När ens dag börjar med att man vid första anblick konstaterar att något är omöjligt att lösa och de första som sedan sker är att de löser sig.
Kan man annat än att vara optimist då? Länge leve möjligheteras väg!
Jag den 25 juni på fejjan.
Läser just nu filosofen Arne Neas bok om Gandhi. Där han på ett filosofiskt sätt analyserar Gandhis icke-vålds metoder. Metoder som ej var passivistiska, utan aktiva. Vilket innebär att man bör söka upp konflikterna och försöka göra något åt dem på ett icke-vålds sätt. Neas skriver att Gandis grundtanke var att han inga fiender hade, att alla skulle få reda på alla fakta. Han ville inte uppnå någon seger genom taktik eller genom att uttnyttja ett läge då någon annan var svag. Alla ska ha sin rätt, respekteras o få framföra sin sida av saken.
Gandhi menade att alla i sitt liv bör försöka självförverkliga sig själva och att det förutsätter att man söker sanningen. Om vi brukar våld emot oss själva omöjligör vi denna strävan. Och att vi är ett med alla andra levande varelser( det du gör emot andra påverkar alltid även dig på ett eller annat sätt). Så att på något sätt bruka våld, fysiskt som psykiskt emot andra är att göra illa oss själva och därigenom förhindra oss själva att finna sanningen som självförverkligar oss. Mkt vackert och ett kärleksfullt sätt att se på livet. Om du älskar andra så älskar du även dig själv.
Såg ett av mina favorit Star Trek avsnitt " The city on the edge of forever" igen (för förtielfte gången) för någon kväll sen. I den så hittar Enterprise besättning en tidsportal och Doktorn Bones som blivit tokig av en spruta kastar sig in i det förflutna och sabbar tidslinjen så radikalt att den tid som Enterprise existerar i ej existerar längre. Spock och Kirk reser tillbaka för att göra det han gjort ogjort. Då de kommer dit så får de kontakt med en vacker och mkt god kvinna som ägnar sitt liv åt att hjälpa hemlösa spelad av Elisabeth Taylor som Kirk blir kär i. Men då Spock lyckas läsa framtida tidningar genom en maskin han gjort så visar det sig att denna goda kvinna ska dö i en olycka. Men också att Bones kommer att förhindra det vilket medför att hon med sitt passiva icke-vålds budskap passiviserar USA till den grad att de inte ansluter sig till andra världskriget och tyskarna vinner och erövrar världen, o på så sätt så skapas aldrig Starfleet, och Enterprise byggs. Därför så förhindar den plikttrogne Kirk Bones att rädda livet på den han håller kär. I första anblick så kan det verka logiskt, o speciellt i den tidsanda som rådde under kalla kriget på 60-talet. Man borde offra sig själv o sina kära för landet och flertalet, Spock säger ju i filmen ""The wrath of khan" att "The need of many outweight the need of few" och offrar sitt liv för att de andra på skeppet ska överleva. Men vad Spock´s logik missade i detta tv-avsnitt " The city on the edge of forever" var att ifall Kirk hade låtit Bones rädda henne, så hade ändå inte tidslinjen blivit densamma, för de hade ju då funnits kvar där i denna tidsslinje och hade kunnat hjälpt henne genom att få henne att inse att Gandhis icke-vålds filosofi som aktivt bekämpade masskonflikter var en bättre väg att gå och på så sätt hjälpt till och få slut på andra världskriget. Kirk hade kunnat förverkliga hans och hennes kärlek och på så sätt aktiverat henne i ett annat liv. Eller så kunde de ha låtit den tidslinje vi nu har ha sin gång. Så genom att låta kärleken segra hade slutet på det Star Trek avsnittet blivit ännu mer lyckat. Both Love and peace had been victorius at the same time.
Även om de iofs inneburit att de inte fått sig tillbaka i tiden på en gång iaf, och däremed hade de inte kunnat fortätta med tidernas bästa tv och film serie till min och andra treekies och Treekers förtvivlan.
Men det är väl ett lågt pris för att fred och kärleken fått segra?
"Trying to forget someone you love
is like trying to remember someone you never meet"
Skrivet av min vän Abaas Mohammed på fejjan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar