Känslor, hämnd, mitt hjärtas väg

Vad har hänt med en människa som slutar berätta om sina känslor? Har den Givit upp? Accepterat att i dess liv så är det skiten som segrar, önskedrömmarna som förlorat? Personen lever på, och tror att det är lycka att inte låtsas om det som dess hjärta vill?

Handlar livet om hur många smällar man orkar ta och en då resa sig? Att kämpa vidare fast det gör så ont, så ont... Ja, åtminstone känns det så ibland då problemen hoppar sig, sveken är som störst, och det som till synes slumpmässigt händer kan defineras som katastrofer.
Ja, om livet känns så ibland.
Vad kan vi dra för lärdom av det?
Ja en slutsats som jag drar är att jag skall försöka låta bli att slå på andra människor. De lär nog få tillräcklig många smällar som gör att de är nära att bli nedslagna en då. Vi bör inte göra andra illa oavsett vilka ursäkter till vårt handlande vi kan inbilla oss. Det är ändå inte rätt.

Ni som har läst min bok. Ni vet scen, scenen. Då jag tänkt tillbaka på den under alla år så har jag drömt om att åka tillbaka i tiden. Att jag planterar in de som jag nu är duktig på i Lill-Lasse. Och till och med att jag var ännu bättre. Att jag t.ex. var en hejare på att sjunga och dansa. Att jag skulle göra succé där på scenen istället för att bli utskrattad. Ja, vad jag egentligen vill är att jag skulle ha fått de att tycka om mig, tycka om mig istället för att skratta åt mig, tycka att jag är bra istället för dum.
Faktum är att jag aldrig tänkt på att hämnas. Att jag inte velat att de som utsatte mig för olika saker skulle bli utsatta själv. Jag har aldrig önskat att någon som jag fått stryk av skall få stryk. Jag har velat att de ska tycka om mig istället.
Skulle jag ha varit mer normal om jag önskat att de skulle få stryk så att de spyr?
Det är så många som tror att hämnd är bra. Är det vår kultur? Är det de amerikanska filmer där det är rätt att hämnas, där vi jublar åt att den elake blir den store förloraren i slutet?
Varför är inte jag sådan? Skulle jag ha varit lyckligare om jag var sådan? Skulle jag bli lyckligare om jag ville hämnas och lyckades med det?
Jag vet inte. Ja, kanske är det så att jag skulle vara lyckligare om jag var sådan. Men jag mår illa av tanken. Och då jag funderar över varför jag aldrig tänkt tanken att hämnas under alla år som jag hållit allt inom mig, så börjar det gro ett litet frö av stolthet. Utan att fördöma andra som vill hämnas och hämnas så känner jag mig nog ganska stolt över den sidan av mig.
Bör jag inte vara det?
Men om det är rätt för andra att hämnas, och om de blir lyckliga av att göra det. Ja, inte är jag rätt person att döma dem.
Men det är inte min väg.
Och om du vill så är du välkommen att promenera vidare med mig efter den vägen. För även om du är jätteviktig för mig så är det den vägen jag måste gå för att mitt hjärta inte skall förtvina.