RÄDSLA och ILSKA

Sitter och tänker på två starka känslor "Rädsla" och "Ilska".
Hur dessa känslor så lätt kan förhindra så mycket.
Det är så lustigt med rädsla. Då vi får möjligheten att uppnå något, kan vi bli så rädda för att misslyckas, eller rädda för att bli besvikna så att allt blir galet. En idrottsman kan darra till inför avgörandet. Men för de mesta av oss spökar rädslan i mycket viktigare situationer, de som rör våra liv. Kärlek, karriär o.s.v. Rädslan kan också göra oss så handlingsförlamade att vi inte tar oss för något, så vi missar chansen som vi så länge väntat på...
Ilska som även om den många gånger kan vara ett resultat av just rädsla, kan också göra att vi missar så mycket. Den får oss att göra saker som inte är vi, och den kan få oss att missa det uppenbara.
Om det är något som du blir jättearg(ledsen) för, och du skäller på och säger saker du egentligen inte vill, blir det ofta så att du inte får de svar du behöver, bara mothugg. Men ilskan kan också göra dig så blind att du inte ser de uppenbara svaret, det som du skulle ha sett om du inte blivit så engagerad.
Jag skulle kunna säga.
- Pröva istället på att i många situationer istället vara snäll och förstående, så går det förmodligen bättre, de blir mer vällvillig emot dig, vill vara snäll med dig.
Men...
Det är så lätt att säga, liksom att avfärda de som är inblandade i något som lite tokiga, just eftersom att vi då själva inte är engagerade. Det är lätt att säga att de skall göra si eller så, då man inte själv är sårad, arg eller rädd. Då det inte rör någon man älskar, saknar eller verkligen bryr sig om.
Har så många gånger önskat att jag kunnat hjälpa de som är riktigt rädda eller arga att hitta bra vägar till lösningar. Men ofta är de som behöver den hjälpen så svåra att nå. Men jag vet inte endå om det verkligen är rätt att åtminstone inte försöka.
Men då är jag ju lite rädd för att de skall bli fel...

En KRAM är ju alltid bra iaf, så KRAM