Den här kaninen Brolle som min dotter skaffat. Är minst i sin kull. Och under tiden efter att hon valde Brolle tills hon hämtade den så har den inte växit, inte ätit maten den erbjöds, blivit undanskuffad av sina syskon. Kaninuppfödaren var orolig för den. Gav Elin möjligheten att väja en annan. En frisk och stark som tog för sig. Elin valde ändå Brolle. Känslorna kom före annat. Ni ska veta att jag är stolt över min dotter. För visst har jag verkligen försökt uppfostra mina barn så att ett varmt hjärta kommer förre, framgång, trygghet och egen vining. Men att jag lyckats så bra det var över förväntan. Eller förresten det är nog inte så att det är jag som lyckats. Det är mina barn som verkligen har varmare och större hjärtan än vad jag vågat hoppas på. Tack livet.
Tänk så lätt det är för oss föräldrar att säga till våra barn, att välja partner som står för trygghet eller glamor. Så oroliga vi blir då barnen väljer vänner som inte är som andra, som är trasiga. Så lätt det är för oss att glömma att lycka inte är pengar, en vacker titel, ett hus på gräddhyllan och en stuga på landet. Eller åtminstone ett fast jobb och händiga fingar. Hur lätt vi glömmer bort att lyckan finns längs den väg som vårt hjärta vill åt, en stig med vänner vi bryr oss om, och kärlek som är vår egen. Hur kan man önska sitt barn annat?
Är den svaga kaninen kärleken är det bättre att ha den i famnen en kort stund än den vackra framgångsrika utställningskaninen under flera år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar