Att älska alla är en väg värd att vandra efter.

Att bestämmer sig för att älska alla oavsett vad de sagt eller gjort gentemot en eller andra är inte lätt. Men då det sakta men säkert börjar funka bättre så upplever jag att man får en helt annan syn på de man möter, ser mer av de goda inom dem, ser finare orsaker till varför de agerar som de gör.

Jag påstår inte att jag klarar av det fullt ut, eller någonsin kommer att göra det, speciellt inte att älska dem på det sätt som mitt längande hjärta dunkar efter min kära.
Men det är inte heller den formen av kärlekslängtan som jag menar med att älska dem, det är bland annat att visa dem alla respekt, vilja dem väl, inte döma dem för att de väljer en annan väg än den jag valt. Inte tycka illa om dem för deras egenheter, svagheter och misstag.

En annan viktig del som ingår i att älska andra är att önska att det går för dem som de innerst inne vill. Men jag har insett att det kärleksfulla målet ibland kan strida emot sig själv eftersom två personer kan önska sig samma sak, något som bara en kan vinna. Såsom t.ex. SM-guld i Hockey, ett jobb, eller den totala lyckan det skulle medföra att bli den som får dela sitt liv med sitt livs stora kärlek när man är kär i någon som fler är kär i. Är man dessutom den som förlorar så ställs verkligen ens mål att älska alla på sitt allra största prov. Att vara glad för att någon annan vunnit guldet man hela livet velat ha är svårt, att vara belåten för att någon annan fick ens drömjobb är också svårt, men att vara lycklig för att någon annan får uppleva den totala lyckan det innebär att få gifta sig med sitt livs stora kärlek, när det även är ens egen är så svårt som det bara går.
Själv stod jag vrålgråtande och dunkade på en annan kyrkoport än den kyrka där det skede för att få komma in och be om att det inte skulle ske, men Gud släppte inte in mig. Jag var i total affekt. Men jag försöker endå vara glad för hans skull för att han fick henne, och för att hennes liv blir som hon vill, jag vill ju henne bara väl. O på något sätt så finner jag någon form av frid i att tänka så.
Så jag tycker endå att det känns rätt att sträva efter att önska alla vad de innerst inne vill, jag dömer dock inte någon som inte klarar av det, det är mänskligt att inte klara av det jämnt. Jag både förstår och älskar alla som misslyckas, vilket vi nog alla gjort någon gång.

Det finns dessutom en annan väldigt positiv bieffekt med att alltid försöka älska andra, och det är att man själv blir mer och mer omtyckt av andra. Ja till och med jag med mitt inte allt för stora självförtroenden upplever att det blivit mer så ju mer av detta jag lärt mig. Så vägen emot målet att ständigt älska är i sig nog värd att vandra efter även om jag precis som alla andra inte kommer att klara av att nå ända fram.



Jag känner bara till en plikt, och det är kärleken.