lördag 11 december 2010

Tänk att jag än, än efter alla dessa år gråter då jag ser Paul Potts första framträdande i British got talent.
Visst han sjunger otroligt bra, vackert och framför allt med en känsla som berör ända in i hjärteroten.
Men det gör fler sångare.
Så varför?
Visst är det så att jag blir glad av att en som till synes verkar vara en loser kan vinna, visst känns det fantastiskt att det verkar vara så att vem som helst kan få lyckas oavsett var man befinner sig innan.

En teori till varför jag gråter, kanske kan vara att jag känner starkt för honom för att han i princip blir mobbad av de blickar som juryn med flera ger honom innan han sjunger.
Att jag tycker att det är de bästa av under är att någon som blir utsatt för förnedrande situationer kan få en sådan revansch. Men jag är inte säker endå på att det är förklaringen till mina tårar, mitt brösts smärta.

Jag tror att det som blänker i mina tårar, är att jag inte tror på vad jag ser. Att jag inte tror längre på att något kan bli så bra. Att det hela bara är en saga. Att min logik som säger mig att i verkligheten så vinner inte de vackra, kärleken, o.s.v är riktig.

O visst de kan vara så att det hela är arrangerat, en stor bluff,

Men den dagen jag slutar att tro på att det finns en chans för det som är snällt kommer att segra så kommer ingen sol att stiga mer. Visst jag kanske är blind, för genom logiken kommer jag inte fram till att det finns något hopp för det goda alternativet längre. Men inte ska jag ge upp de för det.Sluta kämpa för en grön trädgård fylld av blommor och träd som sällsynta fåglar finner fantastiska liv i.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar