lördag 5 januari 2013

Kärlek tillbaka

Jag fick en gång hur mkt skit som helst för att jag kom ihåg när jag fick 2 fotografier. För mig var dessa foton verkligen betydelsefulla, de var en gåva från den jag älskar, ja bilder av henne, så det var inte alls svårt att minnas då jag fick dem, tvärtom, jag förstår inte hur jag ska kunna glömma då jag fick dem.
O inte blev det lättare att glömma då att jag minns medförde massor med skit för att jag kom ihåg när jag fick dem.
Men vem har påstått att livet är enkelt sen vi blev begåvad med känslor... Vackert, men samtidigt smärtsamt.

Såg ett vetenskapsprogram om våra förfäder som bara gick vidare om någon dog, vet inte om jag tycker att de levde rätt som reagerade så,
mindre smärtsamt,
visst,
men det lär finnas en orsak till varför vi som får smärtsamma känslor då någon dör överlevde.

Nu är vi ju så att vi inte ens kan gå vidare om vi har fel, saknar någon, eller blir lämnad.
Eller va då, hur tusan kan någon som blir krossad av någon som de älskar bara gå vidare o glömma???

Så långt har då inte jag kommit evolutionärt iaf, o jag varken tror eller vill att jag ska lära mig det, eller lära mig att behandla andra så, även om det på något sätt skulle förbättra min överlevnadsförmåga.
Hellre dör jag ut.

Jag vill minnas de ögonblick jag upplevt då den jag älskar givit mig något som jag tolkar som kärleksfullt gentemot mig.

Är jag knäpp därför????


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar