måndag 22 februari 2010

Jag är rädd för sociala kontakter…

Så här skrev jag som svar på en jättesnäll anmodan att komma på ett möte med Skellita medeltidsförening i en väns logg.

”Lars går med i en förening= Lars tar på sig uppdrag. Lars tappar tillslut sitt intresse på grund av för mycket att göra eller på grund av föreningskonflikter i vilka han vägrar ta sida för att han vill vara snäll med alla och hamnar mitt emellan.”

Det slog mig efter att jag skrev det att jag egentligen skrev att jag är RÄDD. Att jag är rädd att ingå i sådana sociala grupper som föreningar är.
Jag har ju tidigare här i bloggen spekulerat runt att jag i hela mitt liv aldrig riktigt ingått i ett gäng. Att jag dansat omkring mellan många grupper och varit lagom vän med alla, men aldrig en i gruppen. Jag har spekulerat i att det har att göra med att jag var så rädd för att bli mobbad och sviken som barn. En tes som det dock känns fel att helt förkasta ännu, förmodligen är det en stor del av förklaringen. Men…
1. Jag umgås knappt med någon. Om jag tittar på de fem senaste åren av mitt liv, och räknar på vilka jag umgåtts med mest utanför min egen familj så blir resultatet skrämmande. Jag TÖRS INTE ens tänka på VEM det är som jag egentligen umgåtts mest med… Jag har haft en massa ursäkter till varför jag inte kunnat umgås med folk. Förlåt.
2. Jag är rädd att säga att jag inte vill göra saker. Jag kan iofs inte säga att det innebär att jag verkligen inte vill göra sakerna därför att det verkar finnas en panikrädd automatik i mig att säga nej redan innan jag funderat efter vad jag egentligen vill. Bara den senaste veckan kommer jag på 3 saker som jag inte med säkerhet kan säga att jag inte ville som jag gav ursäkter till att slippa på en gång. Åsa påpekade att jag alltid verkar vara så rädd för att göra illa andra att jag kommer med ursäkter istället för att berätta vad jag vill. Och hon har delvis rätt. Jag är verkligen rädd för att göra någon illa, vill verkligen inte det. Vet ju själv hur ont det gör, och hur dåligt samvete jag får varje gång jag misstänker att jag gjort någon illa. Måste erkänna att jag är så rädd att förlora kamratskap att jag håller de flesta på lite lagom avstånd, har väl dåliga erfarenheter av hur det känns att bli sviken… Upplevs jag som falsk därför? Fast jag inte ljuger. En av de första sakerna jag gör då jag öppnar Facebook är att se efter så att jag inte förlorat en vän där, att göra det gör så ont. Jag har också undermedvetet utvecklat en teknik att komma undan för nära sociala kontakter som har just med föreningsverksamhet att göra.
3. Att ha för mycket att göra. I hela mitt liv har jag varit föreningsaktiv. Haft alla uppdrag man kan tänka sig, mitt CV på den fronten är löjligt lång. Visst, att jag fått uppdrag högt upp i stora organisationer tyder på att jag har någon form av kompetens. Men jag har alltid aktiverat mig på gränsen, t.ex. då jag var SSU aktiv var jag på 3-5 möten i veckan och på kurser och konferenser 3 av 4 helger(plus samtida uppdrag i partiet, facket, fiskeklubben, studiecirkelledare, evenemangsarrangör o.s.v.. Vilket iofs ledde till ombudsmanna jobb och riksuppdrag som jag med stolthet nämner. Men varför tog jag hela tiden på mig så mycket? Visst, en väldigt stor del av förklaringen har att göra med att jag inte kan säga nej. Minns faktiskt hur dåligt samvete jag fick för att jag nekade ett möte en vecka då jag inte varit ledig på länge under SSU ombudsmanna åren, hur dåligt samvete jag hade, och att jag sa nej bara för att vara hemma ledde till att det gick rykten om att jag hade kris i mitt förhållande o.s.v. De var väl så OVANLIGT att jag sa nej på grund av något sådant så… I början av 2000-talet gick jag i väggen då jag jobbade för IFK Anderstorp och BRF frögårdarna och var aktiv i Skellefteå karateklubb och travet och... I två av de föreningar jag var med i så var det också stora konflikter igång, som jag försökte stå utanför, vilket också ledde till att ingen var på min sida, och jag blev förd bakom ljuset, beljugen och fick kämpa med mina sista krafter för att bevisa att jag inte gjort något fel, eller någon illa. Nu är dock de senaste uppdragen positiva minnen och jag har lämnat föreningsvärlden ett tag. Svor för mig själv för ett par år sedan att jag skulle ha åtminstone ett år utan uppdrag i mitt liv (inne på det andra nu). Men jag hade ju redan då inlett nästa undanmanöver. Under mina universitetsstudier så har jag hela tiden pluggat minst 200% hela tiden, en perfekt ursäkt som ingen tar personligt då jag använder.

Men ganska ofta så vill jag egentligen fast jag säger nej. Kanske kommer jag med ursäkter för att lura mig själv att jag inte vill de jag vill och…??? Att ha mycket att göra gör ju att jag ofta får känna, "åå det hade jag velat göra", men, kanske vill jag inte mycket av de jag tror mig vilja eftersom jag aldrig egentligen behöver ta ställning då jag inte behöver fundera efter, eftersom jag ändå inte hinner? Och då känner jag bara ååå... Men å andra sidan så kanske det också är så att att jag är så rädd för att få en chans att få det jag verkligen vill, att jag inom mig mår bättre av att veta att jag inte hade möjlighet att ta chansen, istället för att få veta att jag inte duger. Eller, ja just nu vet jag inte alls, är lite förvirrad. Kanske är det också så att jag egentligen inte gör så mycket, har ju ändå skrivit en bok m.m. under denna tid. Att ha en massa hängande över sig som man egentligen inte hinner är ju ett bra sätt att slippa fokusera på annat som gör ont. Att ha för mycket att göra och inte hinna göra något ordentligt är ju en bra ursäkt för mig själv, jag vet ju att jag egentligen hela tiden skulle ha kunnat bättre. Att ha virr, virr, virr, skapar illusion om ordning. Att detta nystan nystas upp kanske är nog bra för mig. Känns dock som om jag missat något som jag inte kan sätta fingret på, inte vågar ta tag i eller vad de nu är.

Ähh, ni är iaf mina vänner allihopa, även om jag inte har tid eller vad de nu är.

Kram alla.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar