Såg igår filmen Vid din Sida med Julia Roberts och Susan Sarandon
Kortfattat. Susans man bli kär i den unga Julias roll och byter partner. De blir ju naturligtvis konflikfyllt men i slutet av filmen då Susans roll är på väg att dö så blir Susan o Roberts vänner. Har sett filmen förut o grät då o.
Men vad som jag inte tänkt på tidigare är att trots att det finns flera i princip omöjliga bråk o konflikter så pratar aldrig någon i munnen på varandra. Och dessutom så säger alla de rätta jämnt, lyckas förmedla exakt hur det känns, o få de andra att förstå. Trots att de olika rollerna har hur känslomässigt ont som helst så säger de hur välbalanserade saker som helst, o de andra inser sina misstag o de blir mer o mer vänner.

Skitvacker film. Men den känns egentligen som mer orealistisk än Avatar o liknande filmer.
För i verkligheten så pratar folk i munnen på varandra. Om de bestämt sig för att någon är på något speciellt sätt så bara dömer de utan att tänka efter på vad som kan ligga bakom. Om någon de misstror säger nå snällt, då är de falska eller inställsamma. Om någon försöker göra nå snällt eller säger nå så där rätt som i filmen, jag då fattar de andra inte ett dugg. Många tror att ifall de har rätt så ger det dem rätten att göra andra illa. O att konflikter ska sluta med att några blir mer vänner, ja kanske till o med riktiga vänner är så ovanligt att jag inte kan påminna mig om något sådant.

Ja det kanske är därför att sådana här filmer berör så kraftigt, att kärlek, vänskap, medmänsklighet, att bry sig och sunt förnuft får segra. Det är ju de vi alla vill men som verkligheten, naturligtvis i princip helt orsakat av våra handlingar så går nästan allt åt andra håller.

Så leve att filmer som faktiskt är riktigt orealistiska får finnas, för att värma de tårar som rinner från våra kinder.