Problemet med ord är att de ger oss känslan av att vi både kan bli förstådda och begripa vad andra känner

”Problemet med ord är att de ger oss känslan av att vi både kan bli förstådda och begripa vad andra känner.
Men då vi vänder oss om och står ansikte mot ansikte mot vårt öde märker vi att det inte räcker.”

Jag läste dessa ord i Paulo Coelho boken Alef igår kväll.
Och jag måste säga att fast jag älskar att skriva, pratar mycket, gillar att undersöka ord, fundera över dess ursprung, filosofera runt deras betydelse och skriva poesi så känns det att det ligger något i det han skriver. Eller kanske just därför att jag ägnar mig åt alla ovanstående saker, o vad som skett i mitt liv så inser jag att han är sanningen på spåren.
Att vara säker på vad någon menar är enkelt, världen omkring oss blir mer begriplig, men tyvärr så kan förenklingarna ofta bli förvanskade, det gäller även då vi försöker förklara något, eller säga vad vi känner till någon. Det är tyvärr inte så enkelt att vi kan räkna med att de vi säger inte kan misstolkas, och det blir misstolkat allt för ofta.

Coelho skriver också att han känner människor som talar som en mästare men är oförmögen att leva som de lär. Nu är jag sannerligen ingen mästare, men jag kan intyga hur svårt det är att leva upp till de man med känslor och logik kommer fram att det är rätt att göra eller säga. Då jag hamnar i en situation där jag blir i det närmaste panik, o där orden blir så viktiga, o de enda hjälp jag har för att inte förlora det jag värdesätter, så hör jag mig själv nästan så där utifrån, säga saker som jag inte ens planerat att säga någon gång. Som tur var säger jag inget elakt, men knappast något smart, eller balanserat, utan det blir bara töntigt.
Gud vet att jag försöker, allt vad jag kan, men jag är inte mer än människa, jag har inte förmågan att säga eller leva rätt jämnt.
Paul menar att det är en sak o beskriva en situation och en annan att uppleva den. Att den som jagar en dröm inspireras av det han gör och inte av det han föreställer sig.
Ja, jag ska träna på att leva mer efter hur jag föreställer mig att jag bör agera, alltså att våga lita på det mitt hjärta vill få fram o säga det, istället för att fångas i paniksituationens nät o bli rädd för att blotta mina innersta känslor, jag ska inte vara rädd för att visa det som är jag.
För det är ju det jaget som är den jag är, vill vara o som jag tror att den jag står ansikte mot ansikte emot skulle kunna gilla.