Jag har i hela mitt liv sett så många olika former av reaktioner hos personer som tror att de förlorat, eller blir rädd för att de är på väg att förlora någon de håller kär pågrund av nå löjligt tjafs, eller av mer allvarliga orsaker.
En del blir som tokiga, börjar skicka en massa SMS, ringa, skriva o.s.v. O andra börjar till och med förolämpa, skriva eller skrika så mycket fula saker o kalla de som de vill ha tillbaka för de mest förnedrande saker. Saker som jag aldrig i mina mest sårade stunder skulle kunna säga till någon, eller om någon.
Men ändå så löser det sig ibland, trots att personerna rivit upp sår som till synes är oläkbara, o sagt saker som är så oförskämda att de i princip aldrig borde få komma i närheten av den de förolämpat. Det har verkligen förvånat mig hur ofta kärleken segrat även om sådant skett.
Det har lärt mig att då man lyssnar på de människorna som berättar för mig om vad den som de är i kris med sagt o gjort så ska man bara lyssna, kommentera försiktigt o inte fördöma den som gjort eller sagt alla dessa hemska saker till den jag lyssnar på, även om jag tycker att den personen gjort sig skyldig till hur hemska saker som helst.
Vill dock påpeka att även om det vore så att i 100% av alla fall då någon gör eller säger något elakt att de löser sig så rekommenderar jag inte att någon gör nå elakt, o jag ber till Gud att hjälpa mig så att jag själv aldrig kommer att göra så.
Nackdelen med att lyssna på någon då de ger en sådana här förtroende, eller då någon berättar om en käresta de inte kan få, eller att de är kär i någon annan än sin partner, är att de samtalen måste förbli hemliga, speciellt om allt löser sig. O de blir till och med lite pinigt för den vän man har att berätta för dess partner att de har ett sådant förtroende för mig, för ett sådant förtroende är på något sätt väldigt nära, en närhet som är mer än vänskap, en närhet som de kanske inte har med sin partner. Och som skulle göra deras partner väldigt avundsjuka om de fick veta.
Så förvänta er ingen kredit för att ni lyssnar, eller tröstar. Det kan faktiskt till och med bli tvärt om just eftersom den ni givit råd då själv ibland inser att ni står så nära varandra att personen tror att den måste välja, antingen ni eller deras partner. O då förlorar man för det mesta. Annat har jag iaf inte varit med om.
Men det finns en större god orsak till att vara den som lyssnar än sin egen vinst eller förlust. O det är att den som lyssnar o ger försiktiga råd, råd om sätt att agera som de som du ger dem till själva får tro att det är de som har kommit på, som man absolut inte tar åt sig äran för då de funkar. Det är att det faktiskt lyckas ibland. Under den senaste tiden så har jag fått uppleva fall där mina råd givit frukt. Fall där forna vänner i försiktighet börjat umgås igen, vänner blivit vänner o fall i vilka kära fått varandra.
O på något sätt så känns det som en belöning som är stor nog för att jag ska fortsätta att finnas till hands då andra behöver mitt öra, min tröst o råd. Önskar dock att jag var ännu bättre på det, så att jag lyckades oftare.
O sen är jag evigt tacksam för de vänner jag har som ger mig råd o tröst som de hoppas ska hjälpa mig, o att de känner glädje över den hjälpen de ger mig även om jag oftast inte kan ge dem den tillfredställelse det ger att få uppleva att deras råd till mig lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar