räkna ut så sannolika scenarier om vad som ska ske som möjligt. Medvetet eller omedvetet. Detta tragglande ägnar vi oss åt för att vi ska kunna agerara så rätt som det går då.
Ovissheten vi känner har dock en förmåga att få oss att måla upp de värsta scenarierna, bli allt för rädda, allt för oroliga, å ta åt oss för saker som egentligen inte har med oss alls att göra.
Ovisshet kan ju också beror på att vi inte vet om vilka känslor de vi möter har gentemot oss, vad vill de oss? Kommer de att göra oss illa?
Det finns dock situationer då det jämförelsevis kanske är bättre att sväva i ovisshet. Det eftersom det inte är lika jobbigt att sväva i ovisshet som att vara rotad i hopplöshet.
Som t.ex. ovisshet om att den som vi älskar älskar oss, om den skulle vilja bli ihop med en om man frågar, för då finns ju ändock lite mer hopp än då vi vet att de inte vill det, för då känner vi ju bara hopplöshet.
Kanske är det därför så många har så svårt att våga fråga.Stöta, eller vad de nu bör göra för att få sin älskade.
Good luck iaf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar