Tänker på hur många fantastiska människor man har träffat på i sitt liv. Men hur mycket mer fantastiska alla är nu då jag blivit vuxen. I alla fall för mig är det oftast så. Varje ny bekantskap beredder mig med sån glädje. Ändå så tycker jag att barn kanske är de mest fantastiska. Men som barn var man mest rädd för vad andra barn o vuxna kunde göra. Såg inte detta på samma sätt då. Förmodligen hade barntiden kunnat beredda mig samma lyckokänsla då som människor gör idag. Nu har övergången från det rädda barnet till den öppne Lars varit lång. Och visst, jag är väl lite som en pendel ibland också. Ibland är man känslig. Mer rädd för att någon vill en illa, och då så ser man också sådanan tecken. Men oftast faktiskt inte. Tjoooo, de är väl något att vara glad över en morron som denna.
Ett räcke är bra att ha. Även på låga höjder. Men låt det inte leda dina steg, utan gå dit solen lyser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar