Igår då jag cyklade hem så var det ganska molnigt. Mellan bonnstan o landskyrkan såg jag en ljusstråle från himlen. Solens strålar sken igenom ett håll i molnen, det såg ut ungefär som de tavlor jag sett av hur det skulle ha sett ut då den heliga anden i form av en vit fågel kom fram då Jesus döptes av Johannes döparen.
Log faktiskt. Tyckte att det var så vackert, det såg dessutom ut som att solstrålarna riktades emot där jag bor. En stund vandrade min fantasi iväg. Tänk om något bra har hänt. Om något kommer att ske som jag kan glädjas åt då jag kommer hem.
Men jag han inte mer än komma hem innan jag glömt hoppet. Tårarna trängde åter igen fram då jag låste upp dörren. Slog mig ner framför burken för att få kraft genom att läsa om allt positivt som hänt mina vänner innan jag skulle slänga mig ner i min säng. Försöka sova. Drömma. Glömma. Inte för att jag tror att det går...
Då såg jag budskapet, tecknet som fick mig att förstå att jag nu måste offra mitt sista halmstrå, låta det strået bli det första halmstrået som läggs i krubban. Så att jag dragit mitt strå till stacken.
Må sedan evangeliet fortsätta att byggas av hopp o glädje. O att många av er får en chans att bidra med åtminstone ett hamstrå för att sprida glädjens budskap. Jag vet inte vad just erat halmstrå kommer att bestå av, vad jag dock vet är att det era halmstrån inte kommer att bestå av det som mitt sista halmstrå gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar