måndag 26 november 2012

Det är bara att konstatera att så är det.

Tröttare, tröttare o tröttare så är det bara att konstatera att det blir mörkare o mörkare, mörkare.
Jag kan inte komma på något sätt att få det att vända längre,
ser inga tecken,
känner inget hopp
hopp om att ens få hoppas på att få höra viskningar,
rykten,
ja att få lyssna på osannolika ord,
positiva lögner, 
ogrundade fantasier,
grumliga bilder
falska lyckoönskningar
att få läsa dåliga sagor eller se ännu sämre filmer som slutar lyckligt mer
så länge mina avtrubbade sinnen orkar uppfatta dem.

Solen lyser med sin frånvaro
o allt hopp om att få uppleva en ljus gryning någon gång igen är släckt.
Det enda ljus som eventuellt väntar i vintermörkret är kylans vita flingor som välkomnar mig till köldens stelfrusna rike,
så länge mina ömmande ögon orkar se igenom de frusna tårarna. 

Fler isfläckar att halka på kommer att blänka lömskt då jag ligger där o vrider mig i smärta efter ytterligare öderstigra fall som logiskt nog kommer att ske
förmodligen väldigt snart och om o om igen
så länge mina tröttnande ben orkar resa sig. 

O ett massivt snötäcke som snabbt kommer att täcka de rosor som en gång var på väg att blomma på sommarängen kommer att lägga sitt kvävande täcke över de sista gröna stråna som jag hoppades på att kunna sträcka mig efter
så att de förmultnar
och för alltid glöms av alla andra
o sanningen kommer att plåga mig med att påstå att de aldrig funnits
så länge mitt allt slitnare hjärta orkar slå på.

Det enda minne som kommer att finnas kvar
kvar av den gångna sommaren är de iskalla törnen som mig ständigt sticker,
svider
och får det att värka så outhärdligt ont i all evighet
i konstant isfruset mörker under istidstäcket som ständigt krossar mitt hjärtat med sin obarmhärtiga tyngd
så länge min allt tröttare själ orkar känna mer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar