Förra veckan då jag och mina barn var på kungliga operan köpte jag programmet till föreställningen Trollflöjten som vi fick njuta av. I Programmet så fanns det en dikt av Tranströmer som verkligen var bra. Den hette Drömseminarium och publicerades i Det vilda Torget 1983. Hans språk och temat om drömmar, teater och dubbelexponeringen i det ögonblick då vi övergår från vakenhet till dröm är verkligen spännande men även mkt vackert skrivet.
Lyssnade också på en underbar dikt av Solja Krappu estradpoesins obetingade mästare som handlade om när de gör om i en butik, sorterar om och inget finns på samma plats längre. Det positiva budskap om det äventyr det då blir att handla var så träffande, som ett uppvaknande från våra nästan tvångsmässiga negativa tankar som de flesta av oss får då något förändras.
Men den dikt som träffade mig mest fanns på en teckning som en elev på skolan gjort, och som sitter på väggen i den övre korridoren.
En väg leder fram till ett hus på bilden och det står ungefär så här.
Den vägen vill jag inte gå
Här slogs en dörr en gång igen
för sista gången mellan två
som borde vara vänner än.
Den dikten berör mig djupt, flera tårar har letat sig ner efter min fårade kind då jag tänker på den, känner den. Jag önskar att jag kunde hitta ett sätt att öppna dörren åt de två igen. Och så vill jag finna ett handtag med vilket jag skulle kunna öppna en dörr som gör att alla andra som plågas av liknande upplevelser och känslor får tillbaka sin vän.
Ja du Lars, det är många dörrar som slämtats igen utan att man fått ge sig väl tillkänna. Kan vara byggt på osäkerheter, rädslor, what so ever. Faktum kvarstår dock, det skapas inget annat än en stor, stor ledsnad i sammanhanget!
SvaraRadera