tisdag 16 februari 2010

Vågar vi lita på vår intuition?

Den senaste tidens intensiva pluggande har faktiskt påverkat mig. Filosofi tränar en i logiskt tänkande och mitt självförtroende har börjat växa.
Att lära sig att hålla ihop längre logiska och mer komplexa resonemang är svårt, men då man känner att man blir bättre på det så infinner sig en stolt glädje över att man kan utvecklas. Detta har också medfört att jag fått en del aha upplevelser angående annat, att jag börjat få upp ögonen för en del andra samband inom vitt skilda områden. Kalla det gärna för mer vaken, för så känns det på något sätt. Men vad som kanske känns bäst är att jag nu litar mer på min förmåga att kunna räkna ut mer än vad som sägs, tror mer på det jag själv kommer fram till, det som en del skulle kalla intuition.
Jag vill dock påstå att intuition egentligen är ett begrepp vi använder då vi inte riktigt kan förklara hur vi kommit fram till det vi kommer fram till. Om det sedan är rätt att lite på intuitionen, har naturligtvis med de olika tillfällena att göra, intuitioner kan också dra felaktiga slutsatser, framförallt om inte alla fakta står till buds.

Låt mig ge ett exempel.
Det är en ung flicka som vill fara på en teaterkurs i en annan del av landet. Hon kommer hem till föräldrarna och är överentusiastisk. Föräldrarna som är glad över dotterns teaterintresse tycker att det är en bra idé. Men då det kommer fram att hon skall inkvarteras hos en ung man som är biträdande kursledare och som de inte riktigt litar på blir de tveksamma. Deras intuition säger dem att saker kan hända som de inte riktigt tycker om.
Så här långt in i detta exempel så är det svårt att uttala sig säkert om föräldrarnas intuition är rätt, men föräldrarnas erfarenheter av sin egen ungdomstid ger dem fog för deras oro, även om de vill lita på dottern och den unga mannens intentioner.
De tvingas ändå gå med på att hon skall fara. Flickan inser dock med sorg i sinnet att föräldrarna inte riktigt litar på henne, att de tror, eller åtminstone är väldigt rädda för att hon skall göra det som de är rädd för. Hennes intuition säger henne att relationen gentemot föräldrarna kommer att skadas om hon far, att deras tillit till henne kommer att försämras.
En dag kommer flickan hem och berättar att den unga mannen tydligen måste åka på en resa, att han inte kommer att vara hemma. Och eftersom hon inte har någon annanstans att bo så kan hon inte åka. Föräldrarna andas ut, men ser att deras dotter blev jätteledsen. De försöker hitta alternativt boende åt henne, men lyckas inte. Ingen av dem är glad åt situationen.
Men en dag, bara en vecka före helgkursen så kommer flickan hem sprudlande glad och berättar att hennes religiösa barndomskompis har flyttat till orten där kursen skall hållas. Och att den religiösa barndomskamraten till och mer ber flickan att komma ner för att hon längtar efter att få träffa henne så mycket. Föräldrarna blir glada, deras dotter får fara på kursen och de behöver inte vara oroliga. Deras intuition ringer inte i några alarmklockor längre då de fakta som de har inte ger dem någon anledning till det.
Men ett halvår senare så träffar pappan fadern till den unge biträdande kursledaren som de inte riktigt litade på i förbi farten.
- Hej, jag hörde att din son åkte på en resa i våras.
- Va, vad jag vet har han aldrig rest någonstans sedan han flyttat.
Vad tror ni att pappans intuition säger honom nu?
Och då pappan sedan tittar på teaterkursens hemsida så ser han att den unge mannens namn finns med på deltagarlistan bland de biträdande kursledarna.

Min poäng om intuition med denna historia förstår ni nog. Och jag törs också påstå att om föräldrarna varit mer tränade på logiskt tänkande så hade nog deras intuition ringt i larmklockorna även då dottern kom hem och berättade om hennes religiösa kompis som så lägligt flyttat dit. Vilket hade medfört att de åtminstone kollat upp historien lite bättre.
Men visst, den intuition som ni nu förmodligen har kan ju också vara tokig eftersom ni inte med säkerhet vet om den unga mannen var hemma. Han kan ju ha varit på en resa som han inte vågade berätta om för sina föräldrar, och det kan ju bara vara ett administrativt misstag att han stod med i kursdeltagarlistan eftersom han i ett tidigare skede var anmäld. Men…

Det börjat kännas som om jag är redo för att ge mig ut i verkligheten igen, att jag till och med borde det för att ta tag i en del saker. Ja, jag börjar till och med känna mig motiverad att göra det.
BEWERE, here i come!
Näää, er intuition är felaktig. Ni behöver inte vara oroliga, jag har ju en nästan sjuklig läggning. Att jag vill väl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar